Vet inte om jag satte tråden rätt, har inte tidigare skrivit om hundar på detta forum, men nu behöver jag få lite synpunkter av andra...
Vi har 2 hundar i familjen, en på 3 år och en på 12år. Det är 12 åringen jag sitter och funderar på, och jag ska försöka hålla historien kort.
Han har varit hos oss i 9 år nu och allt har varit frid och fröjd, tills för en tid sedan. Vår 3 åring är energisk, och tycker om att leka och stoja, så har han alltid varit. Men nu märker jag att han börjar sova mer och mer hela tiden, precis som vår äldre hund, och verkar vara ointresserad av att leka. Vår äldre hund har flera gånger "flugit på" honom då han har velat leka, och jag har fått gå emellan. En gång tog 3 åringen ifrån sig, och då trodde jag att sista stunden var kommen för den äldre (den yngre är en terrier) då vi verkligen såg att han fick nog. Jag fick gå emellan och den gången var det verkligen nästintill hopplöst att få dem ifrån varandra. Den yngre var rejält uppjagad!
De få gånger vi är borta så är hundarna tillsammans hemma, men det har jag också slutat med nu då jag började upptäcka mystiska sår på den yngre. De kunde finnas på hans bakben, höft, nacke.... Jag misstänker att den äldre har flugit på honom då vi inte har varit hemma. Nu är hundarna alltid i skilda rum (de ser varandra men kan inte komma åt varandra) om vi är borta någon gång. Den äldre bryr sig inte, han ligger och sover bara, men den yngre går och "smågråter" hela tiden, och jag märker ju att han inte tycker om att vara ensam på detta sätt.
Till saken hör också att den äldre har hjärtfel, och nu misstänker vi också cancer. Vår veterinär, som vi känner sen måååånga år tillbaka, är alltid ärlig med oss, och hon sade direkt att hon är osäker på att han skulle klara av en operation, och hon är inte säker på att hans kropp skulle orka med en massa behandlingar etc. heller. Hon rekommenderade det inte, men det är vår sak att avgöra.
För någon vecka sedan satt vi hundvakt till en underbar vovve på 1 år. Han och vår yngre hund lekte och stojade jämt, och vi såg ju hur vår yngre vovve verkligen njöt av att få en lekkamrat! Någon som verkligen ville leka och stoja och hitta på en massa bus med honom, något som han inte har haft nu på jättelänge.
Den äldre däremot låg mest bara i sin bädd och morrade åt dem.
Jag märker också, på mig själv, att jag håller mer koll på hundarna nu än tidigare, och är beredd på att den äldre ska flyga på den yngre. Det är inte heller bra, varken för mig eller hundarna....
Nu har våra tankar börjat gå i de banorna om det skulle vara bäst för båda hundarna att ta bort den äldre.
Tas den äldre bort så kommer vi att ta en ny hund, så vår yngre har en vän, vi vill inte att han ska lämna ensam. Min man sade direkt, då vi började misstänka cancer, att vi skulle ta bort honom direkt. Låter kanske hårt i andras öron, men jag vet att han tänker på hunden och vill inte att vovven ska lida på något sätt. Jag själv däremot vet inte vad jag ska göra.... Jag vill inte att han ska lida, men han verkar ju ändå fortfarande pigg då han är uppe, men i ärlighetens namn så sover han typ 20 timmar om dagen så det är inte mycket han är uppe.... Att påbörja en massa behandlingar, operationer etc (om det är cancer) vet jag inte hur jag ställer mig till. Jag vill ju ha honom kvar, men det är inte sagt att han klarar av det....
Förlåt om det är ett rörigt inlägg, men mina tankar spinner runt i huvudet och jag vet inte alls hur jag ska göra...
Av denna historia, hur går era tankar? Vad skulle ni göra?
Vi har 2 hundar i familjen, en på 3 år och en på 12år. Det är 12 åringen jag sitter och funderar på, och jag ska försöka hålla historien kort.
Han har varit hos oss i 9 år nu och allt har varit frid och fröjd, tills för en tid sedan. Vår 3 åring är energisk, och tycker om att leka och stoja, så har han alltid varit. Men nu märker jag att han börjar sova mer och mer hela tiden, precis som vår äldre hund, och verkar vara ointresserad av att leka. Vår äldre hund har flera gånger "flugit på" honom då han har velat leka, och jag har fått gå emellan. En gång tog 3 åringen ifrån sig, och då trodde jag att sista stunden var kommen för den äldre (den yngre är en terrier) då vi verkligen såg att han fick nog. Jag fick gå emellan och den gången var det verkligen nästintill hopplöst att få dem ifrån varandra. Den yngre var rejält uppjagad!
De få gånger vi är borta så är hundarna tillsammans hemma, men det har jag också slutat med nu då jag började upptäcka mystiska sår på den yngre. De kunde finnas på hans bakben, höft, nacke.... Jag misstänker att den äldre har flugit på honom då vi inte har varit hemma. Nu är hundarna alltid i skilda rum (de ser varandra men kan inte komma åt varandra) om vi är borta någon gång. Den äldre bryr sig inte, han ligger och sover bara, men den yngre går och "smågråter" hela tiden, och jag märker ju att han inte tycker om att vara ensam på detta sätt.
Till saken hör också att den äldre har hjärtfel, och nu misstänker vi också cancer. Vår veterinär, som vi känner sen måååånga år tillbaka, är alltid ärlig med oss, och hon sade direkt att hon är osäker på att han skulle klara av en operation, och hon är inte säker på att hans kropp skulle orka med en massa behandlingar etc. heller. Hon rekommenderade det inte, men det är vår sak att avgöra.
För någon vecka sedan satt vi hundvakt till en underbar vovve på 1 år. Han och vår yngre hund lekte och stojade jämt, och vi såg ju hur vår yngre vovve verkligen njöt av att få en lekkamrat! Någon som verkligen ville leka och stoja och hitta på en massa bus med honom, något som han inte har haft nu på jättelänge.
Den äldre däremot låg mest bara i sin bädd och morrade åt dem.
Jag märker också, på mig själv, att jag håller mer koll på hundarna nu än tidigare, och är beredd på att den äldre ska flyga på den yngre. Det är inte heller bra, varken för mig eller hundarna....
Nu har våra tankar börjat gå i de banorna om det skulle vara bäst för båda hundarna att ta bort den äldre.
Tas den äldre bort så kommer vi att ta en ny hund, så vår yngre har en vän, vi vill inte att han ska lämna ensam. Min man sade direkt, då vi började misstänka cancer, att vi skulle ta bort honom direkt. Låter kanske hårt i andras öron, men jag vet att han tänker på hunden och vill inte att vovven ska lida på något sätt. Jag själv däremot vet inte vad jag ska göra.... Jag vill inte att han ska lida, men han verkar ju ändå fortfarande pigg då han är uppe, men i ärlighetens namn så sover han typ 20 timmar om dagen så det är inte mycket han är uppe.... Att påbörja en massa behandlingar, operationer etc (om det är cancer) vet jag inte hur jag ställer mig till. Jag vill ju ha honom kvar, men det är inte sagt att han klarar av det....
Förlåt om det är ett rörigt inlägg, men mina tankar spinner runt i huvudet och jag vet inte alls hur jag ska göra...
Av denna historia, hur går era tankar? Vad skulle ni göra?
