Avlivning, hur klarar man det?

[Yeah]

Idag blev det bestämt. Nästa fredag får Harry somna in, och det känns som att mitt hjärta ska brista. Jag vet att det är rätt. Han lever inte ett, för honom, värdigt hundliv idag och har inte gjort dom senaste åtta månaderna.

Men ändå är det så otroligt svårt. Hur klarar man av att kliva upp på morgonen, gå till veterinären och veta vad som ska hända?

 

[kitty79]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Det är naturligtvis oerhört svårt ,men man klarar det på grund ut av att man älskar sin hund och vill göra vad man kan för den . Ibland tar resan slut tidigare

Skickar styrkekramar och Mod , tog själv bort en ung hund ( 1 år gammal) för 2½ år sedan .

 

[Lona]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Man klarar det för att man måste. Jag tog bort två hundar förra året och faktum är att tiden innan avlivningen var värre än tiden efter. Jag trodde att världen skulle stanna och jag gå under utan Raskva och Ilona men... världen fortsätter att snurra. Det gör ont och är fördj-vligt men man överlever.
Hoppas att ni får några fina sista dagar. *Kram.*

 

[Ramona]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

För att vara en riktig djurvän måste man ibland ta sitt ansvar och låta djuret slippa lida. Man får tänka bort sina egna behov och sin egen vilja och tänka på djurets bästa.

 

[Yeah]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Tack så mycket, allihopa.
Jag vet att ni har rätt. Det här är något jag måste klara av för hans skull, och jag är glad att jag har gjort allt jag kan men samtidigt inser när det är nog.

Han kommer att få spendera sina sista dagar smärtfri, springandes i skogen och äta kilovis med köttbullar. Så i hans ögon kommer han ha den bästa veckan i sitt liv. Äntligen har hans matte insett att han förtjänar att äta en massa annat än hundmat!

 

[memma]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Jag tog bort mina 2 hundar i fredags... fy fan, men tiden INNAN är tuffare, innan man lixom kommit till skott, efteråt visste jag att dem slapp lida, och jag får kämpa vidare i min sorg, jag kremerade dem separat så nu ligger dem tillsammans i urnan här hemma, när jag fått hem dem igen kunde jag verkligen avsluta detta kapitel och börja bearbeta sorgen.
JAg saknar dem men får aldrig tillbaka dem......

Så på lördag ska jag redan kolla på en ny hund, känner i mellanåt att det kanske är FÖR tidigt, men varför, vill jag ha ny hund och hittade en (ev) kanon hund så varför vänta.......jag får ju inte tillbaka mina andra2 hundar!!!

Du fixar det, jag vet det, men tillåt dig att va lessen och sörja!!

 

[Linda.B]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Tog bort min älskade Rottweilertik för sex veckor sedan idag - Pga åldersskäl och att benen inte hängde med längre! Hon blev 14 år. Det var skitjobbigt och jag grät hela tiden - Det var jobbigt att gå därifrån när allt var klart, att lämna henne och veta att man aldrig mer skulle få se henne - Inte i detta livet!

styrkekramar!

 

[Skogstroll]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Jag är förvånad av hur många som åker till veterinären för att avliva sina hundar..Det skulle liksom aldrig falla mig in..Min hund gillar inte veterinärstation alls..När den dagen kommer får veterinären komma till mig och han ska få somna in hemma. Sen ska han begravas här..

Till TS: stryrkekramar till dig..jag vet inte hur jag ska överleva när den dagen kommer..

 

[Yeah]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Huruvida man väljer att åka till en klinik eller inte beror väl helt och hållet på hunden ifråga?
Min hund har inga större problem med att vara hos veterinären, och han ska dessutom inte begravas här hemma. Varför skulle det då vara ett konstigt beslut att han får somna där efter en lång skogspromenad?
För honom kvittar det, och för mig känns det bättre att lämna kroppen där jämfört med att se någon ta med sig honom härifrån.

Tack för styrkekramarna! Dom behövs.

 

[Yeah]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Jag tycker inte att det är något att känna sig generad inför att man snabbt tittar efter en ny hund.
Hade inte vi planerat en flytt utomlands till hösten (nuvarande hund skulle givetvis ha flyttat med..) så hade jag nog gjort samma sak så småningom. Det handlar ju inte om att försöka ersätta hunden/hundarna ifråga, utan om att ha något som kan hjälpa en att gå vidare. Dessutom är jag hundmänniska uti fingerspetsarna, för mig är det helt enkelt en fråga om livskvalité.

 

[Yeah]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Tack, och detsamma!

 

[Skogstroll]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Jag är nog aningens besatt av att hunden/hästen ska få dra sina sista andetag hemma och begravas på plats, men om hunden inte har några som helst problem med kliniken så kanske det är okay såklart. men det skulle bli mitt absolut sista alternativ om jag var tvungen. Skulle nog inte kunna tänka mig att lämna kroppen där.Jag är noga med att en ordentlig begravning sker.Så även med mina hästar. Men ditt beslut är hur som helst tufft och jag hoppas det går så bra det bara kan..Var stark, och ge voffisen en köttbulle från mig med..

http://www.youtube.com/watch?v=CCGTUAyHu7I

Be honom hälsa Blackie,Kalle,Sotis och Stella från mig!

 

[vallhund]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Det är alltid lika svårt...
har aldrig behövt ta bort en ung hund, det är förmodligen svårare.

man minns de ljusa stunderna, o man hör tassarnas steg på golvet i många, många år.

Liten tröst i mörkret:
http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html

Denna text skickades till mig av en okänd BC ägare på en mailinglista när jag fick ta bort min förra hund, den gav mig mycket tröst.

"“On Sunday there was no wind, cool day, terrific sheep—a chance for a fine run. Harry went out wider then before and it was easily three minutes before the sheep started to move. I whistled Harry to where he needed to be but he lagged. I yelled, Hey! And Harry! I shouted his commands. He took his commands too late or not at all, put no pressure on the sheep, and for the second day in a row they simply drifted.



I haven’t been so angry at a dog in years. After we came off the field another handler said, That dog needs an attitude adjustment.



No, I didn’t lay a hand on Harry, physical or verbal, because there’s no point making a correction unless you know what you’re correcting. I had run out of dog and had no idea in the world why.



I did manage to pat Harry’s head before I went to bed but it was an effort.



The next day our vet told me Harry has a heart murmur, a leaky mitral valve. That long hard outrun was to much for him. I ran out of dog because Harry ran out of heart. One might imagine Harry’s emotions alone on that hill as his genes, his skills, and his distant handler cried out while his oxygen-starved heart confounded his body and mind. Not me . I don’t want to know.



I am grateful that in my anger, I didn’t raise my hand to Harry. When things go badly and an attitude adjustment is required, it isn’t always the dog who requires it.



Last January, Harry and I stayed with friends in Charlottesville. At midnight, when we went outside snow was falling, two or three inches, muffling the suburbs. I walked down the middle of the unmarked street while Harry ranged on both sides, over whitened lawns, underneath snow-bulked pine trees.



Some of the houses had security lights with motion sensors and wherever Harry ranged, lights blinked on. Everything ahead of us was darkness. Behind, wherever Harry had passed it was light.”



Excerpts from Uncle Harry

Donald McCaig

 

[Yeah]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Nu är det över. Harry somnade lugnt och stilla in i mitt knä efter att först ha varit ute i skogen och sprungit. Det känns fortfarande otroligt overkligt, och jag visste inte att det var möjligt att gråta så mycket som jag har gjort idag.

Sov gott, älskling.

 

[falukorw]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Usch, tänker på dig!

Bävar för den dagen det är dags för någon av mina att vandra vidare.
Men på något sätt så går det.

*kram*

 

[wtf]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

usch jag får tårar i ögonen nu.. jag vet precis hur det känns och jag skrev faktiskt en liknande tråd för nån vecka sen där jag undrade hur fan man gör... det kändes som en hel omöjlighet att ens ta med sig hunden och åka iväg, eller kliva innanför dörrarna till veterinären för sista gången.
alla dom här "för sista gången" fick mig att gråta floder och när tintin fick sin sista frukost trodde jag att jag skulle dö.. jag grinade och hulkade medan han åt..
igår var det två veckor sedan han fick somna in och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att han verkligen verkligen är borta. jag har inte hämtat askan än, men jag tror att det kommer kännas så mycket bättre när han är hemma igen, om än i en annan form.

han hade haft många bekymmer senaste åren (han var iofs bara 5½) och till slut gick det inte att fixa längre, så vi tog bort honom innan han verkligen blev sjuk. han var fortfarande pigg och glad när han fick somna, och det glädjer mig oerhört.

vi visste redan vid jul att vi skulle behöva ta bort honom i början av januari, och redan då sa vi att vi ville ha en till hund när han var borta. så det blev så att vi åkte och kollade på valpar några dagar efter, och valde en ny liten familjemedlem som vi ska hämta nästa helg

superstor kram till dig!

 

[Cornelia]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Ja fy vad hemskt det är!

Det är två och ett halvt år sedan vår Wilma togs bort 13 år gammal, hon hade cancer. Beslutet kom mycket hastigt, efter ett vet.besök som visade riktigt riktigt dåliga provvärden, och jag glömmer aldrig när jag satt där med henne i mina armar och hon hade fått den lugnande sprutan som hade gjort att hon låg helt avsomnad i mitt knä .... Jag minns att jag tänkte "jag tar henne med mig nu, springer ut härifrån med henne innan de hinner ge henne den sista sprutan så får hon leva ett tag till!" och allt var helt overkligt.

Jag minns också att jag hade ett jättebehov av att prata en massa om det efteråt, om beslutet och själva avlivningen och hur det var att ta hem henne och begrava henne här på gården .... Så prata mycket nu om alla dina känslor, det är det bästa råd jag kan ge!

 

[Yeah]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Ja, det här är absolut nackdelen med att vara djurägare. Dom kommer aldrig att finnas så länge som man tycker att dom borde. Men man överlever, även om det just nu inte känns som det.

 

[Yeah]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Jag läste din tråd, och har tänkt massor på dig. Den hjälpte mig att inse att man faktiskt överlever även om det känns som att hjärtat slits ur kroppen. Så, tack!


Ja.. dom där sista gångerna var värst. Samtidigt som vi faktiskt skrattade åt honom på hans sista promenad, han var så otroligt glad över att kunna springa igen och igår när vi gick igenom bilderna och filmklippen ifrån det så ömsom grät, ömsom log vi. Han var en fantastisk hund, och förtjänade bättre än att behöva ha ont och inte kunna göra alla dom saker som han älskade.

Ni gjorde helt rätt för Tintin, och vart han än är så är han nog otroligt tacksam över att ha så ansvarsfulla ägare.

Jag hoppas att allt går bra med eran nya familjemedlem, och kram!

 

[Yeah]

Sv: Avlivning, hur klarar man det?

Så prata mycket nu om alla dina känslor, det är det bästa råd jag kan ge!

Det tror jag också är otroligt viktigt. Vi har pratat om honom massor, och hur det känns sedan vi kom hem. Gråtit och skrattat när vi har tänkt på alla hans egenheter. Dock har nog ingen av oss riktigt förstått att han är borta än, men det kommer säkert senare.