Hur tar man beslutet

[YlvaG]

Jag avlivade min, som "enbart" omriktade på mig, dock med skador som följd. Hade han fått chansen hade han dock bitit fler. Jag hade lovat uppfödaren att jag skulle bli hans sista hem. Det var skitjobbigt att ta beslutet, men det var helt rätt. Som flera jag pratade med sa, det hade garanterat gått att "banka vett i honom". Men grundmentaliteten var inte bra. Han kunde inte hantera sina känslor. Och jag skulle vara sista hemmet.

Som veterinären och djurskötare sa den dagen. Om ändå fler djurägare hade tagit det ansvaret istället för att omplacera.

 

[Milosari]

Den har inte bitits.

Fast man får ju gå på intentionen. Om hunden visar att den vill bita så är ju det samma mått av aggressivitet som om den lyckas.

@vexel jag tycker att du tänker helt rätt och att det inte finns något att vänta på egentligen. Det handlar kanske om att planera in ett bra "när". Och lite hur också, om det är svårt för veterinären att hantera hunden.

 

[vexel]

Fast man får ju gå på intentionen. Om hunden visar att den vill bita så är ju det samma mått av aggressivitet som om den lyckas.

@vexel jag tycker att du tänker helt rätt och att det inte finns något att vänta på egentligen. Det handlar kanske om att planera in ett bra "när". Och lite hur också, om det är svårt för veterinären att hantera hunden.

Jag har ungefär en månad kvar av hans allergimedicin just nu så jag har försökt satt det som nån slags slutpunkt. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna sätta ett datum annars faktiskt..

Det brukar gå att ta honom till veterinären med munkorg även om jag själv tycker det är jobbigt att han är så vansinnig på veterinären så funkar det praktiskt. Han har inte heller något emot att vara hos vet, det är bara att dom tar på honom som gör honom arg.

Jag vet bara inte hur jag ska kunna ta steget just nu och hur jag ska överleva skuldkänslorna när man ska åka till veterinären.

 

[Gnist]

Jag vet bara inte hur jag ska kunna ta steget just nu och hur jag ska överleva skuldkänslorna när man ska åka till veterinären.

Du gör det enda rätta för hunden och för dig och ja det är ett tufft beslut oavsett anledningen till att man fattar det och det är helt ok att vara ledsen, men jag tycker inte du ska ha skuldkänslor.

 

[hundtant]

Jag har ungefär en månad kvar av hans allergimedicin just nu så jag har försökt satt det som nån slags slutpunkt. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna sätta ett datum annars faktiskt..

Det brukar gå att ta honom till veterinären med munkorg även om jag själv tycker det är jobbigt att han är så vansinnig på veterinären så funkar det praktiskt. Han har inte heller något emot att vara hos vet, det är bara att dom tar på honom som gör honom arg.

Jag vet bara inte hur jag ska kunna ta steget just nu och hur jag ska överleva skuldkänslorna när man ska åka till veterinären.

När jag har gjort den turen till veterinären med djur har jag också haft enorma skuldkänslor. Men jag tror jag faktiskt att skuldkänslorna hade varit ännu större om jag inte gjort det.

 

[Myrten]

Jag har ungefär en månad kvar av hans allergimedicin just nu så jag har försökt satt det som nån slags slutpunkt. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna sätta ett datum annars faktiskt..

Det brukar gå att ta honom till veterinären med munkorg även om jag själv tycker det är jobbigt att han är så vansinnig på veterinären så funkar det praktiskt. Han har inte heller något emot att vara hos vet, det är bara att dom tar på honom som gör honom arg.

Jag vet bara inte hur jag ska kunna ta steget just nu och hur jag ska överleva skuldkänslorna när man ska åka till veterinären.

Det här är lätt för mig att säga/skriva, men efter din beskrivning tycker jag verkligen inte du ska ha skuldkänslor. Du tar ditt ansvar, helt enkelt. Att göra det som djurägare är ofta jobbigt, men inte desto mindre rätt.

När jag avlivade en gammal hund som inte gillade veterinärkliniken satt vi - jag, hunden och två av mina vänner som hunden kände och tyckte mycket om - på ett lugnt ställe utanför och väntade (mycket nöjd hundtant hade tre favoritpersoner och godis helt för sig själv). Djursjukvårdaren kom och gav lugnande, det gick jättefort. Sen gick hen iväg vi andra satt kvar medan hunden somnade. Därefter bar jag in henne på kliniken där de gav sista sprutan. Hunden somnade alltså omgiven av människor hon tyckte om och visste inte att hon var på kliniken.

Jag tänker att om du gör något liknande med din hund så får han väl ha munkorgen på medan lugnande ges. Men sen kan veterinär/djursjukvårdare avlägsna sig, du kan ta av munkorgen och så får hunden somna tillsammans med bara dig eller dig och din mamma. Vad som händer därefter vet han inget om.

Stor kram!

 

[vexel]

När jag har gjort den turen till veterinären med djur har jag också haft enorma skuldkänslor. Men jag tror jag faktiskt att skuldkänslorna hade varit ännu större om jag inte gjort det.

Jag förstår ju rent teoretiskt att det antagligen har med hans mentalitet att göra. När han va valp älskade han alla människor, och när han visade första gången att han inte va bekväm med en person så tänkte jag att hundar faktiskt inte behöver gilla alla, men sen blev det mer och mer människor och idag finns det ett par personer jag låter klappa honom men jag skulle aldrig lämna honom med dom personerna för det går liksom inte att förklara allt som kan trigga honom, man är alltid på tårna oavsett.

Jag minns när jag kände att det vände mot något som jag inte kunde se nån utväg ur, en vän till mig kom hit för att fika. Dom hade träffats förr, hon älskade hunden och han hade älskat henne tills denna gången, när hon sätter sig ner för att kela med honom går allting bra först tills hans vänder sig om och gör ett utfall mot henne. Jag tror det va efter den dagen som jag helt enkelt slutade låta folk umgås med honom, för han hade aldrig visat några sådana tendenser med henne och hon gjorde verkligen ingenting som borde triggat honom så och han hade alla möjligheter att gå undan om han va obekväm, han går dock aldrig undan

Men jag kan inte låta bli att undra om det är på grund av mig han blivit sånhär, han är min fjärde hund men min första valp och det känns verkligen som ett gigantiskt misslyckande.

 

[AnneB]

Tycker verkligen inte att du ska ha skuldkänslor för att situationen blivit som den blivit, däremot ska du vara stolt över att du tar ditt ansvar. Får han vara kvar är ju risken stor att det kan bli allvarliga skador. Att ha hund ska vara ett partnerskap, man ska vara glad över sin hund och känna att hunden är glad över sin situation. Annars är det som ett uselt äktenskap, då ska man inte leva ihop. En trevlig hund som är fel för en själv omplacerar man. En farlig hund eller en som lider, avlivar man.

 

[hundtant]

Jag förstår ju rent teoretiskt att det antagligen har med hans mentalitet att göra. När han va valp älskade han alla människor, och när han visade första gången att han inte va bekväm med en person så tänkte jag att hundar faktiskt inte behöver gilla alla, men sen blev det mer och mer människor och idag finns det ett par personer jag låter klappa honom men jag skulle aldrig lämna honom med dom personerna för det går liksom inte att förklara allt som kan trigga honom, man är alltid på tårna oavsett.

Jag minns när jag kände att det vände mot något som jag inte kunde se nån utväg ur, en vän till mig kom hit för att fika. Dom hade träffats förr, hon älskade hunden och han hade älskat henne tills denna gången, när hon sätter sig ner för att kela med honom går allting bra först tills hans vänder sig om och gör ett utfall mot henne. Jag tror det va efter den dagen som jag helt enkelt slutade låta folk umgås med honom, för han hade aldrig visat några sådana tendenser med henne och hon gjorde verkligen ingenting som borde triggat honom så och han hade alla möjligheter att gå undan om han va obekväm, han går dock aldrig undan

Men jag kan inte låta bli att undra om det är på grund av mig han blivit sånhär, han är min fjärde hund men min första valp och det känns verkligen som ett gigantiskt misslyckande.

Försök att inte lasta dig, jag har svårt att tro att du "gjort" honom sån. En del människor skakar av sig allt och lägger ansvaret på allt annat än sig själva, andra anklagar sig själva för exakt allt som går fel. Jag hamnar precis som du verkar göra ofta i kategori 2 där, vi måste kämpa för att hålla oss i den grå massan i mitten. Ibland är det vårt "fel" och ibland är det det inte.

Såsom du beskriver hunden tycker jag dock att du tänker helt rätt på vägen mot det jobbiga beslutet.

 

[Bulldoozer]

Låter som en hund som inte mår bra .
Har själv haft en liknande hund som omriktade sitt beteende när han inte mådde bra vilket gjorde honom opålitlig. Jag tog bort honom efter att ha försökt få bukt på hans problem en längre tid men då han uppenbarligen inte mådde bra var sista sprutan enda alternativet efter att han nästan bitit min dotter i ansiktet.
Det var ett fruktansvärt beslut för ens blotta öga såg han fullt frisk ut men han mådde inte bra. Efteråt var jag mest ledsen över att jag inte låtit han somna in tidigare för jag höll ju kvar honom länge i hopp om att kunna få bukt på hans smärtproblematik.

 

[tanten]

Men jag kan inte låta bli att undra om det är på grund av mig han blivit sånhär, han är min fjärde hund men min första valp och det känns verkligen som ett gigantiskt misslyckande.

Jag är skapligt övertygad om att du inte kunnat göra annorlunda.

Jag har inte haft den typen av plötsligt utåtagerande djur. Men en bekant hade för länge sen en sån häst. Plötsliga farliga omslag i beteendet. Sista attacken slutade instängd i en lada och han sköts. Obduktion visade tumörer som bara gjorde ont i vissa - för omgivningen synbart oprovocerande - situationer.

Djur kan inte tala så vi vet inte vad de känner eller upplever.

 

[Åsa A]

Vi har haft en liknande situation, med en hund som inte någon annan kunde hantera, dock är väl den stora skillnaden att hunden litade totalt på oss och vi, framför allt jag, kunde göra vad som helst med honom, jag var hans stora trygghet men även husse var han trygg med (det var mer att husse inte är den som fixar så mycket med vård/kloklippning etc). Det hela komplicerades av att hunden inte gick ihop med en del av våra övriga hundar.

Hade jag inte kunnat hantera hunden fullt ut och det hade funnits en risk att han hade bitit mig eller min man så tror jag att inte att han hade fått leva vidare. Nu funkade det men vi blev väldigt låsta och kunde aldrig åka iväg tillsammans. Hunden var dock högt älskad och en väldigt snäll och rar hund, det var hans sociala osäkerhet som gjorde att han inte var att lita på med andra människor (och hundar).

 

[lilstar]

Jag tycker det är mitt förbannade ansvar att hunden inte biter någon. Det har flera gånger varit såpass nära att han bitit mig att jag fysiskt fått knuffa undan hunden.

Jag har också haft en reaktiv hund innan, men det var aldrig på den här nivån. Den hunden litade jag helt på och jag visste hans triggers, med nuvarande hund så vet jag absolut vissa triggers men ibland fattar jag ingenting och då är det klart man inte litar på honom. Han har bland annat försökt bita mig i ansiktet för att jag pratade med fel tonläge

Det du beskriver här är ju att hunden i princip har bitit dig även om han misslyckats med betten. En sån hund går såklart inte att omplacera och dessutom är den direkt farlig för dig. Nästa gång kanske den biter dig i ansiktet när du är i en situation där du inte hinner värja dig. Vad ska dina anhöriga göra med hunden om något händer dig så att du inte kan ta hand om hunden under en tid? Vad skulle hunden göra om du behöver ambulans hemma?

 

[vexel]

Han är borta nu. Det va vidrigt känslomässigt men allt gick bra rent praktiskt, han märkte inte ens när dom stack honom så han behövde inte ens bli arg. Vi hade en jättefin dag idag, han fick äta alla pinnar han ville och vi va ute i skogen flera timmar. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt men veterinären sa att det fanns ju inte många alternativ med tanke på hans historia. Jag hoppas att jag själv kommer känna så med när det gått ett tag.

 

[Sel]

Han är borta nu. Det va vidrigt känslomässigt men allt gick bra rent praktiskt, han märkte inte ens när dom stack honom så han behövde inte ens bli arg. Vi hade en jättefin dag idag, han fick äta alla pinnar han ville och vi va ute i skogen flera timmar. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt men veterinären sa att det fanns ju inte många alternativ med tanke på hans historia. Jag hoppas att jag själv kommer känna så med när det gått ett tag.

Du gjorde helt rätt. Nu behöver han inte vara orolig, rädd eller arg längre och ni kan få ro båda två. Lyssna på veterinären och lyssna på rösterna här på forumet. Jag är så ledsen att du behövde ta det beslutet och beklagar din sorg och saknad, men hoppas att du kan slappna av nu. Minns de fina stunderna.

 

[Gnist]

Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt

Du gjorde det enda rätta och med lite tid och perspektiv, kommer du veta det själv också.

 

[Tajger]

Vi hade en jättefin dag idag

Fint att ni fick avsluta er tid så Kram

 

[Fiorano]

Du gjorde verkligen alla rätt. Lasta inte dig själv för det här, det låter som något var fel i hunden. Rimligen bör hundar också kunna få "personlighetsstörningar" av anledningar vi inte kan se eller testa oss fram till. Hoppas att du vågar skaffa hund igen för just såna som du är de bästa hundägarna.

 

[hundtant]

Han är borta nu. Det va vidrigt känslomässigt men allt gick bra rent praktiskt, han märkte inte ens när dom stack honom så han behövde inte ens bli arg. Vi hade en jättefin dag idag, han fick äta alla pinnar han ville och vi va ute i skogen flera timmar. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt men veterinären sa att det fanns ju inte många alternativ med tanke på hans historia. Jag hoppas att jag själv kommer känna så med när det gått ett tag.

Dina skuldkänslor hade sannolikt blivit ännu större om han verkligen hunnit ge sig på någon ... Starkt gjort av dig att ta ditt ansvar

 

[Otherside]

Han är borta nu. Det va vidrigt känslomässigt men allt gick bra rent praktiskt, han märkte inte ens när dom stack honom så han behövde inte ens bli arg. Vi hade en jättefin dag idag, han fick äta alla pinnar han ville och vi va ute i skogen flera timmar. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt men veterinären sa att det fanns ju inte många alternativ med tanke på hans historia. Jag hoppas att jag själv kommer känna så med när det gått ett tag.

Du gjorde helt, helt rätt. Och tänk att avslutet blev så fint ändå! Jag tror att ju längre tiden går, ju mer kommer du också att känna så. Och till slut bli helt och fullt övertygad och i frid med ditt beslut!