Nu blir det självutlämnande, pinsamt och rätt patetiskt. Och långt - ber om ursäkt för det.
Jag avskyr att se mig på foto. Det komplicerar min tillvaro en del eftersom jag finns i sammanhang där det emellanåt förväntas att framträda på foto.
Det är inget jag är stolt över. Snarare anser jag mig patetisk och konstig. Jag skäms över att vara så här fånig.
I yngre år var det inga bekymmer, foton var sällsynta och de få gånger jag hamnade i tidningen eller på någons kort kunde jag överleva. Även om jag inte gillade det. I tonåren och tjugoåren hade jag inga större bekymmer, det funkade men senare har det blivit i det närmaste handikappande.
Nu fotograferar alla ständigt och överallt i och med att mobiler har kamera och man sänder sänder bilder på varann och taggar i facebook.
Det om händer är att jag får ångest av att se fotot, jag avskyr att se det och gråter ofta rätt intensivt när det sker.
Ikväll aktualiserades det när en god vän - för vilken gång i ordningen vet jag inte - sände mig ett MMS med mig på dagens vernissage där jag ingick i värdskapet. Jag blev ställd, grät och fick ångest.
Jag hoppas att jag får sova inatt - men är inte säker. Det händer alltför ofta att nattsömnen blir knapp och mardrömsfylld när jag fått foton mig tillsända eller visade.
Jag är rätt klar över varför det är såhär. Jag var i många år tillsammans med en man som tidigt deklarerade att han inte uppskattade mitt utseende. Det är den enda relation jag haft.
Jag var tjock som barn och mobbades för mitt utseende. Mobbningen gick ut på att jag var extremt ful. Men den starkaste orsaken är troligen att jag avskydde min mor högt och intensivt och vi är extremt lika. Jag ser bilder av mig och ser istället henne, den avskyvärda.
Förra året sa en elev att jag var vacker och jag kunde krasst konstatera att det var första gången i mitt liv en man sagt något uppskattande om mitt utseende.
Det här är handikappande och besvärligt. Jag skulle så gärna vilja kunna stå ut med foton på mig själv och inte beröras.
Hur gör jag?
Buke brukar vara klokt och hitta infallsvinklar man själv inte tänkt på.
Jag avskyr att se mig på foto. Det komplicerar min tillvaro en del eftersom jag finns i sammanhang där det emellanåt förväntas att framträda på foto.
Det är inget jag är stolt över. Snarare anser jag mig patetisk och konstig. Jag skäms över att vara så här fånig.
I yngre år var det inga bekymmer, foton var sällsynta och de få gånger jag hamnade i tidningen eller på någons kort kunde jag överleva. Även om jag inte gillade det. I tonåren och tjugoåren hade jag inga större bekymmer, det funkade men senare har det blivit i det närmaste handikappande.
Nu fotograferar alla ständigt och överallt i och med att mobiler har kamera och man sänder sänder bilder på varann och taggar i facebook.
Det om händer är att jag får ångest av att se fotot, jag avskyr att se det och gråter ofta rätt intensivt när det sker.
Ikväll aktualiserades det när en god vän - för vilken gång i ordningen vet jag inte - sände mig ett MMS med mig på dagens vernissage där jag ingick i värdskapet. Jag blev ställd, grät och fick ångest.
Jag hoppas att jag får sova inatt - men är inte säker. Det händer alltför ofta att nattsömnen blir knapp och mardrömsfylld när jag fått foton mig tillsända eller visade.
Jag är rätt klar över varför det är såhär. Jag var i många år tillsammans med en man som tidigt deklarerade att han inte uppskattade mitt utseende. Det är den enda relation jag haft.
Jag var tjock som barn och mobbades för mitt utseende. Mobbningen gick ut på att jag var extremt ful. Men den starkaste orsaken är troligen att jag avskydde min mor högt och intensivt och vi är extremt lika. Jag ser bilder av mig och ser istället henne, den avskyvärda.
Förra året sa en elev att jag var vacker och jag kunde krasst konstatera att det var första gången i mitt liv en man sagt något uppskattande om mitt utseende.
Det här är handikappande och besvärligt. Jag skulle så gärna vilja kunna stå ut med foton på mig själv och inte beröras.
Hur gör jag?
Buke brukar vara klokt och hitta infallsvinklar man själv inte tänkt på.