Bara en vanlig dag/Rätt eller fel att konfrontera?

[Sel]

Helt rätt att konfrontera!
Oavsett om pappan tog till sig eller inte kändes det kanske lite bättre för det barn som var utsatt - bara att någon faktiskt såg och hörde!
Jag tror det är jättevanligt (särskilt, dessvärre, när det handlar om flickor som blir utsatta av pojkar) att det är den som är utsatt som får tillsägningen/rådet.
"Men sluta bry dig/ge uppmärksamhet så slutar hen." Jojo, närdå?

 

[Blue]

Din indignation kring könsaspekten var fel tycker jag. Pappan hävdade att det var precis likadant åt andra hållet vilket mycket väl kan stämma. Förutom strukturer finns det givetvis gott om individuella skillnader, vilket du bortsåg från. Du fortsatte istället med att läxa upp vuxen människa du inte känner, om förhållanden du inte vet någonting om.

 

[Angel]

Men om han är trött och vill få tyst på barnen borde han inte säga till sonen att sluta vara elak mot sin syster som upprepat säger nej och sluta? Istället för att lösa situationen med att dottern ska sägas till/gå och sitta i bilen?

Självklart är det så man borde göra. Men om man bortser från att det är en son och en dotter det handlar om så kan det ju finnas annat i bakgrunden också som kanske medför att det finns en möjlighet att enklare påverka det ena barnet för att lugna ner situationen än det andra. Det är ju fullt möjligt att det ena barnet tenderar att få raserianfall vid tillsägelse och därmed får rumstera om bäst det vill för att föräldern inte orkar med ett skrikande barn i mataffären. Självklart är det inte bra föräldraskap i vilket fall och helt rätt om utomstående ingriper men det är ju inte säkert att det till att börja med har med brist på respekt för flickors/ kvinnors vilja att göra även om det blir resultatet.

 

[LionQueen]

En förälder/vårdnadsperson i det här fallet. Låt mig först vara tydlig med att jag egentligen inte tycker att jag gjort något fel. Däremot känner jag det som att jag borde ha låtit bli, därför vill jag få er åsikt i frågan. Eller veta hur ni hade gjort.

Jag befann mig i en butik, framför mig en man, gissningsvis en pappa eller någon variant av föräldraperson, med två barn, en flicka på kanske 5-6 år (jag är värdelös på att bedöma barns ålder, jag vet bara hur gammalt mitt eget är, men någonstans därikring) och en något yngre pojke.

Barnen var lite stökiga och först satte jag familjen på ignore men så uppfattade jag hur flickan gång på gång med allt högre röst uppmanade pojken att "sluta!". Brodern(?) hade hand om självscannern och jagade sin syster(?) med den, hon sprang undan, gömde sig bakom föräldern och fortsatte ropa att hon inte ville, att pojken skulle sluta.

Jag började bli irriterad över att pappan(?) ignorerade sina barn och hann tänka tanken att jag kanske skulle säga något när han böjer sig ner mot flickan och (fega jag som egentligen inte alls vill konfrontera denna karlakarl eller någon över huvud taget tänker sådär ja!) jag hör honom säga "Ska du gå och sätta dig i bilen?"
Ursäkta??? Pojken ignorerar att flickan säger ifrån, och när hon säger ifrån högre ska hon bestraffas?

Jag känner att det här faktiskt inte kan få passera och samlar mod, under de sekunder som går (vi följs liksom åt i gången) fortsätter pojken att jaga flickan som ordentligt upprörd försöker ta skydd bakom pappan och fortsätter ropa "sluta". Mannen bestämmer sig för att föräldrarollen ändå kräver någon form av symbolisk handling gentemot oss andra kunder och säger till flickan "Det var värst vad du var högljudd idag."

Ungefär där var mitt mått rågat och jag hejdade mannen med (typiskt!) "Ursäkta att jag lägger mig i men..." så säger jag att hans dotter säger sluta, hon vill inte (som att han skulle ha missat det), och att det är viktigt för barn och kanske speciellt flickor att veta att när de säger sluta så ska det respekteras.
Mannen är inte imponerad, men han vill i alla fall låta mig veta att han har koll på läget så han säger "Det är precis likadant åt andra hållet!"

Jaha! Men så bra. Då är ju allt frid och fröjd! För det första lär han inte något av barnen att respektera andras gränser, och för det andra: Strike 3! #likagodakålsupare! #flickorgörminsannocksåfel! Dagens pris för att tysta och förminska flickor och berättiga pojkars rätt att bete sig hur de vill går till: ICA-pappan!

Där plockade jag fram Föräldrakortet "Jag har också barn", (som att det skulle ge mig mer rätt än någon annan att ha åsikter om hans beteende ) vilket ger mannen möjlighet att säga åt mig att då tycker han att jag ska sköta mina barn så sköter han sina.
Fast om han hade gjort det hade jag ju inte behövt säga något alls...
Jag står envist kvar så jag hinner säga att det i så fall är viktigt även för hans son att veta att pappan respekterar honom och ser till att ett sluta gäller. Pappan upprepar att jag ska sköta mina barn så sköter han sina. Jag avslutar med att säga "jag hoppas att du tar till dig av det här, åtminstone funderar på det" innan jag går vidare.

Och nu sitter jag här och tycker som sagt inte att jag gjort något fel, men känner något helt annat, att jag borde sköta mig själv och skita i andra.
Vad säger ni?
Är jag helt ute och cyklar och har ingen aning om hur en syskonrelation kan fungera och stackars man som bara försökte handla och upprätthålla könsmaktsordningen i lugn och ro och träffade på en beskäftig feminist i affären?
Jag vet bara att hemma hos oss är det ALDRIG ok, varken för vuxna eller barn att framhärda med lek, eller annat, när någon säger sluta och att den dagen någon försöker tysta mitt barn när hen säger ifrån att hen inte vill, då ska hen vara fullständigt säker på att hens föräldrar inte accepterar det över huvud taget.
Och ÄNDÅ har jag stresspåslag och känner mig som att jag överreagerade och agerade därefter.
Hur hade ni gjort?

Bra jobb att poängtera vem som skulle fått en utskällning.

Fel barn blev utskälld. Jag såg något liknande häromdagen själv på avstånd. En bror som var störig mot sin lillasyster. Det finns säkert tvärtom versioner också där systern är störig mot brorsan och föräldren gör fel.

Jag hade antagligen inte haft lika mkt mod som dig utan gått iväg förbannad i tysthet.

 

[Cambrie]

Självklart är det så man borde göra. Men om man bortser från att det är en son och en dotter det handlar om så kan det ju finnas annat i bakgrunden också som kanske medför att det finns en möjlighet att enklare påverka det ena barnet för att lugna ner situationen än det andra. Det är ju fullt möjligt att det ena barnet tenderar att få raserianfall vid tillsägelse och därmed får rumstera om bäst det vill för att föräldern inte orkar med ett skrikande barn i mataffären. Självklart är det inte bra föräldraskap i vilket fall och helt rätt om utomstående ingriper men det är ju inte säkert att det till att börja med har med brist på respekt för flickors/ kvinnors vilja att göra även om det blir resultatet.

+1 på den. Jag känner för övrigt igen mig i pappans situation allt för väl. Oj oj oj vad min dotter skrikit sluta åt sonen i affären EFTER att hon gett honom både två och tre tjyvnyp som ingen sett och han lackat ur. Hade nog velat höra pappans förklaring, den låter kanske helt annorlunda.

 

[sorbifolia]

Kan man inte koncentrera sig så pass att man inte hör hur ens dotter skriker att någon ska sluta för att man handlar så kanske man inte ska ta med sig barnen till affären?

Känns som om du ursäktar ett ganska pissigt beteende. Och att TS skulle ha slätat över och sympatiserat innan TS sa något negativt...

+ @honung det är enkel pedagogik, jag är tyvärr inte så bra på att förklara på svenska, men man når oftast mycket bättre fram med sitt bodskap om man agerar vänligt och "låtsas" sympatisera.

 

[Tonto]

+ @honung det är enkel pedagogik, jag är tyvärr inte så bra på att förklara på svenska, men man når oftast mycket bättre fram med sitt bodskap om man agerar vänligt och "låtsas" sympatisera.

Så man ska curla okända män för att dom inte ska bli sura över att dom beter sig som rövhattar? okidoki.

 

[hastflicka]

Så man ska curla okända män för att dom inte ska bli sura över att dom beter sig som rövhattar? okidoki.

Nej inte all’s. Man levererar sitt budskap med storsta mojlighet att det nar fram.

 

[gulan]

En förälder/vårdnadsperson i det här fallet. Låt mig först vara tydlig med att jag egentligen inte tycker att jag gjort något fel. Däremot känner jag det som att jag borde ha låtit bli, därför vill jag få er åsikt i frågan. Eller veta hur ni hade gjort.

Jag befann mig i en butik, framför mig en man, gissningsvis en pappa eller någon variant av föräldraperson, med två barn, en flicka på kanske 5-6 år (jag är värdelös på att bedöma barns ålder, jag vet bara hur gammalt mitt eget är, men någonstans därikring) och en något yngre pojke.

Barnen var lite stökiga och först satte jag familjen på ignore men så uppfattade jag hur flickan gång på gång med allt högre röst uppmanade pojken att "sluta!". Brodern(?) hade hand om självscannern och jagade sin syster(?) med den, hon sprang undan, gömde sig bakom föräldern och fortsatte ropa att hon inte ville, att pojken skulle sluta.

Jag började bli irriterad över att pappan(?) ignorerade sina barn och hann tänka tanken att jag kanske skulle säga något när han böjer sig ner mot flickan och (fega jag som egentligen inte alls vill konfrontera denna karlakarl eller någon över huvud taget tänker sådär ja!) jag hör honom säga "Ska du gå och sätta dig i bilen?"
Ursäkta??? Pojken ignorerar att flickan säger ifrån, och när hon säger ifrån högre ska hon bestraffas?

Jag känner att det här faktiskt inte kan få passera och samlar mod, under de sekunder som går (vi följs liksom åt i gången) fortsätter pojken att jaga flickan som ordentligt upprörd försöker ta skydd bakom pappan och fortsätter ropa "sluta". Mannen bestämmer sig för att föräldrarollen ändå kräver någon form av symbolisk handling gentemot oss andra kunder och säger till flickan "Det var värst vad du var högljudd idag."

Ungefär där var mitt mått rågat och jag hejdade mannen med (typiskt!) "Ursäkta att jag lägger mig i men..." så säger jag att hans dotter säger sluta, hon vill inte (som att han skulle ha missat det), och att det är viktigt för barn och kanske speciellt flickor att veta att när de säger sluta så ska det respekteras.
Mannen är inte imponerad, men han vill i alla fall låta mig veta att han har koll på läget så han säger "Det är precis likadant åt andra hållet!"

Jaha! Men så bra. Då är ju allt frid och fröjd! För det första lär han inte något av barnen att respektera andras gränser, och för det andra: Strike 3! #likagodakålsupare! #flickorgörminsannocksåfel! Dagens pris för att tysta och förminska flickor och berättiga pojkars rätt att bete sig hur de vill går till: ICA-pappan!

Där plockade jag fram Föräldrakortet "Jag har också barn", (som att det skulle ge mig mer rätt än någon annan att ha åsikter om hans beteende ) vilket ger mannen möjlighet att säga åt mig att då tycker han att jag ska sköta mina barn så sköter han sina.
Fast om han hade gjort det hade jag ju inte behövt säga något alls...
Jag står envist kvar så jag hinner säga att det i så fall är viktigt även för hans son att veta att pappan respekterar honom och ser till att ett sluta gäller. Pappan upprepar att jag ska sköta mina barn så sköter han sina. Jag avslutar med att säga "jag hoppas att du tar till dig av det här, åtminstone funderar på det" innan jag går vidare.

Och nu sitter jag här och tycker som sagt inte att jag gjort något fel, men känner något helt annat, att jag borde sköta mig själv och skita i andra.
Vad säger ni?
Är jag helt ute och cyklar och har ingen aning om hur en syskonrelation kan fungera och stackars man som bara försökte handla och upprätthålla könsmaktsordningen i lugn och ro och träffade på en beskäftig feminist i affären?
Jag vet bara att hemma hos oss är det ALDRIG ok, varken för vuxna eller barn att framhärda med lek, eller annat, när någon säger sluta och att den dagen någon försöker tysta mitt barn när hen säger ifrån att hen inte vill, då ska hen vara fullständigt säker på att hens föräldrar inte accepterar det över huvud taget.
Och ÄNDÅ har jag stresspåslag och känner mig som att jag överreagerade och agerade därefter.
Hur hade ni gjort?

Jag tycker du var modig. Jag hade nog inte vågat säga ifrån. Har gjort det en gång och sa åt mamman att säga åt bägge sina ungar att lugna ner sig. Det var på bussen -det var ett jädra liv på dessa två och hon bara satt där. Typ kl 16.30 jag var dödens trött och -ja det brast. Jag tycker själv jag snäste hårt och mamman svarade också snäsigt. Det hela blev obehagligt.

 

[svea]

En förälder/vårdnadsperson i det här fallet. Låt mig först vara tydlig med att jag egentligen inte tycker att jag gjort något fel. Däremot känner jag det som att jag borde ha låtit bli, därför vill jag få er åsikt i frågan. Eller veta hur ni hade gjort.

Jag befann mig i en butik, framför mig en man, gissningsvis en pappa eller någon variant av föräldraperson, med två barn, en flicka på kanske 5-6 år (jag är värdelös på att bedöma barns ålder, jag vet bara hur gammalt mitt eget är, men någonstans därikring) och en något yngre pojke.

Barnen var lite stökiga och först satte jag familjen på ignore men så uppfattade jag hur flickan gång på gång med allt högre röst uppmanade pojken att "sluta!". Brodern(?) hade hand om självscannern och jagade sin syster(?) med den, hon sprang undan, gömde sig bakom föräldern och fortsatte ropa att hon inte ville, att pojken skulle sluta.

Jag började bli irriterad över att pappan(?) ignorerade sina barn och hann tänka tanken att jag kanske skulle säga något när han böjer sig ner mot flickan och (fega jag som egentligen inte alls vill konfrontera denna karlakarl eller någon över huvud taget tänker sådär ja!) jag hör honom säga "Ska du gå och sätta dig i bilen?"
Ursäkta??? Pojken ignorerar att flickan säger ifrån, och när hon säger ifrån högre ska hon bestraffas?

Jag känner att det här faktiskt inte kan få passera och samlar mod, under de sekunder som går (vi följs liksom åt i gången) fortsätter pojken att jaga flickan som ordentligt upprörd försöker ta skydd bakom pappan och fortsätter ropa "sluta". Mannen bestämmer sig för att föräldrarollen ändå kräver någon form av symbolisk handling gentemot oss andra kunder och säger till flickan "Det var värst vad du var högljudd idag."

Ungefär där var mitt mått rågat och jag hejdade mannen med (typiskt!) "Ursäkta att jag lägger mig i men..." så säger jag att hans dotter säger sluta, hon vill inte (som att han skulle ha missat det), och att det är viktigt för barn och kanske speciellt flickor att veta att när de säger sluta så ska det respekteras.
Mannen är inte imponerad, men han vill i alla fall låta mig veta att han har koll på läget så han säger "Det är precis likadant åt andra hållet!"

Jaha! Men så bra. Då är ju allt frid och fröjd! För det första lär han inte något av barnen att respektera andras gränser, och för det andra: Strike 3! #likagodakålsupare! #flickorgörminsannocksåfel! Dagens pris för att tysta och förminska flickor och berättiga pojkars rätt att bete sig hur de vill går till: ICA-pappan!

Där plockade jag fram Föräldrakortet "Jag har också barn", (som att det skulle ge mig mer rätt än någon annan att ha åsikter om hans beteende ) vilket ger mannen möjlighet att säga åt mig att då tycker han att jag ska sköta mina barn så sköter han sina.
Fast om han hade gjort det hade jag ju inte behövt säga något alls...
Jag står envist kvar så jag hinner säga att det i så fall är viktigt även för hans son att veta att pappan respekterar honom och ser till att ett sluta gäller. Pappan upprepar att jag ska sköta mina barn så sköter han sina. Jag avslutar med att säga "jag hoppas att du tar till dig av det här, åtminstone funderar på det" innan jag går vidare.

Och nu sitter jag här och tycker som sagt inte att jag gjort något fel, men känner något helt annat, att jag borde sköta mig själv och skita i andra.
Vad säger ni?
Är jag helt ute och cyklar och har ingen aning om hur en syskonrelation kan fungera och stackars man som bara försökte handla och upprätthålla könsmaktsordningen i lugn och ro och träffade på en beskäftig feminist i affären?
Jag vet bara att hemma hos oss är det ALDRIG ok, varken för vuxna eller barn att framhärda med lek, eller annat, när någon säger sluta och att den dagen någon försöker tysta mitt barn när hen säger ifrån att hen inte vill, då ska hen vara fullständigt säker på att hens föräldrar inte accepterar det över huvud taget.
Och ÄNDÅ har jag stresspåslag och känner mig som att jag överreagerade och agerade därefter.
Hur hade ni gjort?

Folk gillar inte att bli tillrättavisade eller att erkänna att de har fel. Taggarna åkte ut men med lite tur fick du snubben att fundera ett varv när han lugnat sig. Och flickan fick höra av dig att hon hade rätt att bli respekterad av sin bror, där var du en förebild.

 

[honung]

+ @honung det är enkel pedagogik, jag är tyvärr inte så bra på att förklara på svenska, men man når oftast mycket bättre fram med sitt bodskap om man agerar vänligt och "låtsas" sympatisera.

Alla är vi olika, men din pedagogik i det förslag du la fram skulle provocerat MIG vansinnigt mycket, medan TS agerande hade satt sig på ett mycket effektivare och bättre sätt hos mig. En spontan reaktion på ett uppenbart felagerande där och då tar jag tusen gånger hellre än ett pedagogiskt pekfinger som jag troligtvis skulle be personen stoppa någonstans där solen inte skiner på sig själv.