Barn och jämställdhet

[stjarnhimmel]

Det får man fråga honom själv Han är inte medlem här så jag tänker inte svara åt honom

Jag tyckte bara det var intressant att du först menar att det är skrämmande att kvinnor tar ansvar för barn och hem och mannen kör på som vanligt.

Och sen säger du att din man inte vill vara föräldraledig. Dvs inte ta ansvar för barn och hem.

Ni får leva PRECIS som ni själva vill. Men jag förstod inte vad du menade med att det var skrämmande att kvinnor tog barn och hem om ni själva lever så?

 

[Amha]

För mig är det viktigt, och då jag var ensamstående med barn i flera år innan jag träffade min sambo så vet jag att så himla mycket påverkas jag inte ifall vi går isär. Men det är vad som är viktigt för mig , hur andra gör är deras liv

Så egentligen kan man säga att så länge båda ni kan leva gott var för sig med samma utgifter är du nöjd. Om en av er tjänat mycket mindre än den andra hade det inneburit att ni behövt leva betydligt fattigare än "nödvändigt"? Även om det inneburit att avstå från roliga saker ni egentligen haft råd med? Ja alla gör ju sina val. Jag har inga planer på att lämna min partner och vi är nöjda med ekonomin vi har ihop så vitt jag vet så i den meningen ser jag ingen poäng för egen del att leva fattigare än nödvändigt. Det är inte några konstigheter i vår vardag trots ganska god ekonomi. Jag kanske skulle behöva dra ner på matkostnader och tänka mer med plånboken än med miljötänk och planera olika inköp lite mer men det skulle definitivt inte bli någon misär om vi skulle separera idag, med dagens förutsättningar. Ja, förutom det faktum att jag är föräldraledig i detta nu och den inkomsten är ganska mycket lägre än min vanliga lön men det är ju på något vis en nödvändighet om man skaffar barn och vill umgås med dem.

 

[Bexzor]

Jag tyckte bara det var intressant att du först menar att det är skrämmande att kvinnor tar ansvar för barn och hem och mannen kör på som vanligt.

Och sen säger du att din man inte vill vara föräldraledig. Dvs inte ta ansvar för barn och hem.

Ni får leva PRECIS som ni själva vill. Men jag förstod inte vad du menade med att det var skrämmande att kvinnor tog barn och hem om ni själva lever så?

Fast sköter man barn och hem själv bara för att den ena är föräldraledig ? Knepig inställning, och hur du kan vrida det till att jag skulle ta mest ansvar för barn och hem och min man kör på som vanligt för att jag tar mest föräldraledig förstår jag inte. Att vara föräldraledig är inte samma sak som att den föräldern sköter allt med barnen och hemmet.

 

[Bexzor]

Så egentligen kan man säga att så länge båda ni kan leva gott var för sig med samma utgifter är du nöjd. Om en av er tjänat mycket mindre än den andra hade det inneburit att ni behövt leva betydligt fattigare än "nödvändigt"? Även om det inneburit att avstå från roliga saker ni egentligen haft råd med? Ja alla gör ju sina val. Jag har inga planer på att lämna min partner och vi är nöjda med ekonomin vi har ihop så vitt jag vet så i den meningen ser jag ingen poäng för egen del att leva fattigare än nödvändigt. .

Jag har inga planer att lämna min sambo heller

Vi lever inte fattigt bara för att vi tänker ekonomiskt. Men vi sätter oss inte i en sits där vi inte har råd att separera tex med höga billån, högt huslån, höga krediter etc. Vi avstår inte från upplevelser och roliga saker som en familj, det gjorde jag inte heller när jag levde som ensamstående med barn

 

[stjarnhimmel]

Fast sköter man barn och hem själv bara för att den ena är föräldraledig ? Knepig inställning, och hur du kan vrida det till att jag skulle ta mest ansvar för barn och hem och min man kör på som vanligt för att jag tar mest föräldraledig förstår jag inte. Att vara föräldraledig är inte samma sak som att den föräldern sköter allt med barnen och hemmet.

Om jag ser på vänner och bekanta så tex går mannen hemifrån kl 7 och kommer hem 6 på vardagarna. På natten måste han sova så hon tar barnet pm det vaknar.
Så ja.. Då tror jag att den som är föräldraledig spenderar mest tid med barnet om den andra parten jobbar heltid.

 

[Bexzor]

Om jag ser på vänner och bekanta så går mannen hemifrån kl 7 och kommer hem 6 på vardagarna. På natten måste han sova så hon tar barnet pm det vaknar.
Så ja.. Då tror jag att den som är föräldraledig spenderar mest tid med barnet.

Oj ja, i en sån situation absolut. Men så ser inte vår situation ut även om den föräldraledige tillbringar mest tid när den andre är på arbetet. Det går inte att undvika, vilken förälder som än är hemma

 

[Amha]

Jag har inga planer att lämna min sambo heller

Vi lever inte fattigt bara för att vi tänker ekonomiskt. Men vi sätter oss inte i en sits där vi inte har råd att separera tex med höga billån, högt huslån, höga krediter etc. Vi avstår inte från upplevelser och roliga saker som en familj, det gjorde jag inte heller när jag levde som ensamstående med barn

Vi sätter oss inte i skuld heller annat än i nödfall (typ för boendet) men det är ju mest för att det påverkar vår ekonomi nu. En saftig utgift och sen är det klart i stället för femtioelva utgifter parallellt under lång tid

 

[cirkus]

Du får gärna formulera på vilket sätt jag skulle backa för min sambons behov för att han inte vill vara föräldraledig så mycket? För som jag skrev , så i vårt fall är det istället möjligt att studera utan CSN. Hade han varit föräldraledig så hade jag studerat på CSN istället för föräldrapenning. Det är nog snarare han som backat för att göra det möjligt.

Att kvinnor backar ofta undan är tydligt exempel i tråden eftersom mannen gör så himla mycket annat medan kvinnan tar hem och barn. Men att enbart hänga upp sig på vem som är mest föräldraledig är inte riktigt att se hela bilden. Ett gemensamt liv är mer än tiden med föräldraledigt.

Det jag inte får ihop i din ekvation är; vem är det som tar hand om barnet?
Du pluggar utan CSN (jag antar med föräldrapenning) och han jobbar, men vem tar hand om barnet?

 

[Bexzor]

Det jag inte får ihop i din ekvation är; vem är det som tar hand om barnet?
Du pluggar utan CSN (jag antar med föräldrapenning) och han jobbar, men vem tar hand om barnet?

Vi båda, det kallas vardagspussel

 

[Trani]

Vi båda, det kallas vardagspussel

Men om du pluggar på din föräldrapenning och din partner arbetar - vem tillbringar mest tid borta från hemmet?

 

[stjarnhimmel]

Oj ja, i en sån situation absolut. Men så ser inte vår situation ut även om den föräldraledige tillbringar mest tid när den andre är på arbetet. Det går inte att undvika, vilken förälder som än är hemma

Ok ja det kan förstås vara olika i olika familjer.
Men i regel så är den som är föräldraledig hemma mest om den andra jobbar heltid. Heltidsjobb är ändå 40 h i veckan ca.

 

[Hiddeous]

Jag kanske skulle behöva dra ner på matkostnader och tänka mer med plånboken än med miljötänk och planera olika inköp lite mer men det skulle definitivt inte bli någon misär om vi skulle separera idag, med dagens förutsättningar. Ja, förutom det faktum att jag är föräldraledig i detta nu och den inkomsten är ganska mycket lägre än min vanliga lön men det är ju på något vis en nödvändighet om man skaffar barn och vill umgås med dem.

Nu är ju trådens ämne inte privatekonomi som sådan, utan jämställdhet. Knäckfrågan är vem som drar det längsta strået ekonomiskt, nu och i framtiden - du eller din man? Eller drar ni sas lika?

 

[Pilot]

Från ingenstans måste jag hoppa in för att säga att det har vart sjukt sunt att läsa igenom denna tråden.
Både för att öppna ögonen lite till, och för att få lite verktyg i framtiden för hur man faktiskt kan ha ett (mer) jämställt förhållande när det finna barn i bilden.
För mig som inte har ett enda exempel i bekantskapskretsen som inte kör på traditionella könsroller hjälper det med praktiska exempel och bukepar.

 

[Badger]

Apropå ingenting, och egentligen i fel tråd, glöm inte heller att prata med söner. Föräldrar har en tendens att lämna söner bakom i språkutveckling genom att inte prata med dem utan mest ge order. Det börjar redan genom att de pratar mindre med pojkbebisar så pojkbebisar får höra färre ord än flickbebisar. Och också genom att läsa mindre för dem (det är det som sedan märks i skolan) än för flickor.

(Anekdoter är enstaka händelser, men det råkar sammanfalla i det här fallet, att jag försökt tänka på den biten och vi pratar mycket hemma. Det har råkat sammanfalla med att jag precis fick veta från förskolepersonal att A är väldigt verbal -för att vara pojke. Då helt orelaterat önskar jag lite att fler av pojkarna på förskolan också hade råkat vara verbala, så han hade någon att prata med ordentligt. (Skolan kan ju gå åt helsike lite oavsett verbalitet nu så det är väl varken här eller där så långt.))

 

[Raderad medlem 19815]

Apropå ingenting, och egentligen i fel tråd, glöm inte heller att prata med söner. Föräldrar har en tendens att lämna söner bakom i språkutveckling genom att inte prata med dem utan mest ge order. Det börjar redan genom att de pratar mindre med pojkbebisar så pojkbebisar får höra färre ord än flickbebisar. Och också genom att läsa mindre för dem (det är det som sedan märks i skolan) än för flickor.

(Anekdoter är enstaka händelser, men det råkar sammanfalla i det här fallet, att jag försökt tänka på den biten och vi pratar mycket hemma. Det har råkat sammanfalla med att jag precis fick veta från förskolepersonal att A är väldigt verbal -för att vara pojke. Då helt orelaterat önskar jag lite att fler av pojkarna på förskolan också hade råkat vara verbala, så han hade någon att prata med ordentligt. (Skolan kan ju gå åt helsike lite oavsett verbalitet nu så det är väl varken här eller där så långt.))

Min är också mycket verbal, fast jag tror att det till stor del handlar om hans personlighet snarar än att vi läser mycket hemma (vilket vi gör, vi läser väldigt mycket).

Jag försöker också tänka som du, att samtala istället för att ge order. Det gäller även åt andra hållet, när han gastar "mjölk!" så säger jag att jag vet att han kan säga det på ett trevligare sätt och då säger han "kan jag få lite mer mjölk, tack, mamma".

 

[Badger]

Min är också mycket verbal, fast jag tror att det till stor del handlar om hans personlighet snarar än att vi läser mycket hemma (vilket vi gör, vi läser väldigt mycket).

Jag försöker också tänka som du, att samtala istället för att ge order. Det gäller även åt andra hållet, när han gastar "mjölk!" så säger jag att jag vet att han kan säga det på ett trevligare sätt och då säger han "kan jag få lite mer mjölk, tack, mamma".

Mjo jag tänker också att det är mycket personlighet. Men sedan inser man att statistiken säger att bara 30% av föräldrarna läser för sina barn varje dag, och ytterligare 30% i alla fall tre gånger i veckan. Det har sjunkit från 74% för 20 år sedan och från 90% för 40 år sedan. Och det är lägre för söner än för döttrar. Och orförrådet för ett barn som läser är tiotusentals ord större än för ett barn som inte läser/läses för vid 14 års ålder.

Samtidigt sjunker läskunnigheten som en sten i Sverige, det må vara hänt att barn inte kan läsa. Men det glappet kan ses på 20 åringar i dag. Sveriges befolkning är internationellt bra på att läsa men det finns tydligen ett avbrott i unga 20 årsåldern där svenskar plötsligt är medelmåttiga internationellt. Och det sjunker. Samtidigt har universitetsutbildningarna problem för de svenskspråkigt födda studenterna är så dåliga på att läsa att de inte kan ta in litteraturen och så dåliga på att skriva att de inte kan förmedla det de lyckats ta in. De studenter som inte hade svenskspråkiga föräldrar var tydligen -rent anekdotiskt, något bättre i alla fall.

Sämst på att läsa är pojkar och män.

Och då tänker man att även om det är sammanträffanden, så vore det bättre om fler läste och pratade med barn och pojkar. (Så kanske fler kvinnor och flickor och män får makar som kan läsa och samtala.)

(Och om artiklar, det var för många för att hitta och jag sparade inga, men googla sverige-läsförståelse, studenter läsförståelse, osv det var många som skrevs runt 2013. Den om 20 åringarna skulle jag gärna hitta igen, den är mest oroande.)

 

[Badger]

Min är också mycket verbal, fast jag tror att det till stor del handlar om hans personlighet snarar än att vi läser mycket hemma (vilket vi gör, vi läser väldigt mycket).

Jag försöker också tänka som du, att samtala istället för att ge order. Det gäller även åt andra hållet, när han gastar "mjölk!" så säger jag att jag vet att han kan säga det på ett trevligare sätt och då säger han "kan jag få lite mer mjölk, tack, mamma".

Vi gör likadant, man får inte mjölk här heller på gastningar och man får ingenting på konstiga ljud och pekningar och -kan jag få och snälla är populära med mig.

 

[Raderad medlem 19815]

Mjo jag tänker också att det är mycket personlighet. Men sedan inser man att statistiken säger att bara 30% av föräldrarna läser för sina barn varje dag, och ytterligare 30% i alla fall tre gånger i veckan. Det har sjunkit från 74% för 20 år sedan och från 90% för 40 år sedan. Och det är lägre för söner än för döttrar. Och orförrådet för ett barn som läser är tiotusentals ord större än för ett barn som inte läser/läses för vid 14 års ålder.

Samtidigt sjunker läskunnigheten som en sten i Sverige, det må vara hänt att barn inte kan läsa. Men det glappet kan ses på 20 åringar i dag. Sveriges befolkning är internationellt bra på att läsa men det finns tydligen ett avbrott i unga 20 årsåldern där svenskar plötsligt är medelmåttiga internationellt. Och det sjunker. Samtidigt har universitetsutbildningarna problem för de svenskspråkigt födda studenterna är så dåliga på att läsa att de inte kan ta in litteraturen och så dåliga på att skriva att de inte kan förmedla det de lyckats ta in. De studenter som inte hade svenskspråkiga föräldrar var tydligen -rent anekdotiskt, något bättre i alla fall.

Sämst på att läsa är pojkar och män.

Och då tänker man att även om det är sammanträffanden, så vore det bättre om fler läste och pratade med barn och pojkar. (Så kanske fler kvinnor och flickor och män får makar som kan läsa och samtala.)

(Och om artiklar, det var för många för att hitta och jag sparade inga, men googla sverige-läsförståelse, studenter läsförståelse, osv det var många som skrevs runt 2013. Den om 20 åringarna skulle jag gärna hitta igen, den är mest oroande.)

Jo, jag känner till det du beskriver (även om jag inte kan de där siffrorna i huvudet) och det är en av flera anledningar till varför vi läser mycket. Andra anledningar i vårt fall är att både barn och föräldrar tycker att det är roligt, och att det är ett sätt för vårt barn att koppla av och ta det lugnt.

 

[Mirre]

inspirerad av en annan tråd ( som jag blev rätt upprörd av men inte vill trådkapa) är jag nyfiken på hur era förhållanden förändrats sedan ni fick barn? Var ni jämställda innan, delade på alla sysslor och har fortsatt på samma vis? Eller är ni helt plötsligt trippelarbetande, ledsna ensamma mammor med gröt i håret? Blev det som du tänkte dig? Är din partner den ansvarsfulla jämställda kndivid som du trodde? Är du?
Jag upplever att den stora skillnaden för oss är att vi mer aktivt måste prata och diskutera hur vi vill ha det för att det ska funka. Saker som innan löste sig självt måste ventileras mer och det är stundtals svårt att inte ramla ner i normträsket. Jag ångrar att jag var hemma i ett år och att sambon inte var det, han borde haft mer ensamtid, vi hade istället mycket tid tillsammans men jag tog nog ett större ansvar och gav ibland upp mina egna intressen för att han skulle kunna fortsätta utöva sina. Sanslöst korkat. Tack och lov slutade jag med det tämligen kvickt.

Med första barnet var det så ojämnställdt det bara kan bli före, under tiden jag var gravid och efter vi fick barn Jag gjorde i stort sett allt hemma och fick nästan böna och be för att han skulle hjälpa till. Det var hemskt jobbigt tyckte han att dammsuga lite, han tyckte jag som höggravid skulle dammsuga våran väldigt branta trapp tex. Han hade ju jobbat så han var ju trött. När sonen föddes var det jag som gick upp alla nätter (han ammade inte så pappan hade mycket väl kunnat tagit det) och i stort sett varje morgon. De gånger jag faktiskt vägrade och tvingade honom att gå upp var det suckar och sura miner direkt. Han krävde (ja bokstavligen) att maten skulle stå klar på bordet när han kom hem från jobbet och att det skulle vara städat. Sedan fick jag skit för att jag inte drog in pengar (jag var föräldraledig med föräldrapenning). En riktig skitstövel.

Med andra sonen (inte samma pappa) delade vi på allt hemma, lagade jag mat diskade han tex. Städa gjorde vi tillsammans eller den som var hemma och såg att det behövdes. Oftast gjorde vi hushållssysslor tillsammans, han gjorde mer än mig ute och jag lite mer inne då istället. När sonen kom gick vi upp varannan natt/morgon redan från början. Nattade varannan dag vilket var toppen, då fick man en stund själv när den andra nattade. Så där var allt istället väldigt jämnställdt.

 

[AraSlei]

Vi är inte särskilt jämställda idag, och jag tycker det finns viss risk att vi inte kommer bli det när vi skaffar barn heller - framförallt inte hemma.
Sambon är betydligt mer ordningsam än vad jag är, har högre krav på hur det ska städas (med få undantag) och är mer organiserad än vad jag är, vilket har lett till att han är projektledare hemma - både vad gäller, tvätt, städ och matlagning I perioder delar vi bra på allting, i andra perioder så gör han det allra mesta.
Han är dessutom av händig karaktär och gör allt från att snickra till att laga bilen själv. Även om jag gärna skruvar upp hyllor och annat blir det lätt att han gör det ändå.

Vi har som sagt inga barn i dagsläget, men båda har en önskan om att dela lika på föräldraledigheten. Lönemässigt kommer vi troligtvis att ligga relativt lika de närmsta åren, men han kommer kanske ha en bättre löneutveckling än vad jag kommer ha på sikt. Eventuellt i alla fall, jag siktar på att bli egen företagare så småningom och det är lite tidigt att sia om hur företaget kommer gå. Vi har båda utbildat oss på samma nivå, jag har två år längre studier än vad han har.

I vårt förhållande är det definitivt jag som behöver tänka på att ta mer ansvar hemma, inte ta för givet att saker blir gjorda osv. Det blir bättre, men jag är fortfarande allt för dålig på det.