Barnuppfostran

Det tyckte nog min anhöriges mamma också, min anhörige var ett litet dygdemönster som barn, hårt tuktad/väluppfostrad och hittade aldrig på hyss, men sen, när ifrågasättandet kom så blev det svårt. Hur hanterar man att den som ska skydda en mot allt ont i världen faktiskt slog en? I all ”välmening”? Kan man slå med gott syfte? Och vad händer om dt inte hjälper? Slår man hårdare?
Fast varför skriver du ett sådant svar på det citatet? TS verkar ju faktiskt vilja förändra sitt beteende, då ska väl det uppmuntras istället för att vi fortsätter anklaga henne? Hon behöver ju hjälp och stöttning!
 
Fast varför skriver du ett sådant svar på det citatet? TS verkar ju faktiskt vilja förändra sitt beteende, då ska väl det uppmuntras istället för att vi fortsätter anklaga henne? Hon behöver ju hjälp och stöttning!

Jag ville belysa att bara för att det funkar Nu innebär det inte att det behöver vara ett bra sätt inför framtiden. De flesta vill ändå göra det de tror är rätt, och jag ser på nära håll konsekvensen av vad kuggningar och örfilar leder till.
Jag hoppas verkligen att Ts får det stöd och den hjälp som hon behöver. Jag menar inte att anklaga, jag berättar om hur jag ser konsekvenserna av en liknande uppfostran i min närhet.
 
  • Gilla
Reactions: ako
Har pratat med mitt stöd team som kommer hjälpa mig få samtalskontakt (de har direkt kontakt med många instanser.

Men tillsvidare Jag känner mig ganska luddig i min föräldraroll nu faktiskt. Så behöver ställa lite frågor som jag hanterat fel tidigare.

Jag måste ta och fråga hur ofta och mycket skulle ni låta en 10-11 åring vara själv/ensam?
Och om barnet säger att hen vill vara hemma istället för att vara hos mormor och morfar tex hur hantera det?

Och hur mycket och ofta tycker ni ett barn i den åldern ska hjälpa till hemma?
Och om barnet inte gör det ni kommit överens om?
Jag kan inte låta mitt röstläge gå så mycket över det normala, för då är enda gången som han reagerar med att bli stel eller rycka till, eller nära till gråt. Så det kan jag inte.


Jag har mailat läraren att jag vill ha kontakt med läraren på skolan för att prata om den situationen.
Igår kväll berättade (vi brukar prata om dagen innan kvällning) han att sagt till sin lärare att de där tre killarna följt efter och retat en annan elev. Håller det på gå över till mobbing är det allvarligt läge tycker jag.
 
Har pratat med mitt stöd team som kommer hjälpa mig få samtalskontakt (de har direkt kontakt med många instanser.

Men tillsvidare Jag känner mig ganska luddig i min föräldraroll nu faktiskt. Så behöver ställa lite frågor som jag hanterat fel tidigare.

Jag måste ta och fråga hur ofta och mycket skulle ni låta en 10-11 åring vara själv/ensam?
Och om barnet säger att hen vill vara hemma istället för att vara hos mormor och morfar tex hur hantera det?

Och hur mycket och ofta tycker ni ett barn i den åldern ska hjälpa till hemma?
Och om barnet inte gör det ni kommit överens om?
Jag kan inte låta mitt röstläge gå så mycket över det normala, för då är enda gången som han reagerar med att bli stel eller rycka till, eller nära till gråt. Så det kan jag inte.


Jag har mailat läraren att jag vill ha kontakt med läraren på skolan för att prata om den situationen.
Igår kväll berättade (vi brukar prata om dagen innan kvällning) han att sagt till sin lärare att de där tre killarna följt efter och retat en annan elev. Håller det på gå över till mobbing är det allvarligt läge tycker jag.

10-11 år kan vara ensamma om mamma eller pappa åker en snabb sväng till affären, inte mer. Möjligtvis 1-2 timmar efter skolan där de klarar att ta en egen smörgås innan middagen sen.

Men absolut inte mer och framförallt inte över natten eller hela eftermiddagar.
 
10-11 år kan vara ensamma om mamma eller pappa åker en snabb sväng till affären, inte mer. Möjligtvis 1-2 timmar efter skolan där de klarar att ta en egen smörgås innan middagen sen.

Men absolut inte mer och framförallt inte över natten eller hela eftermiddagar.

Ok! Tar till mig det, tack!
 
Har pratat med mitt stöd team som kommer hjälpa mig få samtalskontakt (de har direkt kontakt med många instanser.

Men tillsvidare Jag känner mig ganska luddig i min föräldraroll nu faktiskt. Så behöver ställa lite frågor som jag hanterat fel tidigare.

Jag måste ta och fråga hur ofta och mycket skulle ni låta en 10-11 åring vara själv/ensam?
Och om barnet säger att hen vill vara hemma istället för att vara hos mormor och morfar tex hur hantera det?

Och hur mycket och ofta tycker ni ett barn i den åldern ska hjälpa till hemma?
Och om barnet inte gör det ni kommit överens om?
Jag kan inte låta mitt röstläge gå så mycket över det normala, för då är enda gången som han reagerar med att bli stel eller rycka till, eller nära till gråt. Så det kan jag inte.


Jag har mailat läraren att jag vill ha kontakt med läraren på skolan för att prata om den situationen.
Igår kväll berättade (vi brukar prata om dagen innan kvällning) han att sagt till sin lärare att de där tre killarna följt efter och retat en annan elev. Håller det på gå över till mobbing är det allvarligt läge tycker jag.

Så bra att du tagit tag i allt!!! Det är stort!! Och bra att du pratar med läraren, om det är mobbning på G behöver de ju ingripa.

Jag tycker att ett barn i den åldern kan vara ensam ett par timmar eller så, med laddad telefon och möjlighet att nå någon (dig, mormor etc) hela tiden om det behövs. Jag hade absolut inte låtit honom vara ensam på natten utan förklarat varför han behöver sova borta när du jobbar. Bara ha koll på att mormor och moster inte använder fysisk bestraffning eller på annat sätt gör honom ledsen, och att det är därför han inte vill vara där, det vore ju egentligen inte alls konstigt om de gör det och i så fall ska han absolut inte behöva vara där. Då måste du lösa det på annat sätt!
Jag tycker att ett barn i den åldern ungefär ska kunna plocka fram och undan efter sig vid maten och plocka undan i och ev dammsuga sitt rum. Lägga smutstvätt i tvättkorg är ju bra också förstås.

Om barnet inte gör det man kommit överens om så beror ju vad man gör åt det på situation. Plockar han inte undan efter sig, så prata med honom och förklara men inse att hela världen inte rasar för att du får ställa in hans disk. Du måste inte "vinna" onödiga konflikter, försök undvik en del av dem. Han växer och mognar i sinom tid. Vill han inte göra läxorna så förklara varför de är viktiga och ställ t ex kravet att de ska vara klara innan han får t ex dator / iPad.

Stort Lycka Till- igen!!!!
 
Senast ändrad:
Så bra att du tagit tag i allt!!! Det är stort!! Och bra att du pratar med läraren, om det är mobbning på G behöver de ju ingripa.

Jag tycker att ett barn i den åldern kan vara ensam ett par timmar eller så, med laddad telefon och möjlighet att nå någon (dig, mormor etc) hela tiden om det behövs. Jag hade absolut inte låtit honom vara ensam på natten utan förklarat varför han behöver sova borta när du jobbar. Bara ha koll på att mormor och moster inte använder fysisk bestraffning eller på annat sätt gör honom ledsen, och att det är därför han inte vill vara där, det vore ju egentligen inte alls konstigt om de gör det och i så fall ska han absolut inte behöva vara där. Då måste du lösa det på annat sätt!
Jag tycker att ett barn i den åldern ungefär ska kunna plocka fram och undan efter sig vid maten och plocka undan i och ev dammsuga sitt rum. Lägga smutstvätt i tvättkorg är ju bra också förstås.

Om barnet inte gör det man kommit överens om så beror ju vad man gör åt det på situation. Plockar han inte undan efter sig, så prata med honom och förklara men inse att hela världen inte rasar för att du får ställa in hans disk. Du måste inte "vinna" onödiga konflikter, försök undvik en del av dem. Han växer och mognar i sinom tid. Vill han inte göra läxorna så förklara varför de är viktiga och ställ t ex kravet att de ska vara klara innan han får t ex dator / iPad.

Stort Lycka Till- igen!!!!

Så tacksam för ditt svar! Tar till mig det. :bow:
 
Så tacksam för ditt svar! Tar till mig det. :bow:
Just det, en grej till jag tänkte på. Prata med sonen och berätta att du har bestämt dig för att förändra vissa saker. Annars kommer han nog tycka det är konstigt att han t ex inte får vara ensam lika mycket och han kommer fortfarande troligen att tro att det kan komma någon form av fysisk bestraffning om han gör något mindre önskat. Du behöver ju faktiskt inte göra det så dramatiskt utan säg bara att du har funderat och vill ändra på det här :-).
 
Vissa barn i den aldern kan vara ensamna 2-4 timmar dag/eftermiddag ... andra kan inte vara ensamna mer an 15 minuter och knappt det.:cautious: Det beror helt pa barnet att det inte tar pa sig mer ansvar an det riktigt klarar av ar en viktig grej, liksom att det inte "loper amok" och river huset.

For mig ar det viktigt att fundera pa en logisk konsekvens nar barnet inte gor som jag sagt. Att hoja rosten, nypa eller lugga ar inte logiskt ... men om barnet blir tillsagd att lagga tvatten i tvattkorgen i tvattstugan och inte gor det ... sa kan man lara dem tvatta.:up: Min aldsta borjade tvatta sina egna klader vid 11 ars alder. :angel:
Om de inte kommer hem pa overenskommen tid kan man lungt forklara att de da maste komma hem lika manga minuter/timmar tidigare foljande dag de skulle fa vara ute. (men de behover fa veta konsekvensen INNAN de bryter overenskommelsen forsta gangen)
Jag accepterade inte att mina barn sa att maten var acklig, det finner jag mycket respectlost till den som lagat maten, daremot var det helt okay att saga att man inte tyckte om vissa matratter. Hade vi den maten maste de smaka (LITE) och kunde sedan ta en smorgas, fil, eller om det fanns rester.
Den viktigaste faktorn, i min mening, ar att man LYSSNAR pa barnet. Pafallande ofta har barnet en "point" och det de sager och/eller ar betydligt vettigare an det man sjalv tankte. Mina barn och jag diskuterade alltid vilka pafoljder vissa saker, som att komma hem for sent eller inte plocka undan, skulle fa. De var oftast mycket strangare an mig, sa jag fick jamka ner dem till rimliga nivaer.
Som att jag aldrig kastade leksaker som inte plockades up. Men vi hade en overenskommelse att efter ett visst antal (jag tror det var 3, men minns inte sakert) paminnelser sa plockade jag upp dem och de var borta for nagra dagar/veckor/manader beroende pa alder och vad det gallde.
 
Har pratat med mitt stöd team som kommer hjälpa mig få samtalskontakt (de har direkt kontakt med många instanser.

Men tillsvidare Jag känner mig ganska luddig i min föräldraroll nu faktiskt. Så behöver ställa lite frågor som jag hanterat fel tidigare.

Jag måste ta och fråga hur ofta och mycket skulle ni låta en 10-11 åring vara själv/ensam?
Och om barnet säger att hen vill vara hemma istället för att vara hos mormor och morfar tex hur hantera det?

Och hur mycket och ofta tycker ni ett barn i den åldern ska hjälpa till hemma?
Och om barnet inte gör det ni kommit överens om?
Jag kan inte låta mitt röstläge gå så mycket över det normala, för då är enda gången som han reagerar med att bli stel eller rycka till, eller nära till gråt. Så det kan jag inte.


Jag har mailat läraren att jag vill ha kontakt med läraren på skolan för att prata om den situationen.
Igår kväll berättade (vi brukar prata om dagen innan kvällning) han att sagt till sin lärare att de där tre killarna följt efter och retat en annan elev. Håller det på gå över till mobbing är det allvarligt läge tycker jag.
När mina barn var 10-11 år fick de vara ensamma i någon, ibland några timmar. De var då ansvarsfulla, visste vad de fick göra och jag jobbade bokstavligt talat ett stenkast bort. Även om jag jobbade kunde de alltså få tag i mig eller någon av mina kollegor i förekommande fall om det behövdes. Det fanns alltid vuxna nära. De kunde enstaka gånger vara ensamma när jag handlade men dels var det sällan de var hemma istället för att följa med och dels hade jag mobil med mig och grannar de kände fanns nära. Helt ensam flera timmar/dag utan möjlighet att snabbt komma i kontakt med och ha närhet till vuxna tycker jag inte är okej i den åldern.

Jag hade frågat barnet varför och verkligen lyssnat på svaret. Kanske är mormor och morfar inte snälla mot honom? Kanske tycker han om att vara ensam hemma och då är ju frågan varför? Att lyssna, verkligen lyssna och att inte ta diskussionen när det är aktuellt och bråttom utan i lugn och ro en dag när ni är hemma är viktigt. Även om barnet just där och då inte kan uttrycka varför så kan det komma vid ett senare tillfälle.

Jag har aldrig drivit hotell här hemma utan anser att i en familj drar alla sitt strå till stacken. Som vuxen har man ansvaret men barnet är en del av familjen och det är vi tillsammans som skapar det vi vill ha, det sätt vi vill leva på. Mina barn har sorterat sin tvätt helt själva sedan de kunde läsa siffror och innan dess sorterade de i färg. Vi hade (har) en tvättkorg för varje tvätt, 40 ljus, 40 mörk, 60 ljus, 60 mörk så det var enkelt att sortera och från de var runt tio år hade de också ansvar för att lägga in, sätta igång och hänga upp tvätten när en tvättkorg blev full (tvättkorgarna var av en storlek som gjorde att det var en lagom full maskin när tvättkorgen var full). Innan dess tvättade vi gemensamt och självklart kunde det bli så att en satte igång och en annan hängde upp också.
I sina rum såg jag till att det fanns bra förvaring och hjälpte dem att hitta en plats för varje sak. Hur de sedan hade det i sina rum brydde jag mig inte särskilt om vilket såklart inte innebar någon misär eller sanitär olägenhet men trivdes de i röra så varsågod.
De hjälpte nästan alltid till att handla, packa in osv. Maten kunde vara alltifrån till att bara hänga med och hjälpas åt till att duka och ibland laga enklare mat själva, ibland med viss hjälp. Inte varje dag men att de hjälpte till och dukade, dukade av osv. var så självklart.
Under perioder "glömde" de att plocka bort efter sig. Tallriken fick då stå kvar till vi skulle äta nästa gång och de kunde då välja mellan att äta på smutsigt porslin eller ställa in i diskmaskinen och ta en ren. Ingen åt någonsin på smutsigt porslin. Generellt har jag låtit mina barn ta konsekvenserna av sådant de med ålder och mognad har kunnat förstå. Plockar man inte bort sin tallrik så står den kvar. Lägger man inte sina smutstvätt i tvättkorgen så blir den inte magiskt ren och hamnar i garderoben. Hänger man inte upp blöt tvätt så luktar den illa. Lägger man inte in sin tvätt på sin plats då finns den inte där heller osv. Enkla saker som utan tjat och gnäll blir något de gör med automatik.

Jag var väldigt noga med att vi verkligen var överens. Att inte bara jag var överens. Dvs. att även där lyssna på barnet, på argumenten och inte köra över utan låta dem prova sig fram med det som går och att aldrig säga "vad var det jag sa" när det blev fel, dumt eller inte fungerade som barnet hade tänkt sig. Att få prova är att våga och även om det inte blev som man tänkt så lär man sig mycket på det ändå.

Jag hade inga straff. Jag tror inte på straff när det kommer till barn. Jag tror på att diskutera, lyssna på argument, att skapa förtroende och sammanhang de kan förstå och köpa. Mitt ena barn var när hen var 7-8 år ganska uppe i det blå. Hen kunde verkligen glömma bort att gå hem från skolan och gå till lekplatsen istället. Jag förklarade då hur rädd och orolig jag blev när hen inte kom hem den vanliga tiden och jämförde med hur orolig och rädd barnet skulle blivit om jag inte hade kommit hem som jag hade sagt. Att hålla tider, berätta var man är ska aldrig handla om kontroll utan om trygghet och säkerhet. Vet jag att mitt barn, partner eller vem som helst ska komma hem enligt plan kl 18 och hen inte kommer så vet jag var jag ska börja leta om jag vet vart hen åkte/gick ifrån. Det är väldigt skönt den dagen något faktiskt händer, mobilen dör, det är mörkt och kallt och man inte kan ta sig därifrån och någon uppenbarar sig som en räddande ängel. Vet man inte när någon tänkt komma hem, inte vet var hen är så kan man inte heller veta när och var man ska börja leta. Mina barn förstod konceptet och köpte det. De hörde av sig även i övre tonåren om festen inte var kul och de gick till nästa, om de gick ut någon annanstans än planerat, åkte till någon annan stad eller sov över hos någon annan än de hade tänkt just för att om något hände så skulle jag veta var jag skulle börja leta.
Att få barnet att förstå varför och komma överens på riktigt gör att inga straff behövs. Barn liksom vi glömmer, orkar inte, vill inte och varför ska man straffas för det? Det räcker väl med att det blir jobbigare för en själv sedan.

Att förstå varför, ha tid på sig att utföra och veta vad som ska hända härnäst skapar trygghet och harmoni. T ex. Vill du att han ska göra x eller y tills på lördag så säg det idag, inte på lördag. Förklara varför du vill att han ska göra det och lyssna på hans argument. Kom överens. Inte du ensam utan ni tillsammans! Förklara att du inte kommer tjata utan att du utgår ifrån att han tar ansvar för det ni kommit överens om. Sedan tjatar du inte om det. Du kan påminna i förbigående någon gång men inget tjat och inget "sätt igång nu!" vrål. Blir det inte gjort så fråga varför. Var det dåliga instruktioner? Var ni egentligen inte överens? Behöver han kanske en tavla med de grejer som ska hända dag för dag så att han kan ha koll? Utgå från vad som var problemet och åtgärda det och kom ihåg att det är ni. Du och han som ska trivas. Inte bara du som ska få din vilja fram. Det kommer bli rörigt i början men ge inte upp. Det här är nytt för er båda och ni ska båda vänja om er men det är så värt det! Att känna att ni kämpar på mot ett gemensamt mål, att ni kan skratta när det blev konstigt, fel och dumt istället för att bli arga gör livet lättare. Som du skrev tidigare så är han den enda du har. Låt honom känna det. Låt honom veta genom dina handlingar att han är viktig för dig, att du lyssnar på honom men ändå tar vuxenansvaret.

Fundera på vilka grunder du vill stå på. Vilka gränser du vill ha runt dig och varför du gör som du gör. Det du inte kan motivera och förklara tar du helt sonika bort. Sådant som förklaras med "vi/jag har alltid gjort så" tar du bort för att man alltid har gjort på ett visst sätt innebär inte att det sättet är det bästa, bara att man har stagnerat och inte längre vet varför man gör det man gör. Det som inte är viktigt för någon av er tar ni bort. Kvar blir det som är viktigt och det är det ni kan bygga vidare på.

Jag förstår att du känner dig lätt vilsen men det gör också att du har chansen att bygga upp ett bra liv med ditt barn. Strunta i måsten som inte är era och lev på det sätt som gör att just ni mår bra.
 
När mina barn var 10-11 år fick de vara ensamma i någon, ibland några timmar. De var då ansvarsfulla, visste vad de fick göra och jag jobbade bokstavligt talat ett stenkast bort. Även om jag jobbade kunde de alltså få tag i mig eller någon av mina kollegor i förekommande fall om det behövdes. Det fanns alltid vuxna nära. De kunde enstaka gånger vara ensamma när jag handlade men dels var det sällan de var hemma istället för att följa med och dels hade jag mobil med mig och grannar de kände fanns nära. Helt ensam flera timmar/dag utan möjlighet att snabbt komma i kontakt med och ha närhet till vuxna tycker jag inte är okej i den åldern.

Jag hade frågat barnet varför och verkligen lyssnat på svaret. Kanske är mormor och morfar inte snälla mot honom? Kanske tycker han om att vara ensam hemma och då är ju frågan varför? Att lyssna, verkligen lyssna och att inte ta diskussionen när det är aktuellt och bråttom utan i lugn och ro en dag när ni är hemma är viktigt. Även om barnet just där och då inte kan uttrycka varför så kan det komma vid ett senare tillfälle.

Jag har aldrig drivit hotell här hemma utan anser att i en familj drar alla sitt strå till stacken. Som vuxen har man ansvaret men barnet är en del av familjen och det är vi tillsammans som skapar det vi vill ha, det sätt vi vill leva på. Mina barn har sorterat sin tvätt helt själva sedan de kunde läsa siffror och innan dess sorterade de i färg. Vi hade (har) en tvättkorg för varje tvätt, 40 ljus, 40 mörk, 60 ljus, 60 mörk så det var enkelt att sortera och från de var runt tio år hade de också ansvar för att lägga in, sätta igång och hänga upp tvätten när en tvättkorg blev full (tvättkorgarna var av en storlek som gjorde att det var en lagom full maskin när tvättkorgen var full). Innan dess tvättade vi gemensamt och självklart kunde det bli så att en satte igång och en annan hängde upp också.
I sina rum såg jag till att det fanns bra förvaring och hjälpte dem att hitta en plats för varje sak. Hur de sedan hade det i sina rum brydde jag mig inte särskilt om vilket såklart inte innebar någon misär eller sanitär olägenhet men trivdes de i röra så varsågod.
De hjälpte nästan alltid till att handla, packa in osv. Maten kunde vara alltifrån till att bara hänga med och hjälpas åt till att duka och ibland laga enklare mat själva, ibland med viss hjälp. Inte varje dag men att de hjälpte till och dukade, dukade av osv. var så självklart.
Under perioder "glömde" de att plocka bort efter sig. Tallriken fick då stå kvar till vi skulle äta nästa gång och de kunde då välja mellan att äta på smutsigt porslin eller ställa in i diskmaskinen och ta en ren. Ingen åt någonsin på smutsigt porslin. Generellt har jag låtit mina barn ta konsekvenserna av sådant de med ålder och mognad har kunnat förstå. Plockar man inte bort sin tallrik så står den kvar. Lägger man inte sina smutstvätt i tvättkorgen så blir den inte magiskt ren och hamnar i garderoben. Hänger man inte upp blöt tvätt så luktar den illa. Lägger man inte in sin tvätt på sin plats då finns den inte där heller osv. Enkla saker som utan tjat och gnäll blir något de gör med automatik.

Jag var väldigt noga med att vi verkligen var överens. Att inte bara jag var överens. Dvs. att även där lyssna på barnet, på argumenten och inte köra över utan låta dem prova sig fram med det som går och att aldrig säga "vad var det jag sa" när det blev fel, dumt eller inte fungerade som barnet hade tänkt sig. Att få prova är att våga och även om det inte blev som man tänkt så lär man sig mycket på det ändå.

Jag hade inga straff. Jag tror inte på straff när det kommer till barn. Jag tror på att diskutera, lyssna på argument, att skapa förtroende och sammanhang de kan förstå och köpa. Mitt ena barn var när hen var 7-8 år ganska uppe i det blå. Hen kunde verkligen glömma bort att gå hem från skolan och gå till lekplatsen istället. Jag förklarade då hur rädd och orolig jag blev när hen inte kom hem den vanliga tiden och jämförde med hur orolig och rädd barnet skulle blivit om jag inte hade kommit hem som jag hade sagt. Att hålla tider, berätta var man är ska aldrig handla om kontroll utan om trygghet och säkerhet. Vet jag att mitt barn, partner eller vem som helst ska komma hem enligt plan kl 18 och hen inte kommer så vet jag var jag ska börja leta om jag vet vart hen åkte/gick ifrån. Det är väldigt skönt den dagen något faktiskt händer, mobilen dör, det är mörkt och kallt och man inte kan ta sig därifrån och någon uppenbarar sig som en räddande ängel. Vet man inte när någon tänkt komma hem, inte vet var hen är så kan man inte heller veta när och var man ska börja leta. Mina barn förstod konceptet och köpte det. De hörde av sig även i övre tonåren om festen inte var kul och de gick till nästa, om de gick ut någon annanstans än planerat, åkte till någon annan stad eller sov över hos någon annan än de hade tänkt just för att om något hände så skulle jag veta var jag skulle börja leta.
Att få barnet att förstå varför och komma överens på riktigt gör att inga straff behövs. Barn liksom vi glömmer, orkar inte, vill inte och varför ska man straffas för det? Det räcker väl med att det blir jobbigare för en själv sedan.

Att förstå varför, ha tid på sig att utföra och veta vad som ska hända härnäst skapar trygghet och harmoni. T ex. Vill du att han ska göra x eller y tills på lördag så säg det idag, inte på lördag. Förklara varför du vill att han ska göra det och lyssna på hans argument. Kom överens. Inte du ensam utan ni tillsammans! Förklara att du inte kommer tjata utan att du utgår ifrån att han tar ansvar för det ni kommit överens om. Sedan tjatar du inte om det. Du kan påminna i förbigående någon gång men inget tjat och inget "sätt igång nu!" vrål. Blir det inte gjort så fråga varför. Var det dåliga instruktioner? Var ni egentligen inte överens? Behöver han kanske en tavla med de grejer som ska hända dag för dag så att han kan ha koll? Utgå från vad som var problemet och åtgärda det och kom ihåg att det är ni. Du och han som ska trivas. Inte bara du som ska få din vilja fram. Det kommer bli rörigt i början men ge inte upp. Det här är nytt för er båda och ni ska båda vänja om er men det är så värt det! Att känna att ni kämpar på mot ett gemensamt mål, att ni kan skratta när det blev konstigt, fel och dumt istället för att bli arga gör livet lättare. Som du skrev tidigare så är han den enda du har. Låt honom känna det. Låt honom veta genom dina handlingar att han är viktig för dig, att du lyssnar på honom men ändå tar vuxenansvaret.

Fundera på vilka grunder du vill stå på. Vilka gränser du vill ha runt dig och varför du gör som du gör. Det du inte kan motivera och förklara tar du helt sonika bort. Sådant som förklaras med "vi/jag har alltid gjort så" tar du bort för att man alltid har gjort på ett visst sätt innebär inte att det sättet är det bästa, bara att man har stagnerat och inte längre vet varför man gör det man gör. Det som inte är viktigt för någon av er tar ni bort. Kvar blir det som är viktigt och det är det ni kan bygga vidare på.

Jag förstår att du känner dig lätt vilsen men det gör också att du har chansen att bygga upp ett bra liv med ditt barn. Strunta i måsten som inte är era och lev på det sätt som gör att just ni mår bra.


ja känner mig verkligen vilsen. Tack så mycket,. Det här tar jag till mig! .
 
Vissa barn i den aldern kan vara ensamna 2-4 timmar dag/eftermiddag ... andra kan inte vara ensamna mer an 15 minuter och knappt det.:cautious: Det beror helt pa barnet att det inte tar pa sig mer ansvar an det riktigt klarar av ar en viktig grej, liksom att det inte "loper amok" och river huset.

For mig ar det viktigt att fundera pa en logisk konsekvens nar barnet inte gor som jag sagt. Att hoja rosten, nypa eller lugga ar inte logiskt ... men om barnet blir tillsagd att lagga tvatten i tvattkorgen i tvattstugan och inte gor det ... sa kan man lara dem tvatta.:up: Min aldsta borjade tvatta sina egna klader vid 11 ars alder. :angel:
Om de inte kommer hem pa overenskommen tid kan man lungt forklara att de da maste komma hem lika manga minuter/timmar tidigare foljande dag de skulle fa vara ute. (men de behover fa veta konsekvensen INNAN de bryter overenskommelsen forsta gangen)
Jag accepterade inte att mina barn sa att maten var acklig, det finner jag mycket respectlost till den som lagat maten, daremot var det helt okay att saga att man inte tyckte om vissa matratter. Hade vi den maten maste de smaka (LITE) och kunde sedan ta en smorgas, fil, eller om det fanns rester.
Den viktigaste faktorn, i min mening, ar att man LYSSNAR pa barnet. Pafallande ofta har barnet en "point" och det de sager och/eller ar betydligt vettigare an det man sjalv tankte. Mina barn och jag diskuterade alltid vilka pafoljder vissa saker, som att komma hem for sent eller inte plocka undan, skulle fa. De var oftast mycket strangare an mig, sa jag fick jamka ner dem till rimliga nivaer.
Som att jag aldrig kastade leksaker som inte plockades up. Men vi hade en overenskommelse att efter ett visst antal (jag tror det var 3, men minns inte sakert) paminnelser sa plockade jag upp dem och de var borta for nagra dagar/veckor/manader beroende pa alder och vad det gallde.

Tack, tack!
 
Uppdatering:
Jag har mest sagt att jag blivit osäker i min föräldraroll och inte vet hur jag ska lösa ev konflikter

Har haft en del samtal och kontakter och fått fler remisser för egen del också.
Kommer bli utredning också.
Fanns tydligen en anonym fundering angående barnomsorg för i början på året, men då det inte är lag som med skolplikt och inget om barnet for illa, blev lämnad ensam eller så något annat, utan bara det så blev det ingen anledning att följa upp om det.
Känns både bra och jobbigt med allt just nu.

God fortsättning!
 
Uppdatering:
Jag har mest sagt att jag blivit osäker i min föräldraroll och inte vet hur jag ska lösa ev konflikter

Har haft en del samtal och kontakter och fått fler remisser för egen del också.
Kommer bli utredning också.
Fanns tydligen en anonym fundering angående barnomsorg för i början på året, men då det inte är lag som med skolplikt och inget om barnet for illa, blev lämnad ensam eller så något annat, utan bara det så blev det ingen anledning att följa upp om det.
Känns både bra och jobbigt med allt just nu.

God fortsättning!
Heja på och lycka till!!!
 
Jag måste ta och fråga hur ofta och mycket skulle ni låta en 10-11 åring vara själv/ensam?
Och om barnet säger att hen vill vara hemma istället för att vara hos mormor och morfar tex hur hantera det?

Och hur mycket och ofta tycker ni ett barn i den åldern ska hjälpa till hemma?
Och om barnet inte gör det ni kommit överens om?
Jag kan inte låta mitt röstläge gå så mycket över det normala, för då är enda gången som han reagerar med att bli stel eller rycka till, eller nära till gråt. Så det kan jag inte.

Kommer in väldigt sent i tråden så har bara läst den senaste sidan men tar och svarar på dom här frågorna. :)

Jag tycker att det helt beror på barnet som sådant. Vår 11-åring är i princip aldrig ensam hemma, inte ens om vi ska åka ner till affären för att köpa mjölk. Han känner sig inte trygg då. 9-åringen däremot är gärna själv och väljer det 8 ggr av 10 när det gäller kortare stunder. Han har dock varit ensam ett par timmar när vi alla har åkt till stallet utan problem. Så länge barnet känner sig 100 % trygg med det, dom kan nå en vuxen på telefonen på en gång och det finns någon som kan komma över med mindre än 20 min väntan och man inte är borta så länge att dom missar en måltid (lunch eller middag, mellis kan dom göra själva om dom känner sig trygga med det) tycker jag att det är lugnt.

Våra barn plockar undan sina grejer, plockar undan från bordet och ställer in i diskmaskinen. Gör eget mellis och egen frukost. Städar om dom har smutsat ner. Detta gör dom dagligen. Sen hjälper dom ganska ofta till och lagar mat eller bakar. Dom hjälper inte till med större saker som städning, tvätt osv.

Om något inte sköts enligt plan så pratar vi om det. Varför det inte blev som det är överenskommet, vad man (från båda håll) kan göra annorlunda framöver och vi lyfter fram att det känns tråkigt och att man blir besviken, speciellt när vi gör mycket för deras skull. Vi skriker aldrig på dom, men det behövs inte. Ofta är "jag är inte arg, jag är besviken" mer effektfullt än skrik och så minns jag det också från när jag själv var liten.
 
Kommer in väldigt sent i tråden så har bara läst den senaste sidan men tar och svarar på dom här frågorna. :)

Jag tycker att det helt beror på barnet som sådant. Vår 11-åring är i princip aldrig ensam hemma, inte ens om vi ska åka ner till affären för att köpa mjölk. Han känner sig inte trygg då. 9-åringen däremot är gärna själv och väljer det 8 ggr av 10 när det gäller kortare stunder. Han har dock varit ensam ett par timmar när vi alla har åkt till stallet utan problem. Så länge barnet känner sig 100 % trygg med det, dom kan nå en vuxen på telefonen på en gång och det finns någon som kan komma över med mindre än 20 min väntan och man inte är borta så länge att dom missar en måltid (lunch eller middag, mellis kan dom göra själva om dom känner sig trygga med det) tycker jag att det är lugnt.

Våra barn plockar undan sina grejer, plockar undan från bordet och ställer in i diskmaskinen. Gör eget mellis och egen frukost. Städar om dom har smutsat ner. Detta gör dom dagligen. Sen hjälper dom ganska ofta till och lagar mat eller bakar. Dom hjälper inte till med större saker som städning, tvätt osv.

Om något inte sköts enligt plan så pratar vi om det. Varför det inte blev som det är överenskommet, vad man (från båda håll) kan göra annorlunda framöver och vi lyfter fram att det känns tråkigt och att man blir besviken, speciellt när vi gör mycket för deras skull. Vi skriker aldrig på dom, men det behövs inte. Ofta är "jag är inte arg, jag är besviken" mer effektfullt än skrik och så minns jag det också från när jag själv var liten.

Tack så mycket för ditt inlägg!
 

Liknande trådar

Övr. Barn Tänkte höra med er lite mer rutinerade föräldrar hur ni löser sommarsemestern med barnen? Fram till nu har jag kunnat lägga min semester...
2
Svar
31
· Visningar
1 827
Övr. Barn "ALLA spelar Fortnite!" Ja, enligt min 8 åring iaf. Efter att ha frågat runt bland vänner och barnens kompisar så verkar det gälla...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 790
Senast: Mirtai
·
Relationer Jag har en syster som för ett år sedan helt plötsligt sa upp kontakten med vår mamma och började hänga ut henne som narcissist mm på...
2 3
Svar
46
· Visningar
4 338
Senast: kubikmeter
·
Kläder & Bli fin ”Haglöfsjackan har blivit en symbol för den svenska gängkulturen.” SvD Jag hade ingen aning och kommer fortsätta köpa Haglöfskläder...
2
Svar
24
· Visningar
1 295
Senast: hastflicka
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp