Barnuppfostran

[Tussinussen]

Det är kanske max 10 ggr i hans liv som jag använt tillrättavisat, men det är sällan jag upprepat samma två gånger, jag har ignorerat, gett time-out honom på stol, skickat isäng utan kvällsmiddag. Men det var inte heller bra.
Gnäll och tjat fungerade inte för hans pappa, varför skulle de fungera för mig?
Det som hände var att han blev mer hysterisk, när han var liten, det var verkligen som han ville testa var går gränsen.
Höja rösten kan jag inte, för det är det enda jag sett han reagera på. Min mening är aldrig att han ska göra annat än avbryta ett beteende, inte bli rädd, ledsen eller något annat.
Jag kan absolut använda mig mer av att förklara, som jag också gör.

Sedan tänker jag må dåligt? Vem kan avgöra det då om det inte syns? Är han inte redan förlorad i dåligt mående, enligt er?
Kan han inte må dåligt av andra saker utan "våld ", kanske avsaknad av en viktigt person i sitt liv?
Om ja
Vad skulle i så fall vara skillnaden?
Är det farligt att må dåligt, när mår man dåligt för mycket? Hur mycket kan man dölja? Tror ni jag mår dåligt, jag menar ärligt, kan man mår dåligt utan att veta om det?

Eller kan man kanske lära sig att man SKA må dåligt över vissa saker, precis som man kan lägga in falska minnesbilder i barn också?

Oh my god jag mår faktiskt fysiskt illa av dina inlägg.

Det är föräldrar som du som är anledningen till att barnaga är TOTALT förbjuden. Inte "lite" förbjuden, inte förbjuden bara i vissa situationer, inte förbjuden under/över en viss åldersgräns, utan TOTALFÖRBJUDEN. Detta är för att lagstiftaren har förstått att det finns folk som du, och vill inte skapa ett utrymme i lagen för att folk som du ska få bestämma över barn och bestämma själva hur mycket misshandel är "okej". INGET är okej. Nolltolerans. Kan du fatta det?

O allt det andra....skicka i säng utan kvällsmat.....fy fan. Ignorerat - fy fan.

Jag har 2 barn varav ett med ett förståndshandikapp. Dom är nu i tonåren, med väldigt starka band till både mig och sin pappa, stark integritet och bestämda synpunkter över hur man beter sig mot varandra i familjen. Att alla ska behandlas med respekt, att ingen ska skita ner någon och att alla ska lyssnas på. Det beteendet bär dom naturligvis med sig ut i världen. Att du tror att man måste syssla med psykisk och fysisk bestrafffning för att nå dit är tragiskt för dig men mest för dina barn.

Seriöst, du behöver hjälp.

Edit: har hängt på Buke sedan 2007 och det är få trådar som har gjort mig så arg som denna.

 

[Tussinussen]

Att vara arg och handla i affekt är en sak och att som du vara lugn och rationell när du kränker och misshandlar din son är en helt annan. Att vara vid ”sina sinnes fulla bruk” och ändå välja att kränka och misshandla är i mina ögon vedervärdigt. Speciellt när det är ett barn som är måltavlan. Det är så utstuderat elakt så jag knappt finner ord för det och dessutom är det ett enormt maktmissbruk från förälders sida.

 

[Kilauea]

Hahaha ja då hade världen nog sett bättre ut

OT, men med tanke på hur odrägliga mammas marsvin är och vill bli servade (dvs få mat) dygnet runt, så vete sjutton .

 

[camilla johnson]

@camilla johnson Här var det du skrev att i stort alla invandrande barnfamiljer agar sina barn eller iaf anser aga är rätt.

Det är bara i Sverige och av svenskar som "sett eller hört min version" min uppfostran, har ansett det vara misshandel/barnaga. Utan ansett det vara full rimligt.
Jag är också emot barnaga! Självklart händer det i svenska familjer med. Men
Jag skrev också att jag växte upp i ett område med många finlandssvenskar, och det var på 80 talet typ. där användes

Som respons på det sista, barn fick arbeta hårt för att familjen skulle överleva. Många barn dog också tidigt. Kvinnor hade inte mkt att säga till om när det begav sig och tja adeln bestämde över arbetarna. Något att sträva efter tycker du?

Nej verkligen inte, men det är liksom inga gränser längre, har du inte sett och hört föräldrar i Tv program och forum helt förtvivlad eller utslitna pga sina barn?
En svenskt "nanny" program tex. Någonstans där mitt emellan tänker jag?

Sen att inte ge mat, hur fan tänker du då? Ursäkta att jag svär men att låta ett barn gå till sängs hungrigt och ligga där en hel natt.. Det är grymt och utstuderat. Jag kan säga att jag hade förstått mer om du i stundens hetta gett honom en örfil eller dask även om det absolut inte är bra heller.. Men då kunde man iaf "skylla" på att du har problem med impulskontroll.
Du bor i ett land där du vet att man inte får aga eller misshandla barn så det är inte ren dumhet heller.

Men att du utstuderat och lugnt bestraffar ett barn, tja sorry camilla men då är du bara elak.. rent ut sagt riktigt elak.

Jo jag har förstått det. Jag ska göra mitt bästa för att förändra mig.

Alltså det känns ju som om du svänger lite!? Till att börja med lät det som att du använder dina s k "tillrättavisningar" var och varannan dag, någonstans skrev du att de förekommit "ett par gånger" under sonens liv och nu tio gånger!? Du skriver också att du inte har något annat redskap för att "tillrättavisa" honom än det fysiska. Menar du då att ditt barn inte har gjort något du inte önskar mer än 10 ggr i sitt liv? Och om han nu gjort det - hur har du agerat då, när du inte "tillrätttavisat" fysiskt? Kan du inte göra så jämt?

JA, det är ju det att jag inte längre har behövt använda annat är att säga till på väldigt länge, han säger emot självklart, vi kommer inte alltid överens, han ville inte gå till skolan i morse för han var så trött och ville sova, ja då fick han sova längre och åka med mig istället för skolbussen så jag letar inte efter fel tillfälle eller nästa , han har inte gått över den gränsen fler gånger, för den är betydligt längre än ni tror,det mesta var i yngre ålder och självklart vill jag inte behöva göra det. därav har det bara vara ca 10 ggr då ord inte räckt till helt enkelt och det är ju därför jag tyckt att det hållit , men som ni skrivit han kan ju ha blivit lättsam ändå.




tckt att det fysiska
Självklart kan sonen må dåligt av många anledningar om han gör det, t ex en förlorad far, men han lär ju inte må BÄTTRE av att den förälder som finns kvar gör honom illa? Och självklart är han redan delvis ärrad av dina bestraffningar, men om du slutar nu så kan ju mycket repareras. Han är fortfarande ett barn.

Du är en produkt av din egen uppväxt och håller på att fostra nästa generation som agar sina barn. Fattar du verkligen inte att det är fel!?

 

[camilla johnson]

Menar du på allvar att du nekar ditt barn mat.?? Fy fan, Detta blir ju bara mer och mer vidrigt

Han ropar nu att jag ska sluta sitta vid datorn och vi ska laga mat för han är hungrig.
Han älskar vara med på matlagning för övrigt och får ofta bestämma vad och hur mycket han får äta.

 

[ako]

Jo jag har förstått det. Jag ska göra mitt bästa för att förändra mig.

Alltså om den här tråden verkligen leder till att du inser att du är fel ute och tar hjälp att förändra ditt förhållningssätt mot sonen, då är det ju lysande. Jag tror verkligen på att du älskar ditt barn och vill honom väl, så försök! Du behöver dock hjälp att hitta andra vägar eftersom det du själv upplevt är detsamma.
Och ta och skaffa en fritidsplats också. Ditt barn ska inte behöva vara ensam så mycket. Det ska inget barn, men särskilt inte ett barn som har förlorat en förälder och, oavsett om det syns eller ej, troligen inte alltid mår så himla bra.

Stort Lycka Till!!!

 

[ako]

Han ropar nu att jag ska sluta sitta vid datorn och vi ska laga mat för han är hungrig.
Han älskar vara med på matlagning för övrigt och får ofta bestämma vad och hur mycket han får äta.

Klart han måste få bestämma HUR MYCKET han får äta!?

 

[åke]

Han ropar nu att jag ska sluta sitta vid datorn och vi ska laga mat för han är hungrig.
Han älskar vara med på matlagning för övrigt och får ofta bestämma vad och hur mycket han får äta.

Och ändå kan du vara så grym och elak och neka han mat.?? Svin!!

 

[vallhund]

Och ändå kan du vara så grym och elak och neka han mat.?? Svin!!

Faktiskt inte OK, tror du TS tar åt sig när du skriver på det sättet?

 

[Myrten]

Det är kanske max 10 ggr i hans liv som jag använt tillrättavisat, men det är sällan jag upprepat samma två gånger, jag har ignorerat, gett time-out honom på stol, skickat isäng utan kvällsmiddag. Men det var inte heller bra.
Gnäll och tjat fungerade inte för hans pappa, varför skulle de fungera för mig?
Det som hände var att han blev mer hysterisk, när han var liten, det var verkligen som han ville testa var går gränsen.
Höja rösten kan jag inte, för det är det enda jag sett han reagera på. Min mening är aldrig att han ska göra annat än avbryta ett beteende, inte bli rädd, ledsen eller något annat.
Jag kan absolut använda mig mer av att förklara, som jag också gör.

Sedan tänker jag må dåligt? Vem kan avgöra det då om det inte syns? Är han inte redan förlorad i dåligt mående, enligt er?
Kan han inte må dåligt av andra saker utan "våld ", kanske avsaknad av en viktigt person i sitt liv?
Om ja
Vad skulle i så fall vara skillnaden?
Är det farligt att må dåligt, när mår man dåligt för mycket? Hur mycket kan man dölja? Tror ni jag mår dåligt, jag menar ärligt, kan man mår dåligt utan att veta om det?

Eller kan man kanske lära sig att man SKA må dåligt över vissa saker, precis som man kan lägga in falska minnesbilder i barn också?

Snälla, snälla, snälla, snälla - sök hjälp! Jag tro att du behöver hjälp för att hitta andra verktyg. Hjälpen finns tydligen, så ta emot den!

Jag blev också ignorerad av min mamma av och till när jag gjort något hon tyckte var dumt. Det var så fruktansvärt att jag höll på att börja gråta när jag läste det fetstilta. Och det hela skedde för fyrtio år sedan! Time out på stol? Är det en omskrivning av skamvrå?

Om att må dåligt: jo, man kan må dåligt av andra saker än våld. Det du beskriver i det fetstilta tycker jag är psykisk misshandel och sådan kan också utlösa dåligt mående (sen finns det en hel del andra saker). Och naturligtvis kan det vara farligt att må dåligt. I mitt fall är jag övertygad om att min mamma älskade mig men att hon behandlade mig som hon gjorde för att hon mådde fruktansvärt dåligt själv i perioder. Hon kom hit som ensamkommande flyktingbarn under andra världskriget och först kriget och sen traumat att bli bortskickad till ett främmande land och allt vad som kom med det gjorde att hon inte fungerade speciellt bra. Det är inte något hon kunde hjälpa, men - hon kunde ha sökt hjälp istället för att låta det gå ut över mig. Och det, att hon som vuxen inte tog hjälp, förlät jag henne aldrig för!

 

[Tora]

Du har ett barn? Och du höjer din barnuppfostran till skyarna baserat på ett enda barn?

Ja ett barn. Nej det har jag aldrig sagt. Men tycker inte att det är så bra uppfostran som de pojkar i hans klass har, eller grannflickans heller.

Hur kan du vara så säker på att din son är så välartad tack vare din barnuppfostran? Det kan ju lika gärna vara så att han är välartad trots din barnuppfostran.

Nej det vet jag förstås inte. Tack för tanken.



Dom stökiga klasskamraterna kanske har föräldrar som har samma inställning till barnuppfostran som du har och det är därför dom är så stökiga. Skillnaden mellan din son och dessa barn är att dom istället blir utåtagerande.

Nej vet inte. Det är utifrån min erfarenhet hur jag och mina syskon betedde sig och som de gör, hör inte på sina föräldrar heller, de är 11 år (det är 10 - 11 år i klassen) sitter med armarna i kors och surar och det hade vi inte gjort i våra föräldrars närvaro.

Så med andra ord så bygger du all din erfarenhet på ett enda barn. Du höjer din uppfostran till skyarna och utgår från att han är så väluppfostrad tack vare din uppfostran.
Du verkar även slutsatsen att ditt barn är lyckligt för att han är lydig.
Forskning på tusentals barn visar att barn som utsätts för kränkningar och misshandel far illa av detta. Din motivering är ”Men jag misshandlar inte honom så mycket därför far han inte illa”. Tvärtemot vad alla rapporter säger. Varför tror du att du kan mer än alla experter?

Du drar slutsatser om andra barns uppfostran. Du har ingen insikt i andra föräldrars uppfostran och ändå drar du en massa slutsatser om den baserat på din väldigt begränsande kunskap och erfarenhet.

Du kan inte se själv hur tokigt det är? Att du, för din sons skull borde söka hjälp omedelbart? Att oavsett hur lite du kränker och misshandlar din son så är det just kränkningar och misshandel och inget annat? Att ditt påstående ”Jag har minsann inte farit illa av min mammas misshandel” är precis vad du har gjort? Att du för vidare arvet av systematisk misshandel till din son?

 

[åke]

Faktiskt inte OK, tror du TS tar åt sig när du skriver på det sättet?

Tar åt sig eller inte, vem bryr sig ??

 

[hallonsaft]

Faktiskt inte OK, tror du TS tar åt sig när du skriver på det sättet?

Tar åt sig eller inte, vem bryr sig ??

@åke Jag tycker du genast ska be svinen om ursäkt, trevliga och intelligenta djur.

 

[Myrten]

Tar åt sig eller inte, vem bryr sig ??

Jag tror att @vallhund menade tar åt sig = låter sig påverkas. Och jag gissar att du bryr dig om att TS låter sig påverkas till att förändra sig.

 

[vallhund]

Tar åt sig eller inte, vem bryr sig ??

@åke Jag tycker du genast ska be svinen om ursäkt, trevliga och intelligenta djur.

Jag tror att @vallhund menade tar åt sig = låter sig påverkas. Och jag gissar att du bryr dig om att TS låter sig påverkas till att förändra sig.

Oavsett om TS är ett troll eller något djur så är det synd om tråden spårar ur.

 

[camilla johnson]

Snälla, snälla, snälla, snälla - sök hjälp! Jag tro att du behöver hjälp för att hitta andra verktyg. Hjälpen finns tydligen, så ta emot den!

Jag blev också ignorerad av min mamma av och till när jag gjort något hon tyckte var dumt. Det var så fruktansvärt att jag höll på att börja gråta när jag läste det fetstilta. Och det hela skedde för fyrtio år sedan! Time out på stol? Är det en omskrivning av skamvrå?

Om att må dåligt: jo, man kan må dåligt av andra saker än våld. Det du beskriver i det fetstilta tycker jag är psykisk misshandel och sådan kan också utlösa dåligt mående (sen finns det en hel del andra saker). Och naturligtvis kan det vara farligt att må dåligt. I mitt fall är jag övertygad om att min mamma älskade mig men att hon behandlade mig som hon gjorde för att hon mådde fruktansvärt dåligt själv i perioder. Hon kom hit som ensamkommande flyktingbarn under andra världskriget och först kriget och sen traumat att bli bortskickad till ett främmande land och allt vad som kom med det gjorde att hon inte fungerade speciellt bra. Det är inte något hon kunde hjälpa, men - hon kunde ha sökt hjälp istället för att låta det gå ut över mig. Och det, att hon som vuxen inte tog hjälp, förlät jag henne aldrig för!

Jag älskar och hedrar mina föräldrar högt och vi har en mycket fin relation, de skulle bygga en stege till månen åt alla oss barn och barnbarn, min mamma har också haft ett ett mycket hårt och svårt liv än ingen ska behöver vara med om i sin livstid så det är något i din text som jag kunde relatera och ta till mig, som jag aldrig upplevt förut, men det var hur jag kände som liten mot min mamma. Så vill jag aldrig att min son ska känna inför mig..
Jag lovar jag ska göra vad jag kan för att det aldrig ska ske.

 

[camilla johnson]

Jag känner mig rörd över faktiskt att så många vill beskydda och försvara min son.. Han är min prins och enda jag har kvar som gör livet värt att leva. Tycker ofta jag har fått gå vidare än min man. Saknar honom så.
Det var inte alls i min tanke när jag skrev här, jag tänkte inte diskutera min uppfostran utan er, och hur ni gör.
Men är tacksam för flera inlägg som jag vet att min man skulle, och höll, med om.

Ja ska bli så bra mamma som jag kan bli, och behövs det ta hjälp för att bli bättre.

Tack!

 

[Speciella_tina]

Alltså, jag orkar inte läsa hela tråden, den gör mig ledsen. Men du frågar flera gånger hur andra gör. Så jag ska berätta hur jag gör.

Jag har två barn, ett som är 8 och ett som är 5. Ingen av dem har någonsin slagits eller kallat någon annan för fula saker. Folk säger ofta att mina barn är så trevliga och väluppfostrade. Men självklart har det gjort saker de inte får, för att de inte vetat än att de inte fick eller för att de glömt.

Först och främst har jag föregått med gått exempel. Har jag till exempel höjt rösten mot mina barn när de gjort något som gjort mig arg har jag bett om ursäkt. Jag har sagt "förlåt för att jag skrek på dig men jag blev arg/rädd när du..." Jag har visat och berättat om alla mina känslor. Jag har uppmuntrat dem att berätta om sina känslor. Vid ett tillfälle hade jag höjt rösten åt min stora dotter, hon kan ha varit 5, varpå hon sa "jag blev ledsen för att du skrek på mig". Vid just det tillfället hade jag verkligen inte skrikit, men jag kände bara yes jag har lyckats! Jag har ett barn som kan ta reda på vad hon känner, varför och dessutom förmedla det.

Vissa saker får konsekvenser, alltid naturliga. När mina barn använt min dator och sedan inte laddat den blir jag lätt irriterad. Jag har då sagt till dem att jag vill att de laddar min dator om de använder den. När det hänt 10 gånger säger jag att jag inte vill låna ut min dator mer får jag tycker det är tråkigt att den aldrig är laddad när jag vill ha den. En logisk konsekvens.

Jag är tydlig med de förväntningar jag har på barnen och de förväntningar de kan ha på mig. Redan innan vi går in i affären säger jag idag ska vi bara köpa mat. Det betyder inte att det inte kan omförhandlas. Får de syn på något de väldigt gärna vill ha kan de säga det. Ibland kan de köpa det, ibland säger jag att jag inte har pengar till mer än mat just nu. Vi kan alltid ha ett samtal men det går inte att skrika sig till nånting.

Framförallt ser jag till att kunna motivera allt. Om jag säger nej och barnen frågar varför ska det finnas en bra förklaring. När min 8-åring frågade varför hon var tvungen att lägga sig 20 alla skoldagar förklarade jag att kroppen och hjärnan behöver sömn.

Hon ljuger en hel del min stora just nu, mest om bagateller. Jag blir aldrig arg men förklarar att om hon ljuger om sånt jag förstår är ljug kommer jag inte kunna lita på henne.

Tur eller skicklighet, men så här uppfostrar jag mina barn och det verkar funka.

 

[alazzi]

Han ropar nu att jag ska sluta sitta vid datorn och vi ska laga mat för han är hungrig.
Han älskar vara med på matlagning för övrigt och får ofta bestämma vad och hur mycket han får äta.

"Hur mycket han får äta"?
Han växer, han behöver få äta så mycket som han vill.

 

[Tussinussen]

Alltså, jag orkar inte läsa hela tråden, den gör mig ledsen. Men du frågar flera gånger hur andra gör. Så jag ska berätta hur jag gör.

Jag har två barn, ett som är 8 och ett som är 5. Ingen av dem har någonsin slagits eller kallat någon annan för fula saker. Folk säger ofta att mina barn är så trevliga och väluppfostrade. Men självklart har det gjort saker de inte får, för att de inte vetat än att de inte fick eller för att de glömt.

Först och främst har jag föregått med gått exempel. Har jag till exempel höjt rösten mot mina barn när de gjort något som gjort mig arg har jag bett om ursäkt. Jag har sagt "förlåt för att jag skrek på dig men jag blev arg/rädd när du..." Jag har visat och berättat om alla mina känslor. Jag har uppmuntrat dem att berätta om sina känslor. Vid ett tillfälle hade jag höjt rösten åt min stora dotter, hon kan ha varit 5, varpå hon sa "jag blev ledsen för att du skrek på mig". Vid just det tillfället hade jag verkligen inte skrikit, men jag kände bara yes jag har lyckats! Jag har ett barn som kan ta reda på vad hon känner, varför och dessutom förmedla det.

Vissa saker får konsekvenser, alltid naturliga. När mina barn använt min dator och sedan inte laddat den blir jag lätt irriterad. Jag har då sagt till dem att jag vill att de laddar min dator om de använder den. När det hänt 10 gånger säger jag att jag inte vill låna ut min dator mer får jag tycker det är tråkigt att den aldrig är laddad när jag vill ha den. En logisk konsekvens.

Jag är tydlig med de förväntningar jag har på barnen och de förväntningar de kan ha på mig. Redan innan vi går in i affären säger jag idag ska vi bara köpa mat. Det betyder inte att det inte kan omförhandlas. Får de syn på något de väldigt gärna vill ha kan de säga det. Ibland kan de köpa det, ibland säger jag att jag inte har pengar till mer än mat just nu. Vi kan alltid ha ett samtal men det går inte att skrika sig till nånting.

Framförallt ser jag till att kunna motivera allt. Om jag säger nej och barnen frågar varför ska det finnas en bra förklaring. När min 8-åring frågade varför hon var tvungen att lägga sig 20 alla skoldagar förklarade jag att kroppen och hjärnan behöver sömn.

Hon ljuger en hel del min stora just nu, mest om bagateller. Jag blir aldrig arg men förklarar att om hon ljuger om sånt jag förstår är ljug kommer jag inte kunna lita på henne.

Tur eller skicklighet, men så här uppfostrar jag mina barn och det verkar funka.

Ungefär så har vi gjort också.