Sv: Barnvakt - möjlighet eller försumlighet?
Det konstiga är att jag känner inte igen detta alls. Snarare tvärtom, att man är lite fånig och sjåpig om man inte vill lämna bort sina barn och inte accepterar vem som helst som barnvakt.
Vad underbart! Hoppas det toleranta ställningstagandet sprider sig.
Jag har vänner som ifrågasatts hårt, inte så mycket från bekantskapskretsen utan övriga.
Förutom att jag tycker det är tramsigt att hetsa över barnvaktsanvändandet så blir jag helt vansinnig när människor (mest kvinnor) ifrågasätter att kvinnor lämnar barnen till
fäderna.
Omvänt är det sällan ett ögonbrynshöjande problem.
Vad är grejen?
Har ett färskt exempel: en kvinnlig vän åkte iväg fre-sön när barnet var sju veckor. Pappan tog hand om avkomman.
Min vän behövde verkligen komma ifrån och ladda batterierna.
När det var dags för nästa mammaträff (kvinnor från någon mammagrupp) så satt hela gruppen och ifrågasatte HUR hon hade tänkt och HUR hon kunde med att lämna barnet så länge.
"Små barn behöver sina mammor".
När min vän dessutom kryddade det hela med att säga att hon hade haft det skönt, inte dött av saknad, var glad och trygg med att barnet var med sin pappa som hon litar på till 100% fick hon känslan av att hon inte skulle bli förvånad om hon skulle bli anmäld till soc.
Sedan verkar det värre att några timmar lämna barnet till utomstående betald barnvakt (för att köpa sig kvalitetstid med partner och verka för en bättre relation) än att from 12 månader lämna barnet på dagis (för att kunna jobba). Logik?
Nä, jag har hört så mycket tyckande skit på sista tiden, iom min bekantskapskrets baby boom och undrar: finns det vettiga, stabila mammor som inte är självutnämnda barnproffs?
