Sv: Beach 2014
Nä men usch vad allt ät träligt just nu

. Semestern var ju underbar och det var så skönt med semester från allt.
Men nu känner jag att jag börjar falla djupare och djupare ner i depressionen. Pga min bipolaritet och att jag haft ångest och djupa depressioner sen jag gick i låg/mellanstadiet så kan mina depressioner bli väldigt djupa och långvariga. Och det hjälper ju inte direkt att jag har ätstörningen också. För varje dag jag varit hemma har det blivit värre och värre och all den där peppen jag skrivit om är borta nu.
Jag är helt och fullständigt utmattad, både fysiskt och psykiskt. Jag har glömt bort planerade möten och saker som att tvätta och bara en sån sak som att posta ett brev känns jätte jobbigt. Jag fastnar i olika situationer och kan inte ta mig därifrån, kan sitta och stirra in i en vägg en timme t.ex.. Jag kan inte gå upp på morgonen även om jag vaknar tidigt, det tar många timmar att lyckas med att kliva ur sängen,sen äter jag en sen frukost och sen lägger jag mig och sover igen, går ut med vovven och sen sover jag en gång till. Igår gjorde jag den gamla klassikern att jag somnade sittandes upp i soffan på kvällen.
Och självklart drabbas maten då jag är helt ur fas med allt och även hungerskänslorna är borta, åt lunch halv tre igår, borde äta runt ett egentligen men inte ens halv tre var jag hungrig utan fick tvinga i mig. På kvällarna har jag varit så trött att jag inte orkat sitta upp och äta utan har legat (!) ner i soffan och ätit bara för att jag vet att jag måste.
Är sååå rädd för hur det här ska sluta

Jag har magkatarr och ofta migrän som gör att jag inte kan göra annat än ligga under en filt i ett par timmar eller en hel dag och jag känner att jag inte orkar med behandlingen på dagvården. Har svårt att se någon mening alls med att leva.
Vill inte, vill inte ha det så här. Och när jag mår dåligt blir det svårare att motivera sig med maten och jag har inte lika mycket kraft för att kämpa emot och jag är rädd för att falla tillbaka och bli sämre i ätstörningen men också väldigt rädd för att gå upp mer i vikt. Men ändå äter jag och jag hatar mig själv för att jag bara göder mig större och större bara för att jag är tvingad av personalen.
Förlåt för den här långa, negativa texten.

Behövde bara skriva av mig lite och lufta en del av det som försiggår i mitt huvud och kropp just nu.