Bekräftelse

Och jag ser att man gör saker för att man trivs ihop, inte tvärtom. Jag hänvisar till mitt svar ovan
Det är väl därför man ÄR ihop? För att den andra personen är någon man gillar att göra trevliga/roliga/mysiga saker ihop med. Eller, för den delen, hantera jobbiga grejer. Man är ihop med någon också för att man klarar jobbiga saker tillsammans.

(Jag är alltså på samma linje som du)

Den här diskussionen känns totalt körd sedan länge.
 
Det är väl därför man ÄR ihop? För att den andra personen är någon man gillar att göra trevliga/roliga/mysiga saker ihop med. Eller, för den delen, hantera jobbiga grejer. Man är ihop med någon också för att man klarar jobbiga saker tillsammans.

(Jag är alltså på samma linje som du)

Den här diskussionen känns totalt körd sedan länge.
Ja alltså det blir ganska mycket goddag yxskaft känner jag.
 
OT men jag fick upp en annons för det här företaget i ditt inlägg. http://privatdetektiver.com/?gclid=CNGRi7f58coCFYHOcgodMzIHXQ

Cheaters advokatbyrå som gör "otrohetsutredningar"!

"Kontakta Cheaters Sverige spaning, avlyssning, övervakning" - kul för kvinnor vars ex stalkar dem :crazy:
Åh fy. Alltså jag gillade den gamla amerikanska serien Cheaters, men mest för att det var så sjukt och liksom surrealistiskt. I verkligheten är det allt annat än underhållande.
 
Bara en liten (bara halvgenomtänkt - så flippa inte ut) fundering som poppade upp i mitt huvud nu när jag läste i tråden. Tror den är åtminstone lite relaterad till diskussionen.

Hur skulle ni hantera om er partner tex blev allvarligt sjuk eller svårt invalidiserad? Har inga konkreta exempel på sjukdomar/tillstånd, men tänk er att det kraftigt inverkar på partnerns liv, för alltid eller över väldigt lång tid framöver. Skulle ni stanna i relationen och försöka ta hand om/hjälpa partnern även om detta "inkräktade" på erat liv i övrigt, eller skulle ni dra?


Det beror på hur/om min partners personlighet förändras av det. Innebär det en konstant arg, bitter partner stannar jag inte oavsett orsak. Man får självklart vara ledsen och arg, men inte permanent. Så det är omöjligt att svara på.
 
Jag vet inte om det här med att "vårda relationen" etc hänger ihop lite med inställningen att saker blir "vardag". Varje gång jag hör någon säga nåt i stil med "ja, ni är ju nykära nu, vänta något år så får ni se hur det är" så vill jag ta dem i örat. Jag vill vara jävligt lycklig hela tiden, tack så mycket. Jag ska minsann inte ha nån trist vardagslunk!
När jag separerade från mitt ex var det sååå många tjejer som var glada för min skull och berättade lite skuldmedvetet hur det inte fanns så mycket kärlek längre i deras förhållanden men "det ska väl vara så". Och nej liksom. Det ska det inte alls det. Det ska vara jättebra trots småbarn och allt vad det är. Alla förtjänar det.
 
Hittade till tråden först nu men passar på ändå: Kan inte en aspekt vara vad man tänker sig att alternativet är till att göra saker tillsammans? Har man man t ex barn som vill vara med en eller ett jobb som man själv eller andra tycker är viktigt så blir det lättare att motivera att man ska göra roliga saker med partnern om man gör det till mer av en nödvändig uppgift?

Lättare att säga att man vårdar relationen än att man inte vill hänga med barnen utan lämna dem till farfar och spela tv-spel eller att man inte tänker lägga en ytterligare övertidstimme även om presentationen är nästa vecka.
 
Bara en liten (bara halvgenomtänkt - så flippa inte ut) fundering som poppade upp i mitt huvud nu när jag läste i tråden. Tror den är åtminstone lite relaterad till diskussionen.

Hur skulle ni hantera om er partner tex blev allvarligt sjuk eller svårt invalidiserad? Har inga konkreta exempel på sjukdomar/tillstånd, men tänk er att det kraftigt inverkar på partnerns liv, för alltid eller över väldigt lång tid framöver. Skulle ni stanna i relationen och försöka ta hand om/hjälpa partnern även om detta "inkräktade" på erat liv i övrigt, eller skulle ni dra?

Jag skulle ju under inga omständigheter gå in i rollen som vårdare och jag skulle inte bli medberoende. Om vi fortfarande trivdes ihop, ser jag öht inte problemet. Min pappa är funktionshindrad och min partner har komplicerad depressionsproblematik, så jag har svårt att riktigt se problemet eller "knuten" i din fråga.

De "ni" som du vänder dig till, vilka är de?
 

Liknande trådar

Relationer Jag har funderat på en sak, i en bokserie jag läser just nu så är det ett gäng killar och ett gäng tjejer som alla "hör ihop" med en... 2
Svar
26
· Visningar
1 956
Senast: Roheryn
·
Skola & Jobb Snart är det dags för det årliga medarbetarsamtalet....Och jag vill inte...Chefen är knepig; vill ha feedback på sitt arbete men blir...
Svar
16
· Visningar
1 253
Senast: Bulldoozer
·
Skola & Jobb Det finns en person som jag behöver hantera med jämna mellanrum. Den personen är en sådan rövhatt ibland. Just nu är jag så arg så jag... 2
Svar
22
· Visningar
1 582
Senast: Efwa
·
Relationer Hej! Vill väll mest skriva av mig. Jag och mitt nu ex hade varit tillsammans i 4 år och bott ihop i 3 år. Jag hade ett samtal med...
Svar
6
· Visningar
967
Senast: cewe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp