Belasta andra människor när man mår dåligt

[monster1]

Jag har ett synnerligen svajigt mående för tillfället. Är ju heltidssjukskriven och har således hela dagarna på mig att vältra mig i mitt mående vilket verkligen inte är särskilt lyckat men går jag till jobbet mår jag också dåligt pga av situationen där. Så summeringen är mår dåligt.
Diagnosen är satt och är väll mer eller mindre kronisk men kan behandlas med medicin och kbt (dagens universalmedel inom psykiatrin).

Behandlingen har inte sats igång ännu och medicineringen kan göra att man mår sämre i början. Jag pratar ibland med mannen som jag långtidsdejtar, men jag är rädd att överbelasta honom med mitt ältande. Sen har jag en kompis som jag brukade prata om det här med (hon har också psykiska problem så vi brukade turas om) men nu är hon upptagen och svarar sällan i telefon. Jag vill inte vända mig till min familj för de ger mig bara mer ångest, förutom min syster som är psykolog och som istället försöker laga mig (vilket jag helst önskar att hon lät bli) hon har även mycket annat med småbarn och nytt jobb och sånt. Jag har är såklart fler vänner och bekanta men vi är inte på nivån att det är personer jag ringer när jag är i upplösningstillstånd.

Psykiatrin har ju sina begränsningar, de finns inte tillgängliga i ens vardagliga liv. Så hur gör man då för att inte belasta sin omvärld men ändå överleva?

 

[No1]

Finns det en rehabplan upprättad för återgång till arbete?

Med tanke på dagens sjukskrivningsregler brukar jag säga att ju snabbare det upprättas en rehabplan med ag desto bättre.
Även om arbetsplatsen inte har med själva insjuknandet att göra så är arbetsplatsen en viktig del i både liv och tillfrisknande.

 

[monster1]

Finns det en rehabplan upprättad för återgång till arbete?

Med tanke på dagens sjukskrivningsregler brukar jag säga att ju snabbare det upprättas en rehabplan med ag desto bättre.
Även om arbetsplatsen inte har med själva insjuknandet att göra så är arbetsplatsen en viktig del i både liv och tillfrisknande.

Nej den ska upprättas i slutet av sjukskrivningsperioden. Nu är det mötet dessutom flyttat fram pga av byte av läkare (den gamla slutade). Jag har tjatat både på arbetsgivaren och fk men de vill ha det så här. Jag har dessutom varit sjukskriven länge på halvtid så det har funnits möjligheter för arbetsgivaren att göra förändringar under den tiden vilket man inte gjort snarare har situationen förvärrats.

Det var dock inte min fråga riktigt jag kan inte påverka arbetsmiljösituationen mer än jag gjort. Jag har en jättelång tråd om det sedan tidigare.

 

[Monstermom]

Jag har ett synnerligen svajigt mående för tillfället. Är ju heltidssjukskriven och har således hela dagarna på mig att vältra mig i mitt mående vilket verkligen inte är särskilt lyckat men går jag till jobbet mår jag också dåligt pga av situationen där. Så summeringen är mår dåligt.
Diagnosen är satt och är väll mer eller mindre kronisk men kan behandlas med medicin och kbt (dagens universalmedel inom psykiatrin).

Behandlingen har inte sats igång ännu och medicineringen kan göra att man mår sämre i början. Jag pratar ibland med mannen som jag långtidsdejtar, men jag är rädd att överbelasta honom med mitt ältande. Sen har jag en kompis som jag brukade prata om det här med (hon har också psykiska problem så vi brukade turas om) men nu är hon upptagen och svarar sällan i telefon. Jag vill inte vända mig till min familj för de ger mig bara mer ångest, förutom min syster som är psykolog och som istället försöker laga mig (vilket jag helst önskar att hon lät bli) hon har även mycket annat med småbarn och nytt jobb och sånt. Jag har är såklart fler vänner och bekanta men vi är inte på nivån att det är personer jag ringer när jag är i upplösningstillstånd.

Psykiatrin har ju sina begränsningar, de finns inte tillgängliga i ens vardagliga liv. Så hur gör man då för att inte belasta sin omvärld men ändå överleva?

Tala om för din syster vad hon håller på med, och att det stör dig! Det är inte säkert hon tänkt på vad hon gör, och hur som helst ska hon inte göra så om det inte är välkommet från din sida.

Sen tycker jag att man visst får belasta sin omvärld när man behöver.

 

[Mammadutt]

Du kan vända sig till andra på nätet, tex som här på buke eller andra forum/grupper. Jag har haft mkt stöd och träffat nya vänner på detta sätt.

Tycker det är viktigt att bolla med "andra patienter" inte bara psykiatrin.

Kbt kan vara fantastisk, jag har gått en trädgårdsrehabilitering som var helt fantastisk!

 

[monster1]

Du kan vända sig till andra på nätet, tex som här på buke eller andra forum/grupper. Jag har haft mkt stöd och träffat nya vänner på detta sätt.

Tycker det är viktigt att bolla med "andra patienter" inte bara psykiatrin.

Kbt kan vara fantastisk, jag har gått en trädgårdsrehabilitering som var helt fantastisk!

Jag har inte direkt något att bolla känner jag, jag är mest ledsen och känner att inget är värt. Hur bollar man det?

 

[susanne]

Visst kan man väl använda sig av diakoner till sånt.

 

[monster1]

Visst kan man väl använda sig av diakoner till sånt.

Är inte dom kopplade till någon religon?

 

[athena_arabians]

Är inte dom kopplade till någon religon?

De diakoner jag haft i min närhet har jobbat för Svenska Kyrkan men man kan få hjälp ändå fast man inte är religiös.

@Lejonelle har mer koll

 

[mino]

Jag är mycket för att leta efter svar när jag inte mår bra. Så om jag inte hittar någon att prata med brukar jag leta böcker och skriva mig igenom det hela. Så biblioteket är min första rekommendation.

 

[Mammadutt]

Så jag förstår att du är ledsen och sörjer hur livet är just nu?

Känner du att det är ok att känna det du känner eller har du känsla av skuld och skam?

Är det mkt tankar på "måsten" och "borden"?

När jag är deprimerad behöver jag starta om från noll. Varje litet steg är stort och något att vara stolt över. Tex här om veckan städade jag kylskåpet och var så glad över att jag ville göra det. För mig var det jättestort.

Är jag väldigt nedstämd vill jag bränna mina självhjälpsböcker. Annars har dom varit till stort stöd (har flera hundra haha). Jag vet inte vilket läge du är, jag gissar att just nu kanske du vill bränna böcker? (Jag är lite i det läget nu).

Jag kan ge tips om böcker jag har tyckt om, om du vill.

 

[monster1]

Så jag förstår att du är ledsen och sörjer hur livet är just nu?

Känner du att det är ok att känna det du känner eller har du känsla av skuld och skam?

Är det mkt tankar på "måsten" och "borden"?

När jag är deprimerad behöver jag starta om från noll. Varje litet steg är stort och något att vara stolt över. Tex här om veckan städade jag kylskåpet och var så glad över att jag ville göra det. För mig var det jättestort.

Är jag väldigt nedstämd vill jag bränna mina självhjälpsböcker. Annars har dom varit till stort stöd (har flera hundra haha). Jag vet inte vilket läge du är, jag gissar att just nu kanske du vill bränna böcker? (Jag är lite i det läget nu).

Jag kan ge tips om böcker jag har tyckt om, om du vill.

Jag vet inte, jag är ledsen och får ångest. Jag vet faktiskt inte varför jag är så ledsen just nu, det uppstod efter diagnosen som kom igår. Kanske är det för att jag inte tror på att jag kommer att bli hjälpt, att jag egentligen inte vill ta medicinen eftersom jag inte vill ha biverkningarna, att jag känner mig ensam och att jag är rädd att bränna ut den enda relation jag har just nu som är någorlunda funktionell, allt känns meningslöst. Jag kan inte koncentrera mig och är väldigt irritabel.
Tack för att du vill ge mig tips om böcker, jag har fått tips redan av min syster. Jag antar att jag kommer att få ännu mer handfasta tips om saker i behandlingen sedan inkl läxor och annat. Det är inte riktigt det det handlar om.

 

[Sleepy]

diagnosen som kom igår. Kanske är det för att jag inte tror på att jag kommer att bli hjälpt, att jag egentligen inte vill ta medicinen eftersom jag inte vill ha biverkningarna, att jag känner mig ensam

En diagnos är en bra sak. Det gör att man kan få rätt hjälp och slipper famla i osäkerhet. Samtidigt kan det vara en chock, jobbigt att få svart på vitt och nånting man behöver smälta och bearbeta ett tag. Prova att skriva dagbok, en blogg, läs om andra i samma situation osv.
Att döma ut behandlingen i förskott är onödigt; prova först och utvärdera sen. Biverkningar får du också utvärdera, kanske går det att hitta alternativ behandling som fungerar bättre.
Vad gäller din relation så är det ju så att i nöden prövas vännen. Är han nåt att ha så tål han att du lutar på honom när du behöver det. That's what friends are for.

 

[Mammadutt]

Jag vet inte, jag är ledsen och får ångest. Jag vet faktiskt inte varför jag är så ledsen just nu, det uppstod efter diagnosen som kom igår. Kanske är det för att jag inte tror på att jag kommer att bli hjälpt, att jag egentligen inte vill ta medicinen eftersom jag inte vill ha biverkningarna, att jag känner mig ensam och att jag är rädd att bränna ut den enda relation jag har just nu som är någorlunda funktionell, allt känns meningslöst. Jag kan inte koncentrera mig och är väldigt irritabel.
Tack för att du vill ge mig tips om böcker, jag har fått tips redan av min syster. Jag antar att jag kommer att få ännu mer handfasta tips om saker i behandlingen sedan inkl läxor och annat. Det är inte riktigt det det handlar om.

Det är fullständigt förståeligt att du nu efter diagnos svänger hit och dit mellan hopp och förtvivlan. Ångest och sorg etc men kanske även skönt att få veta? Ang mediciner, tror de flesta känner rädsla för det nya, alla biverkningar som står, vetskapen att det ofta blir värre innan det blir bättre. Osv.

Jag äter tre mediciner och ska sätta in en fjärde snart. (Fluoxetin, antidepp)... Om biverkningarna gör att det inte känns värt det, dvs att det är mer neg än pos så finns det ofta många andra alt. Vill du berätta vilken medicin du ska trappa in?

Det kan ta olika långt innan vi verkligen förstår och sen accepterar våra diagnoser, och det är helt normalt.

Kaoset du är i är fullständigt normalt, skulle vara "konstigt" om du inte gick igenom en kris nu.

Har du pratat med personen och uttryckt den oron du har? Din rädsla osv?

 

[monster1]

Det är fullständigt förståeligt att du nu efter diagnos svänger hit och dit mellan hopp och förtvivlan. Ångest och sorg etc men kanske även skönt att få veta? Ang mediciner, tror de flesta känner rädsla för det nya, alla biverkningar som står, vetskapen att det ofta blir värre innan det blir bättre. Osv.

Jag äter tre mediciner och ska sätta in en fjärde snart. (Fluoxetin, antidepp)... Om biverkningarna gör att det inte känns värt det, dvs att det är mer neg än pos så finns det ofta många andra alt. Vill du berätta vilken medicin du ska trappa in?

Det kan ta olika långt innan vi verkligen förstår och sen accepterar våra diagnoser, och det är helt normalt.

Kaoset du är i är fullständigt normalt, skulle vara "konstigt" om du inte gick igenom en kris nu.

Har du pratat med personen och uttryckt den oron du har? Din rädsla osv?

Det är cymbalta som ska sättas in, den har samma biverkningar som venlafaxin som jag ätit tidigare och mådde väldigt dåligt på. Först fungerade det jätte bra efter de första insättnings problemen klingat av men efter några månader började jag må dåligt, med huvudvärk, illamående osv.

Jag har pratat med honom om det tidigare kanske tom vid flera tillfällen(?). Han har väll sagt att typ än så länge är det lugnt med det var ett tag sedan jag tog upp det. Jag vill inte tjata om det heller. Jag vet ju att det är jobbigt iom att jag varit support åt andra vänner vid sådana här tillfällen.

 

[Lejonelle]

Är inte dom kopplade till någon religon?

De diakoner jag haft i min närhet har jobbat för Svenska Kyrkan men man kan få hjälp ändå fast man inte är religiös.

@Lejonelle har mer koll

Jo. Jag har koll.

Diakoner har tystnadsplikt och lång utbildning men vi arbetar (i normalfallet) inte med psykiatrisk behandling, däremot med stöd&/krissamtal när det gungar. Vi kan hjälpa till att hitta ingångar i vården och finnas med vid en persons sida till det känns bättre eller andra tar vid.

Diakoner är kopplade till religion såtillvida att de är anställda av (oftast) Svenska Kyrkan, finns även diakoner inom en del andra samfund. Att jag är diakon och arbetar med utgångspunkt i min religion innebär inte att du måste ha samma religion. Behöver du samtala om tro och tvivel gör vi det. Behöver du samtala om andra saker gör vi det. Det handlar ju om att du ska hitta dina svar i livet, på de frågor du nu brottas med. Dina frågor och svar är dina, inte mina.

I normalfallet funkar det såhär när någon mår dåligt och vill ha samtal. Jag frågar vad som hänt, försöker ge en tid så snabbt som möjligt, vi träffas, vi samtalar, det kostar inget, jag skriver ingen journal, och om du vill träffas vi igen.

 

[monster1]

Jo. Jag har koll.

Diakoner har tystnadsplikt och lång utbildning men vi arbetar (i normalfallet) inte med psykiatrisk behandling, däremot med stöd&/krissamtal när det gungar. Vi kan hjälpa till att hitta ingångar i vården och finnas med vid en persons sida till det känns bättre eller andra tar vid.

Diakoner är kopplade till religion såtillvida att de är anställda av (oftast) Svenska Kyrkan, finns även diakoner inom en del andra samfund. Att jag är diakon och arbetar med utgångspunkt i min religion innebär inte att du måste ha samma religion. Behöver du samtala om tro och tvivel gör vi det. Behöver du samtala om andra saker gör vi det. Det handlar ju om att du ska hitta dina svar i livet, på de frågor du nu brottas med. Dina frågor och svar är dina, inte mina.

I normalfallet funkar det såhär när någon mår dåligt och vill ha samtal. Jag frågar vad som hänt, försöker ge en tid så snabbt som möjligt, vi träffas, vi samtalar, det kostar inget, jag skriver ingen journal, och om du vill träffas vi igen.

Tack, för mig uppstår de här situationerna mera akut eftersom jag får ett ångestpåslag som kanske håller i sig någonstans mellan ett par timmar och ett par dagar. Så jag behöver mer hålla handen lite emellanåt alltså stöd och tröst snarare än rådgivning/behandling (som jag får av sjukvården snart, hoppas jag).

 

[Lejonelle]

Tack, för mig uppstår de här situationerna mera akut eftersom jag får ett ångestpåslag som kanske håller i sig någonstans mellan ett par timmar och ett par dagar. Så jag behöver mer hålla handen lite emellanåt alltså stöd och tröst snarare än rådgivning/behandling (som jag får av sjukvården snart, hoppas jag).

Om du vill kan du PM:a så ska jag ta fram telefonnummer till en diakon nära dig.
Det är inte alltid vi kan på stört medan du har ångestpåslag, men stöd är definitivt något vi är bra på. Dessutom vet vi i regel allt som finns i övrigt på orten av träffpunkter och livlinor, nätverk mm. Och vi kan ibland erbjuda en plats att "bara vara" när man inte orkar vara själv.