Beslut om att försöka - hur gick det till för er?

[Voeux]

Jag hade valp och en halvårsbäbis samtidigt. Plus äldsta dottern som då var 3 år. Det gick bra det också

Åh gode gud! Bara min hund som valp kändes som ett heltidsjobb.

Han ÄLSKAR för övrigt bebisar. Vilket är ganska intressant, men han är helt förtrollad av dem. Även gravidmagar. Jag har en vän som är aningens hundrädd, vilket gör Bruce osäker och skällig, så de två har aldrig dragit direkt jämnt. Men när hon blev med barn skulle han ligga i hennes knä precis hela tiden och gosa in sig bredvid magen. Så sött.

 

[FengurLaugar]

Åh gode gud! Bara min hund som valp kändes som ett heltidsjobb.

Han ÄLSKAR för övrigt bebisar. Vilket är ganska intressant, men han är helt förtrollad av dem. Även gravidmagar. Jag har en vän som är aningens hundrädd, vilket gör Bruce osäker och skällig, så de två har aldrig dragit direkt jämnt. Men när hon blev med barn skulle han ligga i hennes knä precis hela tiden och gosa in sig bredvid magen. Så sött.

Hade väl tur att få både lättvindig bäbis och valp kanske Glad att ungen inte hade börjat röra sig så mycket än så jag satte henne på golvet och där satt hon medan jag var ute med valpen för kisspaus

 

[Bexzor]

Supermysigt
Och tryggt, en valp vet jag hur jag ska hantera till skillnad från en bebis

Jag säger tvärtom, jag kan flera barn men inte flera hundar

Jag hade 3 barn varav en på 15 månader, en 3,5 åring samt en 12,5 år när vi skaffade valp. Det var inte att rekommendera då den förstnämnda bara kröp, den mellersta hade precis slutat med blöja och den tredje började testa oss ordentligt samt att min man arbetade 7-16

Ändå tycker jag att det är mer jobbigt denna gång trots att valpen är äldre och barnen är 3 år äldre än sist, men den äldre hunden distraherar den yngre på många sätt så jag är inte lika intressant som person som när vi hade valp sist

 

[Bexzor]

Till ursprungsfrågan

Mitt första barn var en hoppsan.
Andra och tredje barnet blev till samma månad som vi slutade med skydd. Jag tillhör en av dom som har väldigt lätt för att bli gravida, däremot är inte mina graviditeter lätta.

 

[Linn-Nora]

Vad fint ändå, ni måste ha en väldigt stark kärlek som hållit ihop genom allt detta

Ja, jag tycker det känns som att det "ska" vara vi. Det har varit många kriser, men jag hoppas det stärkt oss Sen vet man ju aldrig, men vi trivs bra med varandra och hör liksom ihop efter dessa åren.

Syskonfrågan är dock svår. Jag tror inte min man kommer vilja det, och jag är nog inte så sugen heller. Framförallt inte nu. Samtidigt är jag 35 och det känns sorgligt att inte få vara gravid igen. Men jag är oerhört tacksam för dottern och den familj vi är

 

[WBanna]

Äsch, hur svårt kan det va?

Det är bara att googla, funkade iaf bra för mig som hade noll koll.

 

[Eavea]

Båda min två döttrar blev till på första försöket, inom en vecka efter att vi slutade skydda oss. Graviditet och förlossning enligt skolboken, men fick förlossningsdepression med båda barnen. Tror det var hundvalparna jag skaffade under graviditeterna som höll mig uppe

 

[JeayL]

Jag hade problem med p-pillren, tappade lusten, torr och allmänt blä så vi beslutade oss först att sluta med dom och skydda oss på annat sätt, månaden efter sa vi väl "fuck it, vi ser väl vad som händer, de brukar ju ändå ta lite tid har man hört" vi hade ju egentligen varit tillsammans rätt kort tid men som sagt, de tar ju lite tid, han är 7 år äldre och ville inte hinna bli jättegammal före, jag ville gärna ha första före 30 av nån anledning. Det sig på första "försöket"

Resultatet ligger och sover på övervåningen, 2 år gammal, jag fyller 30 i juni så jag hann med god marginal

 

[AraSlei]

Äsch, hur svårt kan det va?

Av det mina vänner berättar verkar det vara ganska likt

Plugg BEHÖVER inte vara negativt för bebisplaneringen. Beroende på hur hans utbildning ser ut och ekonomin då. Men i en del utbildningar har man ju ändå ganska mycket tid, jämfört med att arbeta heltid, så det kan bli mycket tid tillsammans för den nya familjen

Nej, det är så vi har tänkt och i så fall hoppas att det ska bli också Jag är inställd på att gå tillbaka till jobbet ganska tidigt, och som du säger kan man ju ofta styra sin tid på ett annat sätt när man studerar än när man jobbar heltid.

Jag hade valp och en halvårsbäbis samtidigt. Plus äldsta dottern som då var 3 år. Det gick bra det också

Jo, men jag har ju tre vuxna hundar också...

Jag säger tvärtom, jag kan flera barn men inte flera hundar

Jag hade 3 barn varav en på 15 månader, en 3,5 åring samt en 12,5 år när vi skaffade valp. Det var inte att rekommendera då den förstnämnda bara kröp, den mellersta hade precis slutat med blöja och den tredje började testa oss ordentligt samt att min man arbetade 7-16

Ändå tycker jag att det är mer jobbigt denna gång trots att valpen är äldre och barnen är 3 år äldre än sist, men den äldre hunden distraherar den yngre på många sätt så jag är inte lika intressant som person som när vi hade valp sist

Flera hundar är jag inte så orolig för, detta blir nr fyra i flocken
Tre barn hade jag definitivt varit orolig över att reda ut

 

[Cilla89a]

Träffade sambon sommaren -16, flyttade ihop våren -17, jag 28 år och sambon 32 år. Barnlängtan gick från 0 till 100 väldigt fort, men vi ville vänta tills jag fick ett arbete inom det jag utbildat mig färdigt till 2016. Fick ett jobb inom den branschen hösten 2017, och då sa vi att vi kör. Och det gick undan, blev gravid på första försöket.

Dottern fyller 2 år nu i Juni. Ett syskon vill vi gärna ha, men nu pluggar sambon och är klar våren -21. Hade ju gärna väntat till han har fast jobb, dock blir jag 31 år i sommar och även om det gick snabbt sist så är jag ändå ödmjuk inför nästa gång, det kan ju ta tid.

 

[Raderad medlem 19815]

Äsch, hur svårt kan det va?

Det är inte svårt att ha barn, däremot rätt jobbigt!

 

[Klura]

Kanske bra att vänta ett par månader iaf
https://www.expressen.se/nyheter/gynekologens-vadjan-bli-inte-gravid-just-nu/

 

[lilleknodd2]

Vi bestämde oss för att försöka 2015, slutade med p-piller och en månad senare fick sambon kalla fötter och ville sluta försöka. Då var det dock redan försent då jag testade positivt en vecka senare. Blev gravid på första ägglossningen och dottern föddes sedan på min födelsedag 2016.

Jag ville ha relativt tätt mellan syskon så 2017 bestämde vi oss för att försöka igen. Tog 4 månader innan jag plussade. Var på tidigt ultraljud och såg en liten sprattlande bebis. 2 veckor innan RUL började jag få en dålig magkänsla men ignorerade och åkte på RUL i mars 2018. Ser direkt att hjärtat inte slår och läkare konstaterar att bebis dött i vecka 17. Hela min värld gick sönder och jag fick lov att gå igenom en sen ”abort”. Den 23/3 sa vi hejdå till en liten pojke.

Blev gravid igen efter fyra månader och var rädd, orolig och nervös. Ultraljud i vecka 12 såg bra ut och jag lyckades få till ett ultraljud i vecka 16 pga oron efter förra graviditeten. Kommer in på ultraljudet och liten lever inte. Hjärtat hade slutat slå ca en vecka efter förra ultraljudet. Kände här att jag snart ger upp men bestämde mig för ett sista försök då läkaren gått med på att eventuellt testa blodförtunnande då moderkakan sett lite suspekt ut.
Detta var i november 2018 och sista januari 2019 plussar jag igen - extremt oväntat då vi bara fått till det en gång under denna tiden.

Jag får gå på flera tidiga ultraljud för att fastställa graviditet och längd samt får blodförtunnande utskrivet som jag ska ta från vecka 10-36. Denna graviditeten var extremt tuff psykiskt och det var många gånger som jag inte kunde sova pga oron.
Hade ultraljud i vecka 13 där allt var bra och i vecka 16-17 hade jag med svägerskan då sambon inte kunde vara med. Var livrädd innan men när jag såg hjärtat slå bröt jag ihop helt och när hon senare samma ultraljud berättade att det till 99% var en lillebror grät jag ännu mer.

Lillebror är nu 6 månader gammal och det absolut underbaraste barnet jag kan tänka mig.Jag älskar honom mer än livet, men hade jag sluppit allt som hände innan honom hade jag gärna gjort det.

Det tog alltså väldigt lång tid och mycket sorg innan vi äntligen fick ha våran lillebror hos oss.
jag var även säker innan detta att jag bara ville ha två barn, men efter den här resan är jag mentalt inte klar med barn.. Känns som att jag vill ha ”revansch” för dom två vi förlorade men samtidigt vet jag inte om jag någonsin vågar försöka en gång till.

Summan av kardemumman? Kör på - man vet aldrig vad som händer under tiden.

 

[Voeux]

Kanske bra att vänta ett par månader iaf
https://www.expressen.se/nyheter/gynekologens-vadjan-bli-inte-gravid-just-nu/

Såg det!

 

[Voeux]

Vi bestämde oss för att försöka 2015, slutade med p-piller och en månad senare fick sambon kalla fötter och ville sluta försöka. Då var det dock redan försent då jag testade positivt en vecka senare. Blev gravid på första ägglossningen och dottern föddes sedan på min födelsedag 2016.

Jag ville ha relativt tätt mellan syskon så 2017 bestämde vi oss för att försöka igen. Tog 4 månader innan jag plussade. Var på tidigt ultraljud och såg en liten sprattlande bebis. 2 veckor innan RUL började jag få en dålig magkänsla men ignorerade och åkte på RUL i mars 2018. Ser direkt att hjärtat inte slår och läkare konstaterar att bebis dött i vecka 17. Hela min värld gick sönder och jag fick lov att gå igenom en sen ”abort”. Den 23/3 sa vi hejdå till en liten pojke.

Blev gravid igen efter fyra månader och var rädd, orolig och nervös. Ultraljud i vecka 12 såg bra ut och jag lyckades få till ett ultraljud i vecka 16 pga oron efter förra graviditeten. Kommer in på ultraljudet och liten lever inte. Hjärtat hade slutat slå ca en vecka efter förra ultraljudet. Kände här att jag snart ger upp men bestämde mig för ett sista försök då läkaren gått med på att eventuellt testa blodförtunnande då moderkakan sett lite suspekt ut.
Detta var i november 2018 och sista januari 2019 plussar jag igen - extremt oväntat då vi bara fått till det en gång under denna tiden.

Jag får gå på flera tidiga ultraljud för att fastställa graviditet och längd samt får blodförtunnande utskrivet som jag ska ta från vecka 10-36. Denna graviditeten var extremt tuff psykiskt och det var många gånger som jag inte kunde sova pga oron.
Hade ultraljud i vecka 13 där allt var bra och i vecka 16-17 hade jag med svägerskan då sambon inte kunde vara med. Var livrädd innan men när jag såg hjärtat slå bröt jag ihop helt och när hon senare samma ultraljud berättade att det till 99% var en lillebror grät jag ännu mer.

Lillebror är nu 6 månader gammal och det absolut underbaraste barnet jag kan tänka mig.Jag älskar honom mer än livet, men hade jag sluppit allt som hände innan honom hade jag gärna gjort det.

Det tog alltså väldigt lång tid och mycket sorg innan vi äntligen fick ha våran lillebror hos oss.
jag var även säker innan detta att jag bara ville ha två barn, men efter den här resan är jag mentalt inte klar med barn.. Känns som att jag vill ha ”revansch” för dom två vi förlorade men samtidigt vet jag inte om jag någonsin vågar försöka en gång till.

Summan av kardemumman? Kör på - man vet aldrig vad som händer under tiden.

Vilken pärs

 

[Elisha]

Jag och min man hade nyligen träffas, var tokkära och ville ha barn direkt utan närmre eftertanke, så vi slutade skydda oss och jag blev gravid på första försöket så att säga. Hade då bara varit tillsammans några månader men ville gifta oss innan barnet kom, så det blev snabbt påtänkt men gick jättebra. Gifte oss i vecka 12. Barn nummer två var inte planerad då jag blev gravid innan mensen hade kommit tillbaka, ammade fortfarande så trodde jag var skyddad, så det blev exakt 1 år mellan barnen. Imorgon fyller den äldsta 5 år och lillasystern om några dagar
Vi hade precis fått en liten etta, hyresrätt, när jag blev gravid, men köpte en bostadsrätt i slutet av samma år. Båda hade fast anställning men ingen var direkt högavlönade.

 

[Elisha]

Jag och min man hade nyligen träffas, var tokkära och ville ha barn direkt utan närmre eftertanke, så vi slutade skydda oss och jag blev gravid på första försöket så att säga. Hade då bara varit tillsammans några månader men ville gifta oss innan barnet kom, så det blev snabbt påtänkt men gick jättebra. Gifte oss i vecka 12. Barn nummer två var inte planerad då jag blev gravid innan mensen hade kommit tillbaka, ammade fortfarande så trodde jag var skyddad, så det blev exakt 1 år mellan barnen. Imorgon fyller den äldsta 5 år och lillasystern om några dagar ❣
Vi hade precis fått en liten etta, hyresrätt, när jag blev gravid, men köpte en bostadsrätt i slutet av samma år. Båda hade fast anställning men ingen var direkt högavlönade.

Skulle idag väntat med både barn och giftemål tills jag åtminstone kände killen lite bättre, men det har gått jättebra för oss och är lika kära än idag

 

[Elisha]

Vi var 23 och 24 resp 24 och 25 när barnen föddes..

 

[SaraXX]

jag var även säker innan detta att jag bara ville ha två barn, men efter den här resan är jag mentalt inte klar med barn.. Känns som att jag vill ha ”revansch” för dom två vi förlorade men samtidigt vet jag inte om jag någonsin vågar försöka en gång till.

Det där kan jag känna igen lite. Jag vill absolut inte ha flera barn. Av flera skäl: Vi är en så bra liten familj vi tre, ett nytt barn skulle bli med en annan pappa och det vill jag inte, jag vill absolut inte tillbaka till vaknätter etc - min sömn är tillräckligt uppfuckad som det är osv...

Men.
Jag kan känna mig snuvad på det mysiga. En graviditet med två engagerade, förväntansfulla föräldrar, en partner som älskar mig lite extra när jag bär hans barn, en mysig bebistid med två föräldrar som tindrar med ögonen över sin lilla bebbe. Lite klyschigt kanske men, ja ni fattar. Det hade jag velat uppleva någon gång.
Men det är inte värt att ändra min tillvaro, som jag trivs jättebra med, för. Det känns kanske inte heller helt juste mot den blivande människan att hen skulle vara som nån slags kompensationsprojekt för mig.
Det blev som det blev. Det blev inte som jag hade tänkt men superbra till slut ändå.

 

[et_flickan]

Hösten 2015 bestämde vi oss för att försöka. Jag hade gått utan preventivmedel länge och vi hade kört på "säkra" metoden. Jag var sjukskriven med aktivitetsersättning och mannen fast anställd. Bodde i en trea och hade varit tillsammans i sex år.

I april 2016 fick jag ett positivt gravtest och blev både skräckslagen och överlycklig.
Den 24/12 kom våran dotter. Tyvärr fick jag förlossningsdepression men det kom något positivt utav alltihopa. Jag fick även ett år senare diagnosen ptsd och idag är jag på väg att bli frisk. Hade inte min fantastiska dotter kommit hade jag aldrig fått träffa psykologen på BVC.

Skulle gärna ha ett barn till men mannen är inte helt övertygad. Idag är vi dessutom gifta