Beslut om att försöka - hur gick det till för er?

[Voeux]

För oss tog det tre ägglossningar med första barnet och två med andra. Jag hade inte haft något hormonbaserat preventivmedel den närmaste tiden före. Jag var 31 resp 33 när barnen kom.

Det påverkar nog också för en del, hormonbaserade preventivmedel. Jag äter p-piller men sist jag tog uppehåll från dem kom cykeln igång direkt. Har också gjort fertilitetsutredning för två år sedan som såg toppen ut. Så ett par saker pekar ju mot att det eventuellt kan gå snabbt för oss med, men sånt vet man ju som sagt såklart aldrig.

 

[Eloise]

Vi tänkte också att vi klarar oss ett år. Men frågan är om man klarar sig 2 år? Vi kan såklart sälja och skaffa större tidigare om vi vill, men enligt nuvarande sparplan, för att ha råd med en trea där vi vill bo så kommer vi behöva spara i 3 år från nu. Plus att vi som sagt inte vet hur illa Corona kommer påverka marknaden och om vi måste rida ut dippen innan vi kan sälja. Så skulle jag bli med barn direkt och föda i början av 2021 så är risken att vi får bo 2 år med lillen i liten tvåa, och det är väl år 1-2 som känns lite kritisk där..

Klarar sig gör man alltid, det kanske inte blir så lattjo, men man brukar överleva trångboddhet..
Om marknaden påverkar negativt på lägenheter så priset går ner på er, innebär ju förmodligen det att priset går ner på de större också.

Jag är väldigt pro inte vänta, men så har ju jag och min man en historia av svårigheter.
Trots att det bara gått tre månader sen lillen kom så har frågan om syskonförsök redan dykt upp och jag är i smyg glad över att mensen och ägglossningen är tillbaka regelbundet trots att jag helammar

 

[Voeux]

Ja men ni har ju båda två bra inkomster och fast, möjligtvis litet, boende så ni kommer ju klara er. Menar inte att ni ska skaffa barn nu, nu, nu om ni kanske inte helt 100% vill men jag tror att det alltid kommer finnas någon omständighet som stör.

Så är det absolut!

 

[karamba]

Vi som har svårigheter kommer nog inte rekommendera dig att vänta, jag slutade med p-piller för 7år sedan, nyss fyllda 20, och är fortfarande inte gravid. Och pågrund av Coronakrisen så beslutade mitt landsting att inte starta några ivf behandlingar innan sommaren, så nu är det troligtvis 6 månader till utan hjälp.

Det praktiska brukar ordna sig om man verkligen vill

 

[FengurLaugar]

Jag ville ha fast jobb innan det blev några barn, det var jag säker på sen rätt länge. Har också alltid sagt att jag ville vara klar med barn innan jag fyllde 30. Jag och maken träffades 2008, blev tillsammans 2009. Vi bodde ihop från start och 2011 förlovade vi oss och typ då bestämde vi oss för att jag skulle sluta med p-piller. Blev med barn typ direkt och på våren 2012 föddes vår första dotter. Jag var då 23 år och maken 32 år. Vi hann köpa hus med gård under tiden jag var gravid också. Gifte oss 2013.

Vi ville sen ha ett till barn så vi försökte igen och fick MA i mars 2014. Det värsta jag varit med om, psykiskt. Vi hade kub ultraljud inbokat den veckan men fick åka in pga blödningar och då visade sig att barnet var dött. Jag var i v 12 men barnet hade nog dött i v 9. Jag mådde otroligt dåligt ett tag efter det där men vi gjorde ett till försök när jag kände mig redo. Skulle det inte gå vägen då så ville jag inte prova igen. Vi hade en frisk dotter redan. Blev gravid ganska direkt vi prova igen och på våren 2015 föddes vår andra dotter. När hon kom kände vi direkt att nu är familjen fullständig och ingen av oss vill ha några fler barn.

Vi hade (och har fortfarande) det bra tillsammans, båda ville ha barn med varann, ordnad ekonomi med varsitt fast jobb och då såg vi ingen anledning till att vänta. Det blev himla bra och 3 år mellan barnen blev faktiskt perfekt. Med facit i hand så hade jag nog inte velat ha dom tätare

 

[Ingela_S]

Jag var 32 år när jag träffade min man, sept -13, och hade då inga som helst planer på att skaffa barn. Efterhand som vårt förhållande blev starkare så växte dock drömmen fram om att skaffa barn tillsammans, även om det tog lite längre tid för mig än min man att bli övertygad. Slutade skydda oss sommaren -16 och lämnade in egenremiss för utredning sept -17. Gjorde vår första ivf-behandling samtidigt som vi gifte oss året därpå. Är uppe i 5 st ivf-försök nu, varav senaste gjordes i feb -20 och är den enda som lett till graviditet men även missfall i v 10+. Har ett förbetalt försök kvar, sen får vi se. Både mannen och jag känner lite att vi börjar bli för gamla för att skaffa barn sen, han fyller 40 i höst och jag i vinter.

När vi började försöka så hade jag precis fått nytt jobberbjudande som jag tvekade på att ta, eftersom jag ändå tänkte bli gravid snart. Funderade på om det var lönt att börja på ridskola, eftersom jag ändå skulle behöva sluta när jag blev gravid. Med vårt facit i hand så är det tur att vi inte beslöt att vänta med något, då hade vi haft hela livet på paus i 4 år nu... Så nu kör vi bara på, blir jag gravid så får vi lösa de situationer som uppstår då, det är inget vi kan eller vill planera för i förväg.

Så jag skulle säga kör, ifall ni båda vill. Enligt mina erfarenheter så går det mesta runt omkring att lösa efterhand.

 

[kakan89]

Vi hade diskuterat det fram och tillbaka. Jag var 27 och sambon 41 när han kände nu eller aldrig. Så vi tog bort preventivmedlet och 2 veckor senare blev jag gravid.

Jag hade hoppats att det iaf skulle ta typ ett halvår men min kropp hade andra tankar.

 

[Kilauea]

Det påverkar nog också för en del, hormonbaserade preventivmedel. Jag äter p-piller men sist jag tog uppehåll från dem kom cykeln igång direkt. Har också gjort fertilitetsutredning för två år sedan som såg toppen ut. Så ett par saker pekar ju mot att det eventuellt kan gå snabbt för oss med, men sånt vet man ju som sagt såklart aldrig.

Menar inte att vara negativ, även om det låter så nu. Men väldigt många är sk oförklarligt barnlösa, dvs allt ser fint ut på utredning. Så det är tyvärr ingen garanti.
Jag har kunnat ställa klockan efter ägglossning och således mens, men vad hjälpte det då...

 

[Sofie.S]

Trots att jag var ung (20 år) när jag blev gravid med första barnet hade jag haft en lång period av oro, att det inte skulle gå.
Vi valde att aktivt börja försöka få barn när jag fick min tillsvidareanställning.
Tre månader senare var jag gravid och när första barnet var 10 månader ville vi ha ett syskon - som tog sig direkt.

Man kan ju aldrig veta innan hur det ska gå och jag tror att många oroar sig, tyvärr. Jag önskar att jag hade kunnat jobba med oron som var innan, den är ju inte till någon hjälp.

 

[lytesout95]

Jag har alltid varit tydlig med att jag inte tänkt skaffa några barn, men när båda mina föräldrar gått bort innan de hann fylla 65, så tänkte jag -varför inte försöka iaf? Då hade jag nyss fyllt 39.
Jag blev gravid direkt och fick en dotter 2 månader innan min 40-årsdag.

 

[cherie]

Vi har pratat om barn i flera år. Först var planen att jag skulle bli gravid under min femåriga utbildning (jag började plugga 2012), men den tiden flög förbi och jag trivdes som fisken i vattnet just då - så jag kände mig inte alls redo. Sista året under mina studier (2016/2017) började vi på allvar diskutera barn igen, och vi hade typ bestämt oss för att försöka bli med barn så det tajmade att barnet kom direkt efter examen (naivt att tro att man kan planera så exakt, japp ) men sen ändrade vi oss igen. Eller snarare jag. Jag fick lite kalla fötter och tänkte att det kanske var bra att jobba litegrann innan bar, flytta till den staden vi vill bo i etc. Jag fick jobb, började jobba, vi pratade löst om barn men jag kände mig så ny i yrket och upptagen av allt det. Efter lite mer än 1 år på nya arbetsplatsen så bestämde vi dock att vi skulle börja försöka. Jag tyckte det kändes lite läskigt och återigen som fel tajming (vi bodde/bor bland annat tre trappor utan hiss, jag ville gärna hitta hus först tex). Men vi bestämde oss bara, jag tänkte att jag inte hade så mycket anledningar till att vänta längre. Tänkte att det nog aldrig skulle kännas rätt. Så fort vi bestämt oss för det så försvann allt om att det kändes som fel tajming etc, istället längtade jag efter att bli gravid (men väl gravid sen fick jag kalla fötter igen ).

Jag slutade med p-piller i november och blev gravid i april. Så det tog oss 5 månader ungefär, men då var det någon månad vi inte kunde försöka för att sambon och jag var ifrån varandra. Vi försökte aktivt med ägglossningsstickor etc. Jag hade precis fyllt 30 år när vi började försöka och lillan är 3 månader nu.

Ingenting känns mer rätt än att hon är här nu, och jag är verkligen så glad att vi inte sköt på det här ännu mer. Upptagen av jobbet förut liksom? Jobb? Jag känner, klyschigt nog, att prioriteringarna har kastats om totalt. Det är ju det här - vår lilla familj och vår lilla tjej - som är meningsfullt på riktigt. Typ så känner jag. Även om jag är en person som fortfarande håller hårt i mitt sociala liv och ändå längtar lite efter jobbet emellanåt. Det som förvånat mig mest nu efteråt är att jag (som tänkt att jag kanske velat ha ett barn, max två) verkligen kan längta efter ett till nu. Det är också en anledning till att jag är glad att jag inte väntade för länge, så möjligheten till syskon finns kvar.

 

[pajaztar]

Vi hade pratat om att vi ville ha barn, jag hade en hormonspiral jag mådde kasst av så tog ut den i oktober det året. Vi körde oskyddat efter det och jag blev gravid i februari, då var jag 30 år, hann fylla 31 innan dottern föddes. Vi hade hus och fasta jobb båda två så det var inga såna funderingar som "hindrade".

Boendet klarar ni er ett bra tag skulle jag tro. De flesta småttingar vill hänga där de vuxna är.

 

[Imogen]

Vi hade alltid pratat om att vi ville har barn innan 30. Inte för att de i sig för var viktigt utan för att ha ett litet riktmärke ungefär. (Vi har varit tillsammans sen gymnasiet så det var inte riktigt aktuellt att prata aktivt om att skaffa barn när vi först blev tillsammans).

Vi gifte oss 2013 och åkte på bröllopsresa året efter. Hade bestämt då att börja försöka efter det. Visade sig att jag hade lätt för att bli gravid men också för att få missfall. Fick två missfall (i efterhand tror jag att jag även haft ett tredje men var då så tidigt att om vi inte aktivt försökt så hade jag bara trott att det var mens). Blev sen gravid med vår son och i samband med den graviditeten fick jag börja äta Levaxin. Vet ju inte att det var det som orsakade missfallen men är ju inte helt otroligt.

Sonen föddes sedan 11 dagar innan min 30-års dag. Så med andra ord helt enligt planen

 

[Fille]

Jag trodde det skulle ta lång tid, baserat på vänners erfarenheter och pga min dåvarande övervikt. Det tog sig på andra ägglossningen. På första försöket fick jag aldrig utslag på ägglossningstestet, så troligen tog det sig på första ägglossningen. (Har förstått att man har ägglossning ca 10-11 ggr per år i snitt, så när vi försökte första gången var det säkert ett sådant tillfälle så ÄL uteblev, eftersom jag inte fick nåt utslag på ÄL test).
Blev väldigt förvånad att det tog sig så fort, så förväntade mig missfall men det gick bra hela vägen!

 

[Voeux]

Ingenting känns mer rätt än att hon är här nu, och jag är verkligen så glad att vi inte sköt på det här ännu mer. Upptagen av jobbet förut liksom? Jobb?

Vad mysigt det låter! För mig är det tvärtom just nu, jag är fullkomligt urless på mitt jobb. Men min bransch rekryterar inte i dessa tider och jag känner lite av en stress av att ju längre jag är kvar på mitt nuvarande jobb ju mindre idé blir det att leta nytt. Min arbetsplats är toppen för graviditet och småbarn, väldigt flexibelt på många sätt och möjlighet att både går ner i tid och arbeta hemifrån om man vill (alla är kvinnor, med barn, vilket säkert påverkar förståelsen från chefer för dessa frågor). Men utöver det är jag så urless att jag hamnar i världens svacka på söndagarna just nu. Om min bransch vaknar till liv och börjar rekrytera i höst igen så har jag sannolikt inte nytt jobb fören början/mitten av 2021 och då är ju frågan om det inte är bättre att hänga kvar här under graviditet och föräldraledighet, i och med tryggheten i fast anställning och förstående chefer. Men sen är det ju inte säkert att vi blir med barn heller när vi önskar. Tänk om jag hänger kvar här och vantrivs och så tar det 3 år att bli med barn. Ja... mycket tankar som snurrar i huvudet just nu som ni märker

 

[Voeux]

Menar inte att vara negativ, även om det låter så nu. Men väldigt många är sk oförklarligt barnlösa, dvs allt ser fint ut på utredning. Så det är tyvärr ingen garanti.
Jag har kunnat ställa klockan efter ägglossning och således mens, men vad hjälpte det då...

Nej, precis. Jag undrar även lite kring den här fertilitetsundersökningen som jag gjorde. De sa att jag hade gott om ägganlag och att äggledarna inte hade några hinder. Det är väl visserligen bra, men det säger ju ingenting mer än så. Ingenting om kvalitén på äggen eller om de kommer fastna. Sen vet vi ju absolut ingenting om sambons fertilitet.

 

[em-pirre]

Nej, precis. Jag undrar även lite kring den här fertilitetsundersökningen som jag gjorde. De sa att jag hade gott om ägganlag och att äggledarna inte hade några hinder. Det är väl visserligen bra, men det säger ju ingenting mer än så. Ingenting om kvalitén på äggen eller om de kommer fastna. Sen vet vi ju absolut ingenting om sambons fertilitet.

Min sambo hade riktiga superspermier och alla bådas prov och undersökningar var utmärkta. Så nej, det säger verkligen ingenting. Äggen och embryona var också toppkvalitet

 

[nejlica]

Vad mysigt det låter! För mig är det tvärtom just nu, jag är fullkomligt urless på mitt jobb. Men min bransch rekryterar inte i dessa tider och jag känner lite av en stress av att ju längre jag är kvar på mitt nuvarande jobb ju mindre idé blir det att leta nytt. Min arbetsplats är toppen för graviditet och småbarn, väldigt flexibelt på många sätt och möjlighet att både går ner i tid och arbeta hemifrån om man vill (alla är kvinnor, med barn, vilket säkert påverkar förståelsen från chefer för dessa frågor). Men utöver det är jag så urless att jag hamnar i världens svacka på söndagarna just nu. Om min bransch vaknar till liv och börjar rekrytera i höst igen så har jag sannolikt inte nytt jobb fören början/mitten av 2021 och då är ju frågan om det inte är bättre att hänga kvar här under graviditet och föräldraledighet, i och med tryggheten i fast anställning och förstående chefer. Men sen är det ju inte säkert att vi blir med barn heller när vi önskar. Tänk om jag hänger kvar här och vantrivs och så tar det 3 år att bli med barn. Ja... mycket tankar som snurrar i huvudet just nu som ni märker

Sen kan man ju faktiskt ta en paus i att försöka bli gravid om det passar bra nu det närmaste med jobb men börjat dra ut på tiden och man vill byta jobb osv. Det är ju inte ett enkelriktat beslut!

Tänkte skriva ett längre inlägg om hur vi bestämde oss och mina likadana funderingar kring nummer två. Men det får vänta lite, för just nu har jag en bebis som drar i mig och vill att vi leker

 

[Winifred]

Sambon ville vänta några år då han kände sig för ung (26 då), vi hade bara varit ihop ett år, han ville köpa hus först osv. I samma veva som jag skulle fylla 30 så fick jag veta att jag hade grava cellförändringar och dumt nog gick jag in och läste min journal och där stod det cancer, cancer, cancer i varenda notering. Cancer i blivande om det ska vara korrekt men jag fick panik och livskris. Jag var dels rädd för att jag skulle dö och dels rädd för att jag aldrig skulle få chansen att bära och föda ett barn.

Jag fick göra två koniseringar av livmodertappen för att få bort alla fula cellförändringar, när det var klart sa jag till min sambo att jag ville försöka bli med barn och han som hade sett hur dåligt jag hade mått under hela processen med cellförändringarna vågade väl inte riktigt säga emot. Vi var dessutom båda ganska övertygade om att det skulle ta tid, många i vår bekantskapskrets kämpade med ofrivillig barnlöshet och/eller hade haft flera missfall. Jag var 30+, har en autoimmun sjukdom jag längde medicinerat mot med cellgifter och åt fler andra mediciner som kunde försvåra graviditet samt hade ätit p-piller ungefär halva livet. Vi tänkte att det kunde ta upp till ett år bara att få igång ägglossningen liksom

Facit sen då? Blev gravid 3 månader efter att jag slutat med p-piller, sambon fick paniiiiik för att det hade gått så fort och nu har vi en snart ettårig dotter som han älskar två snäpp mer än han älskar mig Vi ångrar ingenting och fasen livet känns så bra ❤

 

[Voeux]

Sen kan man ju faktiskt ta en paus i att försöka bli gravid om det passar bra nu det närmaste med jobb men börjat dra ut på tiden och man vill byta jobb osv. Det är ju inte ett enkelriktat beslut!

Det har du helt rätt i!