Jag har haft en valp med blåsljud. Fick den av en släkting som i sin tur fick den av uppfödare som skulle avliva den pga blåsljudet då ingen ville ha den. Släktingen tyckte det var synd, ett blåsljud kan ju växa bort och gör det inte det har man ju givit den en chans. Och tänkte på att jag ju ville ha hund. Så hon kom helt sonika hem till mig och satte ner valpen på golvet och sa att det var min och berättade om blåsljudet osv. Givetvis kunde jag inte säga nej till en ursöt valp! Och skulle jag så skulle den avlivas...ångest liksom.
Tog henne till veterinär som bekräftade blåsljudet och vi kom överens om att ta det lugnt och avvakta under sommaren och sedan kolla igen till början av hösten. Om det fortfarande var kvar var det dags att utvärdera vad det berodde på och hur vi skulle gå vidare. Detta var i slutet av maj och hon dog i mitten av juli. Hemma i min säng, gick rätt fort, men är något jag inte vill uppleva någonsin igen. Hon var som en vanlig valp liksom, fram tills hon dog, inga symptom eller problem av några slag alls.
Jag visste ju vad jag gav mig in på, men jag skulle nog aldrig medvetet köpa en valp med blåsljud själv. Det blev som det blev för att min släkting gjorde så som hon gjorde. Sorgen efter valpen som kom mig oerhört nära (hennes personlighet var ofantligt speciell) och traumat att se på och inte ha tid att handla medan ens älskade hund dör är för svår för att uppleva fler gånger. Det enda jag kunde göra var att hålla mig lugn, klappa och säga att allt var bra och be en bön om att det skulle gå fortare än det gjorde för att hon skulle bli medvetslös, så hon slapp lida. Och samma sak tills hon dog. det tog bara några minuter allt som allt.
Aldrig mer.
