Blir man en helt annan person när man fått barn?

[et_flickan]

Jag har nog förändrats men inte bara pga att jag fick barn utan för allt som hände efteråt. Fick en jobbig förlossningsdepression och en PTSD diagnos som jag fick behandling för. Det i kombination med dålig sömn, väldigt mycket stress och isolering gjorde att jag troligen var rätt tråkig att umgås med efter att jag fick barn.

Nu som frisk är jag som jag är och som jag troligen alltid varit. Jag prioriterar självklart mitt barn men framförallt så prioriterar jag mig själv och mitt mående mer än innan. Det var en insikt jag fick efter första året som förälder att jag fick lära mig säga nej till saker jag inte kände mig bekväm med eller orkade vara med på. Att få barn fick mig att växa som person, jag blev mer trygg men som några andra skrivit också mer känslig för stress.

Jag gillar att umgås med mina vänner och de flesta av dom gillar även att umgås med mitt barn men även jag vill ibland bara umgås med mina vänner utan att behöva vara mamma också. Alkohol och fester är inget för mig längre men konserter vill jag gärna gå på i alla fall en gång om året.

Nu väntar jag mitt andra barn och hoppas att jag får må bättre denna gång.

 

[Lingon]

Jag vet inte vad du har tänkt och känt. Du nämnde depression, operation och amningsproblem. Förutom att den kombon ju inte uppstår utan bebis, så hade den ju varit skitjobbig även utan bebis.

Men jag tror generellt sett inte så mycket på den där idén att man aldrig kan veta hur man ska reagera (tex på att få barn). Jag tror att de flesta har självkännedom nog för att kunna göra realistiska gissningar (sen kan tex sjukdom tillkomma, det är svårare att veta något om i förväg än vad bebisar och föräldraskap är).

För att återgå till ursprungsfrågan, så tror jag att det vanligaste är att prioriteringarna ändras när man får barn. Det gäller ju även om man tex köper en valp.

Jag tror däremot inte att just det det att FÅ barn, ändrar en särskilt djupt. Det är mer omtumlande än personlighetsförändrande, tror jag. Folksom har en tvåmånadersbebis och säger att de nu är så helt annorlunda till det bättre, dem tror jag helt enkelt inte på. Bebisföräldraskap ser mer ut som en egotripp än en övning i generös ödmjukhet, tycker jag. Och inget allvarligt fel i det, egotrippen bruksr klinga av med tiden.

Sen HAR man ju barn (om än vuxna) hela livet, vanligen. Det är klart att tex 30 år som förälder påverkar ens personlighet på andra vis än 30 år utan barn hade gjort.

Jag kan lova dig. Det är ingen egotripp att helt plötsligt stå där med en liten människa man har ansvar för och vars alla behov måste gå före ens egna. Ens ego måste man lämna långt bakom sig i det läget!

 

[Voeux]

Jag har nog förändrats men inte bara pga att jag fick barn utan för allt som hände efteråt. Fick en jobbig förlossningsdepression och en PTSD diagnos som jag fick behandling för. Det i kombination med dålig sömn, väldigt mycket stress och isolering gjorde att jag troligen var rätt tråkig att umgås med efter att jag fick barn.

Nu som frisk är jag som jag är och som jag troligen alltid varit. Jag prioriterar självklart mitt barn men framförallt så prioriterar jag mig själv och mitt mående mer än innan. Det var en insikt jag fick efter första året som förälder att jag fick lära mig säga nej till saker jag inte kände mig bekväm med eller orkade vara med på. Att få barn fick mig att växa som person, jag blev mer trygg men som några andra skrivit också mer känslig för stress.

Jag gillar att umgås med mina vänner och de flesta av dom gillar även att umgås med mitt barn men även jag vill ibland bara umgås med mina vänner utan att behöva vara mamma också. Alkohol och fester är inget för mig längre men konserter vill jag gärna gå på i alla fall en gång om året.

Nu väntar jag mitt andra barn och hoppas att jag får må bättre denna gång.

Lånar ditt inlägg för att spinna vidare på en viktig aspekt här. Jag tror nämligen att det är lite knepigt att separera att få barn med de eventuella trauman som kan komma utav det. Det finns såklart kliniska depressioner och annan psykisk ohälsa som lever upp till diagnoskriterierna, och de ska man inte förminska. Men sen är det ju en lång gråskala på hur påverkad man har blivit av allt man gått igenom. I onsdags låg jag på operationsbordet när de möblerade om i hela mellangärdet av min kropp, och min livmoder spruckit. Ärligt talat, jag mår väldigt bra och det var en jämförelsevis okomplicerad operation. ”Sånt man gör” när man föder barn. Inga konstigheter. Men hur ofta annars i livet går man igenom sådana saker? Hur hade man sett på en så omfattande bukoperation om det inte varit för att man ”bara föder barn”? Eller en vaginal förlossning. Smärtan, målmedvetenheten, kampen. Eller smärtsam amning. Såriga bröstvårtor och en stunds snyftande varenda gång barnet suger tag. Så lägg till sömnlösa nätter på det, hormoner, nya rutiner och ett helt nytt liv. Detta är saker som ”alla” går igenom och som vi ser som fullt normala saker en mamma gör, och det är det ju. Men jag tänker att det inte alls är konstigt att allt vi går igenom kan behöva bearbetas på olika sätt och att det påverkar våra perspektiv och vilka vi blir efter att ha fått barn. Att det i allra högsta grad är en del i erfarenheten - att få barn.

Hoppas verkligen du får en annan erfarenhet nu med ditt andra barn. Det har som sagt jag i allra högsta grad, och då var det så nattsvart efter att jag plussat i somras att jag knappt visste om jag klarade av att behålla honom. Nu är han här, sover sött i sitt babynest bredvid mig och är en solklar del av vårt liv.

 

[TinyWiny]

Du har skrivit om de stackars, stackars barnen som får "hänga med som en handväska". Det har jag (tydligen felaktigt då) tolkat som att du tycker det är negativt att ha sitt/sina barn med sig på diverse olika aktiviteter.


Då har vi nog mer lika uppfattning än vi trott, även om det såklart handlar om att "vänja sig" vid att vara med på olika saker även som barn (tänker lite på samma sätt som man socialiserar en hundvalp, det är bra liksom att få vara med och vänja sig vid olika intryck, människor osv). Jag tror dock inte att jag någonstans sett någon propagera för att man så totalt ska strunta i sitt barn (t.ex. om det illvrålar i vagnen när man försöker göra något annat).

Jag vet inte, tar du någon hänsyn till din handväska? Troligtvis inte så det jag syftade på var just noll hänsyn.

Snarare vad du har trott att jag har för uppfattning. Vad jag tycker har jag varit tydlig med.

 

[Roheryn]

Lämna till pappan? Är inte han lika mycket förälder som en mamma?!

Jo, men han ammade inte och dottern vägrade konsekvent under hela amningsperioden att ta någon som helst nappflaska, mugg eller liknande, så det krävde en del planering (läs amma i absolut sista stund typ med ytterkläderna på) för att kunna vara borta i ett par timmar!

 

[stjarnhimmel]

Ja, precis. Vi har pratat lite med vänner nu under senaste graviditeten och vissa säger att de fick en riktigt ”två-barns-chock”. De var beredda på att det bli mycket men förstod inte hur väldigt tufft det skulle bli. Andra har tyckt att kan man ha ett kan man lika gärna ha två. Jag var beredd på det första även om jag ärligt talat inte riktigt kunde förstå hur det skulle kunna bli så, men många vittnar ju om det och jag som hade tufft med första ville såklart vara beredd på det allra tuffaste den här gången. Nu är ju sonen inte ens en vecka gammal men hittills känner jag absolut att han bara åker med i vårt befintliga liv väldigt smidigt.

Men, en väldigt viktig aspekt här är ju att man inte har någon aning om vilket barn man får. Dottern gick inte att lägga ifrån sig utan att hon gallskrek, på flera månader. Vägrade åka vagn och sova i egen säng. Det var oerhört påfrestande. Sonen är lugn och kan ligga själv på rygg. Bara en sån ”liten” sak gör ju precis all skillnad i världen.

Åh har han kommit nu... heartheart

 

[Badger]

Men, en väldigt viktig aspekt här är ju att man inte har någon aning om vilket barn man får. Dottern gick inte att lägga ifrån sig utan att hon gallskrek, på flera månader. Vägrade åka vagn och sova i egen säng. Det var oerhört påfrestande. Sonen är lugn och kan ligga själv på rygg. Bara en sån ”liten” sak gör ju precis all skillnad i världen.

Sedan om gallskrika också, det är ju rätt att lämna tillbaka skrikande barn direkt till föräldern - Mamman... alltid, nu.

Medan jag vet som när jag var ung och hade kusiner och småsyskon så kunde man få vagga dem lugna (första småsyskonet fick jag alltid när han skrek på tillställningar som pyttebebis.) Vagga gå runt mmma osv bebisar kan bli lugna även hos andra än helt matta föräldrar. Min mamma o svärmor är också super på att behålla upprörda bebisar.

Det är samma sak med pappor såklart att en bebis kan bli lugn hos pappa även om mamman har maten. Min man är som mogadon för en upprörd bebis (tänker anse att jag lärde honom ). Men jag tror det är en annorlunda kultur nu och skulle aldrig hålla i ett skrikande barn utan vara rädd att föräldern skulle mörda en. Min kusin däremot han är helt hialös han ploppar ut nappen ur munnen på gästande tvåringar som vill prata och lyfter skrikande bebisar och larvar iväg med dem. Han är galet bra på små barn och oerhört generös med sin tid trots att han har en flock själv. (jag kan lugna barn men är livrädd för föräldrar, och djurägare, de blir lätt vansinniga och jag är inte Förtjust! oooh barn så söta, så jag gör det inte.)

 

[Badger]

Jag kan lova dig. Det är ingen egotripp att helt plötsligt stå där med en liten människa man har ansvar för och vars alla behov måste gå före ens egna. Ens ego måste man lämna långt bakom sig i det läget!

Det vet jag inte om jag håller med om. Klart det finns egotrippade människor, även om de är föräldrar som inte tar hänsyn till andra människor eller barn för de är så upptagna av det egna. Jag tycker det är väldigt olika faktiskt. Man kan inte säga att alla är likadana.

Själv har jag varit med om att föräldrar klivit på mina små kusiner när jag passat dem på hästgala och sådant som tonåring. Man har satt dem fint på gräsmattan och pratar och så kommer någon superdryg och kliver över 11 åringen sätter foten på 6 åringen så han börjar gråta för att lyfta in sina egna barn framför, mellan staketen, dubbla för säkerhet. Varpå de får backa in på kusinernas platser sedan när det börjar. Och sedan kliver in med droppande glass och burgare och gud vet vad hela tiden. På 11 åringens kjol, på min kjol, på 6 åringens fot för att deras barn ska äta oavbrutet. bläh. (mina älskade baaarn och andras ungar, mina barn ska ha allting bra, andras barn kan jag kliva på.) (den upplevelsen har gjort att jag alltid försökt ta hänsyn med mitt barn och inte trampa på andras barn eller upplevelse.)

 

[Badger]

Lämna till pappan? Är inte han lika mycket förälder som en mamma?!

Det är ju inte alla femveckors som kan skippa att äta på tre timmar och man vill ju helst ha ett hungrigt barn när man kommer hem så man inte får mjölkstockning (vi hade ju ersättning med bröstlik nappflaska med extremt litet hål och stor rund napp som reserv). Har läst vissa på buke som inte lämnar en femveckors bebis ens en timma med andra föräldern.

 

[miumiu]

Det vet jag inte om jag håller med om. Klart det finns egotrippade människor, även om de är föräldrar som inte tar hänsyn till andra människor eller barn för de är så upptagna av det egna. Jag tycker det är väldigt olika faktiskt. Man kan inte säga att alla är likadana.

Själv har jag varit med om att föräldrar klivit på mina små kusiner när jag passat dem på hästgala och sådant som tonåring. Man har satt dem fint på gräsmattan och pratar och så kommer någon superdryg och kliver över 11 åringen sätter foten på 6 åringen så han börjar gråta för att lyfta in sina egna barn framför, mellan staketen, dubbla för säkerhet. Varpå de får backa in på kusinernas platser sedan när det börjar. Och sedan kliver in med droppande glass och burgare och gud vet vad hela tiden. På 11 åringens kjol, på min kjol, på 6 åringens fot för att deras barn ska äta oavbrutet. bläh. (mina älskade baaarn och andras ungar, mina barn ska ha allting bra, andras barn kan jag kliva på.) (den upplevelsen har gjort att jag alltid försökt ta hänsyn med mitt barn och inte trampa på andras barn eller upplevelse.)

Åh det här påminner mig om en av mina absolut sjukaste upplevelser någonsin! Jag kanske var 9-10 år och skulle gå över en gata, varpå en mamma med barnvagn springer rätt in i mig med full kraft, alltså rammar mig så jag blir liggandes mitt i gatan.

 

[Takire]

Kan det vara så att det är du som förändras när dina kompisar får barn?

Tanken har slagit mig .

Då svaren i tråden hjälpt mig att fundera lite har jag kommit fram till att om en vän jag träffade regelbundet blev gravid och fick barn skulle jag nog inte fundera så mycket.

Vännen som har (snart två) barn var det mycket sällan jag träffade redan innan dess (vi bor sex timmars bussresa ifrån varandra), men jag tycker ju lika mycket om henne ändå.

Jag tycker det är helt okej att förändras av att bli förälder. Trådstarten/rubriken handlar inte om vad jag tror precis utan är överdriven.

Mina prioriteringar ändrades när jag köpte hundvalp för snart 6 år sedan .

Även för en som egentligen inte vill ha barn kan det kännas mycket känslor runt det. För jag tycker ju att det ÄR något stort. Kan verkligen föreställa mig hur kämpigt det måste vara att vara ofrivilligt utan.

Tror inte jag kommer skriva mer i tråden men tack för alla svar. Den handlade om något annat än det jag skrev, men det gick bra att ta sig till det rätta genom trådstarten.

 

[Roheryn]

Det är ju inte alla femveckors som kan skippa att äta på tre timmar och man vill ju helst ha ett hungrigt barn när man kommer hem så man inte får mjölkstockning (vi hade ju ersättning med bröstlik nappflaska med extremt litet hål och stor rund napp som reserv). Har läst vissa på buke som inte lämnar en femveckors bebis ens en timma med andra föräldern.

Vi klarade max två timmar när dottern var liten (upp till fyra månader) eftersom hon inte åt annat än bröstmjölk och inte tog nappflaska ALLS. Vid fyra månaders ålder började hon äta gröt (vägrade välling under hela sin uppväxt) och då funkade det ju jättebra att vara med pappa längre tid.

 

[Palermo]

Och jag håller inte alls med, helt enkelt. Baserat på både mina egna erfarenheter och.. ja, precis alla andra som jag känner också. Det finns ju till och med en hel tråd här på Buke som handlar om just vad man trodde om föräldraskapet innan man fick barn och hur det sen blev. Jag tycker att det är lite fult att du försöker vrida det jag säger till att det har med min depression att göra för att det passar din åsikt, när jag tydligt skriver att det inte har det. Du kanske vet mer om mitt första år som förälder och förlossningsdepression än jag själv? Men visst, det kan ju vara precis alla vi andra som har hemskt dålig självkännedom osv. Fåniga vi, som inte visste hur det skulle bli.

Det var värst.

 

[Palermo]

Jag kan lova dig. Det är ingen egotripp att helt plötsligt stå där med en liten människa man har ansvar för och vars alla behov måste gå före ens egna. Ens ego måste man lämna långt bakom sig i det läget!

J

 

[Voeux]

Det vet jag inte om jag håller med om. Klart det finns egotrippade människor, även om de är föräldrar som inte tar hänsyn till andra människor eller barn för de är så upptagna av det egna. Jag tycker det är väldigt olika faktiskt. Man kan inte säga att alla är likadana.

Själv har jag varit med om att föräldrar klivit på mina små kusiner när jag passat dem på hästgala och sådant som tonåring. Man har satt dem fint på gräsmattan och pratar och så kommer någon superdryg och kliver över 11 åringen sätter foten på 6 åringen så han börjar gråta för att lyfta in sina egna barn framför, mellan staketen, dubbla för säkerhet. Varpå de får backa in på kusinernas platser sedan när det börjar. Och sedan kliver in med droppande glass och burgare och gud vet vad hela tiden. På 11 åringens kjol, på min kjol, på 6 åringens fot för att deras barn ska äta oavbrutet. bläh. (mina älskade baaarn och andras ungar, mina barn ska ha allting bra, andras barn kan jag kliva på.) (den upplevelsen har gjort att jag alltid försökt ta hänsyn med mitt barn och inte trampa på andras barn eller upplevelse.)

Det finns ju verkligen idioter inom alla kategorier, föräldrar absolut inget undantag. Jag tror dock att personer som beter sig såhär alltid har varit idiotier och som barnfria hade hittat något annat sätt att uttrycka sin idioti. Huruvida man är en omtänksam och ödmjuk person eller inte har man nog med sig sen innan, eller inte.

 

[Kilauea]

Lämna till pappan? Är inte han lika mycket förälder som en mamma?!

Jag kallade det också lämna med pappan även om han var (är) lika mycket förälder. Det säger jag fortfarande. Lämna med pappa, om jag ska iväg. Likaså säger ju han så när han åker iväg.

 

[Tilly_85]

Jag säger också lämnat med pappan eller att pappan är hemma å passar barnen/hemma med barnen. Men vi gör lika mkt båda två här hemma, säger även att jag passar barnen om det är bara jag å barnen hemma. För mig är det ett uttryck jag använder för att säga att det bara är en av oss föräldrar som är hemma barnen när den andra gör något annat, vet liksom inte vad jag ska säga annars.

 

[Imogen]

Jag säger också lämnat med pappan. Han är föräldraledig sen ett halvår tillbaka

 

[vemsomhelst123]

Jag vill inte ha barn själv men många andra vill ju det. Och jag har fått en så stark känsla av att när man fått barn så är man en annan människa än man varit innan. Det gör att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till vänner som får barn. Det känns bara konstigt (även om jag såklart är glad för förälderns skull när den önskat sig ett barn).

Det är skillnad när kompisen hade barn redan när vi träffades, för då finns det ju inget innan för mig.

Blev du som är förälder en annan person efter att ha fått barn?

Jag vet inte, tar du någon hänsyn till din handväska? Troligtvis inte så det jag syftade på var just noll hänsyn.

Snarare vad du har trott att jag har för uppfattning. Vad jag tycker har jag varit tydlig med.

Vårat barn har fått hänga med. Det funkar inte annars. Men första gången hon var hemma 3 nätter med sin pappa var hon 8 veckor. Vi gjorde lite annorlunda helt enkelt. Ungen är trygg, positiv i överkant och en jättebra kompis. Sover som en stock på nätterna. Hon är det bästa vi har men det bästa man har tar man väl alltid med sig?

 

[hagel]

Jag vill inte ha barn själv men många andra vill ju det. Och jag har fått en så stark känsla av att när man fått barn så är man en annan människa än man varit innan. Det gör att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till vänner som får barn. Det känns bara konstigt (även om jag såklart är glad för förälderns skull när den önskat sig ett barn).

Det är skillnad när kompisen hade barn redan när vi träffades, för då finns det ju inget innan för mig.

Blev du som är förälder en annan person efter att ha fått barn?

Jag är 38 år och barnfri och de flesta av mina vänner i samma ålder har barn.

Jag tycker att den där ”plötsliga” ändringen som person, som de fick i samband med barnafödande har jämnat ut sig med åren . Jag har också ändrat mig jättemycket sedan jag var 30, jag har andra prioriteter, är mer hemmakär, vilar mer i mig själv, prioriterar tid annorlunda och så vidare.

Känner mig i dag helt synkad med vännerna som har barn (småbarnsåren börjar ju gå över för många av dem) och dem som fått barn tidigt börjar komma in i ”andra andningen”, nu när ungarna är stora och mer självständiga .

Så nej, jag tycker inte att mina vänner har blivit andra personer än dem jag en gång lärde att känna. Möjligen har vi spelat lite i otakt ett par år, men efter 35 har vi kommit mer och mer i samma takt igen .