Blir man en helt annan person när man fått barn?

[Lingon]

Jag tänker att vänskaper kan se olika ut;
1. vänskaper där man ibland inte ses på något år och där folk försvinner iväg i bubblor.
2. vänskaper där man tex hörts väldigt ofta, träffats varje vecka och varit varandras största stöd.

Så när man pratar om huruvida vänskaper försvinner eller förändras tror jag det beror på vilken typ av vänskap man pratar om. och jag tror också det beror på om man själv har en partner.
Har man tex partner har man i många fall redan ett stöd där och om det då handlar om vänskap som jag numrerade som ett ovan så tror jag att det är lättare eller inget problem om man inte hörs eller ses på något år.

Men om man är singel och har ett par vänskaper av typ två ovan dvs vännerna är ens dagliga stöd så kan det blir en jättestor skillnad när dessa försvinner eller förändras.

Ja, det skär sig ju om den ena vill ha vänskap typ 2 och den andra typ 1.

 

[Andromedae]

Svarar på ursprungsinlägget.

För egen del så ser jag det som rätt självklart att jag förändrats när jag fått barn, delvis för att jag var ganska ung när jag blev förälder (21). Mina kompisar har också förändrats massvis mellan 20-30 oavsett om de fått barn eller inte, och så tänker jag att det ofta är (hjärnan växer klart och så vidare). Jag är fortfarande jag, men jag har växt och blivit mer vuxen.

Sedan tror jag väl på att alla erfarenheter i livet formar och förändrar en, mer eller mindre.

 

[Lingon]

Nej värderingen står du för i så fall. Jag har bara krasst skrivit hur det är. De har inte plats för mig i deras liv längre. Och ingen av oss har utbyte av varandra just där och då. Det är fakta. Vill du lägga en värdering i det så får du givetvis göra det, men blanda inte in mig i det.

Om jag istället skulle säga att jag och min partner inte har pratat med varandra på ett halvår, skulle du höja på ögonbrynen överhuvudtaget om jag sa att relationen var sämre då?

Jag tycker ju att relationen man har med sin partner skiljer rätt mycket från relationen man har med sina vänner. Min partner är helt annan del av min vardag än mina vänner är.

En vän som avslutar en vänskapsrelation för att denne fått barn hade jag nog inte riktigt sett som att man var så bra vänner innan barnet kom heller. Bara nån denne umgicks med för att de inte hade nån annan. Så är inte riktiga vänner.

 

[Voeux]

Nu har jag inte varit inne på barnfria forum men jag vet att jag ibland diskuterat med barnfria. Det har då mest handlat om att man känner sig ledsen och ensam. Min erfarenhet är mest att om man som barnfri/ barnlös är den enda som inte har barn bland sina vänner så är det lätt att bli ensam. Och den ensamheten är det många som har svårt att hantera för visst vill man vara glad åt sina vänners skull men samtidigt så känner man sig ensam och i vissa fall otrygg. Det som folk då ofta diskuterat med mig är att den omställningen kan vara svår då man som barnfri kan behöva hitta nya vänner och sammanhang vilket kan vara svårt.

Jag har genom åren haft stor förståelse för att vänners liv förändras men ibland kan jag tycka att familjer/ par är ganska dåliga på att se och inkludera singelvänner. Tex så hade jag när jag var yngre några vänner som jag ofta spenderade högtider med tex midsommar. Då välkomnades vänners vänner och nya partners också. Men sen när folk blir föräldrar så ska tex midsommar enbart spenderas med sin egen släkt. Och vänner är inte längre välkomna. Så det var ett par år där då jag var själv mkt på högtider/ helgdagar eftersom då försvann alla föräldrar/ paren. Sen några år senare när de var singlar så kom de tillbaka och tyckte absolut att man skulle ses på tex högtider.
Så jag har upplevt att man blir någon sorts reserv när andra skaffar barn. Man ska finnas där och vara förstående men jag har inte upplevt lika mkt förståelse tillbaka. Nu när jag är lite äldre så har dessa vänner som gjorde så i stort sett försvunnit i bekantskapskretsen och jag har andra vänner.

Men det jag vill säga är att jag kan förstår att det också kan vara jobbigt när ens vänner får barn om man upplever " att man blir ensam kvar." och det är något jag tror många inte vill säga högt för man är ju glad för sin vän och vill inte låta egoistisk. Men jag önskar att även de som är föräldrar kan fundera på vad sin singelvän behöver. Jag har ofta ställt upp för vänner men jag har aldrig fått en sådan fråga tillbaka av vänner vad jag behöver hjälp med. Tex som singel är det ofta som jag tänker att det hade varit lättare att göra saker i hemmet när man är två, lättare att åka och slänga saker på återvinningen etc.

Förstår absolut. Jag kan i ärlighetens namn känna mig lite som ett värdelöst sällskap när jag har mina barn med mig. Min uppmärksamhet blir avbruten ungefär varannan minut vilket såklart är frustrerande när jag vill kunna prata med min vän. Jag upplever att jag försöker vara ett bra sällskap till min vän och samtidigt underhålla mitt barn vilket är en omöjlig ekvation och jag blir lite dum i huvet tillslut av hur rörigt det blir. Då har det varit enklare (med barn) att umgås med andra som också har småbarn eftersom de leker med varandra, men också för att toleransen för fullkomligt kaos och hög ljudnivå är mycket högre. Alla sitter i samma båt och då upplever jag att det blir mer avslappnat. Det är lite ”Jaja, vi får avsluta den där meningen en annan dag och just det såg du att du har köttfärssås på byxorna…”. Eller med barnens mor- och farföräldrar som själva tar barnen. Men jag har nog tänkt att det inte är så roligt för mina barnfria vänner att vara i mitt familjekaos, och dessutom känt att jag inte klarat av att underhålla både barn och vänner samtidigt. Sen träffas vi ändå, fast utan barn. Det är skönt för mig också att få vara något annat än mamma för en kväll.

Men jag tar ditt inlägg som en påminnelse om att alltid bjuda in. Tycker man att det inte är så kul med småbarn går det ju alltid att tacka nej, men visst är det dumt att lägga åsikter på andra som man inte ens vet om de har. Här är alla alltid välkomna, jag ska bli bättre på att vara tydlig med det.

 

[SiZo]

Jag tycker ju att relationen man har med sin partner skiljer rätt mycket från relationen man har med sina vänner. Min partner är helt annan del av min vardag än mina vänner är.

En vän som avslutar en vänskapsrelation för att denne fått barn hade jag nog inte riktigt sett som att man var så bra vänner innan barnet kom heller. Bara nån denne umgicks med för att de inte hade nån annan. Så är inte riktiga vänner.

Skulle jag tänka så så skulle jag inte ha några vänner kvar typ. Jag har istället full förståelse för att deras liv är tillfälligt fullt utan mig i det - jag klandrar dem inte för det.

Mja, det beror lite på. Jag har vänner som jag lika gärna hade kunnat ha som partner i typ alla aspekt förutom det sexuella och ekonomiska. Men o andra sidan så tror hälften av mina kurskamrater att jag och en kompis är ihop så e... ja... Jag har nog lätt väldigt intima relationer med mina vänner.

Förstår absolut. Jag kan i ärlighetens namn känna mig lite som ett värdelöst sällskap när jag har mina barn med mig. Min uppmärksamhet blir avbruten ungefär varannan minut vilket såklart är frustrerande när jag vill kunna prata med min vän. Jag upplever att jag försöker vara ett bra sällskap till min vän och samtidigt underhålla mitt barn vilket är en omöjlig ekvation och jag blir lite dum i huvet tillslut av hur rörigt det blir. Då har det varit enklare (med barn) att umgås med andra som också har småbarn eftersom de leker med varandra, men också för att toleransen för fullkomligt kaos och hög ljudnivå är mycket högre. Alla sitter i samma båt och då upplever jag att det blir mer avslappnat. Det är lite ”Jaja, vi får avsluta den där meningen en annan dag och just det såg du att du har köttfärssås på byxorna…”. Eller med barnens mor- och farföräldrar som själva tar barnen. Men jag har nog tänkt att det inte är så roligt för mina barnfria vänner att vara i mitt familjekaos, och dessutom känt att jag inte klarat av att underhålla både barn och vänner samtidigt. Sen träffas vi ändå, fast utan barn. Det är skönt för mig också att få vara något annat än mamma för en kväll.

Men jag tar ditt inlägg som en påminnelse om att alltid bjuda in. Tycker man att det inte är så kul med småbarn går det ju alltid att tacka nej, men visst är det dumt att lägga åsikter på andra som man inte ens vet om de har. Här är alla alltid välkomna, jag ska bli bättre på att vara tydlig med det.

Ang det fetade, något som jag tror att vi alla behöver påminnas om. Att inte anta. Det kan mycket väl vara så att dina barnfria vänner inte alls har något emot köttfärssåsfläckar, att meningen avslutas nästa vecka (eller inte alls) och familjekaos osv. Och, behöver du verkligen underhålla båda samtidigt? Kan man inte försöka få med den barnfria lite mer i underhållet av barnen och på så sätt få bättre gemenskap? Bara en tanke. Fråga om vännen verkligen stör sig, eller om du bara tror det.

Jag vet att jag själv lätt undviker att ringa en av mina vänner, då hon har 4 barn och jag vill inte störa mitt i läggdags. Men till slut så frågade jag helt enkelt hur hon ville göra. Svaret var enkelt, "tänker du på mig så ring! Kan jag inte prata så svarar jag inte, har jag inte ljudlös mitt i läggningen av barnen så får jag skylla mig själv".

Överlag så tror jag att man alltid kan bli bättre på att kommunicera!

 

[Snubbelfot]

Jag tycker att det är svårt att dra en linje mellan huruvida jag förändrats som person eller om bara allt jag gör och tänker har förändrats. Jag vill gärna tro att kärnan är kvar med värderingar, uppfattningar och känslor. Men om de inte manifesteras utan bara är interna så kanske det är mycket sagt att de utgör min person...?

Det intressanta imho är nog hur mycket av ursprungliga Snubbelfot (och medförälder) som går att hitta tillbaks till om några år.

 

[Voeux]

Ang det fetade, något som jag tror att vi alla behöver påminnas om. Att inte anta. Det kan mycket väl vara så att dina barnfria vänner inte alls har något emot köttfärssåsfläckar, att meningen avslutas nästa vecka (eller inte alls) och familjekaos osv. Och, behöver du verkligen underhålla båda samtidigt? Kan man inte försöka få med den barnfria lite mer i underhållet av barnen och på så sätt få bättre gemenskap? Bara en tanke. Fråga om vännen verkligen stör sig, eller om du bara tror det.

Jag vet att jag själv lätt undviker att ringa en av mina vänner, då hon har 4 barn och jag vill inte störa mitt i läggdags. Men till slut så frågade jag helt enkelt hur hon ville göra. Svaret var enkelt, "tänker du på mig så ring! Kan jag inte prata så svarar jag inte, har jag inte ljudlös mitt i läggningen av barnen så får jag skylla mig själv".

Överlag så tror jag att man alltid kan bli bättre på att kommunicera!

Verkligen, kommunikationen glöms ofta bort. Jag har nog både barnfria vänner som inte kan/vill avlasta/leka så värst mycket och så har jag några som absolut både vill och kan det. Utifrån vad jag tror då, och har uppfattat när vi setts. Men jag har flertalet barnfria vänner som är mig väldigt nära så oavsett känns det viktigt att kommunicera, så att det inte blir en klyfta i vänskapen helt i onödan för att båda parter gjort antaganden.

 

[miumiu]

Har faktiskt en vän som sa när jag var gravid ”Vad tråkigt att vi inte kommer hänga mer nu när du ska få barn”.

Då sa jag väl till henne att vad fånig du är eller nåt liknande, men hon hade faktiskt rätt. Vi har setts en handfull gånger sen jag fick barn för 8(!!) år sen, men jag skulle inte säga att det enbart ligger på mig. Hon är en sån person som gillar att diktera villkoren för umgänge och ses gärna i större sällskap med alkohol inblandat. Jag försöker undvika såna sammanhang av massa olika anledningar som inte har med mitt föräldraskap att göra över huvud taget.

En gång när vi planerat att ses för ett par år sen såg hon till att ställa till med fest samma dag. Det kändes jättejobbigt och som att hon försökte undvika mer intimt umgänge, så jag ställde in. Innan jag fick barn hade jag förmodligen gått, känt mig sjukt awkwad, kallpratat med människor jag inte känner och känt mig som den tråkiga kusinen från landet typ. Men efter att jag fick barn har jag lärt mig att ransonera med min energi och sociala aktiviteter som jag inte har någon behållning av har helt enkelt fått stryka på foten.

Grejen är att jag verkligen gillar den här vännen, och känner inget agg mot henne eller så. Men våra liv har helt enkelt inte synkat det senaste decenniet. Och det är helt ok, no hard feelings från mitt håll. Har en känsla av att hon förstår, och känner ungefär samma.

 

[skiesabove]

Om jag istället skulle säga att jag och min partner inte har pratat med varandra på ett halvår, skulle du höja på ögonbrynen överhuvudtaget om jag sa att relationen var sämre då?

Jag tror det är här skillnaden ligger mer än att det är just barn inblandat.

Två olika sätt att ha vänskapsrelationer.

Jag blir extremt "otillgänglig" när jag har en bra partner. Det är för att jag äntligen har någon att spendera all min tid med, intensivt och i fullt förtroende. Familj.

Som yngre, typ 18-30 år, är nog de flestas "första familj utanför den man föddes i" just ett kompisgäng. Och för en del, så blir det så att man "överger" det gänget när man hittar sin livspartner.

Varför skulle jag ringa en vän istället för att prata med min sambo, om allt det där lilla och vardagliga? Jag ringer gärna mina vänner någon gång i månaden istället, och pratar längre och djupare om något. Men det där vardagsbehovet är fyllt för mig.

När man får barn blir Familjen verkligen en stor grej. Plötsligt har man inte bara sina sociala behov fyllda av en partner, utan majoriteten av ens tid går ut på att tillfredsställa behoven hos mycket små människors som behöver mycket stöd.

Vänner som utan problem kan gå in i den nya rollen och vara nöjda med att besöken och samtalen blir färre, blir de som består.

Och en del behöver mer i sina relationer. De vill ha vänskapsrelationer på i princip samma nivå som en romantisk partner. Då får de leta efter nya vänner, för de som skaffat familj kan inte lägga den energin på relationen.

Varken det ena eller andra ser jag något fel med, det är bara olika sätt att vara vänner på.

Jag ser det inte heller som att vännen som skaffar familj förändras. Deras livsbygge förändras, inte dom. Att dom skulle välja att bilda familj och gå in i den intensivt, den potentialen fanns innan det hände.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror det är här skillnaden ligger mer än att det är just barn inblandat.

Två olika sätt att ha vänskapsrelationer.

Jag blir extremt "otillgänglig" när jag har en bra partner. Det är för att jag äntligen har någon att spendera all min tid med, intensivt och i fullt förtroende. Familj.

Som yngre, typ 18-30 år, är nog de flestas "första familj utanför den man föddes i" just ett kompisgäng. Och för en del, så blir det så att man "överger" det gänget när man hittar sin livspartner.

Varför skulle jag ringa en vän istället för att prata med min sambo, om allt det där lilla och vardagliga? Jag ringer gärna mina vänner någon gång i månaden istället, och pratar längre och djupare om något. Men det där vardagsbehovet är fyllt för mig.

När man får barn blir Familjen verkligen en stor grej. Plötsligt har man inte bara sina sociala behov fyllda av en partner, utan majoriteten av ens tid går ut på att tillfredsställa behoven hos mycket små människors som behöver mycket stöd.

Vänner som utan problem kan gå in i den nya rollen och vara nöjda med att besöken och samtalen blir färre, blir de som består.

Och en del behöver mer i sina relationer. De vill ha vänskapsrelationer på i princip samma nivå som en romantisk partner. Då får de leta efter nya vänner, för de som skaffat familj kan inte lägga den energin på relationen.

Varken det ena eller andra ser jag något fel med, det är bara olika sätt att vara vänner på.

Jag ser det inte heller som att vännen som skaffar familj förändras. Deras livsbygge förändras, inte dom. Att dom skulle välja att bilda familj och gå in i den intensivt, den potentialen fanns innan det hände.

Bra skrivet. Jag tror den här diskussionen handlar mkt om hur man vill ha vänskaper och vad man vill ha av en vän. En vän kan vara på så många olika sätt.

Det viktiga är väl dock att kunna kommunicera det och det är väl där det blir problem för jag märker att folk tar för givet att det ska vara på det sättet som de själva vill och har det.

Sen tror jag att det som stör många är de vänner som förväntar sig att andra ska anpassa sig till dem tex vänner som har en partner och då inte har så stort utrymme för vänner. Men sen gör partnern slut och då tar man för givet att vänner ska finnas där och kunna prata i telefon var och varannan dag och ställa upp och sedan när man får en partner igen så säger man att man inte har utrymme. Så ibland tänker jag att de som säger att de har en partner och därför inte har så mkt tid till vänner- att man ska nog vara medveten om att även om relationen med partnern tar slut så får man vara nöjd med att vänskapsrelationerna fortsätter på samma sätt. Dvs man kan inte räkna med att den djupare dagliga relationen som man hade med en partner automatiskt tas över av vänner när det passar en själv.

 

[Poison-heart]

Såklart att man förändras, för mig innebar föräldraskapet att jag verkligen växte upp och fick helt andra värderingar i mångt och mycket.
Jag tycker man ändras som person hela livet. Man präglas av allt som händer i ens liv. Vissa händelser mer och vissa mindre.

Sen har småbarnslivet såklart inneburit att man är tröttare och har inte lika mycket energi. Men i grunden är jag samma person som har samma intressen sen innan, skillnaden är att man inte har lika mycket tid till dem

 

[Takire]

Jag är nyfiken på hur era värderingar förändrats, ni som skriver att era gjort det .

 

[Poison-heart]

För mig blev det väldigt tydligt att jag ville spendera mer tid med barnen (såklart)och därmed insåg hur oviktigt mycket annat är för mig i jämförelse, som mitt jobb till exempel. Innan jag fick första barnet så var det viktigt att ständigt visa framfötterna och klättra på jobbet och jag gav mycket för att komma dit. Men sen kände jag att efter barn så ville jag verkligen inte dit igen. Jobbet var inte längre så viktigt för mig. Jag började fundera över hur lite jag kunde klara mig på för att få mer tid med mina barn. Innan hade man kanske unnat sig mer ”onödiga” saker, besökt frisören oftare osv osv men nu tänker jag på ett annat sätt. Jag har gått ner i tid och ”missat” flera tillfällen att klättra och gå upp i lön, men för vem? Jag blir inte lyckligare för att jag spenderar mer tid på jobbet och tjänar några tusen till.
Det är väl en av de viktigaste värderingarna för mig som jag tänker annorlunda om iaf.