blygt barn, eller nåt..

Status
Stängd för vidare inlägg.

ameo

Trådstartare
Moderator
Någon som har några bra tips på hur man kan göra för att hjälpa sitt barn för att komma över blyghet?

Selma är väldigt blyg för vuxna hon inte känner. Främmande karlar är hon rent rädd för ibland.. :cry:
Hon har däremot inga problem alls med barn, oavsett om hon känner dem eller inte. (skönt DET i alla fall)

(skickade iväg etta inna det var färdigskrivet. håller på att skriva mer - vänta med att svara tills hela inlägget är klart, tack! :)
 
Senast ändrad:
Sv: blygt barn, eller nåt..

HÄR är hela mitt inlägg: (tog för lång tid att skriva ner, så jag kunde inte ändra ovanstående lägnre)

Någon som har några bra tips på hur man kan göra för att hjälpa sitt barn för att komma över blyghet?

Selma är väldigt blyg för vuxna hon inte känner. Främmande karlar är hon rent rädd för ibland.. :cry:
Hon har däremot inga problem alls med barn, oavsett om hon känner dem eller inte. (skönt DET i alla fall)
I väldigt många fall spelar det inte så stor roll om hon är blyg för okända människor. Ibland kan det ju rentav vara bra - hon skulle ju t.ex aldrig frivilligt följa med en främmande karl, även om han bjöd på godis...
Men det känns lite jobbigt när hon reagerar så tydligt bara för att någon tilltalar henne. :crazy:
Häromdagen fick jag skälla ut en gubbe för att han vägrade lyssna när jag först BAD honom att inte komma och prata med mina barn medan vi satt och åt (korv, utanför affären - ameo köpte sig "tid" inne i affären, mätta barn står ut ganska länge... :p). Jag BAD gubbaset att inte prata med barnen för att Selma inte skulle bli rädd och sluta äta oh förmodligen också börja gråta hysteriskt men gubbf*n fattade ju inte så jag fick ryta i ordentligt för att få honom att lämna oss - varför finns det folk som tror att barn är offentliga ägodelar??? (parentes :devil: )

Vi går ju på öppna förskolan 1-2 ggr/vecka och där träffar vi både andra barn och föräldrar - mest mammor dock. Och barnen är alltid med mig när vi handlar, så de är ju knappast instänga och otränade på att möta folk. På ÖF fungera det alldeles utmärkt, hon leker bra med barnen där och mammorna (och förskollärarna) går det bra med, även om det int ealltid är samma som är där.
Men ibland blir det mer problematiskt. Häromveckan t.ex fick vi åka på vårdc för att jag behövde får nån bättre hostmedusin till henne. Jag förvarnade läkaren via sköterskan att hon kunde vara rädd, så läkaren (ung trevlig kille) kom in utan rocken på sig och pratade enbart till mig, till att börja med, för att inte skrämma henne mer. Och det gick ganska bra i alla fall, men sen skulle hon ju lyssnas på och tittas i halsen.. :smirk: Det gick bra att lyssna på ryggen på henne, hon satt i mitt knä väl ihopkrupen. Men att få henne att gapa så han kunde se halsen, det var tvärt omöjligt. :crazy: Hon böjde ner huvudet och satte händerna för munnen. OMÖJLIGT att få henne att ens lyfta på blicken.

Jag blir så frustrerad när hon gör så här.
Har JAG gjort nåt fel så att hon blivit så här? Jag är ju inte orolig inför folk, så jag tycker inte att jag ska kunna "smitta" henne med ett sånt beteende.
VAD kan jag göra för att hjälp henne? Man kan ju liksom inte undvika situationer till hon blir pensionär... :p

Tips önskas! :)
 
Sv: blygt barn, eller nåt..

Kommer inte ihåg hur gammal Selma är men de flesta (alla?) barn har perioder när de är mer eller mindre blyga för vuxna de inte känner. Mina barn har haft såna perioder alla tre, de två äldsta (den minsta är bara knappt två så det är svårt att utvärdera ännu...) hade perioder som gjorde att man började fundera precis som du...kommer de aldrig våga prata med folk?? Men sen kan det komma perioder när man önskar att de istället höll tyst...min son gick fram till vilt främmande personer och ställde pinsamma frågor...
Jag är själv ganska blyg, men försöker morska på mig när mina barn är med för att de inte ska bli likadana, och idag skulle jag inte påstå att de är speciellt blyga av sig. De klarar av att prata med de de behöver utan problem.
Så jag tror inte att du vare sig behöver vara orolig för framtiden eller tro att du själv har gjort något fel. Det är helt enkelt en normal utvecklingsfas.
(Men jag håller med om din punkt med vuxna som prompt MÅSTE prata med barn, låt barnen vara!)
 
Sv: blygt barn, eller nåt..

Så jag tror inte att du vare sig behöver vara orolig för framtiden eller tro att du själv har gjort något fel. Det är helt enkelt en normal utvecklingsfas.
Skönt att läsa, man undrar ju, som sag, om man gjort nåt fel...
Har ju inte alls lika stor erfarenhet av barn som jag har av hästar (hållit på sen -77), så det är ju mycket man inte vet.. :p
Selma är för övrigt 3 år (om 2 veckor).
 
Sv: blygt barn, eller nåt..

Och i regel hinner man inte följa hela utvecklingen på lika många barn som hästar heller...
 
Sv: blygt barn, eller nåt..

Jag tror inte heller att du gjort något fel! Det är nog bara så att vissa barn är väldigt blyga och andra morska. Det går säkert över i sinom tid, men jag förstår att det är jobbigt. Det enda är väl att man är där för sitt barn så han/hon känner trygghet.
 
Sv: blygt barn, eller nåt..

Hej!

Jag har en son som fyller fem om några månader.
Han var totalt oblyg upp tills dess att han blev runt två år.
Efter det har han varit precis som du beskriver att Selma är.
Vi har tex varit hos tandläkaren fem gånger :cry: innan han öppnade munnen så de kunde titta och räkna tänderna.
Han vägrar att prata eller ens titta på människor han inte känner. Barn har gått lite lättare men ganska svårt det med.
Jag har aldrig tvingat honom utan tvärtom talat om att man inte måste prata med de man inte känner. Talat om för alla att han är blyg och vill inte prata med er. Har sagt till dem att inte prata med honom utan låta han vara.

Nu börjar det bli mycket bättre och jag känner att jag gjort rätt som aldrig har tvingat honom till att prata med någon han inte känner.

Jag är övertygad om att det går över med tiden. Gör ingen stor affär av det bara. Fortsätt som du gjort. Låt inga idiotiska okända prata med henne!

/Åsa
 
Sv: blygt barn, eller nåt..

Vill bara trösta med att det INTE är ditt fel. Ta det lungt - hon är sådan bara!
Jag har två barn som fått "samma" uppfostran. En vansinnigt social, trevlig tjej som inom fem minuter på nytt ställe bekantat sig med flera - hon ÄLSKAR att stå i centrum.

Den andra som snart är tre år hon är jätteblyg, har alltid varit. Dock var hon sämre när hon var mindre. Då fick INGEN se på henne, än mindre tilltala. NU kan hon vara rätt trevlig, men hon vill inte stå i centrum för allas uppmärsamhet om hon inte väljer det själv.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny...
2
Svar
22
· Visningar
3 392
Senast: Milosari
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 817
Senast: lundsbo
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
7 358
Senast: Juli0a
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 027
Senast: jemeni
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Senast tagna bilden XV
  • Uppdateringstråd 29
  • Kattbilder #9

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp