Bonusvuxen/förälder

[monster1]

Jag är bonusvuxen i en familj med tre tonårsbarn, det är delad vårdnad föräldrarna bor nära varandra så barnen kan välja när de vill vara här eller hos mamman. Oftast är de hos mamman och är här några dagar i veckan och då oftast inte alla på en gång. De tycker nog det är skönt att få vara själva lite. Jag kom in i deras liv för ca 3 år sedan. Jag funderar lite på hur ni andra gör i era bonusfamiljer. Agerar ni som en förälder eller är ni mer en vuxen som delar bostad med dem (dvs tar inte fostrarrollen). Hur mycket deltar ni i familjeaktiviteter samt tar ansvar för barnen? Hur mycket skickar ni över till huvudföräldern att hantera?

 

[Girasol]

Hmm nu är jag huvudförälder till alla fem ungar. De fyra äldsta är maken bonuspappa till. Han har och tar samma ansvar som jag i fostran, går med till läkare och tandläkare, utvecklingssamtal m.m. Gör egna aktiviteter med dem ibland osv.

Innan vi flyttade ihop och han blev en viktig vuxen i deras liv så hade vi några sittningar där vi pratade igenom respektive syn på barnuppfostran, vad som är viktigt för mig resp för honom. Vad man är beredd att rucka på och inte. Det har fungerat väldigt väl.
Samtliga nu tonåringar har mer än en gång sagt att de älskar honom och han betyder jättemycket och är lika självklar i familjen som jag. Tyvärr är det inte så på mitt ex sida, där är pappa viktig medan hon, är hans nya och beskrivs som dum i huvudet. Det gör mig lite ledsen. Men de verkar ha det mer uppdelat mitt barn och dina barn med olika regler exempelvis. Barnen kommenterar ofta att de inte känner sig välkomna där. Gör ont i mammahjärtat.

 

[monster1]

Hmm nu är jag huvudförälder till alla fem ungar. De fyra äldsta är maken bonuspappa till. Han har och tar samma ansvar som jag i fostran, går med till läkare och tandläkare, utvecklingssamtal m.m. Gör egna aktiviteter med dem ibland osv.

Innan vi flyttade ihop och han blev en viktig vuxen i deras liv så hade vi några sittningar där vi pratade igenom respektive syn på barnuppfostran, vad som är viktigt för mig resp för honom. Vad man är beredd att rucka på och inte. Det har fungerat väldigt väl.
Samtliga nu tonåringar har mer än en gång sagt att de älskar honom och han betyder jättemycket och är lika självklar i familjen som jag. Tyvärr är det inte så på mitt ex sida, där är pappa viktig medan hon, är hans nya och beskrivs som dum i huvudet. Det gör mig lite ledsen. Men de verkar ha det mer uppdelat mitt barn och dina barn med olika regler exempelvis. Barnen kommenterar ofta att de inte känner sig välkomna där. Gör ont i mammahjärtat.

Jag har inga barn och har inget intresse av att skaffa några heller, därför blir det ju ingen diskussion om fostran på det sättet, sambons regler gäller. Eftersom barnen är så stora så är det mera guidning än fostran som gäller, dvs vuxenstöd snarare än förälder.

 

[Hyacinth]

Jag är bonusvuxen i en familj med tre tonårsbarn, det är delad vårdnad föräldrarna bor nära varandra så barnen kan välja när de vill vara här eller hos mamman. Oftast är de hos mamman och är här några dagar i veckan och då oftast inte alla på en gång. De tycker nog det är skönt att få vara själva lite. Jag kom in i deras liv för ca 3 år sedan. Jag funderar lite på hur ni andra gör i era bonusfamiljer. Agerar ni som en förälder eller är ni mer en vuxen som delar bostad med dem (dvs tar inte fostrarrollen). Hur mycket deltar ni i familjeaktiviteter samt tar ansvar för barnen? Hur mycket skickar ni över till huvudföräldern att hantera?

Jag är inte i situationen alls, men med större barn tycker jag det låter som ett bra sätt. Jag har en åttaåring och en på ett och ett halvt, skulle jag träffa någon ny måste det bli en engagerad sådan eftersom det är familjeliv dygnet runt.

 

[Jenka]

Min styvmor var som en slags blandning mellan storasyster (hon är rätt ung dessutom) och förälder, vilket blev väldigt bra. Men delat ansvar, del i uppfostran etc absolut! Jag var tonåring och hennes barn små så samma regler blev det ju inte av den anledningen.

Min pappa hade en sambo innan dess som mer kändes som en besökare. Jag hade inget emot henne men kändes inte som en i familjen på samma sätt.

 

[Derivata]

Min erfarenhet är av att ha en bonusförälder. Min plastpappa kom in i vårt liv när jag var tonåring. Skillsmässa hade tagit väldigt hårt på mig och jag tog avstånd från min mor och hela mina tonår hade vi en lite ansträngd relation där jag bodde hos pappa och senare flyttade för gymnasiet. Min mamma och hennes nya man flyttade till deras hemland vårt grannland. Min plastpappa fanns bara där, bara var och stod utanför min och mammas relation. I takt med att jag blev äldre förbättrades min och mammas relation och relationen till plastpappa som kag kallar honom blev allt djupare.

Idag är vi återigen en hel familj där plastpappa ingår som en fullvärdig medlem. Mina barn har två morfäder Och vi har vissa familjetraditioner som att vi alltid spenderar familjepåsk tillsammans allihopa, dvs mamma, plastpappa och pappa. Min mamma, pappa och plastpapp har dvs sinsemellan en fin relation och umgås även utanför oss barn även om det inte blir så ofta då avstånden är stora.

Jag är väldigt glad att han bara fanns där och bara väntade ut min struliga period och aldrig försökte ta min pappas plats utan istället byggde upp en vänskap med min far, nu mer behöver jag aldrig välja mellan mamma eller pappa utan vi är lila gärna alla tillsammans.

 

[MidnightSoul]

Min bonusförälder är hel fullt medlem av familjen går oftare tid å frågar om hjälp.

 

[monster1]

Min bonusförälder är hel fullt medlem av familjen går oftare tid å frågar om hjälp.

Vad innebär att vara helt och fullt medlem av familjen?

 

[MidnightSoul]

Vad innebär att vara helt och fullt medlem av familjen?

Lika mycket familj som förälder med DNA koppling.

 

[monster1]

Lika mycket familj som förälder med DNA koppling.

Jag tänker att det knappast har med dna att göra utan en massa andra saker. Hur skulle en bonusförälder kunna bli lika nära som en förälder som funnits där från början och tagit hand om barnen när de var pyttesmå och inte kan göra något själva?

 

[Hyacinth]

Jag tänker att det knappast har med dna att göra utan en massa andra saker. Hur skulle en bonusförälder kunna bli lika nära som en förälder som funnits där från början och tagit hand om barnen när de var pyttesmå och inte kan göra något själva?

Men man har ju plats för flera vuxna. Min äldsta Hr skaffat sig en bonusfarmor på egen hand. Hen är lika trygg med henne som med oss andra, det är toppen. Man måste inte ha barnen från start för att bli lika viktig, livet är långt (med lite tur).

 

[trazel]

Min pappa är bonus till min äldsta storebror. De säger båda två att de aldrig gjort skillnad på oss barn, pappa att han inte gjort skillnad och min bror att han aldrig upplevt någon skillnad. Regler efter ålder, nu är han 7 år äldre än jag, så det är klart att vi inte hade samma regler under uppväxten. Vi gjorde saker bara med pappa tillsammans också, och bla. så var det pappa som övningskörde med min bror. Trots att han bodde mest hos sin biologiska pappa vid den tidpunkten. Det har aldrig varit bråk på så sätt, ibland åkte vi på skidsemester tillsammans, min bror, pappa, jag och min brors biologiska pappa samt min brors lillasyster på den sidan.

Vi träffas alla fortfarande vid högtidsdagar, med alla våra familjer i alla möjliga märkliga konstellationer trots vi alla är vuxna och har egna barn sedan länge .

Jo, det här med regler. Nu är det väl så att pappa inte varit så mycket för att sätta regler för nån av oss, det har mest varit mammas bit...

 

[monster1]

Men man har ju plats för flera vuxna. Min äldsta Hr skaffat sig en bonusfarmor på egen hand. Hen är lika trygg med henne som med oss andra, det är toppen. Man måste inte ha barnen från start för att bli lika viktig, livet är långt (med lite tur).

Jo men det tar väll ett tag beroende på hur gamla barnen är? Man kan ju inte bara kliva in och bestämma att nu är vi minsann en familj här för det har vi vuxna bestämt. Nu ska XX gå på dina kvartsamtal och ta dig till doktorn. Det tar väll ett tag antar jag? Sen funderar jag på om det är nödvändigt barnen har ju föräldrar redan. Måste jag vara en förälder kan jag inte vara en extra vuxen?

 

[MidnightSoul]

Jag tänker att det knappast har med dna att göra utan en massa andra saker. Hur skulle en bonusförälder kunna bli lika nära som en förälder som funnits där från början och tagit hand om barnen när de var pyttesmå och inte kan göra något själva?

Varför skulle en bonusförälder inte kunna bli lika nära?

 

[MidnightSoul]

Jo men det tar väll ett tag beroende på hur gamla barnen är? Man kan ju inte bara kliva in och bestämma att nu är vi minsann en familj här för det har vi vuxna bestämt. Nu ska XX gå på dina kvartsamtal och ta dig till doktorn. Det tar väll ett tag antar jag? Sen funderar jag på om det är nödvändigt barnen har ju föräldrar redan. Måste jag vara en förälder kan jag inte vara en extra vuxen?

Du får ta den roll som passar dig och barnet bäst. Så länge båda mår bra finns det inga fel.
Tillägg: tror inte någon familj går å säger nu är x med i familjen punkt. Kvartssamtal får bara vårdnadshavare gå på om jag minns rätt.

 

[monster1]

Varför skulle en bonusförälder inte kunna bli lika nära?

För att man inte har samma behov av den vuxne när man är äldre.

 

[MidnightSoul]

För att man inte har samma behov av den vuxne när man är äldre.

Å vad spelar det för roll i hur nära man kan komma en person?

 

[monster1]

Å vad spelar det för roll i hur nära man kan komma en person?

Det är givetvis ett starkare band när barnet är helt beroende av sin förälder för sin egen överlevnad och trygghet än när barnet är tillräckligt vuxet för att kunna ta hand om sig själv. För små barn är ju föräldrarna deras hela värld för tonåringar not so much, då handlar det ju snarast om att skära banden och bli en egen individ.

 

[MidnightSoul]

Det är givetvis ett starkare band när barnet är helt beroende av sin förälder för sin egen överlevnad och trygghet än när barnet är tillräckligt vuxet för att kunna ta hand om sig själv. För små barn är ju föräldrarna deras hela värld för tonåringar not so much, då handlar det ju snarast om att skära banden och bli en egen individ.

Förstår fortfarande varför man inte kan ha lika starka band till en icke biologisk förälder. Då skulle fäderna aldrig ha någon bra chans att skappa band. Bara för att man har varit ”gående matsäck” åt någon betyder inte per automatik att man är en bra förälder å har ett bra band med sitt barn.

 

[monster1]

Förstår fortfarande varför man inte kan ha lika starka band till en icke biologisk förälder. Då skulle fäderna aldrig ha någon bra chans att skappa band. Bara för att man har varit ”gående matsäck” åt någon betyder inte per automatik att man är en bra förälder å har ett bra band med sitt barn.

Den enda som tagit upp DNA eller biologi är du. Jag undrar vad det är som gör att man är lika mycket familj. Min egen syn är att det oftast har med tid att göra, det tar tid att skapa tillit och starka band. Vår katt är en del av familjen men hen är inte förälder, tar ansvar eller egentligen något annat heller mer än att kräva mat och hänga runt. Vad är rollen för den bonusvuxne?