Borde jag dölja mig själv? Hur tänker ni andra som inte ser ut som "normen"?

Men det är inte att "bete sig hur som helst" mot någon att uttrycka den här typen av oro. Som jag sagt innan så tror jag att det blir kontraproduktivt många gånger, men det är fortfarande inte att bete sig illa på det sättet som insinueras.
Jo, så som Ts beskriver hur folk kommenterar osv är inte okej på något sätt alls. Som sagt, bara för att man är orolig för någon får man inte säga vad som helst. Det finns betydligt bättre sätt att stötta någon.
 
Jo, så som Ts beskriver hur folk kommenterar osv är inte okej på något sätt alls. Som sagt, bara för att man är orolig för någon får man inte säga vad som helst. Det finns betydligt bättre sätt att stötta någon.
Nåväl, vi i tråden kan inte påverka personer runt TS. Du kan skälla om dem om du vill, men det ändrar inget. Du kan skälla på oss andra för att vi inte skäller (som du tycker att vi borde) på de där personerna. Det ändrar heller ingenting.

Utifrån vad TS beskriver, vore en adekvat reaktion på hennes hälsotillstånd snarast att man sprang fram och stöttade upp henne medan man ringde ambulans.

Fokus på okända andras reaktioner blir lite konstigt, mot den bakgrunden.
 
@Qelina
Ingen annan kan säga hur du ska klä dig. Det måste du avgöra själv. Du kommer dock inte kunna få andra att ändra sig och du kommer nog inte kunna skydda dig från kommentarer. Jag gissar att det syns på dig att du är sjuk oavsett vilka kläder du har, men kanske olika tydligt?

Vill du ha korta shorts så ha det, förutsatt att du klarar av att hantera ev blickar och kommentarer.
Vill du klä dig mer så gör det.
 
Det är ändå ingen annans sak att kommentera och fråga och döma. Som sagt, det psykiska måendet är det som är viktigt att bry sig om. Fyisken är ju också viktig men det är ingenting som hjälper fysiken genom att fråga om vikt och siffror osv, det är något som vården bör bry sig om. Det är definitivt inget positivt för psyket att inte bli lyssnad på och att folk bara ser ens kropp.

Som vanligt, prata och lyssna på personen och utgå därifrån, att bara bli dömd efter hur kroppen ser ut är jävligt och det är det få som mår bättre av.
Det är som sagt var en väldigt skillnad på att vara frisk och att vara sjuk. att vara ätstörd antar jag, handlar om att man kognitivt inte är med i matchen dels pga svälten i sig, men också pga sjukdomens mekanismer.(hur smal du än är ska du ändå sträva efter att gå ned i vikt).
I TS senaste inlägg ville hon ju inte att hennes anhöriga skulle veta hennes vikt t ex och det är ju ett bra exempel på hur hennes sjukdom talar. Hon vill ju sitta och svälta sig till döden på egen hand, liksom. Ingen ska ju komma och störa sjukdomen med att kräva någon vikt direkt. Sådan är ju hennes sjukdom. Jag tänker att om man inte reagerar och ifrågasätter TS blir det som att ge flaskan direkt till alkoholisten. Jag kommer ihåg när Sven Wollters dotter kom i rullstol till sina föreställningar som hon regisserade. Hon fick alltså rulla i rullstol för att hon inte kunde gå längre pga anorexin. Hade det inte varit sundare att tvingat henne att gå upp i vikt och sen regissera? Hon dog ju av sin sjukdom.
 
Angående ursprungsfrågan så har jag fastnat i att dölja mig. Jag har ett hudfel på hela kroppen som uppstod nångång innan 10-års ålder. I början när jag var riktigt liten tänkte jag inte så mycket på det, men efter ett byte av skola i 10-års åldern började klasskamraterna kommentera att jag såg äcklig ut, och sedan den dagen har jag döljt mig med långa byxben och långa eller halvlånga ärmar - året runt, oavsett temperatur.
Nu har jag "tur" och är väldigt frusen av mig, så för det mesta hade jag aldrig pallat att gå i lättare kläder, men vissa varma dagar hade det varit skönt att kunna gå i kläder som visar hud, och det blir jätteproblem varje gång bad kommer på tal...

När jag var en bit över 30 så åkte jag utomlands med min man, och då gick jag i shorts för första gången i mitt vuxna liv. Alltså DEN känslan! Att få känna vind blåsa mot benen - det var en jättemärklig och häftig upplevelse. :love: Då hade jag dock förberett mig väldigt noga och smort in benen med många tjocka lager brun-utan-sol-kräm för att dämpa det värsta. Nu är jag 45 men har fortfarande problem - t ex så ska jag och en kompis åka på SPA om några veckor och jag känner ett jätteobehag inför att behöva gå i baddräkt, och måste genomföra många behandlingar i en veckas tid innan för att försöka dämpa hudproblemet, men försöker också stålsätta mig mot eventuella kommentarer om min hud.

I helgen satt jag i min trädgård och rensade ogräs i ett par knälånga shorts, och plötsligt kommer några vänner förbi. Jag kan inte riktigt fokusera på besöket eller att prata och vara trevlig, för det enda som snurrar i min hjärna då är obehag och panikkänsla över att mina ben syns. Det sitter så hårt rotat i skallen på mig att min hud bara INTE FÅR synas, så jag kan bara inte släppa det, det överröstar det mesta annat.

Så om jag vill kunna slappna av och leva någorlunda normalt så måste jag dölja min hud. Jag har inte hittat den källan av styrka och kaxighet inom mig som skulle behövas för att orka stå upp för mitt utseende och orka ta allas kommentarer och blickar. Det tar för hårt på mig, tar för mycket energi. Jag orkar inte. Lugnet när jag är dold är jätteskönt. Då kan jag samla styrka för att orka ta dessa enstaka tillfällen som utlandsresor och SPA, som jag vill kunna göra ibland.

MEN - jag tycker inte att mitt beteende är att rekommendera. Det tar hårt med självskammen och allt jävla trixande för att alltid dölja mig. Hade jag kunnat hade jag hellre velat stå upp för mig själv och min äckliga hud. Men jag har inte lyckats hitta den styrkan tyvärr. :(
 
Angående ursprungsfrågan så har jag fastnat i att dölja mig. Jag har ett hudfel på hela kroppen som uppstod nångång innan 10-års ålder. I början när jag var riktigt liten tänkte jag inte så mycket på det, men efter ett byte av skola i 10-års åldern började klasskamraterna kommentera att jag såg äcklig ut, och sedan den dagen har jag döljt mig med långa byxben och långa eller halvlånga ärmar - året runt, oavsett temperatur.
Nu har jag "tur" och är väldigt frusen av mig, så för det mesta hade jag aldrig pallat att gå i lättare kläder, men vissa varma dagar hade det varit skönt att kunna gå i kläder som visar hud, och det blir jätteproblem varje gång bad kommer på tal...

När jag var en bit över 30 så åkte jag utomlands med min man, och då gick jag i shorts för första gången i mitt vuxna liv. Alltså DEN känslan! Att få känna vind blåsa mot benen - det var en jättemärklig och häftig upplevelse. :love: Då hade jag dock förberett mig väldigt noga och smort in benen med många tjocka lager brun-utan-sol-kräm för att dämpa det värsta. Nu är jag 45 men har fortfarande problem - t ex så ska jag och en kompis åka på SPA om några veckor och jag känner ett jätteobehag inför att behöva gå i baddräkt, och måste genomföra många behandlingar i en veckas tid innan för att försöka dämpa hudproblemet, men försöker också stålsätta mig mot eventuella kommentarer om min hud.

I helgen satt jag i min trädgård och rensade ogräs i ett par knälånga shorts, och plötsligt kommer några vänner förbi. Jag kan inte riktigt fokusera på besöket eller att prata och vara trevlig, för det enda som snurrar i min hjärna då är obehag och panikkänsla över att mina ben syns. Det sitter så hårt rotat i skallen på mig att min hud bara INTE FÅR synas, så jag kan bara inte släppa det, det överröstar det mesta annat.

Så om jag vill kunna slappna av och leva någorlunda normalt så måste jag dölja min hud. Jag har inte hittat den källan av styrka och kaxighet inom mig som skulle behövas för att orka stå upp för mitt utseende och orka ta allas kommentarer och blickar. Det tar för hårt på mig, tar för mycket energi. Jag orkar inte. Lugnet när jag är dold är jätteskönt. Då kan jag samla styrka för att orka ta dessa enstaka tillfällen som utlandsresor och SPA, som jag vill kunna göra ibland.

MEN - jag tycker inte att mitt beteende är att rekommendera. Det tar hårt med självskammen och allt jävla trixande för att alltid dölja mig. Hade jag kunnat hade jag hellre velat stå upp för mig själv och min äckliga hud. Men jag har inte lyckats hitta den styrkan tyvärr. :(

Jag har mycket svårt att tro att din hud är äcklig.
 

[USER=123522]@Grazing
eftersom du också är svårt ätstörd kanske du inte är bäst lämpad att ge råd?
Jag skriver att ingen ska ha med att göra vad man väljer att klä sig i. Man ska aldrig behöva dölja kroppen för att andra kan ta illa upp. Man har sin kropp och den ska man inte behöva skämmas över eller dölja om man inte vill.

Väldigt väldigt få anorektiker börjar äta igen bara för att någon slänger kommentarer att den är för smal. Det är inte riktigt så det fungerar.

Låt folk vara liksom, ingen blir frisk av att höra tråkiga kommentarer, man mår inte bättre av att höra att man ser fel ut i samhället och bör döljas med kläder som täcker. Och jo, trots att jag inte är frisk får jag ha åsikter och jo, åsikter från sjuka räknas också. Trots allt är vi också människor bakom sjukdomarna och vi är inte helt dumma i huvudet och är helt fel ute hela tiden vad gäller hur man bör bete sig mot andra.

Och bara för att man är i en sjukdom så betyder inte det per automatik att man inte vet hur man bör bete sig mot andra som har liknande sjukdomar. Det fungerar inte så.
 
Senast ändrad:
Jag har mycket svårt att tro att din hud är äcklig.

Ingens hud/kropp är äcklig. Så är det ju. Men när det sitter så djupt rotat i en så spelar det oftast ingen roll vad omgivningen säger. Jag tror inte att @cassiopeja egentligen tycker att hens hud är äcklig. Men jag känner så otroligt mycket igen mig i hens beskrivning.

Jag har alltid avskytt mitt utseende. Alltid! Jag vet att jag är ful. Nu har jag börjat vänja mig vid det och acceptera att det är så. Och egentligen vet jag ju att det bara sitter i mitt huvud. För jag tänker ju knappast så om andra! Och det spelar verkligen ingen roll vad folk säger.

TS: du ska självklart kunna ha de kläder du vill!
Jag förstår att folk tittar. Vi människor funkar väl så att det som sticker ut från normen, det dras våra blickar till. Förhoppningsvis inte pga elakhet. Men att kommentera andra människors kroppar är inte okej alls!
 
Angående ursprungsfrågan så har jag fastnat i att dölja mig. Jag har ett hudfel på hela kroppen som uppstod nångång innan 10-års ålder. I början när jag var riktigt liten tänkte jag inte så mycket på det, men efter ett byte av skola i 10-års åldern började klasskamraterna kommentera att jag såg äcklig ut, och sedan den dagen har jag döljt mig med långa byxben och långa eller halvlånga ärmar - året runt, oavsett temperatur.
Nu har jag "tur" och är väldigt frusen av mig, så för det mesta hade jag aldrig pallat att gå i lättare kläder, men vissa varma dagar hade det varit skönt att kunna gå i kläder som visar hud, och det blir jätteproblem varje gång bad kommer på tal...

När jag var en bit över 30 så åkte jag utomlands med min man, och då gick jag i shorts för första gången i mitt vuxna liv. Alltså DEN känslan! Att få känna vind blåsa mot benen - det var en jättemärklig och häftig upplevelse. :love: Då hade jag dock förberett mig väldigt noga och smort in benen med många tjocka lager brun-utan-sol-kräm för att dämpa det värsta. Nu är jag 45 men har fortfarande problem - t ex så ska jag och en kompis åka på SPA om några veckor och jag känner ett jätteobehag inför att behöva gå i baddräkt, och måste genomföra många behandlingar i en veckas tid innan för att försöka dämpa hudproblemet, men försöker också stålsätta mig mot eventuella kommentarer om min hud.

I helgen satt jag i min trädgård och rensade ogräs i ett par knälånga shorts, och plötsligt kommer några vänner förbi. Jag kan inte riktigt fokusera på besöket eller att prata och vara trevlig, för det enda som snurrar i min hjärna då är obehag och panikkänsla över att mina ben syns. Det sitter så hårt rotat i skallen på mig att min hud bara INTE FÅR synas, så jag kan bara inte släppa det, det överröstar det mesta annat.

Så om jag vill kunna slappna av och leva någorlunda normalt så måste jag dölja min hud. Jag har inte hittat den källan av styrka och kaxighet inom mig som skulle behövas för att orka stå upp för mitt utseende och orka ta allas kommentarer och blickar. Det tar för hårt på mig, tar för mycket energi. Jag orkar inte. Lugnet när jag är dold är jätteskönt. Då kan jag samla styrka för att orka ta dessa enstaka tillfällen som utlandsresor och SPA, som jag vill kunna göra ibland.

MEN - jag tycker inte att mitt beteende är att rekommendera. Det tar hårt med självskammen och allt jävla trixande för att alltid dölja mig. Hade jag kunnat hade jag hellre velat stå upp för mig själv och min äckliga hud. Men jag har inte lyckats hitta den styrkan tyvärr. :(

Du har ju träffat en partner ? Han tycks ju inte bry sig om din hud. Varför skulle någon annan göra det ?
Jag har vitiligo och det syns extra tydligt på sommaren när jag får färg på huden. Men det är aldrig något jag har bekymrat mig för att dölja. Det blir ju bara olika färg på huden... vissa har tatueringar och jag har det genetiskt :D:cool:.
 
Jag har mycket svårt att tro att din hud är äcklig.
Såklart är "äcklig" en bedömning som sitter hos betraktaren. Och med tanke på att jag inte är oskuld och okysst så har det uppenbart funnits flera människor som inte alls har tyckt att jag är äcklig. Men jag har själv jätte-jätte-jättesvårt för att känna någonting positivt alls om min hud, och jag har inte alls begripit hur jag skulle kunna förlika mig med den eller känna stolthet över den.

Man kommer ju alltid att få kommentarer om man avviker - oavsett hur "icke OK" det är att kommentera andras utseende så finns det ju alltid folk som gör det ändå, och då behöver man ha styrkan att kunna ta det. Jag misstänker att jag skulle vara bättre på att orka ta såna kommentarer om jag hade haft en orubblig grundstolthet över min hud, men det har jag inte. Visst - där finns något att jobba vidare på. Jag har gått från totalt självhat över både mig själv, min person och hela mitt utseende till att känna stolthet över min personlighet och mestadels förlikning med mitt utseende, men huden är fortfarande något jag inte orkar stå upp för, och då blir det den enklaste utvägen att dölja mig.
 
Hej,
jag har skrivit här i perioder och en del av vet nog redan att jag har anorexi, jag har varit sjuk i 13 år varav 11 år av dom riktigt dålig och med en rejält avmagrad kropp. Jag har fått höra så hemska saker, både från främlingar och familj/vänner. Att jag ser ut som någon som kommer från Auschwitz, att jag är äcklig, att dom mår illa när dom ser mig, att jag är ett levande exempel på hur anorektiker kan se ut, hur otroligt smal jag är och så har dom visat mellan fingrarna hur smal jag är, får höra att det är obehagligt att se mig, folk försöker uppskatta min vikt och frågar vad jag väger och kommer till och med med frågor om exakta siffror, att jag gör folk rädda, att jag borde dölja min kropp och t.ex. inte använda linnen eller t-shirts även om jag inte fått höra just det på ett tag men det har dykt upp många gånger under åren . Gick på riktigt runt i långärmade tröjor på behandlingshemmet för att personalen var rädd att dom andra patienterna skulle triggas av mig för att jag var så mager, det här var alltså mitt i sommaren och jag var tvungen att skyla mig själv och till slut kokade jag över och gick ut på balkongen i ösregn för att bara få känna något annat, kylas ner lite.

Får höra att jag måste gå upp i vikt om och om igen och jag vet ju det, men när fokuset hamnar på vilken klädstorlek jag har eller exakta kilon och hekton istället för hur jag mår känns det så fel.

Själv har jag mega svårt att se min kropp som den som andra ser. Och har svårt att se min vikt som låg.Jag har bara ett område där jag kan se det. Och jag skäms så mycket. Det är mina armar, överarmarna är liksom mycket smalare än underarmen istället för tvärtom för friska personer. Mina blodkärl är så ytliga att dom sticker ut och jag ser ut en knarkare. Jag har också till viss del svårt att hitta kläder som passar, fick t.ex. köpa jeans på barnavdelningen nu i våras och min dietist sa att det är samma storlek som hennes dotter på 7 år har, och jag är 30.

Jag vet också att jag är knotig på axlar och nyckelben och att höftkammen sticker ut, skulderbladen är inte bättre dom, jag tolkar det som att jag skulle kunna gå ner mer i vikt så att jag blir av med allt som sticker ut eftersom jag anser att jag är tjock för att jag inte är plan liksom, men min fysioterapeut förklarade för mig att oavsett hur mycket jag går ner så kommer det se ut så för det är skelettet som ser ut så och jag jobbar på att acceptera min kropps genetiska och biologiska sida, allt går inte och SKA inte bort, det går liksom inte att ändra på dom sakerna och jag vill inte gå ner mer i vikt, så långt har jag kommit. Det är en frisk tanke, vill inte till botten igen.

För jag vill ju inte se sjuk ut, jag hatar folks blickar, att dömmas av främlingar, att folk tror att dom vet saker om mig, att dom tycker synd om mig. Ändå är jag rädd för att gå upp i vikt eftersom jag bara ser en stor mage som är ute och vandrar. Och att bedömas VARJE gång av mina föräldrar, kompisar och vården, för att se hur jag mår, frågor som ställs,ilska från deras sida av frustration, svar från mig som ingen tror på och jag vill bli bedömd av mina ord och inte kilon hit eller dit eller om jag ser smal/tjock ut.

MEN, nu till problemet, när jag är med mina föräldrar eller läkare så klär jag mig så att jag ska se mycket större ut och döljer kroppen för att jag inte orkar ta debatten om kroppen, inte vill oroa mina föräldrar. Och jag hatar folks blickar. Jag fattar ju att jag inte ser ut som normen när jag har samma klädstorlek som en 7-åring och väger som ett barn i typ 9 års också. Borde jag klä mig döljande på stan eller i affären eller med familj och vänner? Ska jag skämmas för min kropp?

Hur hanterar ni som "avviker från normen" det här? Om man kanske är väldigt överviktig eller bara känner sig tjock utan att vara nära övervikt eller har komplex för precis vad som helst annat? Döljer ni er eller vågar ni visa er som ni är? Jag har börjat använda linnen och kortbyxor nu och försöker tänka att folk får tycka vad dom vill.

Jag tänker att du får klä dig hur du vill.
(nej, jag är varken "onormalt" tjock eller "onormalt" mager).
 
Angående ursprungsfrågan så har jag fastnat i att dölja mig. Jag har ett hudfel på hela kroppen som uppstod nångång innan 10-års ålder. I början när jag var riktigt liten tänkte jag inte så mycket på det, men efter ett byte av skola i 10-års åldern började klasskamraterna kommentera att jag såg äcklig ut, och sedan den dagen har jag döljt mig med långa byxben och långa eller halvlånga ärmar - året runt, oavsett temperatur.
Nu har jag "tur" och är väldigt frusen av mig, så för det mesta hade jag aldrig pallat att gå i lättare kläder, men vissa varma dagar hade det varit skönt att kunna gå i kläder som visar hud, och det blir jätteproblem varje gång bad kommer på tal...

När jag var en bit över 30 så åkte jag utomlands med min man, och då gick jag i shorts för första gången i mitt vuxna liv. Alltså DEN känslan! Att få känna vind blåsa mot benen - det var en jättemärklig och häftig upplevelse. :love: Då hade jag dock förberett mig väldigt noga och smort in benen med många tjocka lager brun-utan-sol-kräm för att dämpa det värsta. Nu är jag 45 men har fortfarande problem - t ex så ska jag och en kompis åka på SPA om några veckor och jag känner ett jätteobehag inför att behöva gå i baddräkt, och måste genomföra många behandlingar i en veckas tid innan för att försöka dämpa hudproblemet, men försöker också stålsätta mig mot eventuella kommentarer om min hud.

I helgen satt jag i min trädgård och rensade ogräs i ett par knälånga shorts, och plötsligt kommer några vänner förbi. Jag kan inte riktigt fokusera på besöket eller att prata och vara trevlig, för det enda som snurrar i min hjärna då är obehag och panikkänsla över att mina ben syns. Det sitter så hårt rotat i skallen på mig att min hud bara INTE FÅR synas, så jag kan bara inte släppa det, det överröstar det mesta annat.

Så om jag vill kunna slappna av och leva någorlunda normalt så måste jag dölja min hud. Jag har inte hittat den källan av styrka och kaxighet inom mig som skulle behövas för att orka stå upp för mitt utseende och orka ta allas kommentarer och blickar. Det tar för hårt på mig, tar för mycket energi. Jag orkar inte. Lugnet när jag är dold är jätteskönt. Då kan jag samla styrka för att orka ta dessa enstaka tillfällen som utlandsresor och SPA, som jag vill kunna göra ibland.

MEN - jag tycker inte att mitt beteende är att rekommendera. Det tar hårt med självskammen och allt jävla trixande för att alltid dölja mig. Hade jag kunnat hade jag hellre velat stå upp för mig själv och min äckliga hud. Men jag har inte lyckats hitta den styrkan tyvärr. :(
Åh vad jobbigt du verkar ha det, känner med dig. För att plocka fram mitt förnuft som jag kan ha när det gäller andra så skulle jag nog med största sannolikhet säga att det bara är du som tänker på det. Andra lägger ingen tyngd i det, kanske på sin höjd ser det och sen släpper det direkt eller inte ser det alls vilket jag tror är det troligaste.

Jag känner igen mig i att det kan vara svårt att hänga med i samtal när så mycket bråkar i huvudet men tror att en viss del av min tröghet, glömska och oförmåga att hänga med i samtal beror på anorexin. Men även på behandlingshemmet då jag gick upp i vikt och kroppen förändrades så var tankarna på kroppen där hela tiden. Försöker nu att gå min väg, välja vad JAG vill ha. Men jag var tvungen att fråga här för om jag vågar mig på kjol, linne eller kortbyxor (långa såna som går till knäna) vilket jag jobbar med är att jag skäms och vill inte äckla någon och jag skäms över hur jag ser ut, jag gillar inte att bli bedömd och den absolut största delen av tiden tänker jag på att jag är otroligt fet och sen är det ju det komplexa att en annan del av tiden kan jag se mina taniga armar som är det enda jag ser och då vill jag bara gå upp i vikt, sen ser jag resten av mig och fattar inte hur jag tänkte. Men oavsett vikt har jag allt i bakhuvudet, vad andra tycker, blickarna och kommentarer. Så jag hatar min kropp oavsett vilka tankar jag har. Så skönt den tiden då jag bara kan strunta i allt med kropp och vikt, för dom stunderna finns. Men det värsta kroppshatet kommer kommer från mig precis som du beskrev, jag är min värsta fiende. Absolut den elakaste delen av hela mitt liv.
 
Ingens hud/kropp är äcklig. Så är det ju. Men när det sitter så djupt rotat i en så spelar det oftast ingen roll vad omgivningen säger. Jag tror inte att @cassiopeja egentligen tycker att hens hud är äcklig. Men jag känner så otroligt mycket igen mig i hens beskrivning.

Jag har alltid avskytt mitt utseende. Alltid! Jag vet att jag är ful. Nu har jag börjat vänja mig vid det och acceptera att det är så. Och egentligen vet jag ju att det bara sitter i mitt huvud. För jag tänker ju knappast så om andra! Och det spelar verkligen ingen roll vad folk säger.

TS: du ska självklart kunna ha de kläder du vill!
Jag förstår att folk tittar. Vi människor funkar väl så att det som sticker ut från normen, det dras våra blickar till. Förhoppningsvis inte pga elakhet. Men att kommentera andra människors kroppar är inte okej alls!
Precis så har jag känt, att jag är obotligt ful. Sen har jag sett några bilder och sett att jag kanske inte är det monstret jag brukar se. Fast oftast ser jag hemsk ut på kort och vill inte att andra tar kort på mig. Händer inte ofta att jag gillar kort på mig själv, skäms ofta men jag har genom åren då jag inte varit lika lågviktig fått många positiva och snälla komplimanger, för mitt ansikte, mina ögon, mitt hår, fått höra när jag var tonåring att jag liknande Kate Hudson och sen när jag var lite äldre var det Julia Roberts så jag måste försöka banka in att jag är fin, söt, har jätte fint hår osv. "Problemet" är ju att man inte direkt blir yngre...Dom flesta bilderna jag medverkar i som inte är skämskudde materia togs för bra länge sen. Så jag ser väl inte lika fräsch och ung ut längre :/ Fast i och för sig så trodde Gina Tricot att jag inte kunde bli medlem där för att jag var yngre än 16 år, vilken chock hon fick när jag sa att jag var dubbelt så gammal, 30år. Och alla säger att jag ser yngre ut Jag har fått visa leg på bio och folk man träffar tror att jag är i nedre tjugoårs strecket. Börjar få lite åldersnoja över att jag bara kommer bli fulare och fulare med åren :(
 
Senast ändrad:
Jag skriver att ingen ska ha med att göra vad man väljer att klä sig i. Man ska aldrig behöva dölja kroppen för att andra kan ta illa upp. Man har sin kropp och den ska man inte behöva skämmas över eller dölja om man inte vill.

Väldigt väldigt få anorektiker börjar äta igen bara för att någon slänger kommentarer att den är för smal. Det är inte riktigt så det fungerar.

Låt folk vara liksom, ingen blir frisk av att höra tråkiga kommentarer, man mår inte bättre av att höra att man ser fel ut i samhället och bör döljas med kläder som täcker. Och jo, trots att jag inte är frisk får jag ha åsikter och jo, åsikter från sjuka räknas också. Trots allt är vi också människor bakom sjukdomarna och vi är inte helt dumma i huvudet och är helt fel ute hela tiden vad gäller hur man bör bete sig mot andra.

Och bara för att man är i en sjukdom så betyder inte det per automatik att man inte vet hur man bör bete sig mot andra som har liknande sjukdomar. Det fungerar inte så.

Jo, jag har varit där ni är. Inte lika länge, men länge nog. Att folk låtsades om inget hjälpte inte heller. Krasst sett är det en sjukdom man dör av. Och jag säger inte att någon ska dölja sig, men man kommer bli tittad på. Precis som alla andra som avviker från normen i någon utsträckning. Det är inte trevligt, men det är så det är. Sen blir en del hjälpta av terapi, andra klarar det själva. Men man måste börja äta om man ska bli frisk.
 
Precis så har jag känt, att jag är obotligt ful. Sen har jag sett några bilder och sett att jag kanske inte är det monstret jag brukar se. Fast oftast ser jag hemsk ut på kort och vill inte att andra tar kort på mig. Händer inte ofta att jag gillar kort på mig själv, skäms ofta men jag har genom åren då jag inte varit lika lågviktig fått många positiva och snälla komplimanger, för mitt ansikte, mina ögon, mitt hår, fått höra när jag var tonåring att jag liknande Kate Hudson och sen när jag var lite äldre var det Julia Roberts så jag måste försöka banka in att jag är fin, söt, har jätte fint hår osv. "Problemet" är ju att man inte direkt blir yngre...Dom flesta bilderna jag medverkar i som inte är skämskudde materia togs för bra länge sen. Så jag ser väl inte lika fräsch och ung ut längre :/ Fast i och för sig så trodde Gina Tricot att jag inte kunde bli medlem där för att jag var yngre än 16 år, vilken chock hon fick när jag sa att jag var dubbelt så gammal, 30år. Och alla säger att jag ser yngre ut Jag har fått visa leg på bio och folk man träffar tror att jag är i nedre tjugoårs strecket. Börjar få lite åldersnoja över att jag bara kommer bli fulare och fulare med åren :(
Det är klart att du ser yngre ut när du är så mager. Kroppen får ju drag som en förpubertal, ungefär. Det handlar ju inte om snygg eller ful. Det handlar om sjukdom.
 
Ingens hud/kropp är äcklig. Så är det ju. Men när det sitter så djupt rotat i en så spelar det oftast ingen roll vad omgivningen säger. Jag tror inte att @cassiopeja egentligen tycker att hens hud är äcklig. Men jag känner så otroligt mycket igen mig i hens beskrivning.

Jag har alltid avskytt mitt utseende. Alltid! Jag vet att jag är ful. Nu har jag börjat vänja mig vid det och acceptera att det är så. Och egentligen vet jag ju att det bara sitter i mitt huvud. För jag tänker ju knappast så om andra! Och det spelar verkligen ingen roll vad folk säger.

TS: du ska självklart kunna ha de kläder du vill!
Jag förstår att folk tittar. Vi människor funkar väl så att det som sticker ut från normen, det dras våra blickar till. Förhoppningsvis inte pga elakhet. Men att kommentera andra människors kroppar är inte okej alls!
DU är INTE ful! Punkt! :heart
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 070
Senast: mars
·
Övr. Hund Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör...
Svar
19
· Visningar
1 678
Senast: Hellhound
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 023
Senast: jemeni
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 816
Senast: lundsbo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vårföräldrar 2024
  • Gråter du?
  • Vad gör vi? Del CXCVI

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp