Jag håller helt med. Alla har så olika förutsättningar också, jag har vänner som har arbeten som kräver att de både är på plats och trängs. De har varit på sina arbeten varje dag sen mars och en utav dem har 50 barn som klänger på henne dagligen. För henne är det svårt att greppa att hon sen inte får träffa några vänner på kvällen, eller gå in en sväng på H&M. Det blir en sådan kontrast mot hur hennes vardag ser ut. Min mamma däremot som har arbetat med att folk ska hålla avstånd under den här tiden, hela hennes arbetsdagar har gått ut på att sprita, tvätta och säga åt folk att hålla mer avstånd.. hon blir fullkomligt galen av att sedan inte kunna handla på ICA utan att någon flåsar henne i nacken. Hon förstår inte vad det är folk inte fattar? Men hon kanske också möter en lärare på ICA vars vardag inte alls ser ut som hennes just nu.
En del bor på landet, andra i stan. Jag själv bor i centrala Stockholm och har därmed befunnit mig bland den största smittspridningen sedan start. Att röra sig här, där jag bor, innebär ibland per definition att det är lite trångt. Även fast de flesta utav oss faktiskt försöker och är ganska duktiga på att hålla avstånd. Andra bor i hus ute på landet och har inte träffat en kotte sen mars, och tanken på att "åka in till stan" finns inte på kartan. Då kanske man också har olika idéer kring vad som är trångt, eller vad som är okej att göra och inte i pandemin.