E
endora
Jag har ett problem som under de senaste veckorna skapat mycket magont. Mycket text att ta sig igenom, tack ni som läser.
Blev absolut överlycklig när min 14 åriga medryttare och hennes mamma bestämde sig för att ta min ponny på foder. Dels för att tiden och pengarna för tillfället inte räcker till, men framförallt för att medryttaren rider min häst helt super-bra och dom är ett väldigt fint par.
Hon kan även göra det jag inte kan, vilket är att tävla min ponny, som visar stor kapacitet inom hoppning och dressyr.
Match made in heaven, tyckte jag och allt var frid och fröjd.
Det var redan från början sagt att jag skulle fortsätta vara med i bilden, ta hand om hästen när dom åker bort på semester, rida någon gång ibland (självklart betala) osv.
Så fort ponnyn landade i det nya stallet förändrades stämningen helt. Nuvarande fodervärden (unga tjejen) fick plötsligt en "jag vet bäst"-attityd och så fort jag försöker prata med henne känns det som att prata med en vägg.
Mamman ger henne otroligt mycket ansvar för hennes ålder, vilket gör att en stor del av kontakten går mellan henne om mig.
Jag anser att målsman har yttersta ansvaret, och ska verkligen en 14 åring som aldrig haft häst vara så "självständig" när det kommer till hanteringen av en häst?
De första 3 dagarna var jag med i stallet. Såg till att hästen kom till rätta ordentligt, hjälpte till att plocka och sortera grejjerna osv.
Som sagt kände jag redan här en stor förändring i relationen mellan oss. Det var som om det blev ett tydligt "makt-skifte" och vad jag såg som råd eller tips tolkade hon som tillrättavisningar och som att jag "kollade upp" henne.
Jag menar på inget sätt att lägga mig i, men när jag för andra gången hittar ett balsnöre i hästens mat och när jag ser att han inte dricker utan att någon gör något så måste ju jag säga till om dessa saker, annars skulle väl inte jag ta mitt ansvar som hästägare?
Efter dessa tre dagar tänkte jag att om jag tar första steget och backar, låter rollen som "fodervärd" sjunka in så kanske hon känner sig säkrare på sig själv och därmed inte känner sig hotad av mig.
Vi har alltid kunnat sammarbeta och jag har tyckt att hon varit en jättegullig och duktig tjej.
Efter en vecka åkte jag åter ut till stallet för att hovlslagaren skulle komma ut. Tanken hade varit att tjejen skulle ta emot hovslagaren själv utan vuxen i närheten. Eftersom att jag vet att hästen kan bli orolig vid skoning skulle jag uppskattat om en vuxen (förutom hovis) var närvarande.
Vid det här tillfället kommer det även fram att hon slutat ge hästen en viktig sak i hans foderstat som jag sagt flera gånger att jag tycker det är väldigt viktigt att han fortsätter med. Jag berättar för henne att det gör mig väldigt ledsen att hon slutat med detta, och att jag vill att han fortsätter att äta det. Erbjuder mig även att skicka info om just varför det är bra att ge.
Då uppstår diskussion och hon ska då berätta för mig "varför han inte behöver det" och att hon inte vill ge det osv. Antagligen för att det är jobbigt att förbereda.
Det här var lite droppen för mig och jag kände att det var dags att ta ett samtal med tjejens mamma.
Hon tyckte helt klart att jag la mig i förmycket, jag framförde att jag upplevde att dottern inte lyssnade på vad jag hade att säga och alltid skulle säga emot och samtalet slutade fredligt då vi båda vill försöka.
Kände mig lite bättre efter det och mamman hade lovat höra av sig efter en vecka för att berätta hur det går, då pratade vi ien timme och det kändes jättebra.
Det gick två veckor utan besök, men väcks sen på morgonen av att hästen fått kolik. Jag blev inte så glad när jag hörde att han tydligen druckit dåligt under några dagar (någon ting jag bett dom se upp med, då koliken kommer som ett brev på posten, men då fått känna mig tjatig och överbeskyddande).
Åker dit i snöstormen och finner att hästen inte har några broddar. Det är massa snö och isfläckar uten och det jag får som svar när jag säger att hon kanske borde fundera på att brodda är "men jag vet ju inte vart dom ligger". Ren arrogans uppfattade jag det som.
Trots behandlig blir hästen sämre framåt kvällen, och i boxen står en väldigt kall och skakig häst. Vi försöker fixa djurambulans (tanken hade tydligen varit att hon skulle ringa runt själv) och får tag på en kille.
När jag står och klappar på min sjuka pålle känner jag att hans övre täcke är genomblött och hans undre täcke är helt fuktigt på sidorna. Schysst att låta en sjuk häst stå med fuktiga täcke.
Även fast jag vill lite på henne så blir ju tanken såklart ; "Hur har det sett ut alla andra dagar?" eftersom jag märkt något knasigt varenda gång. För mig är det väldigt viktigt att kommunikationen mellan mig som ägare och fodervärd fungerar bra och att vi har en bra relation.
Det jag känner framför allt är att hon är fjorton och har aldrig haft egen häst, och då är det nog lätt att man glömmer små men ändå så viktiga detaljer.
Sedan var tydligen tanken att jag skulle hänga med i ambulansen. Bara jag och hon. Om jag skulle följa med så skulle det vara för att jag brydde mig om hästen, inte "istället" för någon annan. Så står man där med ansvar får både en häst och ett barn.
Sedan blir det snack om att ambulanser bara har plats att ta med en person, och då är det jag som ska åka och sen fundera på hur jag ska ta mig hem från kliniken som ligger i ett helt annat län mitt i natten. Kändes bara så fel.
Hästen verkar må toppen för övrigt. Busar i hagen och har börjat bygga muskler. Tack gode gud för det. Den vardagliga skötseln är det inget fel alls på, det jag oroar mig för är de små grejjerna som i slutändan kan bli så stora.
Det som händer när en vuxen inte är med och håller ett extra öga och när en så ung tjej får så mycket ansvar på sig, som hon inte verkar kunna hantera.
Jag är också väldigt ledsen över att det blivit som det blivit mellan oss. Hon tar varje chans att tillrättavisa mig och när jag på ett schysst sätt påpekar något som är uppenbart fel (blöta täcken, dricker inte, ändringar i foderstaten, varmt ben, inga broddar, att han blev jagad från maten det första dagarna) möts jag bara av att hon säger emot.
Det gör i sin tur att jag tror att hon inte uppmärksammat dessa saker och jag blir orolig och inte kan slappna av. Hon tycks gå igenom någon besserwisser-fas då hon tror sig veta bäst om allt.
Jag önskar att kontaken kunde vara mer mellan mamman och mig. Vill tillägga att mamman är väldigt vettig och att jag alltid tyckt bra om dottern, därför skulle jag gärna vilja hitta ett sätt att få det att fungera på.
Har försökt prata med tjejen också, berättar att jag inte alls menar att lägga mig i eller tillrättavisa.
Att jag tycker att hon är superduktig och att hon gärna får fråga mig om hon undrar något gällande hästen. Men jag verkar vara det sista hon vill fråga.
Känner någon igen i min situation? Kom gärna med egna paraleller. Berätta gärna vad ni tycker, ägare som fodervärd.
Har tappat perspektivet lite, så ibland vet jag inte ifall jag överreagerar eller ifall oron är befogad.
Tack snälla ni för hjälpen på förhand!
Blev absolut överlycklig när min 14 åriga medryttare och hennes mamma bestämde sig för att ta min ponny på foder. Dels för att tiden och pengarna för tillfället inte räcker till, men framförallt för att medryttaren rider min häst helt super-bra och dom är ett väldigt fint par.
Hon kan även göra det jag inte kan, vilket är att tävla min ponny, som visar stor kapacitet inom hoppning och dressyr.
Match made in heaven, tyckte jag och allt var frid och fröjd.
Det var redan från början sagt att jag skulle fortsätta vara med i bilden, ta hand om hästen när dom åker bort på semester, rida någon gång ibland (självklart betala) osv.
Så fort ponnyn landade i det nya stallet förändrades stämningen helt. Nuvarande fodervärden (unga tjejen) fick plötsligt en "jag vet bäst"-attityd och så fort jag försöker prata med henne känns det som att prata med en vägg.
Mamman ger henne otroligt mycket ansvar för hennes ålder, vilket gör att en stor del av kontakten går mellan henne om mig.
Jag anser att målsman har yttersta ansvaret, och ska verkligen en 14 åring som aldrig haft häst vara så "självständig" när det kommer till hanteringen av en häst?
De första 3 dagarna var jag med i stallet. Såg till att hästen kom till rätta ordentligt, hjälpte till att plocka och sortera grejjerna osv.
Som sagt kände jag redan här en stor förändring i relationen mellan oss. Det var som om det blev ett tydligt "makt-skifte" och vad jag såg som råd eller tips tolkade hon som tillrättavisningar och som att jag "kollade upp" henne.
Jag menar på inget sätt att lägga mig i, men när jag för andra gången hittar ett balsnöre i hästens mat och när jag ser att han inte dricker utan att någon gör något så måste ju jag säga till om dessa saker, annars skulle väl inte jag ta mitt ansvar som hästägare?
Efter dessa tre dagar tänkte jag att om jag tar första steget och backar, låter rollen som "fodervärd" sjunka in så kanske hon känner sig säkrare på sig själv och därmed inte känner sig hotad av mig.
Vi har alltid kunnat sammarbeta och jag har tyckt att hon varit en jättegullig och duktig tjej.
Efter en vecka åkte jag åter ut till stallet för att hovlslagaren skulle komma ut. Tanken hade varit att tjejen skulle ta emot hovslagaren själv utan vuxen i närheten. Eftersom att jag vet att hästen kan bli orolig vid skoning skulle jag uppskattat om en vuxen (förutom hovis) var närvarande.
Vid det här tillfället kommer det även fram att hon slutat ge hästen en viktig sak i hans foderstat som jag sagt flera gånger att jag tycker det är väldigt viktigt att han fortsätter med. Jag berättar för henne att det gör mig väldigt ledsen att hon slutat med detta, och att jag vill att han fortsätter att äta det. Erbjuder mig även att skicka info om just varför det är bra att ge.
Då uppstår diskussion och hon ska då berätta för mig "varför han inte behöver det" och att hon inte vill ge det osv. Antagligen för att det är jobbigt att förbereda.
Det här var lite droppen för mig och jag kände att det var dags att ta ett samtal med tjejens mamma.
Hon tyckte helt klart att jag la mig i förmycket, jag framförde att jag upplevde att dottern inte lyssnade på vad jag hade att säga och alltid skulle säga emot och samtalet slutade fredligt då vi båda vill försöka.
Kände mig lite bättre efter det och mamman hade lovat höra av sig efter en vecka för att berätta hur det går, då pratade vi ien timme och det kändes jättebra.
Det gick två veckor utan besök, men väcks sen på morgonen av att hästen fått kolik. Jag blev inte så glad när jag hörde att han tydligen druckit dåligt under några dagar (någon ting jag bett dom se upp med, då koliken kommer som ett brev på posten, men då fått känna mig tjatig och överbeskyddande).
Åker dit i snöstormen och finner att hästen inte har några broddar. Det är massa snö och isfläckar uten och det jag får som svar när jag säger att hon kanske borde fundera på att brodda är "men jag vet ju inte vart dom ligger". Ren arrogans uppfattade jag det som.
Trots behandlig blir hästen sämre framåt kvällen, och i boxen står en väldigt kall och skakig häst. Vi försöker fixa djurambulans (tanken hade tydligen varit att hon skulle ringa runt själv) och får tag på en kille.
När jag står och klappar på min sjuka pålle känner jag att hans övre täcke är genomblött och hans undre täcke är helt fuktigt på sidorna. Schysst att låta en sjuk häst stå med fuktiga täcke.
Även fast jag vill lite på henne så blir ju tanken såklart ; "Hur har det sett ut alla andra dagar?" eftersom jag märkt något knasigt varenda gång. För mig är det väldigt viktigt att kommunikationen mellan mig som ägare och fodervärd fungerar bra och att vi har en bra relation.
Det jag känner framför allt är att hon är fjorton och har aldrig haft egen häst, och då är det nog lätt att man glömmer små men ändå så viktiga detaljer.
Sedan var tydligen tanken att jag skulle hänga med i ambulansen. Bara jag och hon. Om jag skulle följa med så skulle det vara för att jag brydde mig om hästen, inte "istället" för någon annan. Så står man där med ansvar får både en häst och ett barn.
Sedan blir det snack om att ambulanser bara har plats att ta med en person, och då är det jag som ska åka och sen fundera på hur jag ska ta mig hem från kliniken som ligger i ett helt annat län mitt i natten. Kändes bara så fel.
Hästen verkar må toppen för övrigt. Busar i hagen och har börjat bygga muskler. Tack gode gud för det. Den vardagliga skötseln är det inget fel alls på, det jag oroar mig för är de små grejjerna som i slutändan kan bli så stora.
Det som händer när en vuxen inte är med och håller ett extra öga och när en så ung tjej får så mycket ansvar på sig, som hon inte verkar kunna hantera.
Jag är också väldigt ledsen över att det blivit som det blivit mellan oss. Hon tar varje chans att tillrättavisa mig och när jag på ett schysst sätt påpekar något som är uppenbart fel (blöta täcken, dricker inte, ändringar i foderstaten, varmt ben, inga broddar, att han blev jagad från maten det första dagarna) möts jag bara av att hon säger emot.
Det gör i sin tur att jag tror att hon inte uppmärksammat dessa saker och jag blir orolig och inte kan slappna av. Hon tycks gå igenom någon besserwisser-fas då hon tror sig veta bäst om allt.
Jag önskar att kontaken kunde vara mer mellan mamman och mig. Vill tillägga att mamman är väldigt vettig och att jag alltid tyckt bra om dottern, därför skulle jag gärna vilja hitta ett sätt att få det att fungera på.
Har försökt prata med tjejen också, berättar att jag inte alls menar att lägga mig i eller tillrättavisa.
Att jag tycker att hon är superduktig och att hon gärna får fråga mig om hon undrar något gällande hästen. Men jag verkar vara det sista hon vill fråga.
Känner någon igen i min situation? Kom gärna med egna paraleller. Berätta gärna vad ni tycker, ägare som fodervärd.
Har tappat perspektivet lite, så ibland vet jag inte ifall jag överreagerar eller ifall oron är befogad.
Tack snälla ni för hjälpen på förhand!
Senast ändrad av en moderator:
Det är ju fortfarande din häst! Vad står det i avtalet? Det är svårt att råda dig ordentligt utan att veta vad där står.
