Bukefalos 28 år!

Denna eviga väntan

Status
Stängd för vidare inlägg.
Det är tre veckor sedan jag träffade kuratorn och jag skulle efter det få träffa psykologen på VC för en ny bedömning om jag kunde få komma tillbaka till allmänpsyk. Men jag har inte hört något och har ingen aning om hur länge jag ska vänta.

Jag försöker ha ett vanligt liv, kliver upp på morgonen, gör vad jag ska, städar vid behov, går promenader, vattnar blommorna, lagar mat, diskar och annat som får vardagen att rulla på. För ett par dagar sedan var jag och fikade hos islänningens ägare. Hon är ganska lågmäld men jag pratar på. Hon vet att jag inte mår så toppen men det är inget jag låter mig påverkas av där och då. Det är snarare så att jag kan låta hurtig när jag konstaterar att det visst inte gick så bra att jobba heltid.

För övrigt är livet grått. Jag tror att min depression blivit kronisk och att det aldrig blir bättre än så här. När jag googlade för ett tag sedan så hittade jag en sida som handlade om en behandling av kronisk depression. Jag kände igen mig och tänkte att det där var nog något för mig http://detkänsligabarnet.se/2012/terapi-for-kronisk-depression/ men typiskt nog så finns inte terapiformen i Sverige. Så vad sjutton jag har för alternativ vet jag inte.

Igår fyllde jag år. Och jag hörde inte ett ljud från min familj. Syskonen hörde inte av sig förra året heller. Så de har nog klivit ut ur mitt liv för gott.
 

Det är tre veckor sedan jag träffade kuratorn och jag skulle efter det få träffa psykologen på VC för en ny bedömning om jag kunde få komma tillbaka till allmänpsyk. Men jag har inte hört något och har ingen aning om hur länge jag ska vänta.

Jag försöker ha ett vanligt liv, kliver upp på morgonen, gör vad jag ska, städar vid behov, går promenader, vattnar blommorna, lagar mat, diskar och annat som får vardagen att rulla på. För ett par dagar sedan var jag och fikade hos islänningens ägare. Hon är ganska lågmäld men jag pratar på. Hon vet att jag inte mår så toppen men det är inget jag låter mig påverkas av där och då. Det är snarare så att jag kan låta hurtig när jag konstaterar att det visst inte gick så bra att jobba heltid.

För övrigt är livet grått. Jag tror att min depression blivit kronisk och att det aldrig blir bättre än så här. När jag googlade för ett tag sedan så hittade jag en sida som handlade om en behandling av kronisk depression. Jag kände igen mig och tänkte att det där var nog något för mig http://detkänsligabarnet.se/2012/terapi-for-kronisk-depression/ men typiskt nog så finns inte terapiformen i Sverige. Så vad sjutton jag har för alternativ vet jag inte.

Igår fyllde jag år. Och jag hörde inte ett ljud från min familj. Syskonen hörde inte av sig förra året heller. Så de har nog klivit ut ur mitt liv för gott.

Det låter bra att du umgås lite med Islandshästrns matte.

Så ledsamt att höra att du tycker det står still igen, på ett ställe du inte vill vara still på.
Och så klart tråkigt med familjen!
Vet hur svårt det var för mig då födelsedagar/jul etc kom och man påmindes om att man inte hade två föräldrar som fanns där. Även om man inte funkar ihop.
Så jag känner med dig!❤️

Jag hoppas verkligen du kan få en bra terapeut nu.

Om du inte redan kollat på Schematerapi kan jag slå ett slag för det. Det är en vidareutveckling av KBT med inslag av anknytningsteori och gestaltterapi.

Jag vet inte hur många utbildade det finns idag eller var. Jag gick kbt och fick begränsad hjälp av det. Det räckte inte för mig. Schematerapin gjorde resten. Då bodde jag i Sthlm och det var ett gäng år sedan. Då var min psykolog en av de första utbildade inom det i Sverige. Det borde finnas fler nu, på fler orter.
Jag har en känsla av att det kunde passa dig med, förutsatt att det går att få till öht.

Jag tror och hoppas att det kan bli ljusare för dig framöver!
 
Det låter bra att du umgås lite med Islandshästrns matte.

Så ledsamt att höra att du tycker det står still igen, på ett ställe du inte vill vara still på.
Och så klart tråkigt med familjen!
Vet hur svårt det var för mig då födelsedagar/jul etc kom och man påmindes om att man inte hade två föräldrar som fanns där. Även om man inte funkar ihop.
Så jag känner med dig!❤️

Jag hoppas verkligen du kan få en bra terapeut nu.

Om du inte redan kollat på Schematerapi kan jag slå ett slag för det. Det är en vidareutveckling av KBT med inslag av anknytningsteori och gestaltterapi.

Jag vet inte hur många utbildade det finns idag eller var. Jag gick kbt och fick begränsad hjälp av det. Det räckte inte för mig. Schematerapin gjorde resten. Då bodde jag i Sthlm och det var ett gäng år sedan. Då var min psykolog en av de första utbildade inom det i Sverige. Det borde finnas fler nu, på fler orter.
Jag har en känsla av att det kunde passa dig med, förutsatt att det går att få till öht.

Jag tror och hoppas att det kan bli ljusare för dig framöver!
Jag sökte på schematerapi förut och hittade en sida som jag läste på, men sen begrep jag inte hur jag skulle komma vidare och var man kunde få det så jag gav upp. Nu googlade jag igen men förstår ändå inte hur jag ska komma vidare. Jag har ju inte heller ekonomi för att kunna betala för det själv.
 
Det är tre veckor sedan jag träffade kuratorn och jag skulle efter det få träffa psykologen på VC för en ny bedömning om jag kunde få komma tillbaka till allmänpsyk. Men jag har inte hört något och har ingen aning om hur länge jag ska vänta.

Jag försöker ha ett vanligt liv, kliver upp på morgonen, gör vad jag ska, städar vid behov, går promenader, vattnar blommorna, lagar mat, diskar och annat som får vardagen att rulla på. För ett par dagar sedan var jag och fikade hos islänningens ägare. Hon är ganska lågmäld men jag pratar på. Hon vet att jag inte mår så toppen men det är inget jag låter mig påverkas av där och då. Det är snarare så att jag kan låta hurtig när jag konstaterar att det visst inte gick så bra att jobba heltid.

För övrigt är livet grått. Jag tror att min depression blivit kronisk och att det aldrig blir bättre än så här. När jag googlade för ett tag sedan så hittade jag en sida som handlade om en behandling av kronisk depression. Jag kände igen mig och tänkte att det där var nog något för mig http://detkänsligabarnet.se/2012/terapi-for-kronisk-depression/ men typiskt nog så finns inte terapiformen i Sverige. Så vad sjutton jag har för alternativ vet jag inte.

Igår fyllde jag år. Och jag hörde inte ett ljud från min familj. Syskonen hörde inte av sig förra året heller. Så de har nog klivit ut ur mitt liv för gott.

Jag vet hur jobbigt det kan vara bara vänta.. utan ngn visshet. Sitter på sätt o vis själv i det läget just nu o är tyvärr ganska dålig på hantera det -- gentemot mig själv -- men jag tror du gör helt rätt som du gör -- du tar hand om dig efter förmåga o får dagarna att rulla på. Det är inte dåligt presterat när allt känns grått!

Pga min egen situation varken kan eller vågar jag komma med några mer konkreta råd -- men jag tycker det verkar som du kämpar på bra. Ev väntetider inom vården handlar inte om dig o försök inte förutsätta ngt. Livet är föränderligt o som det verkar kommer du ju kunna få ytterligare hjälp -- på det ena eller andra sättet. Ge inte upp.

Ta hand om dig -- o stort grattis i efterskott!
 
Jag gör vad jag kan utefter situationen. Att släppa allt är liksom inte ett alternativ även om det mesta känns meningslöst och att jag nog är född i onödan eftersom jag har svårt att se poängen med att finnas. Men som sagt, jag kan inte ge upp.
 
Det är tre veckor sedan jag träffade kuratorn och jag skulle efter det få träffa psykologen på VC för en ny bedömning om jag kunde få komma tillbaka till allmänpsyk. Men jag har inte hört något och har ingen aning om hur länge jag ska vänta.

Jag försöker ha ett vanligt liv, kliver upp på morgonen, gör vad jag ska, städar vid behov, går promenader, vattnar blommorna, lagar mat, diskar och annat som får vardagen att rulla på. För ett par dagar sedan var jag och fikade hos islänningens ägare. Hon är ganska lågmäld men jag pratar på. Hon vet att jag inte mår så toppen men det är inget jag låter mig påverkas av där och då. Det är snarare så att jag kan låta hurtig när jag konstaterar att det visst inte gick så bra att jobba heltid.

För övrigt är livet grått. Jag tror att min depression blivit kronisk och att det aldrig blir bättre än så här. När jag googlade för ett tag sedan så hittade jag en sida som handlade om en behandling av kronisk depression. Jag kände igen mig och tänkte att det där var nog något för mig http://detkänsligabarnet.se/2012/terapi-for-kronisk-depression/ men typiskt nog så finns inte terapiformen i Sverige. Så vad sjutton jag har för alternativ vet jag inte.

Igår fyllde jag år. Och jag hörde inte ett ljud från min familj. Syskonen hörde inte av sig förra året heller. Så de har nog klivit ut ur mitt liv för gott.
Jag antar att du kanske kan ringa och fråga hur lång tid det kan tänkas ta? Tre veckor är ju tyvärr ibland ingenting i vårdsammanhang, även om det kan vara en fruktansvärd evighet för en själv. Jag har stått i kö för att få prata med en psykolog i ett år nu, och det skulle ta ett år ungefär sa de, men nu dröjer det minst till våren. Utöver det så står jag tydligen utan läkare hos psykiatrin (som jag haft innan) och står i kö för att få träffa en igen, och min vårdkontaktperson som jag bara haft några månader ska sluta, så nu står jag i kö för en ny där med. Lite som ett skräckexempel på hur det kan se ut, och det SUGER verkligen och är en enorm källa till det dåliga måendet. Så jag förstår hur hopplöst det känns, när man inte kommer längre på egen hand utan behöver hjälp, men berövas den. Det enda "rådet" är väl att ligga på och tjata. Eller söka privata alternativ då, men det har ju alla inte resurser till. Men hoppas verkligen att det rappar på lite för dig, när du väl fått bedömningen gjord igen. För visst gick det väl rätt snabbt när du fick din gamla psykolog, när den processen var avklarad senast? :)
 
Jag antar att du kanske kan ringa och fråga hur lång tid det kan tänkas ta? Tre veckor är ju tyvärr ibland ingenting i vårdsammanhang, även om det kan vara en fruktansvärd evighet för en själv. Jag har stått i kö för att få prata med en psykolog i ett år nu, och det skulle ta ett år ungefär sa de, men nu dröjer det minst till våren. Utöver det så står jag tydligen utan läkare hos psykiatrin (som jag haft innan) och står i kö för att få träffa en igen, och min vårdkontaktperson som jag bara haft några månader ska sluta, så nu står jag i kö för en ny där med. Lite som ett skräckexempel på hur det kan se ut, och det SUGER verkligen och är en enorm källa till det dåliga måendet. Så jag förstår hur hopplöst det känns, när man inte kommer längre på egen hand utan behöver hjälp, men berövas den. Det enda "rådet" är väl att ligga på och tjata. Eller söka privata alternativ då, men det har ju alla inte resurser till. Men hoppas verkligen att det rappar på lite för dig, när du väl fått bedömningen gjord igen. För visst gick det väl rätt snabbt när du fick din gamla psykolog, när den processen var avklarad senast? :)
Jag tycker din situation verkligen är bedrövlig. Hur f-n kan vården ha spårat ur så fullständigt att man får vänta i flera år på att få hjälp. Har du provat Mindler? Det är ju alltid något i alla fall även om det har sina begränsningar.

Förra gången tog det 3 månader innan jag fick träffa psykologen. Det är lång tid, tycker jag. Jag har redan fått klara mig själv i 4 månader. Visst, det går ju, så det är ju ingen akut kris, men det suger att livet känns så grått och meningslöst jämt och att det känns som att det är så resten av livet kommer se ut.
 
Jag tycker din situation verkligen är bedrövlig. Hur f-n kan vården ha spårat ur så fullständigt att man får vänta i flera år på att få hjälp. Har du provat Mindler? Det är ju alltid något i alla fall även om det har sina begränsningar.

Förra gången tog det 3 månader innan jag fick träffa psykologen. Det är lång tid, tycker jag. Jag har redan fått klara mig själv i 4 månader. Visst, det går ju, så det är ju ingen akut kris, men det suger att livet känns så grått och meningslöst jämt och att det känns som att det är så resten av livet kommer se ut.
Nej, jag har inte det. Sedan är det väl lite så, att när jag vet att jag behöver ha kontakt med vården i resten av mitt liv för mina fysiska problem, skulle det underlätta att ha en fungerande kontakt med psykiatrin i den offentliga vården, med tanke på att de olika avdelningarna behöver tala med varandra om mig emellanåt. Hade min remiss från neurologen gällt annat än just en psykolog, som nog psykiatrin är eniga om att det nog behöver vara, så hade det nog gått snabbare. Den väntetiden är enklare att "acceptera", eftersom att jag är medveten om bristerna. Men biten med att stå i kö till läkare, som jag haft innan (att vara utan leder till att olika stafetter får för sig att ändra doser när de skriver ut medicin ibland, utan att ha träffat mig..) eller till en ny psykiatrisköterska. Har dock haft kontakt med psykiatrins mobila team, som finns i mitt län, några gånger, senast i onsdags. Och där finns det ju lite tillfällig hjälp att få när det är akut.

Och inom tre månader är ju inom vårdgarantin, åtminstone. Fast det är ju liksom för mycket i våran sits. Men alltså, nu är jag ju bara en lekman. Men angående det du skrev innan om att du var orolig för att din depression skulle ha blivit kronisk, så tror jag inte att det behöver vara så illa :) Baserat det du skrivit här, om tiden innan du blev diagnostiserad med depression, så lät det ju lite som att du gick in i en vägg och blev utmattad också. Det tar tid att komma tillbaka från sånt. Dvs. tror jag att det finns hopp om att du inte behöver ha det såhär i resten av ditt liv. I mitt fall började psykiatriker tala med mig i termer om att det skulle kunna vara kroniskt först när det gått 7-8 år, som jämförelse.

Vad gäller din familj så är det ledsamt att det blivit så, måste ju kännas hemskt med födelsedagar som blir en påminnelse av vad som saknas. Jag minns att du haft lite kontakt med din mamma (även om den varit svår!) men har du själv pratat med syskonen senaste året? Kommer inte ihåg.

Och som sagt så skulle jag tycka att det var trevligt att ses någon gång, om saker mot all förmodan skulle radas upp på ett sätt som gjorde det smidigt för båda parter :D
 
Jag tycker din situation verkligen är bedrövlig. Hur f-n kan vården ha spårat ur så fullständigt att man får vänta i flera år på att få hjälp. Har du provat Mindler? Det är ju alltid något i alla fall även om det har sina begränsningar.

Förra gången tog det 3 månader innan jag fick träffa psykologen. Det är lång tid, tycker jag. Jag har redan fått klara mig själv i 4 månader. Visst, det går ju, så det är ju ingen akut kris, men det suger att livet känns så grått och meningslöst jämt och att det känns som att det är så resten av livet kommer se ut.
Jag väntar fortfarande på tid att komma till läkare på psykiatrin för att kolla mina mediciner under graviditeten. Sonen är snart 6 månader...
Helt galet :down:.
 
Nej, jag har inte det. Sedan är det väl lite så, att när jag vet att jag behöver ha kontakt med vården i resten av mitt liv för mina fysiska problem, skulle det underlätta att ha en fungerande kontakt med psykiatrin i den offentliga vården, med tanke på att de olika avdelningarna behöver tala med varandra om mig emellanåt. Hade min remiss från neurologen gällt annat än just en psykolog, som nog psykiatrin är eniga om att det nog behöver vara, så hade det nog gått snabbare. Den väntetiden är enklare att "acceptera", eftersom att jag är medveten om bristerna. Men biten med att stå i kö till läkare, som jag haft innan (att vara utan leder till att olika stafetter får för sig att ändra doser när de skriver ut medicin ibland, utan att ha träffat mig..) eller till en ny psykiatrisköterska. Har dock haft kontakt med psykiatrins mobila team, som finns i mitt län, några gånger, senast i onsdags. Och där finns det ju lite tillfällig hjälp att få när det är akut.

Och inom tre månader är ju inom vårdgarantin, åtminstone. Fast det är ju liksom för mycket i våran sits. Men alltså, nu är jag ju bara en lekman. Men angående det du skrev innan om att du var orolig för att din depression skulle ha blivit kronisk, så tror jag inte att det behöver vara så illa :) Baserat det du skrivit här, om tiden innan du blev diagnostiserad med depression, så lät det ju lite som att du gick in i en vägg och blev utmattad också. Det tar tid att komma tillbaka från sånt. Dvs. tror jag att det finns hopp om att du inte behöver ha det såhär i resten av ditt liv. I mitt fall började psykiatriker tala med mig i termer om att det skulle kunna vara kroniskt först när det gått 7-8 år, som jämförelse.

Vad gäller din familj så är det ledsamt att det blivit så, måste ju kännas hemskt med födelsedagar som blir en påminnelse av vad som saknas. Jag minns att du haft lite kontakt med din mamma (även om den varit svår!) men har du själv pratat med syskonen senaste året? Kommer inte ihåg.

Och som sagt så skulle jag tycka att det var trevligt att ses någon gång, om saker mot all förmodan skulle radas upp på ett sätt som gjorde det smidigt för båda parter :D
Jo, det var utmattning inblandat också. Jag märkte tyvärr att det mesta blev sämre när jag gick upp till heltid på jobbet.

Jag gick ganska hårt åt morsan sist. Hon har ju ö.h.t. inte velat se min syn på saken vilket ju innebär att hon kommer fortsätta på samma sätt och eftersom jag inte kan hantera det så går det inte att ha kontakt. Jag kan bara inte stå ut med att hon kör över mig. Villkoret för kontakt är ju att hon faktiskt ser vad hon gjort fel och ser till att inte göra om det. Och det är jävligt sorgligt att hon inte vill det.

Jag försökte prata med syskonen för drygt ett år sedan men det var som att snacka med en vägg och de har inte gjort några egna försök att hålla kontakt eller ställa saker tillrätta.

När ingen vill se mina behov utan möter mig antingen med tystnad eller genom att försöka släta över saker, då funkar inte relationer ö.t.h. Det kan ju inte bara vara upp till mig att svälja all skit och vara den som är drivande i att hålla kontakt.

Ja, det vore trevligt att ses någon gång.

Jag väntar fortfarande på tid att komma till läkare på psykiatrin för att kolla mina mediciner under graviditeten. Sonen är snart 6 månader...
Helt galet :down:.
Förjävligt. Det är ju inte ens fördröjd vård utan den uteblev helt :down:.
 
Jo, det var utmattning inblandat också. Jag märkte tyvärr att det mesta blev sämre när jag gick upp till heltid på jobbet.

Jag gick ganska hårt åt morsan sist. Hon har ju ö.h.t. inte velat se min syn på saken vilket ju innebär att hon kommer fortsätta på samma sätt och eftersom jag inte kan hantera det så går det inte att ha kontakt. Jag kan bara inte stå ut med att hon kör över mig. Villkoret för kontakt är ju att hon faktiskt ser vad hon gjort fel och ser till att inte göra om det. Och det är jävligt sorgligt att hon inte vill det.

Jag försökte prata med syskonen för drygt ett år sedan men det var som att snacka med en vägg och de har inte gjort några egna försök att hålla kontakt eller ställa saker tillrätta.

När ingen vill se mina behov utan möter mig antingen med tystnad eller genom att försöka släta över saker, då funkar inte relationer ö.t.h. Det kan ju inte bara vara upp till mig att svälja all skit och vara den som är drivande i att hålla kontakt.

Ja, det vore trevligt att ses någon gång.

Förjävligt. Det är ju inte ens fördröjd vård utan den uteblev helt :down:.
Ja. Jag vet tveksam redan innan då de tappat mig mellan stolarna även tidigare. Aldrig mer, säger jag bara.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag skolkade från jobbet även idag, men kom upp ur sängen tidigare än igår i alla fall då jag inte kom upp förrän på kvällen. Det mesta...
2
Svar
27
· Visningar
2 556
Senast: Magiana
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp