- Svar: 4
- Visningar: 1 421
Mitt särboprojekt börjar närma sig sitt slut. Jag ska snart lämna den fina stugan jag bott i under en månad.
Så vad har hänt?
Jag har brutit den vantrivsel och det dödläge jag kände hemma genom att flytta bort ett tag.
Jag har utforskat mina egna känslor och reaktioner på att bo själv och vara ifrån mitt vanliga boende och min man.
Jag har upptäckt att jag klarade av alldeles galant att bo själv och dessutom har trivts riktigt bra med att bo ensam i den lilla stugan i skogen - vilket även har gett mig ofantligt dåligt samvete.
Jag har varje vardagskväll när jag kommit till stugan efter jobbet frågat mig själv vad jag VERKLIGEN vill göra just ikväll, och lyssnat in mitt eget svar.
Jag har insett att jag faktiskt kan känna inspiration, drivkraft och glädje om vardagskvällarna.
Jag har kommit fram till att jag nånstans på min livsväg tappat bort mig själv och mina gränser litegrann.
Jag har brottats med gigantisk sorg över relationstrasslet, och frågat mig själv tusen gånger “Vad hände och varför?” (vi som älskade varandra så mycket).
Och vi har gått på parterapi.
Jag har landat i att jag fortfarande är förvirrad och inte riktigt vet var jag är på väg eller vad jag vill med framtiden, utan att jag bara mer tar dagarna som de kommer och låter livet hända.
Tiden i stugan har som sagt varit mycket mer positiv än jag kunde föreställa mig! Dels har friheten jag känt varit enormt positiv, dels har jag skaffat mig några nya bra rutiner, dels har jag känt ett lugn jag tidigare saknat.
Jag har också fått upptäcka en för mig tidigare “blank fläck” på kartan. Området stugan ligger i är enormt vackert, och jag har fått reda på att det i närheten finns en restaurang med regelbunden livemusik, en yogastudio, en chokladfabrik och ett stall som ger ridlektioner. Vad mer kan man begära av livet liksom?!?
Nåja, jag har inte lyckats hitta nån matvaruaffär i rimlig närhet… Men man kan ju inte få allt…
Well, det är bara reflektioner - tolka mig inte som att jag skulle vilja bo kvar i stugan under de förutsättningar som råder, för det vill jag inte.
Att ensamheten och isoleringen ute i skogen känns så enormt positiv och avslappnande är något som förvånar mig. Jag trodde jag skulle få ensamhetsångest, men icke. Och det ger mig dåligt samvete. Det hade ju onekligen varit mer passande om jag hade suttit och gråtit av längtan efter min man.
Samtidigt blir jag även rädd för vad det innebär. Vad vill jag med min framtid egentligen? Att ifrågasätta att det skulle vara jag och min man för all framtid har varit så enormt tabu - främst för att min kärlek till honom har varit så gigantiskt stor. Jag har tidigare haft ångest över vad som skulle hända om det tog slut mellan oss och till och med känt att livet inte skulle vara värt att leva utan honom. Att jag trivs i ensamheten i stugan blir därför ett gigantiskt mindfuck för mig. Vad är egentligen sant? Vad vill jag egentligen? Inte kan väl kärleken bara ta slut i mig? Inte kan jag väl vara ett sånt monster att kärleken sinat i mig när han säger att han vill fortsätta?
Jag vill att det ska vara vi. Jag vill att det ska funka, att vi ska vara kära som förr. Men samtidigt slåss jag med ilska och tvivel och jobbiga tabubelagda känslor som rivits upp i mig efter de hemska månaderna i höstas, när förhållandeproblemen höll på att slita sönder mig. Reagerade jag för sent för att det ska finnas några känslor kvar att rädda?
Vi vill båda två så oerhört väl, och jag försöker att se situationen ur bägges synvinkel och absolut inte prata om situationen på något sätt som kan verka nedvärderande om honom. Det är lika mycket och lite hans fel som mitt fel. Vi är båda delaktiga.
Men finns det någon möjlighet för mig att få ventilera min ilska nånstans utan att måla upp honom i dålig dager? Jag är så jävla bra på att vara diplomatisk, hänsynsfull och förstående. Och det är ju sån jag vill vara också, men så står jag här med en ilska som bubblar i mig som jag inte vet var jag ska göra av.
Särbotiden och parterapisamtalen har fått mig att inse att jag nånstans på vägen har tystnat och backat och inte ställt de krav eller tagit den plats jag tydligen behöver i vårt förhållande. Och det kan ju inte han lastas för. Men jag som är så självständig, kaxig och medveten (trodde jag)! Jag är förvånad över att det kunde bli så - att jag kunde låta det ske. Underligt.
Ja, och så det här med parterapi/familjerådgivning… Det var nytt för mig. Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad jag ska tycka. Som tur var var mina förväntningar ganska nollade innan. Hade jag trott att vi skulle få hjälp med att få förhållandet att fungera genom lösningar, svar och förklaringar så hade jag blivit besviken. Det jag kan konstatera är att det var ett bra rum för var och en av oss att få utrymme att säga vad vi tycker inför varandra, när nu kommunikationen oss emellan stagnerat hemma. Att ha en samtalsmoderator, som lät oss bägge två prata om jobbiga saker och beskriva vad vi kände, var bra. Jag fick möjlighet att berätta för henne saker som tynger mig, utan att rikta dem direkt till min man utan bara låta honom sitta vid sidan av och höra det jag sa. Och vice versa. Men hjälp eller verktyg? Naaah….
Vi frågade bl a terapeuten hur man ska lösa att bägge två har så olika syn på vilken ordning man ska ha i ett hem. Svaret vi fick var att om man älskar varandra tillräckligt mycket bryr man sig inte om petitesser som ordning. Men jag kunde inte köpa det svaret. Jag försökte förtydliga frågan: om den ena vill ha på ett sätt för att trivas och den andra helt tvärtom - hur löser man då att bägge två ska kunna trivas i ett gemensamt hem? Men hennes svar blev återigen att man inte bryr sig om sånt om man verkligen älskar varandra.
Nähä.
Vad ska jag svara på det? Att då är väl det ett kvitto på att vi inte älskar varandra då, eller vad?
Men nu ska jag alltså snart flytta hem och prova att vara sambo på heltid igen. Den här perioden har nog ruskat om oss bägge två, så vi är inte på samma ställe som vi var när jag drog till stugan. Vad det innebär i praktiken för vårt förhållande får jag väl helt enkelt se.
Så vad har hänt?
Jag har brutit den vantrivsel och det dödläge jag kände hemma genom att flytta bort ett tag.
Jag har utforskat mina egna känslor och reaktioner på att bo själv och vara ifrån mitt vanliga boende och min man.
Jag har upptäckt att jag klarade av alldeles galant att bo själv och dessutom har trivts riktigt bra med att bo ensam i den lilla stugan i skogen - vilket även har gett mig ofantligt dåligt samvete.
Jag har varje vardagskväll när jag kommit till stugan efter jobbet frågat mig själv vad jag VERKLIGEN vill göra just ikväll, och lyssnat in mitt eget svar.
Jag har insett att jag faktiskt kan känna inspiration, drivkraft och glädje om vardagskvällarna.
Jag har kommit fram till att jag nånstans på min livsväg tappat bort mig själv och mina gränser litegrann.
Jag har brottats med gigantisk sorg över relationstrasslet, och frågat mig själv tusen gånger “Vad hände och varför?” (vi som älskade varandra så mycket).
Och vi har gått på parterapi.
Jag har landat i att jag fortfarande är förvirrad och inte riktigt vet var jag är på väg eller vad jag vill med framtiden, utan att jag bara mer tar dagarna som de kommer och låter livet hända.
Tiden i stugan har som sagt varit mycket mer positiv än jag kunde föreställa mig! Dels har friheten jag känt varit enormt positiv, dels har jag skaffat mig några nya bra rutiner, dels har jag känt ett lugn jag tidigare saknat.
Jag har också fått upptäcka en för mig tidigare “blank fläck” på kartan. Området stugan ligger i är enormt vackert, och jag har fått reda på att det i närheten finns en restaurang med regelbunden livemusik, en yogastudio, en chokladfabrik och ett stall som ger ridlektioner. Vad mer kan man begära av livet liksom?!?
Nåja, jag har inte lyckats hitta nån matvaruaffär i rimlig närhet… Men man kan ju inte få allt… Well, det är bara reflektioner - tolka mig inte som att jag skulle vilja bo kvar i stugan under de förutsättningar som råder, för det vill jag inte.
Att ensamheten och isoleringen ute i skogen känns så enormt positiv och avslappnande är något som förvånar mig. Jag trodde jag skulle få ensamhetsångest, men icke. Och det ger mig dåligt samvete. Det hade ju onekligen varit mer passande om jag hade suttit och gråtit av längtan efter min man.
Samtidigt blir jag även rädd för vad det innebär. Vad vill jag med min framtid egentligen? Att ifrågasätta att det skulle vara jag och min man för all framtid har varit så enormt tabu - främst för att min kärlek till honom har varit så gigantiskt stor. Jag har tidigare haft ångest över vad som skulle hända om det tog slut mellan oss och till och med känt att livet inte skulle vara värt att leva utan honom. Att jag trivs i ensamheten i stugan blir därför ett gigantiskt mindfuck för mig. Vad är egentligen sant? Vad vill jag egentligen? Inte kan väl kärleken bara ta slut i mig? Inte kan jag väl vara ett sånt monster att kärleken sinat i mig när han säger att han vill fortsätta?
Jag vill att det ska vara vi. Jag vill att det ska funka, att vi ska vara kära som förr. Men samtidigt slåss jag med ilska och tvivel och jobbiga tabubelagda känslor som rivits upp i mig efter de hemska månaderna i höstas, när förhållandeproblemen höll på att slita sönder mig. Reagerade jag för sent för att det ska finnas några känslor kvar att rädda?
Vi vill båda två så oerhört väl, och jag försöker att se situationen ur bägges synvinkel och absolut inte prata om situationen på något sätt som kan verka nedvärderande om honom. Det är lika mycket och lite hans fel som mitt fel. Vi är båda delaktiga.
Men finns det någon möjlighet för mig att få ventilera min ilska nånstans utan att måla upp honom i dålig dager? Jag är så jävla bra på att vara diplomatisk, hänsynsfull och förstående. Och det är ju sån jag vill vara också, men så står jag här med en ilska som bubblar i mig som jag inte vet var jag ska göra av.
Särbotiden och parterapisamtalen har fått mig att inse att jag nånstans på vägen har tystnat och backat och inte ställt de krav eller tagit den plats jag tydligen behöver i vårt förhållande. Och det kan ju inte han lastas för. Men jag som är så självständig, kaxig och medveten (trodde jag)! Jag är förvånad över att det kunde bli så - att jag kunde låta det ske. Underligt.
Ja, och så det här med parterapi/familjerådgivning… Det var nytt för mig. Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad jag ska tycka. Som tur var var mina förväntningar ganska nollade innan. Hade jag trott att vi skulle få hjälp med att få förhållandet att fungera genom lösningar, svar och förklaringar så hade jag blivit besviken. Det jag kan konstatera är att det var ett bra rum för var och en av oss att få utrymme att säga vad vi tycker inför varandra, när nu kommunikationen oss emellan stagnerat hemma. Att ha en samtalsmoderator, som lät oss bägge två prata om jobbiga saker och beskriva vad vi kände, var bra. Jag fick möjlighet att berätta för henne saker som tynger mig, utan att rikta dem direkt till min man utan bara låta honom sitta vid sidan av och höra det jag sa. Och vice versa. Men hjälp eller verktyg? Naaah….
Vi frågade bl a terapeuten hur man ska lösa att bägge två har så olika syn på vilken ordning man ska ha i ett hem. Svaret vi fick var att om man älskar varandra tillräckligt mycket bryr man sig inte om petitesser som ordning. Men jag kunde inte köpa det svaret. Jag försökte förtydliga frågan: om den ena vill ha på ett sätt för att trivas och den andra helt tvärtom - hur löser man då att bägge två ska kunna trivas i ett gemensamt hem? Men hennes svar blev återigen att man inte bryr sig om sånt om man verkligen älskar varandra.
Nähä.
Vad ska jag svara på det? Att då är väl det ett kvitto på att vi inte älskar varandra då, eller vad?
Men nu ska jag alltså snart flytta hem och prova att vara sambo på heltid igen. Den här perioden har nog ruskat om oss bägge två, så vi är inte på samma ställe som vi var när jag drog till stugan. Vad det innebär i praktiken för vårt förhållande får jag väl helt enkelt se.
