Det där med att skaffa barn....

[Martina_m]

Hur är det egentligen?

Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

 

[FreeLou]

Jag känner typ som du, fast utan det där "självklart". Jag velar jättemycket och har bestämt mig för att vänta till den dagen jag inte velar längre. Kommer den så kommer den, kommer den inte.. nehepp. Samtidigt har jag vissa perioder då den biologiska klockan vrålar och då VILL jag ha barn, men de stunderna går över, därav velandet.

Ska följa tråden med spänning

 

[systeryster]

Inga barn.

Jag trodde länge att "jag kommer vilja ha barn när jag blir äldre" men den känslan har aldrig riktigt kommit. Nu är jag 37 och misstänker att längtan efter barn helt enkelt saknas hos mig. Jag har i korta stunder funderat på att man bör nog skaffa barn, för då följer man mallen. Men det är ju, ärligt talat, urdumt att resonera så.

Jag känner som du, det är för mycket uppoffringar och jag är väldigt mån om att få bestämma själv vad jag vill göra med min tid. Jag har ett jobb jag älskar, en häst som tar mkt tid så tidsmässigt vet jag inte riktigt var jag ska stoppa in ett barn.

Däremot kan jag tänka mig att bli mormor när jag är äldre. En såndär mormor som är mormor till ett barn/familj som inte själv har sin mormor i livet. Det hade kunnat vara kul. Eller också siktar jag på att vara den roliga gammelmostern som syskonbarnen kan lämna sina barn till.

 

[_Sascha_]

Jag känner typ som du, fast utan det där "självklart". Jag velar jättemycket och har bestämt mig för att vänta till den dagen jag inte velar längre. Kommer den så kommer den, kommer den inte.. nehepp. Samtidigt har jag vissa perioder då den biologiska klockan vrålar och då VILL jag ha barn, men de stunderna går över, därav velandet.

Ska följa tråden med spänning

Samma här, dock har inte min biologiska klocka vrålat åt mig än . Men jag väntar helt enkelt, vill jag inte är det inte så mycket att göra åt.
Kan dock känna lite dåligt samvete mot familjen att jag inte vill ha barn, fast jag vet att jag inte behöver ha det.
Så ja, är det så fantastiskt som det påstås?

 

[Badger]

Hur är det egentligen?

Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

Tar en massa tid, men det är inte tråkigt och jag ångrar mig inte A är väldigt hm lekfull (förvånande vad?) och vi har kul tillsammans!

Har aldrig i livet haft biologiska klockor som skriker, jag har ingenting sådant är också ofta sugen på geléhallon men inte på bebisar. Men min man ville och till slut blev det läge att testa och se om det gick (de som hade barn såg plötsligt ut att ha ganska kul)

 

[SusieQ]

Jag var som du, har till och med sagt att jag aldrig någonsin skulle skaffa barn,men kastade mig ut och skaffade barn. Nu har jag världens finaste lilla dotter och ja, jag kan utan att överdriva säga att det är det bästa beslut jag någonsin gjort.
Ja, jag tror att du struntar i allt annat när du får barn, det är helt enkelt inte viktigt längre. Man får ju vara beredd på att det är mycket jobb och du kan inte sätta dig själv, din hund, din häst eller whatever först längre utan det är barnet som måste gå först (ganska nyttigt dock).

En kompis (som inte heller någonsin ska ha barn) till mig frågade, när jag precis fått dottern om det var sådär magiskt fantastiskt (som "alla" säger) att få barn. Mitt svar kunde inte bli annat än ja, det är faktiskt det, hade aldrig trott det om jag inte varit med om det själv.
Detta trots att jag var jättesjuk i slutet av graviditeten (havandeskapsförgiftning) och mådde helt åt helvete ett par veckor så var det klart värt det.

 

[Smulan75]

Hur är det egentligen?

Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

Samhället och majoriteten tycker nog att barn är underbara och oumbärliga.
Därför är det ett stort mörkertal i föräldrar som ångrar sig och som inte älskar sina barn. Det är tabu att säga detta.

Det blir mer och mer vanligt att man väljer att inte skaffa barn, fast de generna/värderingarna förs ju aldrig sällan vidare till nästa generation

Jag har en dotter, jag ångrar inte att jag "skaffade henne" hon är en jättego tjej och jag älskar henne på det sätt som en förälder ska (tror jag . och skulle skydda henne med klor och tänder. Men jag kan ångra mig och sakna livet utan barn och ganska ofta känna att om jag fått välja igen med allt jag vet idag så hade jag gjort ett annat val. Men samtidigt är det en erfarenhet att ha gjort det. Men jag har väldigt stor förståelse för människor som gör valet att inte skaffa barn, likaväl som de som skaffar barn. Det finns inget rätt eller fel i denna fråga. Allt är vad du vill göra med ditt liv. Det finns de som inte gillar att resa heller

Tyvärr är de som tycker att barn är "nödvändigt" & Livets allt lite fanatiska i sin övertygelse och försöker sälja in denna åsikt till alla och anser att det är den enda rättta. att skaffa barn är ju inte heller som att skaffa en hund eller häst, du kan inte ångra dig

 

[_FiA_]

Hur är det egentligen?

Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

jag velar också precis som du, har väl aldrig haft något jätte längtan efter barn, men senaste året har det ändå känns lite "närmre", och att jag vissa dagar kan känna lite längtan. Jag är 26 år nu, så jag har väl ett par år att bestämma mig, men åren går fortare och fortare det har man ju lärt sig.

Jag har även mina psykiska sjukdomar som ju spelar in.. oroar mig lite för om jag skulle bli mycket sämre så vet jag inte hur jag skulle klara av att ha barn. Man har ju sjukt låg självkänsla också ooch oroar mig för att barnet skulle få en dålig mamma..

 

[Raderad medlem 19815]

Jag har två.

Det korta svaret är väl att det är lite som att ha häst, både roligt och en massa uppoffringar i form av exempelvis tid och pengar.

 

[landet]

Självklart så ändrade jag min livsstil, men det hände redan när jag träffade min man. Inte att jag känner att ja har gjort några uppoffringar. Men jag har ett het annat sätt att se på livet.

Gå ut på krogen är inte längre roligt, är hellre hemma med min familj.

Hänger inte längre i stallet en hel helg, kollar på träningar mm, är hellre med min familj.

Ja ni förstår. Den dagen min dotter föddes så förstod jag meningen med livet, det var att få tillbringa min tid med henne.

 

[Raderad medlem 19815]

@SusieQ jag håller verkligen inte med om att man struntar i allt annat och att allt annat än barnet är oviktigt! Det låter ju hemskt om det skulle vara så. Som att man inte har något annat att leva för än sitt barn.

Jag är högst medveten om uppoffringarna jag fått göra och försöker så gott det går att klämma in andra saker som jag tycker om att göra. Däremot sätter tiden och orken begränsningar, i alla fall för mig.

 

[Sleepy]

Jag har två barn och de är det bästa som har hänt mig. Att vara gravid var fantastiskt, att föda barn var fantastiskt, att få vara med dem och följa dem när de växte upp var helt underbart. De är nu unga vuxna och de mest ljuvliga människor, jag njuter av varje stund vi ses. Inget slår att vara mamma.

 

[SusieQ]

@SusieQ jag håller verkligen inte med om att man struntar i allt annat och att allt annat än barnet är oviktigt! Det låter ju hemskt om det skulle vara så. Som att man inte har något annat att leva för än sitt barn.

Jag är högst medveten om uppoffringarna jag fått göra och försöker så gott det går att klämma in andra saker som jag tycker om att göra. Däremot sätter tiden och orken begränsningar, i alla fall för mig.

Jag menade ju inte direkt att man bara lägger ner allt och bara fokuserar på sitt barn, klart att man kan ha intressen och hobbies kvar, saker blir bara inte lika viktiga. Men jag antar, att som med allt annat, olika individer upplever saker olika.

 

[Petruska]

@SusieQ jag håller verkligen inte med om att man struntar i allt annat och att allt annat än barnet är oviktigt! Det låter ju hemskt om det skulle vara så. Som att man inte har något annat att leva för än sitt barn.

Jag är högst medveten om uppoffringarna jag fått göra och försöker så gott det går att klämma in andra saker som jag tycker om att göra. Däremot sätter tiden och orken begränsningar, i alla fall för mig.

Jag håller med dig om det där. Jag blir närmast skeptisk när någon säger att inget annat är viktigt sedan man har fått barn.

Jag kan inte heller se att det är vare sig bra eller önskvärt. Jag vill tycka att fler saker är viktiga än mitt barn, annars blir jag ju en väldigt begränsad människa, och jag kan inte tänka mig att det är bra för barn (som är äldre än ax 6 månader) att deras föräldrar tycker att barnet är det enda viktiga.

Tack och lov är det ju rätt sällan föräldrar till någorlunda stora barn säger så. Det verkar hänga ihop med hur man upplever att man bör uttrycka sina känslor medan barnen är rätt små.

 

[Inte_Ung]

Det är jätteroligt, jättejobbigt, dyrt och tidskrävande att ha barn.
Men var sak har sin tid och det är en begränsad tid i livet.
Sedan så blir de stora och man gör annat igen.

Mina barn är det bästa jag har och har gjort.
Och numera efter 3 st egna så tycker jag om barn - det gjorde jag inte innan.
Jag anser att de har utvecklat mig som människa och det är en utveckling som jag inte hade velat leva utan.

 

[Pepson2]

Inga barn.

Däremot kan jag tänka mig att bli mormor när jag är äldre.

Förlåt, jag MÅSTE bara fråga: Hur tänker du här?

 

[Fraggel_Tess]

Det finns dagar det är väldigt tufft att vara förälder särskilt om man själv inte är på topp, testa att ha magsjuka båda två föräldrarna samtidigt och en helt galet pigg dotter på 1½ år då. Men så är det dagar när så mycket händer. Min lilla dam har ju börjat bubbla ur en massa ord nu och det är jätteroligt att se henne växa.

 

[Petruska]

Inget slår att vara mamma.

Jag skulle nog säga tvärtom. Det är roligt att ha barn. Att "vara mamma" däremot, är jag lite mer kluven till. Det ligger så mycket kletigt i det ordet, tycker jag.

Poängen för mig är barnen, inte att vara mamma, om du förstår hur jag menar.

Sen njuter jag förvisso inte av varje stund vi ses, men det är en helt annan fråga. Det är inget jag förväntar mig, inte av någon relation. (Har vuxna barn.)

 

[Inte_Ung]

Att vara gravid var fantastiskt,...

Nej fy och usch, det var ett riktigt skit.
Så eländigt rörelsehindrande. Fy.
Men jag tyckte att barn är så roligt att jag ändå gjorde det 3 ggr.

 

[Inte_Ung]

Sen njuter jag förvisso inte av varje stund vi ses, ...

Det gör faktiskt jag.
De är så helt fantastiska människor att jag häpnar över att de är mina barn.
Hur kunde de bli så bra?
Egna meriter? Deras fäder? Frågorna är många.