Det där med att skaffa barn....

[mandalaki]

Men det kan man ju, om man bara väntar i sisådär 18-20 år.

Vilken nytta har en ung kvinna som funderar över barnfrågan av den upplysningen, tycker du?

 

[stjarnhimmel]

Jag undrar också över alla dessa som säger att "meningen med livet är att skaffa barn", "när jag fick barn fick mitt liv en mening" etc.

Vad innebär det då? att om du inte hade kunnat få barn så hade det inte funnit en mening med ditt liv?
Vad som är meningen med ditt liv kan ju bara du bestämma.

Sen har folk som har barn ibland en konstig uppfattning om frivilligt barnlösa. Dvs att man tror att dessa bara"är ute på krogen jämt och är så egoistiska". Som att det enda man kan göra på sin fritid är att vara ute på krogen.. Inget illa om den som vill göra det, men det finns ju även andra aktiviteter eller livsstilar.

 

[Inte_Ung]

Vilken nytta har en ung kvinna som funderar över barnfrågan av den upplysningen, tycker du?

En liten påminnelse om att livet är ganska så långt och att man hinner göra många saker om man gör dem efter varandra.
Om man lever i 80 år och är barn själv i 20 år och har barn i 20 år så finns det 40 år kvar att göra annat på.
När man funderar på att skaffa barn så kan det vara en idé att tänka på var man vill placera dessa olika delar av livet.
Vill man ha dem tidigt och ha barn att ta hand om när man är 20-40 år och göra annat sedan kanske tillsammans med sina vuxna barn eller vill man göra annat först för att sedan boa in sig och vara förälder när man är klar med det?

 

[Inte_Ung]

Vad som är meningen med ditt liv kan ju bara du bestämma.

Meningen med livet måste ju vara att ha så kul som möjligt medan det pågår.
Barn kan vara det som ordnar det.
Men det finns annat som är kul också.

 

[LadyCovergirl]

Jag undrar också över alla dessa som säger att "meningen med livet är att skaffa barn", "när jag fick barn fick mitt liv en mening" etc.

Vad innebär det då? att om du inte hade kunnat få barn så hade det inte funnit en mening med ditt liv?
Vad som är meningen med ditt liv kan ju bara du bestämma.

Jag tycker att det känns sorgligt. Som om de första 15-45 åren (utan barn) bara var en väntan på det "riktiga" livet. Det måste vara hemskt att känna så!
Dessutom tänker jag att det lägger en väldig press på barnet/-n. Eftersom de är meningen med förälderns liv så blir det en rätt tung börda att bära.

 

[Pepson2]

Jag är 31, gift, äger ett hus. Enligt många är det "optimala förutsättningar" för att skaffa/vilja ha barn.

Men nej, jag har inga och vill inte ha några. Jag har aldrig haft ett sug efter barn och har aldrig kunnat/velat se mig själv som "mamma". Jag är helt enkelt för ointresserad av konceptet barn, barnuppfostran osv för att välja ett intresse som tar såpass mycket tid, omsorg och pengar. Jag vill inte ge upp så mycket av det jag vill göra själv, tillsammans med min man och mina hundar, som jag personligen tycker att man bör göra om man skaffar barn.

Man måste inte skaffa barn, även om man uppfyller alla kriterierna som ingår i normen. Men, man kan förbereda sig lite på att bli ifrågasatt av sin omgivning... och redan nu tänka ut bra svar på deras frågor och påståenden.

 

[mandalaki]

En liten påminnelse om att livet är ganska så långt och att man hinner göra många saker om man gör dem efter varandra.
Om man lever i 80 år och är barn själv i 20 år och har barn i 20 år så finns det 40 år kvar att göra annat på.
När man funderar på att skaffa barn så kan det vara en idé att tänka på var man vill placera dessa olika delar av livet.
Vill man ha dem tidigt och ha barn att ta hand om när man är 20-40 år och göra annat sedan kanske tillsammans med sina vuxna barn eller vill man göra annat först för att sedan boa in sig och vara förälder när man är klar med det?

Ditt resonemang utgår då från ett övertalande perspektiv, det ska liksom "trösta" den som säger att Nej, jag vill inte ha barn, det skulle inkräkta för mycket på den livsstil jag vill ha.

Som jag ser det kan man kommentera det med typ Jaha, medan du säger Men om 18-20 år kan du! Jag ser inte att jag behöver förklara något för den här personen, hon kan fatta sina beslut själv.

 

[sjoberga]

Sannolikheten för att du nu kommer att få höra att man kan göra preciiiiis allt man vill även när man fått barn närmar sig 100 procent
#bukeluttrad

Det är klart att man kan. Bara man hinner på den kvart kolikbarnet sover sammanhängande per natt.

Faktum är att barn bör få ta en stor plats i en förälders liv. Annars är nåt på tok. Men att man måste utesluta vissa intressen helt och hållet är inte korrekt heller.

 

[lil-sis]

Jag har en 3-årig dotter och får väl således kalla mig förälder. Det var (då) ett hastigt påkommet beslut men på något vis ändå tillräckligt genomtänkt. Samtidigt så är det inte alltid en dans på rosor. Mina vänner och kollegor brukar då och då fråga hur jag hinner och orkar med heltidsjobb alternativt heltidsstudier och halvtidsjobb, ensamstående med barn varannan vecka, tre hästar och en hund. Svaret är väl helt enkelt att jag inte har något val. Jag har i dagsläget inget alternativ. (Jodå, tanken är att jag bara ska ha en häst så en är till salu och en ska lånas ut på foder.)
Idag är t.ex. en dag då jag är ledig från jobbet och min medryttare ska ta hand om hästarna. Helt ärligt så minns jag inte ens senast det hände. Men att gå och bli bitter för att jag har så mycket att göra ser jag ingen poäng med. Tvärtom, det är en chans för mig att bli effektiv och en bra organisatör. Dessutom får dottern hänga med på mycket och får därmed se och uppleva mycket.

Jag blev gravid på första försöket, hade en förhållandevis enkel graviditet där jag red två hästar om dagen ända fram till dagen då värkarna satte igång och hade inga problem efter förlossningen. Men jag vill troligen inte göra om det iaf. Barnkär är jag inte och jag har vare sig önskan eller behov av ett barn till. Nu har jag förvisso ett barn men känner man så när man inte har barn så tycker jag att man ska låta bli att skaffa barn.

I övrigt så tål jag inte sådana klyschor som att "livet fick mening när jag blev mamma" och liknande uttalanden. Mitt liv hade faktiskt haft precis lika mycket mening utan barn och hade jag av någon anledning inte kunnat få barn så hade jag varit nöjd med det också.

Avslutningsvis, nej, jag ångrar mig inte. Överhuvudtaget ångrar jag nog aldrig saker och ting. Det är ju nämligen poänglöst. Däremot kan jag ibland flyktigt fundera på hur livet kunde ha sett ut och hur mycket enklare tillvaron hade varit utan barn. Men sådana flyktiga funderingar har jag kring andra saker också, hur mitt liv skulle sett ut om jag inte hade haft hästar eller om jag inte hade valt att flytta till Skåne osv osv.

Nej men precis, ångra sig är ju helt meningslöst, man kan ju inte gå tillbaka och ändra något iaf.

 

[Blueberry]

Jag insåg för några år sedan att jag aldrig någonsin skulle vakna upp en dag och tänka att "Nu, nu vill jag ha barn. Nu är jag redo!". Samtidigt har jag liksom inte sett en framtid helt utan barn heller, även om jag har varit tämligen ointresserad av det hela livet. Min man har däremot en barnlängtan, och har haft det ganska länge. Eftersom jag knappast går och väntar på att hitta någon annan som jag hellre vill skaffa barn tillsammans med så insåg jag att får släppa kontrollen. Börja slarva lite. Samtidigt lägger jag mycket ansvar på honom, i form av "Vill du ha barn så får du göra ett, och sen får du ta hand om det." Jag har sett så många relationer där det är kvinnans jobb att bli gravid, och det tänker jag bara inte finna mig i.

Jag tänker också som så att jag tycker inte om andra hundar, men jag älskar mina egna. Det borde fungera på precis samma sätt med barn.

 

[mandalaki]

Det är klart att man kan. Bara man hinner på den kvart kolikbarnet sover sammanhängande per natt.

Faktum är att barn bör få ta en stor plats i en förälders liv. Annars är nåt på tok. Men att man måste utesluta vissa intressen helt och hållet är inte korrekt heller.

Håller med. Fast det är med att utesluta intressen går inte att generalisera, tycker jag. Där måste var och en själv bestämma om hen kan kombinera intresset X, Y eller Z med att ha barn. En person som lämnar ut hästen på foder under småbarnstiden ska inte behöva höra "Jag tävlade fyra hästar, tog fiollektioner och renoverade huset som nyförlöst, det är bara en fråga om prioriteringar".

 

[Inte_Ung]

Ditt resonemang utgår då från ett övertalande perspektiv, .....

Det var inte meningen.
Men min erfarenhet är att många som funderar över barn eller inte resonerar som att de kommer att ha bebisar och småbarn för evigt efter att de blivit föräldrar.
Och så är det ju inte riktigt.
Unga människor tenderar att vara mest bara "här och nu" och missa att det blir olika vart efter.

 

[Dentaku]

Jag har aldrig känt något direkt barnsug men såg väl trots det en framtid där jag skaffade barn. Nu blev det så att jag av olika skäl fattade ett beslut om att det inte var lämpligt för mig att skaffa några barn och det var lite jobbigt eftersom det inte var ett helt fritt val jag gjorde.

Men nu känns det helt rätt, jag har blivit faster till två såna där små människor och det är precis lagom! Man har liksom massor av det roliga men slipper jobbet. Och det var vansinnigt skönt att det visserligen var supermysigt att hålla en enmånaders knodd i famnen förra veckan() men att min biologiska klocka efteråt talade om för mig att det var dags för vin och slösurf och inget annat.

 

[LadyCovergirl]

Nej men precis, ångra sig är ju helt meningslöst, man kan ju inte gå tillbaka och ändra något iaf.

Exakt så! För mig känns det bara som ett sätt att bli bitter.

 

[systeryster]

Förlåt, jag MÅSTE bara fråga: Hur tänker du här?

Jag tänker att jag inte är så noga med titlarna. Bonusmormor eller mormor - lite same, same. Mina systrar är mina systrar även om de egentligen bara är mina halvsystrar.

Rent praktiskt tänker jag att jag kanske har mer tid när jag gått i pension och kan vara till avlastning för en stressad småbarnsfamilj (och kunna lämna hem barnen igen när man tröttnar ).

 

[sjoberga]

Håller med. Fast det är med att utesluta intressen går inte att generalisera, tycker jag. Där måste var och en själv bestämma om hen kan kombinera intresset X, Y eller Z med att ha barn. En person som lämnar ut hästen på foder under småbarnstiden ska inte behöva höra "Jag tävlade fyra hästar, tog fiollektioner och renoverade huset som nyförlöst, det är bara en fråga om prioriteringar".

Fast det är väl, i princip, en fråga om prioriteringar. Men det verkar inte, i mitt tycke, som den senare verkar ha prioriterat barnet särskilt högt. Men visst är det upp till var och en att bedöma och prioritera på sitt sätt.

 

[stjarnhimmel]

Ibland så undrar jag varför man aldrig ställer frågan till folk som vill ha barn- Varför vill du ha barn?
Men däremot ska folk som inte vill ha barn få frågan varför de inte vill..
Det är väldigt märkligt att det anses så självklart att alla måste vilja ha och längta efter barn.

 

[mandalaki]

Men den som känner t ex att hon vill lämna ut hästen på foder för att barnet tar så mycket tid - hon är ju inte hjälpt av hurtiga yttranden om att det är en fråga om prioriteringar?

 

[Mistimed]

Vill man inte ha barn så tycker jag verkligen inte att man ska försöka få några heller, det är ju ingen brist på människor här i världen, så man kan lyxa till det med ett helt igenom egoistiskt beslut och jag tror det är allra bäst.

Det här har jag funderat på lite ibland (ung brud, vill inte ha barn), varför ses det av så många att det är "själviskt" eller "egoistiskt" att välja att inte skaffa barn?
Om man även ser det som du också nämnde "...det är ju ingen brist på människor här i världen..." är det väl närmare oegoistiskt än egoistiskt att inte skaffa barn ur miljösynpunkt?

 

[Angel]

Jag känner absolut ingen längtan efter barn och har aldrig gjort. Är närmare 30 än 20 och om jag fortsätter och utbildar mig till det jag egentligen vill så kommer jag vara närmare 35 innan barn kommer vara aktuellt över huvud taget. Har i dagsläget fast jobb och annars bra förutsättningar men ser faktiskt inte poängen med att jag absolut måste skaffa barn bara för att man "ska" utan vill hellre utveckla mig själv först. Nu kommer säkert någon och säger att man minsann kan göra det samtidigt men jag vill inte det. Ska jag ha barn ska det vara en stabil miljö och inte när jag är student.
Om jag väl kommer fram till att jag vill ha barn så kommer det vara för att jag skulle ha en man som absolut ville ha barn och som kommer vara mycket stöttande. Jag skulle ha ångest för att jag kanske inte skulle tycka om ungarna, att dom skulle lyckas ha ihjäl sig själva (dom lär vara släkt med mig och jag har nästan dödat mig själv av misstag ett antal gånger), bli mobbade i skolan, att världen är på väg och helvete och andra saker man inte kommer kunna påverka (+ generell förlossningsångest efter att ha sett hur stressade personalen på förlossningen här i stan är ).

Sen vill jag egentligen ha en stor "familj" när jag är äldre med jag har massor med syskon som kan få sköta den biten.