En läkare förväntas ju inte operera en familjemedlem heller liksom.
Jo det förväntas man göra om människolivet är i stark fara om man inte gör det. Ingår i läkaretiken.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
En läkare förväntas ju inte operera en familjemedlem heller liksom.
Lärare är utbildade i sin profession, många års studier. Det är viktigt att föräldrar förstår det. Många gör inte det, eller respekterar det inte i alla fall.
Hur är det egentligen?
Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!
Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?
Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?
Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?
Hur har Du det, barn eller inga barn?
Termen "inkompetent" är inte menad som en generell anklagelse till samtlig skolpersonal i landet; det är en direkt anklagelse till de personer det berörde och jag använder termen för att beskriva fakta. Det handlade heller aldrig någonsin om en önskan om särbehandling för mina barn jämfört med andra.Du kan lugnt räkna med att, så gott som, samtliga föräldrar i ditt barns klass också varit med om att "styra upp inkompetent skolpersonal"
Jag förstår. Det är så främmande för mig att tänka i såna banor, men så har jag aldrig haft något intresse av att min kropp måste se perfekt ut i alla lägen, jag är ingen barbie. De förändringar som kroppen genomgick var en del av livet, bara. Smärtan chockade mig första gången, men jag insåg snabbt fördelen med den; precis som för en tyngdlyftare så var smärtan en nyckel till mer kraft för att föda ut barnet som jag längtade så efter att äntligen få hålla om.
Jag menar mest att föräldrarnas hemvävda teorier och egenupplevda skolgång har väldigt liten bäring på hur skolverksamhet ska bedrivas. Det är ganska många som inte fattar det.Ja, nu är det ju ingen hemlighet att lärarutbildningen dras med stora problem, att det långt ifrån är de starkaste studenterna som hamnar där osv.
Jag respekterar personers yrkeskompetens om jag märker av den, så att säga. Inte bara pga utbildningens längd.
"Styra upp", kan jag givetvis inte, men jag ser det inte heller som min sak att lösa alla problem jag ser.
Skolan (med det menar jag grundskola och gymnasium) är helt enkelt inte riktigt kompatibla. Jag avskydde min skoltid från första klass tills jag äntligen kunde hoppa av gymnasiet. (Är högutbildad, men det är trots skolan, inte tack vare.) Skolan är inte min grej, helt enkelt, även som förälder till skolbarn gjorde jag rätt klent ifrån mig i det där maskineriet.
Jag såg heller inte på förhand någon anledning att tro att ett barn till mig skulle fungera bättre i skolan än vad jag gjorde, utan lutar helt enkelt åt att jag inte vill utsätta andra för skolan, särskilt inte älskade andra.
Observera att jag absolut inte tycker att några års egotripp med liten unge är något särskilt vettigt skäl att skaffa barn om man är det minsta tveksam. Jag skulle aldrig anföra det som ett argument i frågan.
Hur är det egentligen?
Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!
Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?
Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?
Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?
Hur har Du det, barn eller inga barn?
Därtill skulle jag vägra föda vaginalt just av rädsla för smärtan och att förstöra underlivet, om än så bara tillfälligt, och jag gör inte vågen av tanken på att behöva bråka med en läkare om det.
Förresten, ni andra som har någorlunda vuxna barn och som skriver att de är sådana fantastiska personer. Tycker inte ni att era barn är rätt lika er själva på rätt många sätt? Och inte enbart på de sätt som ni trivs med hos er själva?
Jag kan ärligt talat inte komma på någon som jag tycker är fantastisk, och absolut ingen i min familj. Snarare är väl idoler på lite avstånd fantastiska, tack vare avståndet.
I fråga om att alltid älska sina barn och sin nya livssituation är jag övertygad om att mörkertalet bland olyckliga och olämpliga (alltså ur egen synvinkel) föräldrar är stort. En vän valde relativt omgående att adoptera bort sitt barn (jag vet inte om det faktiskt är en adoption eller om det fungerar som en fosterhemsplanering, men ni förstår vad jag menar) och en bekant har uttryckt ånger över föräldraskapet, men "ser ingen annan väg ut än att acceptera och uthärda". Jag tror förvisso att fall likt dessa är förhållandevis få, men ändå betydligt fler än vad man hör om.
@cirkus Nej, jag syftade även på människor som passivt ångrar någon del av sitt föräldraskap.
Exakt så, ja.Jag tror att det är fler än vi nirmalt hör om men inte särskilt många ändå.
Visst var det nåt på "Uppdrag granskning" om det där, i vintras?Alltså, alla får ju göra en efterkontroll, vars enda syfte är att undersöka att allt verkligen helt säkert har läkt som det ska efter förlossningen, så man behöver ju inte precis bråka för att få hjälp. Syftet med efterkontrollen är ju just att man ska kunna få hjälp om något inte läkt som det borde.m
Alltså, alla får ju göra en efterkontroll, vars enda syfte är att undersöka att allt verkligen helt säkert har läkt som det ska efter förlossningen, så man behöver ju inte precis bråka för att få hjälp. Syftet med efterkontrollen är ju just att man ska kunna få hjälp om något inte läkt som det borde.m
När det gäller just fortplantning så önskar jag att jag hade varit man.Du vill ju ha barn. Då är det ju det vanligaste att man tar kroppsförändringarna för vad de är, liksom förlossningen.
Mmmm. Att man sen vill ha ett barn till... Det kan ju, rent hypotetiskt, vara svårt för de som blivit skadade att öht känna sig attraktiva för sin man, liksom det kan vara svårt för mannen att känna attraktion för sin kvinna. I de fall där det förekommer läckage av urin och fekalier, menar jag...Dock har det stått en hel del i media senaste åren om att det är vanligt med förlossningsskador och att det är svårt att få hjälp.
Dock handlar det väl om hur gärna msn vill ha barn dvs vill man verkligen ha barn så är man kanske beredd att ta vissa risker för att få barnet.
Haha jag med.. Jag vill inte vara man annars.. Men just när det gäller skaffa barn-grejen. Måste vara himla skönt att ha någon annan som är gravid, förlossning och att inte behövs ta största ansvaret första tiden med barnet.När det gäller just fortplantning så önskar jag att jag hade varit man.
Som man så behöver man ju inte offra sin egen kropp för att få barn.
Det måste vara en stor fördel.
Visst var det nåt på "Uppdrag granskning" om det där, i vintras?