Sv: Det har flyttat in en "kamphund" i mitt hus!
Knapplån.
Jag möter många olika sorters människor, när jag är ute med mina hundar. Vissa är rädda, andra är skeptiska, några älskar dom och dom flesta har noll koll egentligen.
Dom flesta brukar älska dom efter en kort stund, när den stora hanen fått pussas lite och tiken viftat av sig svansen av all glädje. En del är svårköpta, och vill inte konfrontera sina fördomar utan mest gnälla på mig.
Äldre människor är oftast rädda för dom, trots att dom inte ens vet vad för ras dom är av. "Amstaff sade du? Vad är det för ras? Den har jag aldrig hört talas om."
Ja, när dom är vuxna såklart. Som små valpar är dom avgudade av alla
Jag är trevlig och pratar med alla som har frågor, och dom som är intresserade får gärna hälsa också. Är någon rädd, så har jag alltid kort koppel eller går på andra sidan gatan, så att dom ska slippa 3 st livsfarliga kamphundar som skakar i kroppen av glädje när dom ser en människa
Vid frågan om dom bits eller är aggressiva, så svarar jag oftast rätt enkelt, att mina hundar är som vilken annan normal hund som helst på det viset. Hanen går inte ihop med alla andra hanar som finns längre, tiken fungerar med alla som är snälla mot henne och valpen går än så länge ihop med alla trevliga hundar. No more, no less.
Det är något man alltid får tänka på som ägare av sådanahär raser! Man måste vara en god ambassadör för rasen, och visa folk att det faktiskt ÄR trevliga hundar i rätt händer. Hela min by - som när jag flyttade dit nästan sprang när vi kom gåendes - säger nu alltid till mig att dessa hundar ju blir SÅ underbara och trevliga när rätt person håller i kopplet. Sådant är viktigare än att tävla i lydnad eller annat, där andra hundmänniskor bara ser en. Det är dom vanliga människor runtom i landet som behöver möta alla trevliga "kamphundar", som fungerar hur bra som helst i vardagen.
Det finns två personer i hela byn som undviker mig numera. Den ena är en äldre kvinna med två helt rabiata JR's - som hon inte klarar av att hålla om dom kommer för nära mina.
Den andra är en tant på kanske 80+, som har en liiiiten uråldrig pudelkorsning som gapar på allt och alla. Hon har berättat för min granne, att hon inte vågar gå för nära ifall mina hundar kanske vill äta upp hennes eftersom den skäller så mycket om vi möts.
Här i Sthlm, där jag har min familj, så håller jag mig mest undan från människor. Ute i förorten så är alla antingen livrädda och flyr sin väg, eller tycker att mina vuxna är ascoola och vill låna för en parning, eller köpa en valp... Eh... Jag har fått över ett dussin förfrågningar på hanen, men brukar lugnt förklara att jag bara sysslar med renrasavel och inte stödjer någonting annat. Oavsett hur mycket pengar dom erbjuder - för det brukar alltid sluta med budgivning
(Dom är tydligen mycket intresserade av att få upp storlekarna på sina bastarder igen, och min hane är 54 cm hög och väger närmare 35 kg)