Så var vi på återbesök för nästa stötvågsbehandling igår.
Börjar med att säga att han inte var sämre, utan rätt oförändrat vilket egentligen bara är att vänta såhär kort inpå.
Däremot hade jag en av mina värsta dagar med honom nånsin..
Det var ganska stökig stämning i stallet på kliniken och så kan det ju vara med upprörda hästar.
Besöket var, ja inte katastrof men ingen toppenupplevelse av olika skäl. Men behandlingen blev ju gjord och Eikar skötte sig bra
Inga mer skador eller något mer än en avtrampad sko som hovslagaren slog på.
Han var snäll och bra där inne, möjligen lite obekväm under stötvågen, och det gjordes inte lika bra gentemot honom som första gången. Önskade så att jag haft någon med mig som kunnat hålla honom så jag kunde styra upp lite...
Sen blåvägrade han att gå in och åka hem. För mig känns det nästintill helt från ingenstans. Visst har han väl kunnat kinka lite ibland, men kunnat övertalas att gå in inom 5 min.
Han parkerade och slingrade sig på ett sätt som inte är likt honom.
Ändå så stod han ännu bättre dit igår än förra gången så att han skulle vara mer rädd för att åka känns konstigt.
Han stod bra hem också. Jag väntade tills han var vaken innan jag körde.
Det slutade med lite sedering och en assistent som kunde baxa in honom för att komma därifrån. Med facit i hand så borde säkert det gjorts betydligt tidigare men det är inte lätt att inse det.
Det finns ju alltid saker man kunnat göra annorlunda.
30/5 ska vi iväg igen. Troligen är jag ensam att lasta då med, även här hemma.
Jag ska såklart börja träna idag och får träna varje dag, men jag hoppas det var en tillfällig låsning igår.
Förhoppningsvis får jag till lastningen ensam utan problem till dess.
Annars får jag se om det går att hitta någon ambulerande som har stötvåg...