Det ständiga dåliga samvetet

[bergstopp]

Ja, nu kommer det ytterligare en ”dåligt samvetestråd” från mig. Jag har dock blivit bättre men det ständiga föräldrarsamvetet äter upp mig nu ikväll så får skriva av mig här.

Jag älskar min son (såklart). Hade helst av allt velat vara hemmamamma och umgåtts med honom hela dagarna. Men nu när vi snart har nått 3 års ålder och viljan hos denna lilla gosse växer och växer så är jag såå trött vissa dagar.
Han är väldigt mammig, vill vara med mig mest och hela tiden helst
Älskar att känna hans kärlek och njuter av att ha honom nära. Men ibland blir jag trött och grinig när det är svårt för mig att tex kunna laga mat ifred osv. Tycker det är jättekul att han vill vara med och laga mat men det är ju också riskabelt med varma stekpannor och kokande vatten så det brukar bli lite svettigt.

Vet inte vad jag vill ha sagt. Men visst är jag inte ensam? Om att längta lite efter den där lilla egentiden på kvällen trots att man njuter av att vara med sitt barn?
Mitt redan kassa samvete har lite svårt att hantera känslorna när man kommer från jobbet och vill så gärna leka och busa men kroppen bara är tung och trött. Känner mig som en usel mamma trots att jag vet hur mycket han vill vara med mig och den enorma kärleken jag känner för honom. Då kan det ju inte vara SÅ illa..

 

[Jenka]

Du är definitivt inte ensam! Och man har rätt till känslor, trötthet osv även som förälder. Men jag har också lätt att få dåligt samvete.

 

[Amk]

Hur många människor med ett barns intellekt finns det som du kan tänka dig att umgås med 24h/dygn utan att bli irrriterad ibland (eller ganska ofta?). För mig framstär det som omänskligt att vilja göra något/umgås med någon så stor del av ens tid att det hade gått helt friktionsfritt.

 

[Tassetass]

Hur många människor med ett barns intellekt finns det som du kan tänka dig att umgås med 24h/dygn utan att bli irrriterad ibland (eller ganska ofta?). För mig framstär det som omänskligt att vilja göra något/umgås med någon så stor del av ens tid att det hade gått helt friktionsfritt.

Hur många människor oavsett intellekt går att umgås med 24/7 i flera år utan att bli irriterad?

 

[Tassetass]

Ja, nu kommer det ytterligare en ”dåligt samvetestråd” från mig. Jag har dock blivit bättre men det ständiga föräldrarsamvetet äter upp mig nu ikväll så får skriva av mig här.

Jag älskar min son (såklart). Hade helst av allt velat vara hemmamamma och umgåtts med honom hela dagarna. Men nu när vi snart har nått 3 års ålder och viljan hos denna lilla gosse växer och växer så är jag såå trött vissa dagar.
Han är väldigt mammig, vill vara med mig mest och hela tiden helst
Älskar att känna hans kärlek och njuter av att ha honom nära. Men ibland blir jag trött och grinig när det är svårt för mig att tex kunna laga mat ifred osv. Tycker det är jättekul att han vill vara med och laga mat men det är ju också riskabelt med varma stekpannor och kokande vatten så det brukar bli lite svettigt.

Vet inte vad jag vill ha sagt. Men visst är jag inte ensam? Om att längta lite efter den där lilla egentiden på kvällen trots att man njuter av att vara med sitt barn?
Mitt redan kassa samvete har lite svårt att hantera känslorna när man kommer från jobbet och vill så gärna leka och busa men kroppen bara är tung och trött. Känner mig som en usel mamma trots att jag vet hur mycket han vill vara med mig och den enorma kärleken jag känner för honom. Då kan det ju inte vara SÅ illa..

Nä, du är inte ensam, men du är onödigt hård mot dig själv. Man är inte en dålig förälder och barn far inte illa för att man är trött och tung efter jobbet, eller för att man av goda skäl inte alltid vill eller kan låta barnen vara med. Att göra våld på sig själv för att leka med ett barn som åtminstone rent åldersmässigt skulle kunna börja lära sig att leka själv, eller för den delen lära sig ha tråkigt, gör ingen glad.

Det här känns som en jäkla klyscha, men barn mår inte dåligt av att en förälder som älskar och respekterar sitt barn sätter gränser runt sig själv. Framförallt mår barn inte dåligt av att se kvinnliga föräldrar göra det, eftersom kvinnor på gruppnivå är rätt kassa på det, utan det är nog snarare bara bra. Där kommer ju också biten om egentid in, något som fan bara kvinnor skäms över att vilja ha. Man slutar inte, eller åtminstone så tycker jag att man inte bör sluta, vara en egen individ bara för att man blir morsa.

 

[Lazy Lady]

Ja, nu kommer det ytterligare en ”dåligt samvetestråd” från mig. Jag har dock blivit bättre men det ständiga föräldrarsamvetet äter upp mig nu ikväll så får skriva av mig här.

Jag älskar min son (såklart). Hade helst av allt velat vara hemmamamma och umgåtts med honom hela dagarna. Men nu när vi snart har nått 3 års ålder och viljan hos denna lilla gosse växer och växer så är jag såå trött vissa dagar.
Han är väldigt mammig, vill vara med mig mest och hela tiden helst
Älskar att känna hans kärlek och njuter av att ha honom nära. Men ibland blir jag trött och grinig när det är svårt för mig att tex kunna laga mat ifred osv. Tycker det är jättekul att han vill vara med och laga mat men det är ju också riskabelt med varma stekpannor och kokande vatten så det brukar bli lite svettigt.

Vet inte vad jag vill ha sagt. Men visst är jag inte ensam? Om att längta lite efter den där lilla egentiden på kvällen trots att man njuter av att vara med sitt barn?
Mitt redan kassa samvete har lite svårt att hantera känslorna när man kommer från jobbet och vill så gärna leka och busa men kroppen bara är tung och trött. Känner mig som en usel mamma trots att jag vet hur mycket han vill vara med mig och den enorma kärleken jag känner för honom. Då kan det ju inte vara SÅ illa..

Alltså.. Egentiden VUXENTIDEN på kvällen när lillfis sover är ju fantastisk Jag älskar vår son mer än nåt annat men jag/vi behöver få andas mellan varven.

 

[pollex]

Ja, nu kommer det ytterligare en ”dåligt samvetestråd” från mig. Jag har dock blivit bättre men det ständiga föräldrarsamvetet äter upp mig nu ikväll så får skriva av mig här.

Jag älskar min son (såklart). Hade helst av allt velat vara hemmamamma och umgåtts med honom hela dagarna. Men nu när vi snart har nått 3 års ålder och viljan hos denna lilla gosse växer och växer så är jag såå trött vissa dagar.
Han är väldigt mammig, vill vara med mig mest och hela tiden helst
Älskar att känna hans kärlek och njuter av att ha honom nära. Men ibland blir jag trött och grinig när det är svårt för mig att tex kunna laga mat ifred osv. Tycker det är jättekul att han vill vara med och laga mat men det är ju också riskabelt med varma stekpannor och kokande vatten så det brukar bli lite svettigt.

Vet inte vad jag vill ha sagt. Men visst är jag inte ensam? Om att längta lite efter den där lilla egentiden på kvällen trots att man njuter av att vara med sitt barn?
Mitt redan kassa samvete har lite svårt att hantera känslorna när man kommer från jobbet och vill så gärna leka och busa men kroppen bara är tung och trött. Känner mig som en usel mamma trots att jag vet hur mycket han vill vara med mig och den enorma kärleken jag känner för honom. Då kan det ju inte vara SÅ illa..

Du är inte ensam! Jag tycker att @Tassetass redan skrivit det mesta, men ett rent praktiskt knep som jag brukar ta till när jag känner mig lite samvetsöm är att bestämma mig för att nu gör vi först en sak tillsammans - sedan måste jag göra mitt och barnet får göra något annat. ”Nu läser vi en bok tillsammans - sedan ska jag laga middag!” - så blir det liksom tydligt det gemensamma vi gjort också.

 

[Heulwen]

Funderar på att skriva ut @Tassetass svar och hänga på kylskåpet, så jäkla bra! Har en känsla av att jag kommer behöva det i framtiden ... Min man är redan nu på mig om att jag måste ta mig tid att äta, även om bebis är gnällig. Att se det som att jag gör min dotter en tjänst om jag tar hand om mig själv och sätter gränser var smart. Även om hon nu är lite för liten för att förstå det.

 

[Amk]

Hur många människor oavsett intellekt går att umgås med 24/7 i flera år utan att bli irriterad?

Inte med mig iallafall

 

[Imogen]

Finns det någon småbarnsförälder som inte njuter av (och längtar till!) de där få timmarna av egentid på kvällen?

Att man uppskattar tid för sig själv säger ju ingenting om relationen man har till sina barn. De flesta snart treåringar är helt underbara, halvt förskräckliga och en skvätt enerverande. Skulle påstå att tid för återhämtning är rätt nödvändigt för att orka vara sitt bästa jag

 

[bergstopp]

Tack för alla svar nu känns det bättre.

 

[Roheryn]

Hur många människor oavsett intellekt går att umgås med 24/7 i flera år utan att bli irriterad?

Ingen! Jag hade blivit fullkomligt tokig utan egentid!!!

 

[Kilauea]

Alltså.. Egentiden VUXENTIDEN på kvällen när lillfis sover är ju fantastisk Jag älskar vår son mer än nåt annat men jag/vi behöver få andas mellan varven.

Precis. Det finns en anledning till att jag inte lägger mig i tid när liten sover på kvällen, för det är så skönt sitta i soffan - själv. Eller dammsuga. Eller fixa disk. Eller....osv