Det står still

Allt inom vården står still p.g.a. semester. Så jag sitter här och tankarna snurrar. Enligt den information jag fått så ska jag göra en NP-utredning i höst. Jag känner på mig att det blir åtminstone en add-diagnos, även om det inte är klockrent. Men det är ju en hel del som stämmer med det ändå.

Jag kan ju inte låta bli att undra hur livet kommer att bli med en bekräftelse på att jag permanent "defekt", att jag liksom inte kan vissa saker och aldrig kommer att lära mig heller. Kommer jag alltid att sitta med en rastlös känsla i kroppen? Kommer jag alltid sitta med beslutsångest över vilken uppgift jag ska ta tag i och blir det alltid svårt att ta tag i tråkiga uppgifter och slutföra dessa? Kommer mitt liv alltid kännas kaotiskt?

Som vuxen så borde jag ju klara mig på egen hand och tanken att jag inte kan lösa saker själv känns jobbig.

Sen funderar jag på det här med mina föräldrar. Att farsan var knäpp insåg jag tidigt. Tyvärr verkar morsan också vara det. Vad är då sannolikheten att jag själv har klarat mig från att vara knäpp? Lika med noll skulle jag tro. Jag kan nog inte riktigt låta bli att vara lite bitter över mina gener, men tyvärr går det inte att göra något åt.

Och med de förutsättningarna så kan jag inte se särskilt positivt på framtiden.

 

[Jen80]

NPF betyder Neuro Psykiatrisk Funktionsnedsättning

Det skulle knappast kallas för funktionsnedsättning om det inte var någon avvikelse från det normala som skapar hinder i vardagen, d.v.s. defekt. Jag ser det som samma sak. Sen om andra värderar orden på annat sätt kan inte jag rå för.

Här har du en sån där defekt människa. Men vet du vad, jag är en förbannat bra människa - men inte defekt! Fy fasen vilken vidrig människosyn. Vi med diagnoser må fungera lite annorlunda i vissa situationer, men att det skulle vara något fel på oss? Seriöst, jag tog förbannat illa upp av det du skrev.

När jag var 27 fick jag äntligen rätt diagnos, en autismdiagnos. Livet blev så mycket lättare med rätt hjälp och stöd, jag blev snudd på självgående tack vare LSS och den hjälp jag fick därifrån. Många som träffar mig tror inte ens att jag har någon diagnos, för jag har fått lära mig leva med det och framförallt acceptera att jag inte fungerar som alla andra. Men visst skapar det hinder, det säger jag ingenting om, men då får man ta sig över dom!

ALLA har sina dippar i livet, det behöver man inte ha en diagnos för. Alla hanterar allt olika, alla hanterar sin vardag olika - alla hanterar ALLT olika.

För 2,5 år sen fick jag en ny läkare som ville gå igenom alla mina journaler (började på psyk när jag var 15, jag fyller 39 i år) tillsammans med psykologerna på kliniken för hon tror att någon har missat väldigt mycket under alla år.Jag blev uppsatt på ADHD-utredningslistan och för 1,5 månad sen blev den äntligen av (ganska normal kötid här nere). Well....det gick som dom väntat sig allihop - jag skrapade ihop en diagnos till. Full pott på ALLA diagnoskriterier både som vuxen och som barn. Jag fick prova centralstimulerande medicin och gjorde om ett test. Jag gick från resultat 0 till 98 (!!!!). De 4-5 timmarna som de satt i var de bästa timmarna i mitt liv, utan att överdriva. Jag fungerade, verkligen fungerande!Jag längtar verkligen till september för då ska jag äntligen få börja med medicinering.

En defekt diagnos till! Hoppla!
Något fel med det? Nej, för nu får jag ju hjälp!

Och jag har fler än så, jag har många diagnoser både fysiskt och psykiskt. De kring mig säger att det är ett rent jäkla under att jag ens lever - jag håller med. Men vad ska jag göra, lägga mig ner och gråta? Det hjälper inte. Jag bryter ihop, sen kommer jag tillbaka igen.

Vet du vad, du måste verkligen ändra ditt tankesätt. Jag har följt dig länge men inte skrivit något, men när jag läste det jag citerade fick jag fasen nog alltså.

Jag har nästan inga vänner nära, jag vet inte ens hur man skaffar vänner.
Vad gör jag åt saken? Accepterar.

Jag har arbetstränat, haft eget företag, haft daglig verksamhet mm sen jag gick ut gymnasiet -98 (blev sjukskriven dagen efter studenten). Ingenting fungerar, inte ens anpassad daglig verksamhet 5 timmar i veckan. Det här är det jag har allra svårast att acceptera och är fruktansvärt ledsen över, jag kan inte arbeta.

Jag lever ensam även om jag inte vill det. För jag orkar inte ha människor så tätt inpå. Svårt att acceptera det också men det får jag göra.

Min familj?! De bor nästan 20 mil bort, ett syskon har jag nyligen sagt upp kontakten med helt och hållet, min pappa och min bror finns för mig men inte mer än så, vi träffas nästan aldrig. Min mamma är döende i cancer. Jag har alltid varit den som varit utanför och det "svarta fåret". Då var då, nu är nu. Man kan inte göra mycket mer än att acceptera det.

Du är så himla rädd för att få en diagnos. Jag förstår verkligen inte varför. En diagnos är för att man ska kunna få hjälp, det är inget någon sätter för att det är roligt. Många diagnoser kan man bota, vissa inte- men det finns behandling och hjälp för att klara sig så bra man bara kan med de förutsättningar man har. Ingen, verkligen ingen - är perfekt.

Livet är inte lätt. Det är det inte för NÅGON.

Tyvärr kan jag inte skriva mer nu för jag måste mata fru igelkott som kom in på besök igen genom altandörren. Hon vet var kattmaten är.... (jag fick avliva min älskade katt för 1,5 vecka sen)

 

[Jen80]

Btw om projekt som inte är klara. Jag började måla om min lägenhet för snart 5 år sen...men va fan, man ska inte stressa.....

 

[Magiana]

Här har du en sån där defekt människa. Men vet du vad, jag är en förbannat bra människa - men inte defekt! Fy fasen vilken vidrig människosyn. Vi med diagnoser må fungera lite annorlunda i vissa situationer, men att det skulle vara något fel på oss? Seriöst, jag tog förbannat illa upp av det du skrev.

När jag var 27 fick jag äntligen rätt diagnos, en autismdiagnos. Livet blev så mycket lättare med rätt hjälp och stöd, jag blev snudd på självgående tack vare LSS och den hjälp jag fick därifrån. Många som träffar mig tror inte ens att jag har någon diagnos, för jag har fått lära mig leva med det och framförallt acceptera att jag inte fungerar som alla andra. Men visst skapar det hinder, det säger jag ingenting om, men då får man ta sig över dom!

ALLA har sina dippar i livet, det behöver man inte ha en diagnos för. Alla hanterar allt olika, alla hanterar sin vardag olika - alla hanterar ALLT olika.

För 2,5 år sen fick jag en ny läkare som ville gå igenom alla mina journaler (började på psyk när jag var 15, jag fyller 39 i år) tillsammans med psykologerna på kliniken för hon tror att någon har missat väldigt mycket under alla år.Jag blev uppsatt på ADHD-utredningslistan och för 1,5 månad sen blev den äntligen av (ganska normal kötid här nere). Well....det gick som dom väntat sig allihop - jag skrapade ihop en diagnos till. Full pott på ALLA diagnoskriterier både som vuxen och som barn. Jag fick prova centralstimulerande medicin och gjorde om ett test. Jag gick från resultat 0 till 98 (!!!!). De 4-5 timmarna som de satt i var de bästa timmarna i mitt liv, utan att överdriva. Jag fungerade, verkligen fungerande!Jag längtar verkligen till september för då ska jag äntligen få börja med medicinering.

En defekt diagnos till! Hoppla!
Något fel med det? Nej, för nu får jag ju hjälp!

Och jag har fler än så, jag har många diagnoser både fysiskt och psykiskt. De kring mig säger att det är ett rent jäkla under att jag ens lever - jag håller med. Men vad ska jag göra, lägga mig ner och gråta? Det hjälper inte. Jag bryter ihop, sen kommer jag tillbaka igen.

Vet du vad, du måste verkligen ändra ditt tankesätt. Jag har följt dig länge men inte skrivit något, men när jag läste det jag citerade fick jag fasen nog alltså.

Jag har nästan inga vänner nära, jag vet inte ens hur man skaffar vänner.
Vad gör jag åt saken? Accepterar.

Jag har arbetstränat, haft eget företag, haft daglig verksamhet mm sen jag gick ut gymnasiet -98 (blev sjukskriven dagen efter studenten). Ingenting fungerar, inte ens anpassad daglig verksamhet 5 timmar i veckan. Det här är det jag har allra svårast att acceptera och är fruktansvärt ledsen över, jag kan inte arbeta.

Jag lever ensam även om jag inte vill det. För jag orkar inte ha människor så tätt inpå. Svårt att acceptera det också men det får jag göra.

Min familj?! De bor nästan 20 mil bort, ett syskon har jag nyligen sagt upp kontakten med helt och hållet, min pappa och min bror finns för mig men inte mer än så, vi träffas nästan aldrig. Min mamma är döende i cancer. Jag har alltid varit den som varit utanför och det "svarta fåret". Då var då, nu är nu. Man kan inte göra mycket mer än att acceptera det.

Du är så himla rädd för att få en diagnos. Jag förstår verkligen inte varför. En diagnos är för att man ska kunna få hjälp, det är inget någon sätter för att det är roligt. Många diagnoser kan man bota, vissa inte- men det finns behandling och hjälp för att klara sig så bra man bara kan med de förutsättningar man har. Ingen, verkligen ingen - är perfekt.

Livet är inte lätt. Det är det inte för NÅGON.

Tyvärr kan jag inte skriva mer nu för jag måste mata fru igelkott som kom in på besök igen genom altandörren. Hon vet var kattmaten är.... (jag fick avliva min älskade katt för 1,5 vecka sen)

Jag orkade inte riktigt läsa hela men du har, precis som många andra, missförstått mig.

 

[Jen80]

Det bästa sättet att hitta en försvunnen sak är att köpa en ny. Då dyker den första upp

Eller hur! Helt plötsligt har man pennor och tändare för en livstid. Eller en vecka, för sen får man handla igen