Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S
Jag lyckades efter många om och men få kontakt med honom förra veckan. Vi träffades på en av alla miljoner dejtingsidor och jag har inte vart in där sen jag ansåg oss vara seriösa. Men förra veckan loggade jag in där igen och fick syn på honom online, satan i gatan vilket knivhugg i hjärtat det var. För han var inte där för att vara social eller leta vänner, det stod att han var där för att dejta, han hade även lagt in nya bilder. Så jag gjorde ett sista försök att skriva till honom, innan har jag mest försökt att få allting att låta så bra som möjligt och inte vara sur. Nu skrev jag helt sonika bara: "Är jag så jävla hemsk och tycker du så jävla illa om mig att du inte ens tycker jag är värd ett samtal?" <--- inge svar, då skrev jag:"Göra slut på sms är inte okej i min värld nånsin, definitivt inte vad vi framförallt jag gått igenom för våran skull!" <---tadaaa! Han svar vart då: " Jag tycker inte illa om dig överhuvudtaget. Du gjorde slut själv när du frågade om jag tänkt göra slut och när du skickade alla meddelanden när jag inte hade tid eller ork att svara på meningslösa meddelanden. Du är en toppen tjej på alla vis, men du har för mycket problem i ditt liv liksom jag. Brännskadorna, vårat problem, hunden och hästen.. det blir för mycket" <--- och där tog det slut, jag svarade på detta och fick sen aldrig något mer svar.
Så nu har jag gett upp, han skyller allt på alla mina problem att det blev för mycket. Och fine jag köper att det var jävlig mycket, brännskadorna fick jag 2 veckor innan jag började prata med honom. Dock tycker jag inte att han behövt lida av mina problem mer än aborten, för efter aborten försvann han ju. När hans dotter var sjuk så ja då skrev jag till honom några ggr i veckan för att tala om att jag bryr mig, att jag finns där, tycker om honom och saknar honom. Ingeting om hunden som jag avlivade i just den vevan, ingenting om mitt beslut angående hästen, ingenting om at jag var sjukskriven eller om hur dåligt jag mådde. Jag försökte sätta mig själv åt sidan och finnas där för honom. Detta var ju dock ingenting värt för honom, han verkar tycka att jag borde hållt käft dom veckorna och bara väntat på att han hörde av sig. Vilket i min värld är helt galet, vi var ju nästintill ett par och då kan man inte bara ignorera den andra partnen, inte ens när det är jobbigt. Hade han bara hört av sig och talat om läget och bett att jag skulle ge honom tid så hade det vart en sak, men han ignorerade bara allt jag skrev och hörde inte av sig alls.
Ja jag kanske var jobbig, men å andra sidan kan jag tycka att han kunde haft lite överseende med det. Med tanke på att i just den vevan så hade min kropp precis slutat att vara gravid och det är ju inte en process som bara försvinner, det tar ett tag för hormoner och känslor att stabilisera sig. Men att allt innan han försvann var bra spelar tydligen ingen roll, utan han grundar allting på att jag hörde av mig när han hade det tufft. Jag är en hemsk människa som försökte visa att jag brydde mig och att jag fanns där.. :S
Ja visst är livet snällt mot mig? Jag känner mig redo att lägga mig ner och självdö, vilket jag nog hade gjort om jag inte hade vart tvungen att ta tag i allt med hästen och dens skada nu. Förundras själv över att jag fortfarande tar mig ur sängen. För visst, livet är inte enkelt.. Men jag tycker nog att jag fått mer skit än vad jag förtjänar, än vad någon människa förtjänar. Skulle inte ens önska min värsta fiende dom senaste 5 månaderna i mitt liv.
