Jag förstår dig till fullo
@Ramona, med skillnaden att jag trivs med mitt jobb. Men karlar... Herregud! Varför blir jag aldrig nöjd?!
Jag blir inte lätt kär, men när jag blir det så blir det kortslutning i skallen och jag blir lite knäpp. Men, för att skydda mig själv (har jag kommit på med ålder och vishet) så hittar jag allehanda fel på karlstackarn, för att det inte ska göra för ont om han skulle lämna mig. Till slut har jag intalat mig själv alla de där felen så att de blir en stor sanning och attraktionen dör.
Jag har försökt jobba bort detta beteende, men det lever kvar ändå.
Ibland har jag försökt med en "snäll" kille, en svärmorsdröm. Det klarar jag inte heller, för jag själv är så stark som person att är killen inte det, tar jag över och blir "mannen i familjen" (missförstå mig rätt) som sköter allt det jobbiga (med killens goda vilja) och då dör attraktionen direkt också.
En sak som jag har benhård koll på, vilket kan tänkas löjligt, är om man lämnar en affär utan att handla något. De flesta tycker nog att det är lite ... ja, inte genant, men man känner sig lite uttittad av kassörskan. Det är en riktig erotikdödare med karlar som då man närmar sig kassorna börjar släpa på stegen för att jag ska gå först (inte av artighet utan för att kassörskan ska titta på mig och inte honom). Det händer ofta och jag retar mig varje gång det händer. Och så dör attraktionen. Jag behöver en man som tar ledningen.
Jag hamnar ofta i att jag är den som får göra det pinsamma, jobbiga, besvärliga i ett förhållande, förmodligen för att jag är stark och gör det bara, men när det blir en vana så dör attraktionen.
Överhuvudtaget så dör min attraktion för män väldigt fort och jag hamnar i "rör mig inte för då kräks jag i munnen"-läget. Och sedan tar det slut.
Jag tror att jag behöver någon som är starkare som person än vad jag själv är, därmed inte sagt att jag är jättestark, men jag har ganska klara åsikter och tar lätt över om ingen annan gör det, det sistnämnda tycker jag dock är jätteskönt. Jag vill inte leda, men när ingen gör det måste jag.
Sedan har jag väl höga krav, jag kan ofta titta på kompisars män och tänka "men varför står hon ut med honom, vad ser hon hos honom överhuvudtaget?". Jag ser dock inte de höga kraven som något positivt, så klart, jag vill också vara nöjd och glad i ett förhållande med en "vanlig" människa.
Nej, jag är fullt medveten om att felet är mitt, och har försökt jobba bort det, men det verkar inte gå bra, så nu sitter jag här, snart 40 år och ska återigen göra slut med en man vars attraktionskraft försvunnit...
