Diskussion kring npf-diagnoser (Utbruten)

Petruska

Trådstartare
En moderator har brutit ut detta från en annan tråd eftersom ämnet passar i en egen tråd.

Ja, att det skulle vara pga autismspektrum säger hem aldrig, och av förklarliga skäl inte jag heller.
Men rak kommunikation tror jag är nyckeln. Jag tar ju inte illa upp om du avbokar en träff pga trött/sjuk/inte sugen, men dyker du upp och det märks att du hellre legat hemma undrar jag varför du inte säger det innan, så ses vi när det passar.
Många i tråden uttrycker oro för att säga nej osv, jag tror ine man behöver oroa sig så mycket. Hellre vara tydligt med att man inte orkar/vill än dra sig undan eller tvinga sig.
Jag tror det underlättar att veta om diagnos om den påverkar mycket, annars är det ju känslan man pratar om eller som i vårt fall: gapflabbar åt hur olika vi ibland läser situationer.
Alltså, i fall då tex barn inte lär sig prata föträn flera år efter sina jämnåriga och liknande, då måste man ju reda ut varför och förhålla sig till det på olika sätt.

Men många som har någon npf är ju inte alls märkbart funktionshindrade på något liknande sätt. I de fallen gör det iaf för mig ingen skillnad att "inte orka/kunna" och att "inte orka/kunna pga diagnos".

Mitt problem här, i den mån jag har ett, handlar nog om att normaliteten verkar bli väldigt trång när allt som är det minsta "onormalt" eller lite eget måste förklaras i termer av diagnoser.
 
Mitt problem här, i den mån jag har ett, handlar nog om att normaliteten verkar bli väldigt trång när allt som är det minsta "onormalt" eller lite eget måste förklaras i termer av diagnoser.

Där håller jag med, även om jag faktiskt inte träffat någon i verkliga livet som har uttryckt sig så.
 
Ja, och då förklarade han ju också, precis som vi andra gör.

Självklart är det inte barnet med npf som är problemet, men det blir väldigt socialt osmidigt att i längden inte förklara varför barnet beter sig som det gör utan bara säga "han gör så gott han kan" eller "tyvärr, han kan inte bättre".

Varför barnet vägrar dela med sig, retas, får vredesutbrott, vägrar sitta vid bordet och äta, slåss och säger fula ord. Inte alla vuxna förstår självmant att det är ett funktionshinder, och en del fattar inte ens när man förklarar.

Jag ser att det verkar som att jag är helt upprörd men det är jag alltså inte. Det är bara det att ibland krävs det en förklaring och inte ens då hjälper det.
Och för MIN del kvittar det, när det gäller andras barn iaf, om barnet som beter sig så där har en diagnos eller inte. Ungen är ju som hen är oavsett. (Och jag vet rätt väl att det inte handlar om vanliga små ilskeutbrott, tex.)
 
Alltså, i fall då tex barn inte lär sig prata föträn flera år efter sina jämnåriga och liknande, då måste man ju reda ut varför och förhålla sig till det på olika sätt.

Men många som har någon npf är ju inte alls märkbart funktionshindrade på något liknande sätt. I de fallen gör det iaf för mig ingen skillnad att "inte orka/kunna" och att "inte orka/kunna pga diagnos".

Mitt problem här, i den mån jag har ett, handlar nog om att normaliteten verkar bli väldigt trång när allt som är det minsta "onormalt" eller lite eget måste förklaras i termer av diagnoser.

Nä, inte för mig heller, men jag tucker mig ha uppfattat att det är en lättnad att berätta för den med diagnosen i de fall det hänt. De som ine sagt nåt märker jag inte, jag har ett för stort spann för ”normalt” tror jag, jag är inte uppmärksam på sånt.
 
Ja. Jag fattar skillnaden. Min pappa har dock inte alltid varit gammal, däremot alltid haft funktionshinder. (Det hände när han var yngre att käcka karlar dunkade honom i ryggen och skämtade om forbollsskador. Han svarade lugnt att nej, han hade polio som barn.) Och ja, jag tror på att följdfrågorna förekommer. Men jag lutar också åt att det är de som är problemet, snarare än barnet med en npf.
Fast polio känna accepterat. Det är förståeligt att han inte kan gå, jämför med en kvinna som hamnat i rullstol pga sexuella övergrepp som lett till ett sådant psykiskt trauma att hon inte längre är förmögen att använda sina ben. ( träffade på det för ett tag sen). Hon får bemöta vansinnigt med mängder av kritik och ifrågasättanden. Jag håller egentligen med dig om diagnos som förklaring eftersom vi alla befinner oss mer eller mindre på olika spektrumskalor, men jag är samtidigt kluven. Detta eftersom jag annars inte skulle förstå hur jag ska bemöta npf personer på bästa sätt, t ex mina egna barn.
 
Nä, inte för mig heller, men jag tucker mig ha uppfattat att det är en lättnad att berätta för den med diagnosen i de fall det hänt. De som ine sagt nåt märker jag inte, jag har ett för stort spann för ”normalt” tror jag, jag är inte uppmärksam på sånt.
Det tänker jag att jag nog också har, jämfört med andra. Men egentligen inte FÖR stort. Jag VILL att normaliteten är bred. Mun upplevelse är att tidsandan motarbetar mig på den punkten.
 
Men många som har någon npf är ju inte alls märkbart funktionshindrade på något liknande sätt. I de fallen gör det iaf för mig ingen skillnad att "inte orka/kunna" och att "inte orka/kunna pga diagnos".

Mitt problem här, i den mån jag har ett, handlar nog om att normaliteten verkar bli väldigt trång när allt som är det minsta "onormalt" eller lite eget måste förklaras i termer av diagnoser.

Om det är "lite eget" ska man ju inte ha en diagnos. Om diagnoskriterierna innebär att en markant nedsättning ska finnas, och det på flera plan i livet, då kan man rimligen utgå ifrån att det finns något större under ytan även om du som utomstående inte kan se det. (Eller så handlar diskussionen om feldiagnosticering och det är något helt annat.)

Hos en vuxen och välfungerande person kan det innebära att ingen utom de absolut närmaste ser vad som händer egentligen. Jag har delat bostad eller jobbat nära människor i flera år, och de har ändå aldrig varit i närheten av mig när jag kapsejsar. De ser "lite egen och introvert".

Jag vet när jag behöver ta höjd, och jag har möjlighet att göra det eftersom jag styr mitt jobb nästan helt själv (och med kollegor som respekterar olika behov utan att försöka förklara något som ändå inte riktigt går att förstå). Jag undviker i mesta möjliga mån att försätta mig i situationer där jag bryter ner fullständigt och inte klarar grundläggande exekutiva funktioner som att hitta hem, öppna dörren och ta av mig ytterkläder...
 
Det tänker jag att jag nog också har, jämfört med andra. Men egentligen inte FÖR stort. Jag VILL att normaliteten är bred. Mun upplevelse är att tidsandan motarbetar mig på den punkten.

Nä, inte för stort som i att det borde vara snävare, men för stort som i att det är få saker jag upplever som onormala om ingen pekar på det. Jag satt på golvet och jobbade i tre år för att det var bekvämast.
 
Om det är "lite eget" ska man ju inte ha en diagnos. Om diagnoskriterierna innebär att en markant nedsättning ska finnas, och det på flera plan i livet, då kan man rimligen utgå ifrån att det finns något större under ytan även om du som utomstående inte kan se det. (Eller så handlar diskussionen om feldiagnosticering och det är något helt annat.)

Hos en vuxen och välfungerande person kan det innebära att ingen utom de absolut närmaste ser vad som händer egentligen. Jag har delat bostad eller jobbat nära människor i flera år, och de har ändå aldrig varit i närheten av mig när jag kapsejsar. De ser "lite egen och introvert".

Jag vet när jag behöver ta höjd, och jag har möjlighet att göra det eftersom jag styr mitt jobb nästan helt själv (och med kollegor som respekterar olika behov utan att försöka förklara något som ändå inte riktigt går att förstå). Jag undviker i mesta möjliga mån att försätta mig i situationer där jag bryter ner fullständigt och inte klarar grundläggande exekutiva funktioner som att hitta hem, öppna dörren och ta av mig ytterkläder...
Men är det ett problem, tycker du, att det som når fram till andra är av karaktären "lite egen"? Att kreti och pleti ser en när en är som svagast, tilltalar inte mig i alla fall.
 
Nä, inte för stort som i att det borde vara snävare, men för stort som i att det är få saker jag upplever som onormala om ingen pekar på det. Jag satt på golvet och jobbade i tre år för att det var bekvämast.
Jag har ett liknande mönster när det gäller frågan om hur arg det kan anses normalt att barn blir.
 
Men är det ett problem, tycker du, att det som når fram till andra är av karaktären "lite egen"? Att kreti och pleti ser en när en är som svagast, tilltalar inte mig i alla fall.

Nej, absolut inte, den delen hade jag verkligen inte velat dela med fler. Det är sällan jag berättar om NPF annat än i medicinska situationer, eftersom jag avskyr det generella fördomsbatteriet som ofta följer. (Tyvärr innebär det ju att fördomarna kvarstår om det bara är de mest aparta som syns i samhället.)

Problemet uppstår när det faktiska funktionshindret inte tas på allvar, utan man förväntas klara saker på det sätt som föreskrivs av samhället. "Man kan om man måste" osv. Skillnaden med en diagnos är att man faktiskt inte alltid kan det. Ännu bättre hade det givetvis varit om vi inte hade behövt diagnoser för att alla kunde få en såpass anpassad tillvaro, men den utopin är ju inte praktiskt möjlig.
 
För mig är det en väldigt konstig form av följdfrågor. Oavsett diagnoser, alltså.

Sen är det nog något fel på mig, det där åberopandet av en diagnos som förklaring gör mig vanligtvis skeptisk. Och ger mig en känsla av att personen har orealistiska idéer om hur livet är för tills vidare odiagnostiserade personer.
Det är kanske inte direkt uttalade frågor så ofta. Men om du säger att du inte kan så blir responsen från omgivningen ungefär som om du var en femåring som säger att du inte vill borsta tänderna. Lirkande, övertalning, motargumentation etc. Eller bara att det likställs med att du vill inte, och borde/ska kunna ändå. Jag tror det är ganska sällan någon som säger att de inte kan gå uppför en trapp får svaret att då kan de sitta där och vänta tills de behagar pallra sig upp själva.
Efter tillräckligt många sådana upplevelser så börjar man gärna använda diagnosen som förklaring i förebyggande syfte. (om man inte slutar att be om hjälp istället)

Jag upplever att en trång normalitet blir resultatet.
Är inte normaliteten redan trång isåfall. Och den som ger en förklaring till sitt avvikande beteende bara försöker navigera på bästa sätt i den praktiska vardagen som man de facto har att hantera. Jag tycker inte att det är de som känner sig tvugna att förklara som skapar det trånga, utan de i omgivningen som med sitt beteende skapar förklaringsbehovet.
 
Nej, absolut inte, den delen hade jag verkligen inte velat dela med fler. Det är sällan jag berättar om NPF annat än i medicinska situationer, eftersom jag avskyr det generella fördomsbatteriet som ofta följer. (Tyvärr innebär det ju att fördomarna kvarstår om det bara är de mest aparta som syns i samhället.)

Problemet uppstår när det faktiska funktionshindret inte tas på allvar, utan man förväntas klara saker på det sätt som föreskrivs av samhället. "Man kan om man måste" osv. Skillnaden med en diagnos är att man faktiskt inte alltid kan det. Ännu bättre hade det givetvis varit om vi inte hade behövt diagnoser för att alla kunde få en såpass anpassad tillvaro, men den utopin är ju inte praktiskt möjlig.
Så klart kan en diagnos skydda personen ibland. Sen tycker jag väl "att man kan bara man vill" o dyl ofta är lika dumt som de där frågorna vi skrev om förut. Dvs, fler än diagnostiserbara skulle må bra av att slippa sånt. Men det är kanske utopiskt.

För egen del hamnar jag på ruta ett igen liksom: kan du inte så kan du inte. Det är du som inte kan. Oavsett diagnos. Men jag fattar användbarheten.
 
Det är kanske inte direkt uttalade frågor så ofta. Men om du säger att du inte kan så blir responsen från omgivningen ungefär som om du var en femåring som säger att du inte vill borsta tänderna. Lirkande, övertalning, motargumentation etc. Eller bara att det likställs med att du vill inte, och borde/ska kunna ändå. Jag tror det är ganska sällan någon som säger att de inte kan gå uppför en trapp får svaret att då kan de sitta där och vänta tills de behagar pallra sig upp själva.
Efter tillräckligt många sådana upplevelser så börjar man gärna använda diagnosen som förklaring i förebyggande syfte. (om man inte slutar att be om hjälp istället)

Är inte normaliteten redan trång isåfall. Och den som ger en förklaring till sitt avvikande beteende bara försöker navigera på bästa sätt i den praktiska vardagen som man de facto har att hantera. Jag tycker inte att det är de som känner sig tvugna att förklara som skapar det trånga, utan de i omgivningen som med sitt beteende skapar förklaringsbehovet.
Nej. I den mån det här med det myckna diagnostiserandet bidrar till att göra normaliteten trängre, så är väl inte personer som är diagnostiserade mer "skyldiga" till det än andra.
 
Nej. I den mån det här med det myckna diagnostiserandet bidrar till att göra normaliteten trängre, så är väl inte personer som är diagnostiserade mer "skyldiga" till det än andra.
Missuppfattade. Jag läste som att det var att folk förklarade sig med sina diagnoser du syftade på, inte diagnostiserandet.

Men diagnos förutsätter att man har problem i vardagslivet. Och ett funktionshinder finns bara om miljön inte fungarar för personen med de förutsättningar den har. Så primärt tycker jag fortfarande det är användningen av diagnoser som kommer av att behovet finns. Var samhället så flexibelt att det hade fungerat ändå så hade man inte diagnostiserat i de flesta fall.
 
Missuppfattade. Jag läste som att det var att folk förklarade sig med sina diagnoser du syftade på, inte diagnostiserandet.

Men diagnos förutsätter att man har problem i vardagslivet. Och ett funktionshinder finns bara om miljön inte fungarar för personen med de förutsättningar den har. Så primärt tycker jag fortfarande det är användningen av diagnoser som kommer av att behovet finns. Var samhället så flexibelt att det hade fungerat ändå så hade man inte diagnostiserat i de flesta fall.
Ja, jag har ingen komplett teori på området.
 
Är inte normaliteten redan trång isåfall. Och den som ger en förklaring till sitt avvikande beteende bara försöker navigera på bästa sätt i den praktiska vardagen som man de facto har att hantera. Jag tycker inte att det är de som känner sig tvugna att förklara som skapar det trånga, utan de i omgivningen som med sitt beteende skapar förklaringsbehovet.

+ på den :bow:
 
Som aspergare(termen används ofta fortfarande om än inte inom vården/klassificeringssystemet) så kan jag inte annat än hålla med dig, det är onödigt mycket krångel bland er utan diagnos :p Jag märker det på jobbet, det är fasligt mycket de andra läser in som jag tycker inte är nåt att bry sig om. Om en person(som i vanliga fall är rätt social) sitter delvis bortvänd i fikarummet och löser korsord så får de andra direkt för sig att personen inte vill prata med dem och är sur medan jag utgår från att personen är trött och inte orkar vara lika social, därav korsordet. Det är mycket såna där småsaker som jag sällan fattar, men de frågar aldrig personen det gäller varför istället för att spekulera och tro utan att faktiskt veta :cautious:
I så fall har jag och hälften av mina kollegor också aspergers.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 479
Senast: Grazing
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
27 938
Senast: Snurrfian
·
Kropp & Själ Det finns ju massor av trådar om Corona men hur sjutton ska man veta vad man har? I förrgår började jag må lite dåligt, började bli...
9 10 11
Svar
203
· Visningar
25 510
Senast: Lillefrun
·
Kropp & Själ Kan någon hjälpa mig att tänka för jag har tappat hjärncellerna! Bakgrund: Lång sjukskrivning pga utmattning efter dement mamma och...
Svar
6
· Visningar
1 427
Senast: MJLee
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • GVFÖ 2024
  • Att bjuda någon?
  • Köpa hus

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp