Sv: Du med halvgalen,marktränings-häst!
jag har VARIT i din sits...
köpte mitt kallblodssto när hon var 7 och jag var 11,inte så smart,jag vet...
hur som helst så skulle jag börja leta häst,var i dec -96 och jag hade precis fyllt 11 för nån dag sen... jag hade min halsyster med sig som då var 23 som hästletarhjälp.. vi kikade på en liten d ponny,som vi tillslut kom överrens om att den var för gammal,23 år,och jag ville ha en HÄST eftersom jag var lång redan då,ca 1.70..
letade och letade,ringde på ett varmblod som var 12 år,men hade fått en skada och bara stått i ca 1 år,men kommit i gång och blivit riden då i ett år,och skadan märktes inte,men jag var tveksam endå..
helst av allt så ville jag ju ha ett kallblod..
en dag ringer mamma mig när jag var hemma hos pappa,och säger att hon har sett en annons på ett plank i en mataffär,där en nordsvensk skulle säljas,hon var född -90.
vi åkte ut och kikade senare samma kväll...
när jag kom dit vart jag chockad!
hästen står längst in i stallet i en mörk box,mockat var det då inte på flera veckor,och hästen stog inne i hörnet och var apatisk.. jag gick dit och hälsade på henne genom gallret,och tillslut så vänder hon sig om,och hon ser verkligen död ut i ögonen..
det värsta av allt var att deras andra hästar sköttes om helt exemplariskt,massa rent spån,mkt mat,och såg blanka och friska ut....
hur som helst så kommer hästen fram till gallret tillslut,och jag kan ta ut henne i stallgången..hon är fortfarande helt apatisk.. kollar igenom hästen,och borstar noga och länge,nått som ingen säkert gjort på ett bra tag..snacka om att hon njööööt!
jag frågade om jag fick ta ut henne en sväng och ta en liten promenad,jag ville inte rida pga att hon var i det skicket hon var i..
jag fick som svar att det fick jag väll,men nu hade hon inte varit ute på 5 (!!!!!!!) veckor,utan bara stått i stallet,eftersom hon "jävlades" så mkt..
då bestämde jag mig verkligen för att ta ut henne! så jag tog grimskafftet,och ledde ut henne... hon vart stirrig,och började trippa lite,och jag vart faktist GLAD då,för att hon visade lite livsgnista överhuvudtaget!
gick en liten kort promenad,med en häst som trippade och skrek efter sina kompisar,men vi kom då hem helskinnade bägge två i allafall! sen frågade jag hur mkt mat hon brukade få,för hon var verkligen mager! dom svarade att dom brukade väll slänga åt henne lite hö då och då..
då svarade jag med att: jag tar henne!
mamma och syrran tittade på mig som om jag vore dum i huvudet,och jag vet,det var inte så himla jättesmart...
två dagar senare kom vi med transport och betalade henne,gubben sa då: ja,nu hade märren allt bra tur alltså,annars hade jag bytt bort henne mot en husvagn till en gubbe som ville ha köttet!
var ju jättekul at höra när man var 11 år och hade precis köpt sin första häst..
hemresan gick bra,hon fick komma in i stallet på en gång och ta det lugnt den eftermiddagen/kvällen,och vi bestämde att hon skulle ut i hagen dagen effter. morgonen såg okej ut och hon hade ätit och druckit bra,och hon skulle få komma ut i en egen hage. en bit bort stog ett russ med sin åring. vi släppte ut och hon sprang lite av lycka,men ställde sig och åt ganska snart! jag stack till skolan och hoppades att allt skulle gå bra! m,amma ringde efter ett tag att lisa hade rymt,så hon skulle komma och hämta mig,jag åkte till stallet med hjärtat i halsgropen,men när jag kom fram så stog hon utanför russens hage och ville in.. vi lagade hennes hage,och ställde in henne igen,och samma sak hände,hon stack ut,och ställde sig vid russen. tillslut kom ägaren till russen och sa att det var väll bara att släppa in henne där till dom,så fick vi se hur det gick. det gick kanon,så från den dagen så fick hon stå med russen!
efter två dagar tror jag tänkte jag ut och skritta en jättekort vända på henne,men vi komm 500 m sen vände hon och skenade hem... körde samma procedur i ett par dagar innan jag gav upp..
jag började att träna henne några dagar senare,på tilliten,man fick absolut inte komma i närheten av hennes huvud! hon verkade rädd för mänsklig kontakt överhuvud taget,och hon var fortfarande lite apatisk,så länge hon inte var i hagen,för då såg hon ut som en riktigt lycklig häst!
efter träning,träning och åter träning så började jag se framsteg! hon kom till mig i hagen,protesterade inte när jag skulle ta in och ut,och jag kunde borsta henne! efter ca ett år så hade vi kommit så långt att jag börjat kunna rida kortare vändor på henne utan sken eller avkastningar,men hon var fortfarande lite osäker på oss människor.
jag gjorde altt i stallet,bara för att tillbringa så mkt tid med henne som möjligt! jag åt där,gjorde läxorna,ja,allt! hon lade på sig i vikt och började bli riktigt fin!
kommer fortfarande i håg den dagen hon lät mig ta riktigt på hennes huvud!
efter 2 år så gick det så gott som smärtfritt med det mesta,vi litade på varandra fullt ut,och nu,nästan 9 år senare,så har vi en sån speciell relation som man kan se från mils avstånd!
kommer aldrig hitta en sån här häst igen.aldrig nånsin!
