Bukefalos 28 år!

Dum trasselhjärna.

Red_Chili

Trådstartare
Såå... Idag hade jag medarbetarsamtal (typ utvecklingssamtal) med chefen. Det var på det stora hela jäkligt bra, men åter igen blev jag påmind om hur felkopplad min hjärna är ibland, eller ja, ofta.

Han konstaterade det som många andra konstaterat innan, att mitt största problem är jag själv. Jag är som vandrande prestationsångest och när jag inte klarar av att leva upp till min egna orimliga bild av vad som är bra så låser sig allt för mig. Det är såklart otroligt energikrävande, påverkar stundtals humöret och framförallt hindrar det mig från att utvecklas både som person och på jobbet. Det hindrar mig på alla sätt och vis.

Kollegorna har sagt det förut. Jag har hört det av lärare i skolan. Vänner säger det hela tiden till mig. "Sluta vara så hård mot dig själv, du är jätteduktig, kan du inte bara inse det?!" men nä, jag kan inte inse det. Eller ja. Rent logiskt kan jag förstå att det jag gör är bra, om jag plockar ner allt i småbitar och tvingar mig själv att tänka ordentligt kring det hela, men det känns inte bra.

Och ja, det där rör precis allt överallt hela tiden. Det är inte så enkelt som att jag får prestationsångest av vissa specifika arbetsuppgifter eller av att jobba med någon specifik kollega, utan det är precis allt överallt där det på något sätt går att mäta det som görs både på jobbet och privat.

Så ehm... Hur fan gör man? Jag vet nog inte ens hur det är "för vanligt folk" eller hur det skulle kunna vara utan det här, för såhär har det varit så länge jag kan minnas. Därför fungerar det inte att "bara sluta" eller "tänk lite mer positivt". Jag vet inte ens om det är möjligt att ändra sig eller om jag måste leva med att ha det såhär hela tiden..?

Tankar och idéer?
 
Been there, done that men jag förstod det inte ens själv. Hamnade pga utmattningsdepression hos en psykolog som upplyste mig om mitt skeva tänkande kring mig själv och mina prestationer. Det hon präntade in hos mig var;
1. Var snäll mot dig själv.

Dvs tänk snälla tankar om dig själv, beröm dig själv när du gör något bra (som du mest troligt skulle tänkt eller berömt någon annan) och njut och var nöjd en stund med vad du gjort, innan du hastar vidare mot nästa grej.

2. Vad spelar det för roll?

Dvs ställ den frågan när du börjar spåra in på att något inte blev perfekt, gick lika snabbt som förra gången osv osv.

Det är jättejobbigt, men lite roligt, när man börjar komma på sig själv och avbryta tankebanorna med dessa frågor/tankesätt istället. Jag har tänkt/gjort som du hela mitt liv också så jag vet att det inte är lätt men det är mycket trevligare att tänka att här har jag utvecklingspotential än att tänka skit vad dåligt det där blev. I början kom jag på långt senare att jag sagt nedlåtande saker om mig själv. Sedan precis när jag sagt det och kunde få korrigera mig själv högt och numera stoppar jag mig själv redan i tanken eller precis när det är på väg ur munnen. Så det är träning som gäller.

Hoppas jag uppfattade ditt "problem" korrekt men jag kände iaf igen mig väldigt väl. :)
 
"Prinsessyndrom" kallade min kurator det. Att man aldrig blir nöjd med sin egen insats.

Det som funkat för mig är samma strategi som @Kirre skriver om, att tänka "vad spelar det för roll?"
Det har inte gått över men blivit mycket bättre. Tyvärr slår det ibland över i ett väldigt starkt "spela roll" och jag slutar bry mig helt istället.
 
Såå... Idag hade jag medarbetarsamtal (typ utvecklingssamtal) med chefen. Det var på det stora hela jäkligt bra, men åter igen blev jag påmind om hur felkopplad min hjärna är ibland, eller ja, ofta.

Han konstaterade det som många andra konstaterat innan, att mitt största problem är jag själv. Jag är som vandrande prestationsångest och när jag inte klarar av att leva upp till min egna orimliga bild av vad som är bra så låser sig allt för mig. Det är såklart otroligt energikrävande, påverkar stundtals humöret och framförallt hindrar det mig från att utvecklas både som person och på jobbet. Det hindrar mig på alla sätt och vis.

Kollegorna har sagt det förut. Jag har hört det av lärare i skolan. Vänner säger det hela tiden till mig. "Sluta vara så hård mot dig själv, du är jätteduktig, kan du inte bara inse det?!" men nä, jag kan inte inse det. Eller ja. Rent logiskt kan jag förstå att det jag gör är bra, om jag plockar ner allt i småbitar och tvingar mig själv att tänka ordentligt kring det hela, men det känns inte bra.

Och ja, det där rör precis allt överallt hela tiden. Det är inte så enkelt som att jag får prestationsångest av vissa specifika arbetsuppgifter eller av att jobba med någon specifik kollega, utan det är precis allt överallt där det på något sätt går att mäta det som görs både på jobbet och privat.

Så ehm... Hur fan gör man? Jag vet nog inte ens hur det är "för vanligt folk" eller hur det skulle kunna vara utan det här, för såhär har det varit så länge jag kan minnas. Därför fungerar det inte att "bara sluta" eller "tänk lite mer positivt". Jag vet inte ens om det är möjligt att ändra sig eller om jag måste leva med att ha det såhär hela tiden..?

Tankar och idéer?

Jag skulle rekommendera dig att gå i terapi.
Det hjälper mig väldigt mycket som har liknande problem med perfektionism och prestation.
Kanske kan du få hjälp av din arbetsgivare?
Jag har av min chef fått godkänt för 10 samtal men det kan evtl bli mer än så till och med.
 
Såå... Idag hade jag medarbetarsamtal (typ utvecklingssamtal) med chefen. Det var på det stora hela jäkligt bra, men åter igen blev jag påmind om hur felkopplad min hjärna är ibland, eller ja, ofta.

Han konstaterade det som många andra konstaterat innan, att mitt största problem är jag själv. Jag är som vandrande prestationsångest och när jag inte klarar av att leva upp till min egna orimliga bild av vad som är bra så låser sig allt för mig. Det är såklart otroligt energikrävande, påverkar stundtals humöret och framförallt hindrar det mig från att utvecklas både som person och på jobbet. Det hindrar mig på alla sätt och vis.

Kollegorna har sagt det förut. Jag har hört det av lärare i skolan. Vänner säger det hela tiden till mig. "Sluta vara så hård mot dig själv, du är jätteduktig, kan du inte bara inse det?!" men nä, jag kan inte inse det. Eller ja. Rent logiskt kan jag förstå att det jag gör är bra, om jag plockar ner allt i småbitar och tvingar mig själv att tänka ordentligt kring det hela, men det känns inte bra.

Och ja, det där rör precis allt överallt hela tiden. Det är inte så enkelt som att jag får prestationsångest av vissa specifika arbetsuppgifter eller av att jobba med någon specifik kollega, utan det är precis allt överallt där det på något sätt går att mäta det som görs både på jobbet och privat.

Så ehm... Hur fan gör man? Jag vet nog inte ens hur det är "för vanligt folk" eller hur det skulle kunna vara utan det här, för såhär har det varit så länge jag kan minnas. Därför fungerar det inte att "bara sluta" eller "tänk lite mer positivt". Jag vet inte ens om det är möjligt att ändra sig eller om jag måste leva med att ha det såhär hela tiden..?

Tankar och idéer?

Jag är naturvetarkvinna... dvs typexemplet för "duger aldrig". För mig har det gett med sig lite med åren men nog sjutton bubblar det under ytan ofta. Det är dessutom väldigt vanligt när jag pratar med andra kvinnor inom mitt område.

Jag borde nog ha tagit hjälp tidigare men det har aldrig blivit av. Om du känner att du vill det skulle jag verkligen rekommendera att prova. Du är så ung att det är onödigt att lägga en massa år i onödan på att jaga något som inte ska jagas. Perfektion är sällan bra, det är i det som är mindre perfekt som vi lär oss något och växer.
 
Jag känner så igen mig och har inget mer konkret tips än att gå och prata med någon så du får hjälp. Jag går hos en psykolog för delvis detta (och en bunt andra grejer). Jag är långt ifrån fungerande på detta plan, men jag är mycket snällare mot mig själv numera och på sikt mår jag bättre av det.
 
Svarar alla på en gång nu.

Att vara snäll mot mig själv och försöka tänka hur jag skulle sagt till någon annan som gjort likadant fungerar hyfsat. Det är bara så lätt att tappa det tänket och falla tillbaka... Det är lätt att ramla in i "Men andra gör inte såhär" (när jag tex klantat mig).

Just att det är vanligt hos kvinnor irriterar mig ännu mer... "Hade en man reagerat såhär?" tänkte jag när det gick dåligt igår och konstaterade att nej, troligen inte. Då blev jag arg istället... :cautious:

Att gå i terapi, till psykolog eller något har jag funderat på... Men då är frågan hur man hittar någon bra osv. Jag skulle absolut kunna kolla vad jobbet kan hjälpa till med, men misstänker att sådant blir lättare att diskutera om jag först får bra koll själv på olika alternativ.
 
Svarar alla på en gång nu.

Att vara snäll mot mig själv och försöka tänka hur jag skulle sagt till någon annan som gjort likadant fungerar hyfsat. Det är bara så lätt att tappa det tänket och falla tillbaka... Det är lätt att ramla in i "Men andra gör inte såhär" (när jag tex klantat mig).

Just att det är vanligt hos kvinnor irriterar mig ännu mer... "Hade en man reagerat såhär?" tänkte jag när det gick dåligt igår och konstaterade att nej, troligen inte. Då blev jag arg istället... :cautious:

Att gå i terapi, till psykolog eller något har jag funderat på... Men då är frågan hur man hittar någon bra osv. Jag skulle absolut kunna kolla vad jobbet kan hjälpa till med, men misstänker att sådant blir lättare att diskutera om jag först får bra koll själv på olika alternativ.
Har ni någon företagshälsovård? Det kan vara ett första steg.
 
Svarar alla på en gång nu.

Att vara snäll mot mig själv och försöka tänka hur jag skulle sagt till någon annan som gjort likadant fungerar hyfsat. Det är bara så lätt att tappa det tänket och falla tillbaka... Det är lätt att ramla in i "Men andra gör inte såhär" (när jag tex klantat mig).

Just att det är vanligt hos kvinnor irriterar mig ännu mer... "Hade en man reagerat såhär?" tänkte jag när det gick dåligt igår och konstaterade att nej, troligen inte. Då blev jag arg istället... :cautious:

Att gå i terapi, till psykolog eller något har jag funderat på... Men då är frågan hur man hittar någon bra osv. Jag skulle absolut kunna kolla vad jobbet kan hjälpa till med, men misstänker att sådant blir lättare att diskutera om jag först får bra koll själv på olika alternativ.
Är det inte typiskt att det dessutom är just kvinnor som gör såhär! Det är mer vanligt att kvinnor inte söker svåra jobb medan männe söker på tok för svåra jobb men skryter på sig själv så bra att de får jobben ändå.
 
”Before you diagnose yourself with depression or low self-esteem, first make sure that you are not, in fact, just surrounding yourself with assholes”

Tycker fortfarande att jag får skit av folk om allt inte är perfekt. Innan metoo var en jämnårig kärring här och fikade och sen när vi träffades så var en ny bekantskap med och första halvtimmen diskuterade kärringen kritik jag fått för min städning.

Jag arbetar på min egen attityd påpekar jag, inte kanske framgångsrikt men iallafall.

Något snällare och mindre dömande är kanske folk nu men minnet av metoo falnar och folk återgår till dömande.
 
Att gå i terapi, till psykolog eller något har jag funderat på... Men då är frågan hur man hittar någon bra osv. Jag skulle absolut kunna kolla vad jobbet kan hjälpa till med, men misstänker att sådant blir lättare att diskutera om jag först får bra koll själv på olika alternativ.

Eller, så behöver du inte alls själv ha koll på olika alternativ utan du frågar helt enkelt din arbetsgivare vad det finns för företagshälsovård och om det kanke finns möjlighet till samtalskontakt med anledning av det som togs upp på medarbetarsamtalet.
 
”Before you diagnose yourself with depression or low self-esteem, first make sure that you are not, in fact, just surrounding yourself with assholes”

Tycker fortfarande att jag får skit av folk om allt inte är perfekt. Innan metoo var en jämnårig kärring här och fikade och sen när vi träffades så var en ny bekantskap med och första halvtimmen diskuterade kärringen kritik jag fått för min städning.

Jag arbetar på min egen attityd påpekar jag, inte kanske framgångsrikt men iallafall.

Något snällare och mindre dömande är kanske folk nu men minnet av metoo falnar och folk återgår till dömande.
Är du medveten om att metoo handlade om sexuella trakasserier och övergrepp?
 
Svarar alla på en gång nu.

Att vara snäll mot mig själv och försöka tänka hur jag skulle sagt till någon annan som gjort likadant fungerar hyfsat. Det är bara så lätt att tappa det tänket och falla tillbaka... Det är lätt att ramla in i "Men andra gör inte såhär" (när jag tex klantat mig).

Just att det är vanligt hos kvinnor irriterar mig ännu mer... "Hade en man reagerat såhär?" tänkte jag när det gick dåligt igår och konstaterade att nej, troligen inte. Då blev jag arg istället... :cautious:

Att gå i terapi, till psykolog eller något har jag funderat på... Men då är frågan hur man hittar någon bra osv. Jag skulle absolut kunna kolla vad jobbet kan hjälpa till med, men misstänker att sådant blir lättare att diskutera om jag först får bra koll själv på olika alternativ.

Jag kan tipsa om en bra som fokuserar på dom problemen. Annars är företagshälsovården alltid ett bra första steg. Prata med din chef, denne ska ju hjälpa dig. Nu vet jag ju inte hur ert samtal gått till men om chefen påtalar ett problem så bör denne ju också vara villig och även angelägen till att underlätta för dig och vilja lösa problemet?
 
Såå... Idag hade jag medarbetarsamtal (typ utvecklingssamtal) med chefen. Det var på det stora hela jäkligt bra, men åter igen blev jag påmind om hur felkopplad min hjärna är ibland, eller ja, ofta.

Han konstaterade det som många andra konstaterat innan, att mitt största problem är jag själv. Jag är som vandrande prestationsångest och när jag inte klarar av att leva upp till min egna orimliga bild av vad som är bra så låser sig allt för mig. Det är såklart otroligt energikrävande, påverkar stundtals humöret och framförallt hindrar det mig från att utvecklas både som person och på jobbet. Det hindrar mig på alla sätt och vis.

Kollegorna har sagt det förut. Jag har hört det av lärare i skolan. Vänner säger det hela tiden till mig. "Sluta vara så hård mot dig själv, du är jätteduktig, kan du inte bara inse det?!" men nä, jag kan inte inse det. Eller ja. Rent logiskt kan jag förstå att det jag gör är bra, om jag plockar ner allt i småbitar och tvingar mig själv att tänka ordentligt kring det hela, men det känns inte bra.

Och ja, det där rör precis allt överallt hela tiden. Det är inte så enkelt som att jag får prestationsångest av vissa specifika arbetsuppgifter eller av att jobba med någon specifik kollega, utan det är precis allt överallt där det på något sätt går att mäta det som görs både på jobbet och privat.

Så ehm... Hur fan gör man? Jag vet nog inte ens hur det är "för vanligt folk" eller hur det skulle kunna vara utan det här, för såhär har det varit så länge jag kan minnas. Därför fungerar det inte att "bara sluta" eller "tänk lite mer positivt". Jag vet inte ens om det är möjligt att ändra sig eller om jag måste leva med att ha det såhär hela tiden..?

Tankar och idéer?

Jag tänker att ett stort kliv på vägen är att du är medveten om det och pratar om det. Jag tycker dessutom att du verkar vara i en slags positiv spiral och att du har utvecklats massor de senaste året. Du har alltid varit en klok person, men jag tycker att du har blivit ännu klokare - framförallt när det kommer till hur du ser på dig själv och ditt värde som person. För några år sedan tror jag inte att du hade analyserat det på samma sätt som du gör i tråden - eller hur tänker du själv kring det?

Känslor är typiska eftersläntrare. Ett stort steg är våga utsätta sig för prestationssituationer och på ett rationellt sätt kunna se att du gör ett mycket bra jobb även vid de tillfällen saker inte blir perfekta, samt att du oavsett är en bra person, både yrkesmässigt, kollgialt och privat, osv. Förr eller senare tror även att känslan av att du är bra kommer att komma ifatt dig.

En bra sak tror jag är att du har bra kollegor som uppskattar dig och som stärker dig och vice versa. Goda kollegor och god kollegialitet är jätteviktigt.
 
[QUOTE="Red_Chili, post: 18966864, member: 10323" <Snip>

"Hade en man reagerat såhär?" tänkte jag när det gick dåligt igår och konstaterade att nej, troligen inte. Då blev jag arg istället... :cautious:

Att gå i terapi, till psykolog eller något har jag funderat på... Men då är frågan hur man hittar någon bra osv. Jag skulle absolut kunna kolla vad jobbet kan hjälpa till med, men misstänker att sådant blir lättare att diskutera om jag först får bra koll själv på olika alternativ.
[/QUOTE]

Att bli arg ar bra! 👍
 
Jag kan tipsa om en bra som fokuserar på dom problemen. Annars är företagshälsovården alltid ett bra första steg. Prata med din chef, denne ska ju hjälpa dig. Nu vet jag ju inte hur ert samtal gått till men om chefen påtalar ett problem så bör denne ju också vara villig och även angelägen till att underlätta för dig och vilja lösa problemet?
Jag tror att chefen mest sa så för att han inte kom på så mycket annat. Det var ingen hård ton på något sätt alls utan mer ett kort konstaterande när vi kom till punkten där vi skulle prata om vad som behöver utvecklas hos mig. Det var väldigt specifika punkter som skulle diskuteras och sedan skulle vi skriva upp olika mål för mig och hur jag ska göra för att bli duktigare. När vi skulle skriva ner sådant, då nämnde han inte alls det här utan efter lite funderande så kom vi fram till att jag ska fråga mer erfarna kollegor om tips när det dyker upp sådant jag inte har stenkoll på :p Det var först efteråt som jag insåg det här med prestationsångesten och hur mycket det fortfarande ligger och gnager hos mig. Jag ska absolut ta upp det hela med chefen så fort jag ser honom igen, jag är helt övertygad om att han är villig att kolla upp hur företaget kan hjälpa till.

Jag tänker att ett stort kliv på vägen är att du är medveten om det och pratar om det. Jag tycker dessutom att du verkar vara i en slags positiv spiral och att du har utvecklats massor de senaste året. Du har alltid varit en klok person, men jag tycker att du har blivit ännu klokare - framförallt när det kommer till hur du ser på dig själv och ditt värde som person. För några år sedan tror jag inte att du hade analyserat det på samma sätt som du gör i tråden - eller hur tänker du själv kring det?

Känslor är typiska eftersläntrare. Ett stort steg är våga utsätta sig för prestationssituationer och på ett rationellt sätt kunna se att du gör ett mycket bra jobb även vid de tillfällen saker inte blir perfekta, samt att du oavsett är en bra person, både yrkesmässigt, kollgialt och privat, osv. Förr eller senare tror även att känslan av att du är bra kommer att komma ifatt dig.

En bra sak tror jag är att du har bra kollegor som uppskattar dig och som stärker dig och vice versa. Goda kollegor och god kollegialitet är jätteviktigt.
Du har absolut rätt där. Jag känner själv att mycket ändrats senaste året och mycket är just tack vare jobbet och kollegorna. Jag vet tex inte hur många gånger jag klantat mig på sätt som tidigare skulle fått mig att säga upp mig, men som nu gått att hantera på riktigt bra sätt. Att det varit möjligt har varit just för att kollegorna inte gör någon stor sak av det heller och så finns det några som alltid peppar och stöttar om jag sedan hamnar i något jobbigt mentalt läge som blir svårt att ta sig ur på egen hand.

Och ändå, trots det, så får jag för mig ungefär hundra gånger i veckan att alla avskyr mig. Det går lite i perioder, men det blir på något sätt att jag inte tror på att det faktiskt kan vara bra. Att jag måste ha inbillat mig allt men är för socialt inkompetent för att förstå hur det egentligen är... Nu igår så sa dock ena kollegan till mig (när vi var och klättrade) att han verkligen trivs i mitt sällskap och pratade lite om det. Just det ska jag försöka komma ihåg till nästa gång jag tvivlar...

Att bli arg ar bra! 👍
Inte när det leder till negativa tankebanor som man sedan fastnar i :p Men absolut, ilska kan vara mycket bra ibland!
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
5 278
Senast: Jahaja
·
  • Artikel
Dagbok Jag vill bara gnälla av mig, så jag gör det här. Jag hatar att jobba, det har jag alltid gjort sedan jag började sommarjobba. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
2 836
Senast: Exile
·
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
5 427
Senast: Blyger
·
  • Artikel
Dagbok Är det möjligt att ta sig ur en depression? Klart det är ... Men det känns rätt tröstlöst. Jag har varit inne i en rätt djup depression...
Svar
18
· Visningar
1 639
Senast: Blyger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Barmarksdrag/canicross
  • Uppdateringstråd 29
  • Valp 2024

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp