När Bella hade erlichios visade hon absolut ingen hälta och hade ingen direkt feber. Hon var bara allmänt trött och stel. Hon tappade bakdelen på träningarna och även när jag skrittade hem från skogen ibland, men tyvärr reagerade jag inte så mycket på det, jag trodde hon var trött. Efter ett tag började hon leva loppan i transporten och det var då jag tillslut fattade... Innan hade hon stått hur snällt som helst när man åkte med henne och nu kastade hon sig från sida till sida i transporten så man knappt kunde hålla bilen på vägen. Oj vilken dålig balans hon har tänkte jag, hon vill nog åka lite bredare, så jag körde henne fortsättningsvis med öppen mellanvägg och då stod hon lika snällt som vanligt. Detta var ju ett stort tecken på erlichios eftersom sjukdomen försämrar balanssinnet avsevärt, men det fattade jag inte just då. Tillslut kände jag ju att något var fel, eftersom hon allt eftersom blev oridbar. Hon stannade när jag red, backade och när jag drev henne framåt så började hon tillslut att resa sig rakt upp. Hon var nog även öm i kroppen, för hon var riktigt tjurig och ville inte bli borstad, inte ha sadel osv. Tyvärr tolkade jag inte heller detta som att hon var sjuk eftersom hon alltid varit lite tjurig och knepig. Jag tog ut vet och han böjde men hittade ingen hälta, men han sa att det är bäst att vi tar blodprov också. Det visade sig att hon hade erlichios 1:40, vilket är minsta värdet, men vi behandlade endå. Efter igångsättning när jag fick rida och träna som vanligt så gick hon så OTROLIGT bra! Det bästa hon gått i hela sitt liv!! Folk som hade sett oss tidigare trodde att jag köpt ny häst, så bra gick hon. Dessvärre dalade det igen efter en tid och jag förstod att hon fortfarande inte var bra, så jag fortsatte kolla upp henne. Jag var på ATG, men de hittade inget fel, men jag visste ju att det var något eftersom hon var oridbar. Jag åkte till Helsingborg och böjde, men fick inte fram någon hälta. De bedövade henne diagonalt och sen skulle de ha mig till att rida. Min lilla häst fungerade!! Hon lydde mig på minsta lilla hjälp jag gjorde! Då fattade jag verkligen att hon hade ont, stackaren. Snacka om skuldkänslor jag fick... Det var alltså kot- och knäledsinflammationer som upptäckts och jag behandlade henne i ca ett år innan både jag och veterinären gav upp och hon fick sluta sina dagar...
