En till relationstråd

[morgaine]

Sådan stel tvåsamhetsromantik. Det är helt galet att ställa upp kriterier för graden av kärlek sådär. Måste man verkligen känna som att man inte kan leva utan sin partner och måste man ha ett framtidsperspektiv och -planer för att ens kärlek ska vara "tillräcklig"? Tillräcklig för vad? För att det ska vara värt att umgås?

Med tanke på att du berömmer dig av att vara vidsynt så tycker jag du har en trångsynt inställning till andra inställningar än din egen.
Du kan inte sätta upp facit för hur jag ser på förhållanden eller vad sim får mig att bryta upp eller hur många jag vill vara i förhållande med.
Det är begränsande att du anser att det är fel att vilja ha det du nedlåtande kallar tvåsamhetsromantik. Jag är i min fulla rätt att vilja ha det precis som du har rätt att föredra andra konstellationer.

 

[tanten]

Med tanke på att du berömmer dig av att vara vidsynt så tycker jag du har en trångsynt inställning till andra inställningar än din egen.
Du kan inte sätta upp facit för hur jag ser på förhållanden eller vad sim får mig att bryta upp eller hur många jag vill vara i förhållande med.
Det är begränsande att du anser att det är fel att vilja ha det du nedlåtande kallar tvåsamhetsromantik. Jag är i min fulla rätt att vilja ha det precis som du har rätt att föredra andra konstellationer.

Men oj? Vi läser nog väldigt olika?

Jag läste att @Trani faktiskt INTE ville ställa upp kriterier för hur det SKA vara. Att det kan vara olika. Dvs att du kan vilja ha det på ett sätt men andra på annat vis.

Varken du eller andra kan ställa upp normer och regler för hur det bör vara.

 

[morgaine]

Men oj? Vi läser nog väldigt olika?

Jag läste att @Trani faktiskt INTE ville ställa upp kriterier för hur det SKA vara. Att det kan vara olika. Dvs att du kan vilja ha det på ett sätt men andra på annat vis.

Varken du eller andra kan ställa upp normer och regler för hur det bör vara.

Det gör vi nog för jag läser in att Trani är blixtsnabb att racka ned på allt som kan falla inom ramen "traditionellt/normativt etc". Allt är inte fel per automatik för att det kan falla under den rubriken. Den som har ett traditionellt synsätt på någonting har rätt att ha det likaväl som den som har en annorlunda syn.

 

[Petruska]

Ja det känns som vi måste hitta något som länkar oss samman mer än att vi bor under samma tak och bara är men här har vi verkligen fastnat. Han är nöjd som det är, jag är inte riktigt nöjd, det skaver och jag saknar någonting. Som att det skulle kunna vara bättre.

Jag förstår inte din tankegång här, riktigt. För mig är det en helt obegriplig idé att jag skulle vara tillsammans med någon där jag behöver LETA efter något som "länkar oss samman". Vad är det som gör tvåsamheten så viktig att du gör sådana ansträngningar för den?

 

[Trani]

Det gör vi nog för jag läser in att Trani är blixtsnabb att racka ned på allt som kan falla inom ramen "traditionellt/normativt etc". Allt är inte fel per automatik för att det kan falla under den rubriken. Den som har ett traditionellt synsätt på någonting har rätt att ha det likaväl som den som har en annorlunda syn.

Om man inte vill att jag ska "komma som en blixt och racka ner" är det en god idé att undvika att uttrycka sig i generaliserande termer ("såhär är det").

Du förstår inte min kritik heller. Det handlar inte om din rätt att utforma relationer som du vill eller rätt att ha vilka åsikter du vill. Herregud, hur kan du får det till att jag försöker bestämma över dig? Jag diskuterar, sånt som en gör på diskussionsforum.

 

[tanten]

Den som har ett traditionellt synsätt på någonting har rätt att ha det likaväl som den som har en annorlunda syn.

Ja?
Det var väl vad hen skrev?

 

[morgaine]

Om man inte vill att jag ska "komma som en blixt och racka ner" är det en god idé att undvika att uttrycka sig i generaliserande termer ("såhär är det").

Du förstår inte min kritik heller. Det handlar inte om din rätt att utforma relationer som du vill eller rätt att ha vilka åsikter du vill. Herregud, hur kan du får det till att jag försöker bestämma över dig? Jag diskuterar, sånt som en gör på diskussionsforum.

När jag skrev hur jag ser på när jag vet om det är dags att leta ny partner kallar du det för "stel tvåsamhetsromantik".
Ja, du får tycka att det är trist men du kan inte pracka på alla dina åsikter. Jag tycker det är provocerande med attityden att bara för att du ev. lever på ett alternativt sätt så har du rätt att berätta för folk att de är inskränkta och stela.
Dessutom lever ju ts i ett heteronormativt förhållande så jag ser inte problemet riktigt att jag delger min personliga syn även om du anser den trist. Sedan är det upp till ts att skaffa ett harem eller ej men om hon gör det så har väl inte jag rätt att döma ut det med att kalla det en trist konstellation.

 

[Rouise]

Vad är det som gör tvåsamheten så viktig att du gör sådana ansträngningar för den?

Jag tror att det inte alltid är tvåsamheten som fenomen som är viktigt ( säkert är den det för alldeles för många dock) men en annan aspekt är ju de känslor man har för en person, det som är positivt och lustfyllt i en relation som gör det svårt att lämna och gå vidare.
Lever jag mig in i ts sitiation kan jag förstå att det är en hel del att bena ut innan man tar beslutet om att lämna sin partner om man alls vill ta det. Inte för att tvåsamheten är viktig utan för att partnern som person fortfarande är viktig Även om relationen inte flyter på klockrent.

Ett annat lite mer konkret exempel:
En kompis till mig bröt med sin partner, han ville ha barn men inte hon. Det beslutet var otroligt tufft för dom båda att ta.

Och inte för en sekund var beslutet svårt att ta på grund av att tvåsamhet som fenomen var viktigt utan för att dom älskade varandra men de ville inte ha samma framtid och således var de inte rätt för varandra. Men innan dom tog belutet så tog sig både han och hon sig rejäla funderare över barnfrågan, kunde nån av dem tänka sig att ändra sig, finns det nått sätt att få relationen att funka, finns det kompromisser? Inte för att att tvåsamheten var viktigt utan för att det verkligen ville vara tillsammans, och älskade varandra.

Att ställla frågor som du nu gjorde tycker jag är att ibland på ett dåligt sätt förenkla dynamiken i en relation. Inte bara i denna tråd utan sker lite till son tätt i alla relationstrådar. Men samtidigt ska jag säga att jag ändå tror att det är en mycket bra fråga att ställa! För ibland slår den huvudet på spiken, men ibland är den inte alls relevant.

Ursäkta om det blev svamligt!

 

[mandalaki]

När jag skrev hur jag ser på när jag vet om det är dags att leta ny partner kallar du det för "stel tvåsamhetsromantik".
Ja, du får tycka att det är trist men du kan inte pracka på alla dina åsikter. Jag tycker det är provocerande med attityden att bara för att du ev. lever på ett alternativt sätt så har du rätt att berätta för folk att de är inskränkta och stela.
Dessutom lever ju ts i ett heteronormativt förhållande så jag ser inte problemet riktigt att jag delger min personliga syn även om du anser den trist. Sedan är det upp till ts att skaffa ett harem eller ej men om hon gör det så har väl inte jag rätt att döma ut det med att kalla det en trist konstellation.

Men det var ju inte tvåsamheten @Trani kritiserade, hennes poäng var ju Måste man verkligen känna som att man inte kan leva utan sin partner och måste man ha ett framtidsperspektiv och -planer för att ens kärlek ska vara "tillräcklig"? Läste du inte det?

 

[mandalaki]

@Hemlignu och @catwoman för mig stupar det på hans relation till barnen. Ni må ha tråkigt med era sambor men om de inte efter några år har fixat relationen med barnen, då hade jag inte orkat med.

 

[Petruska]

Jag tror att det inte alltid är tvåsamheten som fenomen som är viktigt ( säkert är den det för alldeles för många dock) men en annan de känslor man har för en person, det som är positivt och lustfyllt i en relation som gör det svårt att lämna och gå vidare.
Lever jag mig in i ts sitiation kan jag förstå att det är en hel del att bena ut innan man tar beslutet om att lämna sin partner om man alls vill ta det. Inte för att tvåsamheten är viktig utan för att partnern som person fortfarande är viktig Även om relationen inte flyter på klockrent.

Ett annat lite mer konkret exempel:
En kompis till mig bröt med sin partner, han ville ha barn men inte hon. Det beslutet var otroligt tufft för dom båda att ta.

Och inte för en sekund var beslutet svårt att ta på grund av att tvåsamhet som fenomen var viktigt utan för att dom älskade varandra men de ville inte ha samma framtid och således var de inte rätt för varandra. Men innan dom tog belutet så tog sig både han och hon sig rejäla funderare över barnfrågan, kunde nån av dem tänka sig att ändra sig, finns det nått sätt att få relationen att funka, finns det kompromisser? Inte för att att tvåsamheten var viktigt utan för att det verkligen ville vara tillsammans, och älskade varandra.

Att ställla frågor som du nu gjorde tycker jag är att ibland på ett dåligt sätt förenkla dynamiken i en relation. Inte bara i denna tråd utan sker lite till son tätt i alla relationstrådar. Men samtidigt ska jag säga att jag ändå tror att det är en mycket bra fråga att ställa! För ibland slår den huvudet på spiken, men ibland är den inte alls relevant.

Ursäkta om det blev svamligt!

Det är klart att det är känslomässiga bindningar, eller föreställningar om sådana, som gör att man håller ihop trots att man knappt verkar ha något gemensamt.

En alternativ ingång, som jag tror att många skulle må bättre av, skulle väl vara att lite bortse från de banden och på allvar ifrågasätta poängen med relationen. Här ifrågasätter ju istället TS möjligheten att separera. För att separera måste TS ha gjort "allt" för att rädda relationen.

Jag ifrågasätter den ingången OCH jag menar att den rätt tydligt visar en enorm överskattningav just tvåsamheten. Tvåsamheten är så övervärderad att den ska räddas även när parterna inte verkar passa ihop. Just de känslor som talar för tvåsamheten tillskrivs enorm vikt. Vad jag kan se försvarar du just det.

 

[Rouise]

Det är klart att det är känslomässiga bindningar, eller föreställningar om sådana, som gör att man håller ihop trots att man knappt verkar ha något gemensamt.

En alternativ ingång, som jag tror att många skulle må bättre av, skulle väl vara att lite bortse från de banden och på allvar ifrågasätta poängen med relationen. Här ifrågasätter ju istället TS möjligheten att separera. För att separera måste TS ha gjort "allt" för att rädda relationen.

Jag ifrågasätter den ingången OCH jag menar att den rätt tydligt visar en enorm överskattningav just tvåsamheten. Tvåsamheten är så övervärderad att den ska räddas även när parterna inte verkar passa ihop. Just de känslor som talar för tvåsamheten tillskrivs enorm vikt. Vad jag kan se försvarar du just det.

Förstår hur du menar och det är nog absolut så att jag lägger mer vikt på tvåsamheten än du.
Men att dra det till att man måste gör ALLT för att rädda relationen är i vart fall inte min sanning, men ser inga egentliga fel i att göra endel eller göra mycket, beroende på situation. Man kan ju passa ihop med en person på många sätt men kanske inte på precis alla, vilket ju gör situationen lite mer komplex.

Skulle jag känna att min vardag med min sambo var tråkig på så sätt som ts beskriver skulle jag absolut fokusera på i första hand försöka "lösa" det problemet och i andra hand ifrågasätta relationen. Jag tycker att det är ett problem i en relation som man skulle kunna lösa med kommunikation. Om relationen i övrigt är bra så varför inte ge det en chans att bli bättre? Inte för tvåsamhetens skull utan för att den är en skavande aspekt i en i övrigt bra relation som kanske är värd den ansträngningen.

(Bortser helt från partnerns relation med barnen helt enkelt för att då kunde jag beskriva bättre hur jag tänkte.)

 

[Trani]

När jag skrev hur jag ser på när jag vet om det är dags att leta ny partner kallar du det för "stel tvåsamhetsromantik".
Ja, du får tycka att det är trist men du kan inte pracka på alla dina åsikter. Jag tycker det är provocerande med attityden att bara för att du ev. lever på ett alternativt sätt så har du rätt att berätta för folk att de är inskränkta och stela.
Dessutom lever ju ts i ett heteronormativt förhållande så jag ser inte problemet riktigt att jag delger min personliga syn även om du anser den trist. Sedan är det upp till ts att skaffa ett harem eller ej men om hon gör det så har väl inte jag rätt att döma ut det med att kalla det en trist konstellation.

Det är inte din tvåsamhet jag kritiserar och jag har inte kallat din relation trist. Jag kritiserar sättet du beskriver hur tvåsamhet ska fungera (beskriver indikatorer på att man är "tillräckligt kär"). Det är ett snävt och tvingande att försöka mäta sin kärlek sådär och uppenbart normativt eftersom du tror att TS tänker likadant. Jag tycker inte är ett så bra råd att ge till någon som ifrågasätter sin partnerrelation. Det genererar liksom fler frågor än svar.

 

[stjarnhimmel]

Det är klart att det är känslomässiga bindningar, eller föreställningar om sådana, som gör att man håller ihop trots att man knappt verkar ha något gemensamt.

En alternativ ingång, som jag tror att många skulle må bättre av, skulle väl vara att lite bortse från de banden och på allvar ifrågasätta poängen med relationen. Här ifrågasätter ju istället TS möjligheten att separera. För att separera måste TS ha gjort "allt" för att rädda relationen.

Jag ifrågasätter den ingången OCH jag menar att den rätt tydligt visar en enorm överskattningav just tvåsamheten. Tvåsamheten är så övervärderad att den ska räddas även när parterna inte verkar passa ihop. Just de känslor som talar för tvåsamheten tillskrivs enorm vikt. Vad jag kan se försvarar du just det.

Jag förstår din poäng. Samtidigt tror jag inte TS vill rädda relationen för en tvåsamhet.
Utan för att TS också gillar en hel del med personen och det liv de har ihop. Jag tolkar TS som att det också finns en hel del bra. Samt en tanke på att det finns delar som är mindre bra.
Och då får TS värdera vad hen vill och vad hen värderar mest.

 

[Petruska]

Jag förstår din poäng. Samtidigt tror jag inte TS vill rädda relationen för en tvåsamhet.
Utan för att TS också gillar en hel del med personen och det liv de har ihop. Jag tolkar TS som att det också finns en hel del bra.

"En del bra" skulle man ju kunna ha med nästan vem som helst.

 

[mandalaki]

Fast om det var en vän det handlade om, skulle TS hänga kvar då? Hos en vän som inte hade samma tempo som hon, som aldrig ville göra saker, aldrig tog initiativ, som var nöjd som det var när TS ville göra något tillsammans?

Något verkar det nog vara med den där tvåsamheten som gärna ska räddas.

 

[stjarnhimmel]

"En del bra" skulle man ju kunna ha med nästan vem som helst.

Nej det är inte säkert tycker jag

 

[Petruska]

Förstår hur du menar och det är nog absolut så att jag lägger mer vikt på tvåsamheten än du.
Men att dra det till att man måste gör ALLT för att rädda relationen är i vart fall inte min sanning, men ser inga egentliga fel i att göra endel eller göra mycket, beroende på situation. Man kan ju passa ihop med en person på många sätt men kanske inte på precis alla, vilket ju gör situationen lite mer komplex.

Skulle jag känna att min vardag med min sambo var tråkig på så sätt som ts beskriver skulle jag absolut fokusera på i första hand försöka "lösa" det problemet och i andra hand ifrågasätta relationen. Jag tycker att det är ett problem i en relation som man skulle kunna lösa med kommunikation. Om relationen i övrigt är bra så varför inte ge det en chans att bli bättre? Inte för tvåsamhetens skull utan för att den är en skavande aspekt i en i övrigt bra relation som kanske är värd den ansträngningen.

(Bortser helt från partnerns relation med barnen helt enkelt för att då kunde jag beskriva bättre hur jag tänkte.)

Det där med "kommunikation" som ska förbättras gör det hela bara mer obegripligt för mig. Relationen ÄR väl kommunikationen. Funkar inte den, ser jag ingen mening med projektet. Lite förälskelse/pilskhet kan inte överbrygga det, vad jag kan se.

"Leta efter saker som kan länka oss samman" är för mig snarare ett sätt att få ganska pliktmässigt tex släktumgänge att förflyta så smärtfritt som möjligt. Men i frivilliga relationer verkar det för mig mycket underligt. Mer ansträngning än nöje, tolkar jag det som. Till ingen nytta, vad jag kan förstå.

 

[Petruska]

Nej det är inte säkert tycker jag

Inte SÄKERT. Men rätt troligt i väldigt många fall. Få människor är ju alltigenom hopplösa.

 

[stjarnhimmel]

Inte SÄKERT. Men rätt troligt i väldigt många fall. Få människor är ju alltigenom hopplösa.

För min egen del håller jag inte med. Det är få mänskor jag träffar som jag kan se mig ha en relation med
För anära är det kanske anågorlunda