En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida DEL 3

[Miks]

@Girasol Nä men fy vad jobbigt! Bra att du har läst på så mycket som du verkar gjort, litar på din kropp och står på dej! Starkt gjort tycker jag. Jag hoppas verkligen att läkaren ringer och att ni kan ha en bra dialog och komma fram till en vettig dos som både du och hon tror blir den rätta för just dej!

Den personliga dialogen, anpassningen och vården är ju superviktig! Att de inte är mer kundfokuserade är faktisk lite förvånande när de ändå tar så pass mycket betalt som de gör!

Jag ska erkänna att jag inte alls kan mycket om ivf. Vad jag hört låter det enormt påfrestande både fysiskt och psykiskt! Du är stark!

Mvh Miks

 

[Miks]

Usch känner mig som en bitterfitta

Du är ingen bitterfitta! Du är en tigermamma som fajtas för ditt framtida barn, din familj, din framtid, din hälsa och ditt liv! Sträck på dej!

Mvh Miks

 

[Tora]

Ja precis och eftersom jag redan hade 9 mätbara ägg så ge dom då några dagar längre att mogna på, alltså en lägre hormondos. Men näädå, det är alltid läkaren som vet bäst.

Usch känner mig som en bitterfitta

Av någon anledning som jag inte riktigt fått något bra svar på så verkar man här i Sverige inte så positivt lagd att låta äggen mogna några dagar längre.

Däremot har flera av de paren jag har haft kontakt med genom åren och som vänt sig utomlands väntat på att äggen skall mogna. Oftast har de då rört sig om lågt AMH och då funkar det bättre om äggen får lite mer tid på sig (har det berättats för mig).

Ibland behöver man vara en bitterfitta!!!

 

[Kilauea]

Jag kom på att jag glömde ta p-pillret igår kväll, har 12 timmars glömsketid på det och gick över med fyra timmar. Behöver ju inte vara någon fara, men ska börja nytt jobb i augusti (med provanställning) så känns lite dumt att ev bli gravid (eftersom min kropp troligen kommer behöva vara sjukskriven, åtminstone deltid då) i början. Så vi får väl safe-nuppa i veckan, jag och sambon

 

[Hiddeous]

Om man pratar med någon som precis talat om att dom fått diagnosen cancer så kanske man säger "Jag beklagar verkligen, hoppas att du snart blir frisk" eller något liknande. Man kanske frågar vad läkaren har sagt och ibland tom hur prognosen ser ut.

Det värsta som kan hända som cancerpatient är inte klumpiga kommentarer, det är att människor slutar prata med en helt och hållet. Av rädsla för att säga dumma saker. Plötsligt frågar INGEN hur du mår. Alla undviker dig.

När min pappa fick cancer gick han helt under isen i flera månader. Då sa jag säkert "fel" saker. För jag sa att hans prognos var god, att oddsen var till hans fördel, att han verkade vara i goda händer i vården och att han ändå inte kunde kontrollera utfallet. Det var bara att gilla läget. Han var så nedgången och hade sådan ångest att jag var tvungen att påtala detta. Fem år senare är han friskförklarad och har ett helt annat förhållningssätt till sin cancer och döden. Och jag tror han ger mig rätt i dag. Men att det är enkelt att bemöta människor i sorg är helt enkelt inte sant.

Dessutom så verkar det som om de ofrivilligt barnlösa måste förstååååå att alla dessa förslag bara ges för att den som säger dom inte meeeenar något elakt.

Om så kallade bästa kompisar och nära vänner menar att vara elaka, varför är de då bästa kompisar och nära vänner?

För många är det en oerhörd sorg att inte kunna få barn. Dessutom är det av någon anledning fortfarande många gånger väldigt skämmigt att behöva söka hjälp för att bli gravid.

Ja, det kan det vara, men det behöver inte vara det. Men låt oss anta att någon varit ofrivilligt barnlös i 6 månader. Är det att inte kunna få barn? Nej, knappast enligt WHO:s diagnosticering. Det är normalt att inte bli gravid förrän ett år har passerat. Är det då så konstigt om omgivningen inte förstår hur detta kan vara en katastrof?

Att då dessutom någon påpekar att man faktiskt inte har rätt att känna sig arg, ledsen, irriterad eller något annat av dessa råd och kommentarer är oförskämt.

INGEN har förnekat någon annan rätten till känslor. Men varför uppmuntra varandra i trådar som dessa att lägga energi på dumma kommentarer och dumma vänner, när den energin behövs till annat? Till exempel att gå igenom en fertilitetsbehandling?

Kan man inte känna av stämningen i en tråd innan man skriver något? I alla fall när tråden handlar om något så känsligt som att försöka få barn.

Jag drar mig till minnes en tråd som handlade om en sambo som inte ville ha barn, av olika skäl, där vissa personer direkt kom med en massa anledningar till att han BORDE vilja ha barn. En av de personerna var DU, Tora.

 

[Tora]

Det värsta som kan hända som cancerpatient är inte klumpiga kommentarer, det är att människor slutar prata med en helt och hållet. Av rädsla för att säga dumma saker. Plötsligt frågar INGEN hur du mår. Alla undviker dig.

När min pappa fick cancer gick han helt under isen i flera månader. Då sa jag säkert "fel" saker. För jag sa att hans prognos var god, att oddsen var till hans fördel, att han verkade vara i goda händer i vården och att han ändå inte kunde kontrollera utfallet. Det var bara att gilla läget. Han var så nedgången och hade sådan ångest att jag var tvungen att påtala detta. Fem år senare är han friskförklarad och har ett helt annat förhållningssätt till sin cancer och döden. Och jag tror han ger mig rätt i dag. Men att det är enkelt att bemöta människor i sorg är helt enkelt inte sant.



Om så kallade bästa kompisar och nära vänner menar att vara elaka, varför är de då bästa kompisar och nära vänner?



Ja, det kan det vara, men det behöver inte vara det. Men låt oss anta att någon varit ofrivilligt barnlös i 6 månader. Är det att inte kunna få barn? Nej, knappast enligt WHO:s diagnosticering. Det är normalt att inte bli gravid förrän ett år har passerat. Är det då så konstigt om omgivningen inte förstår hur detta kan vara en katastrof?



INGEN har förnekat någon annan rätten till känslor. Men varför uppmuntra varandra i trådar som dessa att lägga energi på dumma kommentarer och dumma vänner, när den energin behövs till annat? Till exempel att gå igenom en fertilitetsbehandling?



Jag drar mig till minnes en tråd som handlade om en sambo som inte ville ha barn, av olika skäl, där vissa personer direkt kom med en massa anledningar till att han BORDE vilja ha barn. En av de personerna var DU, Tora.

Jag har aldrig skrivit att någon borde skaffa barn. Det är i så fall din tolkning av det jag skrivit.

Suck! Du verkar inte alls förstå meningen med denna tråden. Varför då hålla på och envisas och skriva i den när ämnet helt verkar gå förbi dina sociala känselspröt?

Detta är en tråd där vi stödjer och hejar på varandra. Det enda du har kommit med är en massa negativa kommentarer om vad folk borde och inte borde göra och känna.

Är det så svårt för dig att sätta dig in i andra människors känslor? Hur jobbigt det är med dessa kommentarer som folk kastar ur sig?

Här i denna tråden är det okej att lufta alla jobbiga och förbjudna känslor utan att sådana som du skall komma och hacka på en för att det dom känner är fel enligt dig.

Så jag ber dig igen: Snälla förstör inte denna tråden för oss andra. Låt folk få sätta ord på sina känslor och förehavande utan att du kommer med negativ kritik hela tiden.

Faktum är att jag tycker det är ganska fräckt utav dig att kritisera andra människors känslor bara för att du inte kan förstå dessa känslor själv. Eller för den delen påpeka vad de borde känna.

 

[Hiddeous]

Jag har aldrig skrivit att någon borde skaffa barn. Det är i så fall din tolkning av det jag skrivit.

Det du skrev var en massa inlägg om att sambons rädsla och ångest var "fel", för att barn inte var någon stor förändring. Du kan gå tillbaka och läsa, tycker jag.

Faktum är att jag tycker det är ganska fräckt utav dig att kritisera andra människors känslor bara för att du inte kan förstå dessa känslor själv. Eller för den delen påpeka vad de borde känna.

Om jag har påpekat vad de borde känna, tycker jag att du kan citera mig på det. Jag förstår mycket väl känslorna som ligger bakom och jag tror inte de skiljer sig nämnvärt mot annat sorg och förargelse i allmänhet. Det jag reagerar på är hur andra i tråden bemöter den typen av problem. I 9 fall av 10 säger man då inte "äsch, bry dig inte, det var nog inte illa menat" - utan man säger "neej, vilken idiot! Gud att folk kan vara så dumma!" Och det mönstret förvånar mig.

 

[Tora]

Det du skrev var en massa inlägg om att sambons rädsla och ångest var "fel", för att barn inte var någon stor förändring. Du kan gå tillbaka och läsa, tycker jag.



Om jag har påpekat vad de borde känna, tycker jag att du kan citera mig på det. Jag förstår mycket väl känslorna som ligger bakom och jag tror inte de skiljer sig nämnvärt mot annat sorg och förargelse i allmänhet. Det jag reagerar på är hur andra i tråden bemöter den typen av problem. I 9 fall av 10 säger man då inte "äsch, bry dig inte, det var nog inte illa menat" - utan man säger "neej, vilken idiot! Gud att folk kan vara så dumma!" Och det mönstret förvånar mig.

Jag var helt klar och tydlig med att det inte var en stor förändring för MIG och ingen annan än mig. Detta för att du och några till envisades med att felaktigt påstå att barn var en stor förändring för ALLA utan undantag. Jag skrev bara om mig själv hela tiden, ingen annan. Så om någon skall läsa så är det nog du.

Som sagt du missar ju hela poängen med denna tråden. Här hejar vi på varandra och stödjer varandra. Inte kritiserar varandra och framför allt kritiserar vi inte varandras känslor.

Sen tycker jag tex att många har ovanligt dumma kommentarer när det kommer till ofrivillig barnlöshet. Och jag tycker att det är korkade kommentarer svårare än så är det inte.

Det du har tillfört denna tråden är bara en massa kritik av vad folk gör/tänker/känner/skriver. Alltså raka motsatsen vad själva andemeningen är med denna tråden.

 

[Mois]

Fast jag håller inte med. Jag tycker att inlägg som inte bara stryker medhårs är viktiga, det kan ge en perspektiv på saker o ting. Exempelvis i detta läget - att folk inte säger klumpiga saker för att vara elaka utanför att de kanske inte tänker sig för eller för att det kanske är rätt vanligt att det tar uppemot 1 år att faktiskt bli gravid (även om det så klart kan vara skitjobbigt när det gör det). Ja, det finns väl lika många anledningar som de som säger klumpiga saker... Det kan ge den som har tagit illa vid sig ett vidare perspektiv och kanske att man inte längre tar så illa vid sig när man har fått fundera på det en gång till genom "någon annans glasögon".

 

[Hiddeous]

Jag var helt klar och tydlig med att det inte var en stor förändring för MIG och ingen annan än mig.

Ja, exakt. Inte särskilt inkännande eftersom temat för tråden var just det motsatta.

Som sagt du missar ju hela poängen med denna tråden. Här hejar vi på varandra och stödjer varandra. .

Jag skulle inte kalla det att stödja. Jag skulle säga att det snarare handlar om att bekräfta varandras känslor. Kortsiktigt känns det nog bättre, men på lång sikt är det mer diskutabelt.

 

[Tora]

Ja, exakt. Inte särskilt inkännande eftersom temat för tråden var just det motsatta.



Jag skulle inte kalla det att stödja. Jag skulle säga att det snarare handlar om att bekräfta varandras känslor.

Jag påpekade bara att du hade fel. Barn förändrade inte mitt liv direkt. Det var ju bl.a. du som tog upp att barn innebär en stor förändring för alla utan undantag.

Vad är det nu för fel med att bekräfta varandras känslor? Speciellt när jag håller med dom i deras känslor. Eller är det fel enligt dig också?

 

[Hiddeous]

Vad är det nu för fel med att bekräfta varandras känslor? Speciellt när jag håller med dom i deras känslor. Eller är det fel enligt dig också?

Det är inte rätt eller fel. Men om ens bästa väninna säger något dumt, och andra i tråden bekräftar farhågorna att det rör sig om avsiktlig elakhet eller sällsynt okunskap eller vad det nu är, blir ju inte relationen med väninnan bättre. Då förstärker man de negativa känslorna, i stället för att tona ner dem eller försöka bemöta dem. Jag tror att vi behöver våra nära vänner och arbetskollegor, även om de ibland säger saker som är dumma. Jag tror de flesta av oss säger "dumma" saker - i synnerhet till människor som står oss nära. De relationerna är ju ofta mycket ärligare och djupare än andra. Om någon berättar ingående för mig om sin barnlöshet, säger jag ju inte bara "jag beklagar, hoppas det blir bättre snart" utan försöker ha en dialog. Som säkert kan vara jobbig för båda.

 

[Miks]

Det är inte rätt eller fel. Men om ens bästa väninna säger något dumt, och andra i tråden bekräftar farhågorna att det rör sig om avsiktlig elakhet eller sällsynt okunskap eller vad det nu är, blir ju inte relationen med väninnan bättre. Då förstärker man de negativa känslorna, i stället för att tona ner dem eller försöka bemöta dem. Jag tror att vi behöver våra nära vänner och arbetskollegor, även om de ibland säger saker som är dumma. Jag tror de flesta av oss säger "dumma" saker - i synnerhet till människor som står oss nära. De relationerna är ju ofta mycket ärligare och djupare än andra. Om någon berättar ingående för mig om sin barnlöshet, säger jag ju inte bara "jag beklagar, hoppas det blir bättre snart" utan försöker ha en dialog. Som säkert kan vara jobbig för båda.

Fast egentligen handlar det inte om att säga dumma saker. Just i mitt fall så handlar det om att min vän efter en lång utläggning väl grundat på fakta fortfarande tycker att hon har möjlighet att TRO på en massa rykten och svammel.

Ungefär som att jag berättar för någon att jorden är rund och hänvisar till diverse olika forskningsrapporter och vännen sedan fortfarande säger sig TRO att jorden är platt. Det är ungefär samma.

Nu blev ju just vår diskussion väldigt personlig eftersom jag dessutom där och då blev sårad av att hon väljer att inte tro på fakta utan helt sonika fortfarande väljer att tro på dravel och därmed också indirekt väljer att tro att jag åsamkat mej själv min egen barnlöshet.

Och ja, hon är en av mina bästa vänner. Men just denna fråga har hon väldigt svårt att sätta sig in i eftersom hon och hennes man sporadisk legat lite när andan fallit på och producerat 3 ungar precis när de önskat. Jag valde att inte berätta att vi försökte få barn just av den anledningen. Anledningen till att vi hade diskussionen vi hade överhuvudtaget var för att hon frågade hur mycket mitt tidiga ultraljud kostade och jag då berättade att det var gratis eftersom jag gick via fertilitetsläkaren. Fail av mej nu i efterhand.

Jacob Gudiol har skrivit ett bra inlägg på sin blogg som heter: När du har rätt till din åsikt och när du inte har det! www.tranastyrka.se Väldigt läsvärt!

Mvh Miks

 

[Raderad medlem 6459]

Om man inte vet vad man ska säga, då behöver man inte säga någonting alls.

Fast alltså, hur rubbat vore inte det? Helt ärligt alltså. Jag tror de flesta människor utan sociala handikapp VILL säga någonting när en vän eller medmänniska uttrycker sorg över något. Inte fan vill man sitta där och bara glo eller byta ämne.

JA jag håller med om att många kommentarer är dumma men jag tror verkligen att man har mycket att vinna på att åtminstone försöka tänka som @Hiddeous säger. Jag förstår verkligen att man blir satans jävla förbannat less men jag tänker att det kanske blir något lättare att hantera om man åtminstone försöker att ursäkta folks dumhet - för sin egen skull, ingen annans.

 

[Miks]

Jag håller med din väninna om att ett år inte är särskilt lång tid. Det är rätt normalt.

Här har vi ett exempel på vad du tycker kontra vad fakta säger.

"i genomsnitt blir 25% av kvinnorna gravida inom en månad, 60% inom sex månader, 80% inom ett år och 90% inom 18 månader."

Att säga till någon som tillhör de 10 sista procenten att det är normalt är inte bara dumt, det är rent korkat.

Mvh Miks

 

[em-pirre]

Jag ser fortfarnade inte problemet. Man blir sårad, gnäller lite här och släpper det sedan.

Tänk er en "underviktig" tjej som får kommentarer om hur smaaaal hon är och måste äääta o.s.v. Det är jättejobbigt, även om folk vill så väl. Vissa tror de är snälla då de tror sig ge en komplimang. Andra tror att de kan hjälpa personen att ta sig ur en misstänkt ätstörning genom att förklara för personen hur hemskt smal hen ser ut.

Klart man blir ledsen. Klart man måste få spy ur lite galla i nån buske. Sen kan man liksom återgå till sitt vanliga liv.

I detta fall är buke min spybuske. Det gör inte mig negativ och det får mig inte att haka upp mig på saken. Jag spyr ur mig och går vidare.

Att bara vara ledsen i all ensamhet hade nog varit värre. Och jag behöver inte ens få höra några tröstande ord, det räcker att få berätta för någon.

INGEN har förnekat någon annan rätten till känslor. Men varför uppmuntra varandra i trådar som dessa att lägga energi på dumma kommentarer och dumma vänner, när den energin behövs till annat? Till exempel att gå igenom en fertilitetsbehandling?

På vilket sätt uppmuntras man att lägga engergi på saken? Och den sista raden var ju så otroligt konstig att jag inte ens vet vad jag ska svara.

 

[lil-sis]

Fast alltså, hur rubbat vore inte det? Helt ärligt alltså. Jag tror de flesta människor utan sociala handikapp VILL säga någonting när en vän eller medmänniska uttrycker sorg över något. Inte fan vill man sitta där och bara glo eller byta ämne.

JA jag håller med om att många kommentarer är dumma men jag tror verkligen att man har mycket att vinna på att åtminstone försöka tänka som @Hiddeous säger. Jag förstår verkligen att man blir satans jävla förbannat less men jag tänker att det kanske blir något lättare att hantera om man åtminstone försöker att ursäkta folks dumhet - för sin egen skull, ingen annans.

Hela poängen med att spy ur sig här är ju för att sen släppa och gå vidare.

Annan sorg är okej att hantera på vad för vid man nu gör men inte den här? Är inte det lite lustigt?

 

[Tora]

Hela poängen med att spy ur sig här är ju för att sen släppa och gå vidare.

Annan sorg är okej att hantera på vad för vid man nu gör men inte den här? Är inte det lite lustigt?

Ja tanken är ju att man skall få ur sig de där "förbjudna tankarna". De där som inte riktigt är politiskt korrekta. Och det skall man få göra utan att någon kritiserar en för dom eller säger hur fel det är att tänka så. För oftast så vet man ju själv hur ologiska dessa tankar är men det spelar ingen roll de dyker upp ändå

Jag undrar också vid vilken mer sjukdom man kräver så mycket förståelse av den drabbade? Men du som är sjuk måste ju föööörståå att hon (oftast är det en hon) inte menade något illa.

Varför kan man inte få ha dessa tankar utan att någon skall envisas med att korrigera dom så man tänker "rätt".

Oftast så dyker dessa tankar upp och man behöver älta dom lite, få dom ur sig och sedan är det bra. Man mår bättre då. Varför kan man inte få göra detta ifred utan en massa kritik och rättande i en tråd som faktiskt är tänkt att man skall få gnälla av sig i utan någons dömande åsikter?

Enda gången man behöver hjälp är om man går ner sig i dessa tankar och på så sätt börjar må fysiskt och psykiskt dåligt. Min ringa erfarenhet säger mig att de som är i farozonen är just de som inte får ur sig allt detta av den anledningen att de är rädda för omvärldens dömande åsikter.

Det finns en anledning till att det så gott som alltid finns en psykolog knuten till fertilitetskliniker.

 

[lil-sis]

Mår illa. Det måste ju vara bra

 

[Girasol]

@Girasol Nä men fy vad jobbigt! Bra att du har läst på så mycket som du verkar gjort, litar på din kropp och står på dej! Starkt gjort tycker jag. Jag hoppas verkligen att läkaren ringer och att ni kan ha en bra dialog och komma fram till en vettig dos som både du och hon tror blir den rätta för just dej!

Den personliga dialogen, anpassningen och vården är ju superviktig! Att de inte är mer kundfokuserade är faktisk lite förvånande när de ändå tar så pass mycket betalt som de gör!

Jag ska erkänna att jag inte alls kan mycket om ivf. Vad jag hört låter det enormt påfrestande både fysiskt och psykiskt! Du är stark!

Mvh Miks

Jo det är ganska jobbigt, vet också att jag är ganska påläst och vågar ställa krav. Men både jag och sambon är oerhört förvånade över bristen på individuell behandling och bemötande. Läkaren ringde inte upp igår, vilket jag tycker är dåligt.
Ännu roligare i kråksången var när jag tog min medicin igår kväll, är att den doseringen hon ville höja till, inte ens finns graderad på sprutan. Nu ligger jag ju kvar på mina 150, hon ville höja till 175 men nästa steg är 187,5 och minsta graderad dos är 37,5. Hade jag nu varit en nojjig person som skulle höjt så är ju risken för oro stor att inte veta om man får rätt dos.

Jag har vid flertal tillfällen belyst att jag inte får den information och dialog jag förväntar mig, samt ofta träffar olika doktorer. Ta som sist, det bestäms att pga den dåliga kvaliteten på embryona (cellstress på mina ägg) så ska de sätta tillbaka två embryon för större chans till graviditet. Man plockar 23 ägg från mig varav bara 9 blir befruktade. På återförandedagen kommer således sköterskan in med ett papper där det står typ, 23 ägg plockades, 9 befruktades, 1 sätts tillbaka och resten kasseras. Minen då jag sa nej, vi har bestämt två tillbaka och varför kasseras resten? Alla lika förvånade, för tydligen accepterar de flesta par vad de får till sig och bockar och bugar. Tog en timme innan embryologen kom så vi kunde ha ett samtal och jag fick se bedömningen på äggen. I min värld så ska den informationen ingå obligatoriskt. Men hon var jättesnopen att blivit tillfrågad. Det jag fått till mig varenda gång jag tagit upp bristande informationsflöde och dialog är att det skadar mer än gör nytta för patienten. HALLÅÅÅÅ jag jobbar själv inom vården (Omsorg psykiatri) och det viktigaste är att bygga relation/förtroende/medbestämmade. Blir så jädrans irriterad.