Ensam fast ändå inte!

Babsan2

Trådstartare
Nu kommer ny tråd i annat ämne.
Jag är sjukskriven för vad som står på intyget stress och ångest, bor tilsammans med sambo och 2 barn 11 & 16 år gamla, har sen jag först sjukskrivit mig själv 2 veckor och sedan blivit sjukskriven av läkare kämpat med att få förståelse för vad jag går igenom, jag har förklarat för min sambo att jag behöver få vila och att han får ta ansvaret, tyvärr har jag curlat både honom och barnen, men att nu orkar jag inte, han säger att han förstår och att jag inte ska behöva oroa mig, problemet är att fast han lovat att det blir så så händer inget, mer än att han handlar maten och har väl sett till att den blir iordninggjord, men det är ändå jag som måste styra upp det så det blir klart före läggdags, för han vill träna och barnen ska skjutsas på träning om de inte kan åka med någon annan. Innan sömnproblemen och sjukskrivningen var jag också aktiv sprang och körde styrketräning hemma med lättare vikter, men detta fick jag anpassa efter min sambo och barnens tider, jag fick liksom ta den tid som blev över, hade kanske tänkt gå ut för att springa efter jobbet men innan jag ens tänkt tanken så kom min sambo hem och sa jag ska ut och cykla det blir nog långt, och helt plötsligt stod jag där som var så peppad att gå ut att springa, med ansvar för 2 barn som skulle på träning och matlagning och fick klämma in min löpning imellan träningarna detta medförde att jag inte kunde springa så länge jag ville utan var tvungen att ha tid att passa, skulle jag jag någongång försöka vända på det och gå ut direkt som han blev han sur och stack ändå han kunde minsann inte vänta, men jag måste ju få träna! och så blev det ändå jag som fick se till att allt fungerade. Inuläget så säger han som sagt att han förstår och att jag behöver vila men finns ändå ingen tanke på att det ska finnas rena kläder inför veckan, när han gick till jobbet under veckan så bad han mig tvätta hans arbetskläder det orkar du allt, det gror igen här hemma men det ser han inte, om han fixar något så är det att tvätta bilen eller saker på utsidan som det inte är panik med, han lägger gärna saker över på vårt äldsta barn och självklart kan hon hjälpa till men det är inte meningen att hon ska ta över mina uppgifter, det är ju han som är vuxen och har ansvaret. Det är svårt att förklara hur man mår när det inte syns på utsidan.
Han har varit borta över natt 2ggr under den tid jag varit hemma en gång på kurs och en gång på trav, båda gångerna var det jobbigt att vara ensam med barnen och man blir ju inte mindre stressad, trodde att nu var det lugnt och jag började slappna av lite ändå, då kommer det, vi ska på elitloppet! Det kändes som en käftsmäll, jag som hade en bra kväll och kände mig lugn, det blev som en rusning i huvudet och i kroppen kände hur jag började få ångestattack och blev jätteledsen, jag gick undan, han kom efter en stund och frågade vad det var, jag förklarade att jag tyckte det var jobbigt att han skulle åka, då sa han att det är ju flera veckor dit, och då mår du ju säkert inte som nu, vi brukar ju vara iväg, jag kan väl inte ställa in utifall att.
Nu kommer ju jag att oroa mig inför denna helg redan nu och kommer inte få någon ro i kroppen, känns som jag bryts ner istället för att byggas upp jag behöver ju trygghet men den bara rycks undan hela tiden.
Apropå ensamhet, så har jag kompisar som jag regelbundet har kontakt med på Whats upp, och varje gång vi avslutar så kommer frasen hör av dig om det är något du vet att vi finns här, men det känns som tomma ord brydde de sig verkligen om mig skulle de komma förbi och kolla hur det är med mig, så skulle jag göra om jag verkligen brydde mig om någon.
Jag känner mig ensam och eländig i detta, någon som upplever ungefär lika som mig?
 
Kan du åka iväg någonstans ett tag?
Till en förstående vän, förälder eller bara själv till nåt lugnt ställe där du kan fokusera på dig själv?
Jag har för mig det finns, kanske på 1177, text till anhöriga så de kan läsa vad de ska tänka på och en förklaring till hur en sjuk kan må.
 
Nu kommer ny tråd i annat ämne.
Jag är sjukskriven för vad som står på intyget stress och ångest, bor tilsammans med sambo och 2 barn 11 & 16 år gamla, har sen jag först sjukskrivit mig själv 2 veckor och sedan blivit sjukskriven av läkare kämpat med att få förståelse för vad jag går igenom, jag har förklarat för min sambo att jag behöver få vila och att han får ta ansvaret, tyvärr har jag curlat både honom och barnen, men att nu orkar jag inte, han säger att han förstår och att jag inte ska behöva oroa mig, problemet är att fast han lovat att det blir så så händer inget, mer än att han handlar maten och har väl sett till att den blir iordninggjord, men det är ändå jag som måste styra upp det så det blir klart före läggdags, för han vill träna och barnen ska skjutsas på träning om de inte kan åka med någon annan. Innan sömnproblemen och sjukskrivningen var jag också aktiv sprang och körde styrketräning hemma med lättare vikter, men detta fick jag anpassa efter min sambo och barnens tider, jag fick liksom ta den tid som blev över, hade kanske tänkt gå ut för att springa efter jobbet men innan jag ens tänkt tanken så kom min sambo hem och sa jag ska ut och cykla det blir nog långt, och helt plötsligt stod jag där som var så peppad att gå ut att springa, med ansvar för 2 barn som skulle på träning och matlagning och fick klämma in min löpning imellan träningarna detta medförde att jag inte kunde springa så länge jag ville utan var tvungen att ha tid att passa, skulle jag jag någongång försöka vända på det och gå ut direkt som han blev han sur och stack ändå han kunde minsann inte vänta, men jag måste ju få träna! och så blev det ändå jag som fick se till att allt fungerade. Inuläget så säger han som sagt att han förstår och att jag behöver vila men finns ändå ingen tanke på att det ska finnas rena kläder inför veckan, när han gick till jobbet under veckan så bad han mig tvätta hans arbetskläder det orkar du allt, det gror igen här hemma men det ser han inte, om han fixar något så är det att tvätta bilen eller saker på utsidan som det inte är panik med, han lägger gärna saker över på vårt äldsta barn och självklart kan hon hjälpa till men det är inte meningen att hon ska ta över mina uppgifter, det är ju han som är vuxen och har ansvaret. Det är svårt att förklara hur man mår när det inte syns på utsidan.
Han har varit borta över natt 2ggr under den tid jag varit hemma en gång på kurs och en gång på trav, båda gångerna var det jobbigt att vara ensam med barnen och man blir ju inte mindre stressad, trodde att nu var det lugnt och jag började slappna av lite ändå, då kommer det, vi ska på elitloppet! Det kändes som en käftsmäll, jag som hade en bra kväll och kände mig lugn, det blev som en rusning i huvudet och i kroppen kände hur jag började få ångestattack och blev jätteledsen, jag gick undan, han kom efter en stund och frågade vad det var, jag förklarade att jag tyckte det var jobbigt att han skulle åka, då sa han att det är ju flera veckor dit, och då mår du ju säkert inte som nu, vi brukar ju vara iväg, jag kan väl inte ställa in utifall att.
Nu kommer ju jag att oroa mig inför denna helg redan nu och kommer inte få någon ro i kroppen, känns som jag bryts ner istället för att byggas upp jag behöver ju trygghet men den bara rycks undan hela tiden.
Apropå ensamhet, så har jag kompisar som jag regelbundet har kontakt med på Whats upp, och varje gång vi avslutar så kommer frasen hör av dig om det är något du vet att vi finns här, men det känns som tomma ord brydde de sig verkligen om mig skulle de komma förbi och kolla hur det är med mig, så skulle jag göra om jag verkligen brydde mig om någon.
Jag känner mig ensam och eländig i detta, någon som upplever ungefär lika som mig?

Misstankarna mot andras välvilja är mest troligt din sjukdom, försök att inte lyssna på dina tankar om det. Be om hjälp om du behöver det! (Skulle det visa sig att de inte ställer upp är situationen såklart en annan, men det tror jag verkligen inte. De flesta har väldigt svårt att "ta för sig" i någon annans liv och kan inte bara kliva in/tränga sig på och försöka hjälpa utan att ha blivit inbjudna i problemet och fått något specifikt att göra.)

Det kan vara lite samma sak som händer med din sambo. Han låter verkligen inte som att han hanterar situationen bra, och han är nog "bortskämd" sedan tidigare utan att riktigt se det. Samtidigt är han - förhoppningsvis! - inte avsiktligt elak och ego, utan han förstår verkligen inte. Försök att inte se saken som större än så i det här läget: han förstår inte situationen som du lagt fram den hittills, ok, då får du justera dina förklaringar. Gör det väldigt enkelt, förklara att du kommer inte att göra de sysslor du brukar, han måste ta över dem eller så blir de inte gjorda. Har du möjlighet så åk hemifrån en vecka (kanske du kan bo hos dina kompisar? eller föräldrar?) och låt saker förfalla. Han kommer inte att se sitt ansvar förrän han inte har någon som styr upp efter han struntat i något. (Sen har han kanske inte samma nivå som dig heller på hur saker måste vara, det måste du stå ut med också.) Det blir inte katastrof för att saker inte sköts ordentligt ett tag, du måste inte dra ditt lass när du är sjuk! Kanske får barnen smutsigare kläder innan han vaknar upp, kanske blir det papperstallrikar innan disken är fixad, men det går det med...
 
@Babsan2

Viktigast av allt: släpp bollen. Om ingen fångar den i luften, så låt den falla och rulla och ligga. Prata inte om att släppa ansvaret; släpp det.

Och ja, åk gärna hemifrån. Du är inte oumbärlig.

Problemet med att den curlade mannen i avsaknad av mor i huset då lägger sitt ansvar på barnen, sin mamma eller svärmor etc istället, förekommer. Barnen klarar det ett tag och växer med uppgiften. Om han gör det återstår att se. Det viktiga i nuet är ditt eget välmående. Ta semester.
 
Nu kommer ny tråd i annat ämne.
Jag är sjukskriven för vad som står på intyget stress och ångest, bor tilsammans med sambo och 2 barn 11 & 16 år gamla, har sen jag först sjukskrivit mig själv 2 veckor och sedan blivit sjukskriven av läkare kämpat med att få förståelse för vad jag går igenom, jag har förklarat för min sambo att jag behöver få vila och att han får ta ansvaret, tyvärr har jag curlat både honom och barnen, men att nu orkar jag inte, han säger att han förstår och att jag inte ska behöva oroa mig, problemet är att fast han lovat att det blir så så händer inget, mer än att han handlar maten och har väl sett till att den blir iordninggjord, men det är ändå jag som måste styra upp det så det blir klart före läggdags, för han vill träna och barnen ska skjutsas på träning om de inte kan åka med någon annan. Innan sömnproblemen och sjukskrivningen var jag också aktiv sprang och körde styrketräning hemma med lättare vikter, men detta fick jag anpassa efter min sambo och barnens tider, jag fick liksom ta den tid som blev över, hade kanske tänkt gå ut för att springa efter jobbet men innan jag ens tänkt tanken så kom min sambo hem och sa jag ska ut och cykla det blir nog långt, och helt plötsligt stod jag där som var så peppad att gå ut att springa, med ansvar för 2 barn som skulle på träning och matlagning och fick klämma in min löpning imellan träningarna detta medförde att jag inte kunde springa så länge jag ville utan var tvungen att ha tid att passa, skulle jag jag någongång försöka vända på det och gå ut direkt som han blev han sur och stack ändå han kunde minsann inte vänta, men jag måste ju få träna! och så blev det ändå jag som fick se till att allt fungerade. Inuläget så säger han som sagt att han förstår och att jag behöver vila men finns ändå ingen tanke på att det ska finnas rena kläder inför veckan, när han gick till jobbet under veckan så bad han mig tvätta hans arbetskläder det orkar du allt, det gror igen här hemma men det ser han inte, om han fixar något så är det att tvätta bilen eller saker på utsidan som det inte är panik med, han lägger gärna saker över på vårt äldsta barn och självklart kan hon hjälpa till men det är inte meningen att hon ska ta över mina uppgifter, det är ju han som är vuxen och har ansvaret. Det är svårt att förklara hur man mår när det inte syns på utsidan.
Han har varit borta över natt 2ggr under den tid jag varit hemma en gång på kurs och en gång på trav, båda gångerna var det jobbigt att vara ensam med barnen och man blir ju inte mindre stressad, trodde att nu var det lugnt och jag började slappna av lite ändå, då kommer det, vi ska på elitloppet! Det kändes som en käftsmäll, jag som hade en bra kväll och kände mig lugn, det blev som en rusning i huvudet och i kroppen kände hur jag började få ångestattack och blev jätteledsen, jag gick undan, han kom efter en stund och frågade vad det var, jag förklarade att jag tyckte det var jobbigt att han skulle åka, då sa han att det är ju flera veckor dit, och då mår du ju säkert inte som nu, vi brukar ju vara iväg, jag kan väl inte ställa in utifall att.
Nu kommer ju jag att oroa mig inför denna helg redan nu och kommer inte få någon ro i kroppen, känns som jag bryts ner istället för att byggas upp jag behöver ju trygghet men den bara rycks undan hela tiden.
Apropå ensamhet, så har jag kompisar som jag regelbundet har kontakt med på Whats upp, och varje gång vi avslutar så kommer frasen hör av dig om det är något du vet att vi finns här, men det känns som tomma ord brydde de sig verkligen om mig skulle de komma förbi och kolla hur det är med mig, så skulle jag göra om jag verkligen brydde mig om någon.
Jag känner mig ensam och eländig i detta, någon som upplever ungefär lika som mig?
Jag tolkar det som att han verkligen inte förstår. ( om han inte är extremt ego)
På något sätt kanske han inte heller fattar hur mkt du gör i vardagen även om jag kan tycka att man borde förstå vad två barn och hushåll kräver.
Kan du åka någonstans och vila någon vecka nu när det är akut? Antingen hos vänner eller hyra en stuga någonstans eller något.
Sen när du mår lite bättre så skulle jag rekommendera att ni gör en lista med alla uppgifter och delar upp. Även barnen måste vara ta uppgifter och vara delaktiga.
Sen tycker jag det är trist att du ( och ofta andra kvinnor) måste ta tag i denna diskussion.
 
Av egen erfarenhet vet jag att många curlade män inte har den minsta aning om vad som behöver göras i ett hushåll.

För att ta min egen historia så flyttade jag ihop med en man som kom direkt från pojkrummet. Under våra strider om städningen hävdade han med emfas att han städade mycket mer än jag. Trots att han aldrig torkade ett golv. Inte städade toalett han hade ansvar för mer än en gång i halvåret etc etc. Han hade med andra ord inte den bittersta insikt i vad som görs i en familj.

Innan man kan få insikt om sin egen roll måste man få kunskap om vad som faktiskt behöver göras.
Inte vet jag.... kanske är en detaljerad lista enda vägen? Kombinerat med någon veckas bortavaro?
 
:wtf:
Av egen erfarenhet vet jag att många curlade män inte har den minsta aning om vad som behöver göras i ett hushåll.

För att ta min egen historia så flyttade jag ihop med en man som kom direkt från pojkrummet. Under våra strider om städningen hävdade han med emfas att han städade mycket mer än jag. Trots att han aldrig torkade ett golv. Inte städade toalett han hade ansvar för mer än en gång i halvåret etc etc. Han hade med andra ord inte den bittersta insikt i vad som görs i en familj.

Innan man kan få insikt om sin egen roll måste man få kunskap om vad som faktiskt behöver göras.
Inte vet jag.... kanske är en detaljerad lista enda vägen? Kombinerat med någon veckas bortavaro?
Har också en sån. Det är totalt knäckande.
Hans upplevelse är att han "gör allt". Jävligt provocerande. :mad:

Han sköter varken hus, hem, bil, matlagning, tvätt (annat än snabbmat).
Han har städat huset EN gång på åtta år och då gjorde han varken kök eller badrum. Gardiner, fönster, sängkläder - sånt existerar inte i hans värd att man tvättar och tar hand om.
Jag tvättar, städar, målar, syr och underhåller huset, sköter trädgård, bär jordsäckar, målar invändigt, utvändigt, kört ut 13 ton grus, gör barnens klädinköp, städar garage, underhåller verktygen, sköter HANS bil och så vidare...... Listan är oändlig! :wtf:

Att jag har varit psykiskt sjuk (depressioner) och sjukskriven fyra år skiter han i.
Nu när jag börjat jobba skulle han börja göra mer hemma, men ni kan ju gissa hur det går..... :grin:

Är på väg att lämna fanskapet. Jag är så less. Särskilt provocerande är det att höra han gnälla om att han gör så mycket. :rage:
Han tar barnen till skolan och lagar fördigmat till dom. Thats it! :banghead:

Hur jag hamnade här vet jag inte men jag säger ALDRIG mer. :wtf:
Trots att han inte gör något så är känslan av att vara så ensam ändå det värsta. :(
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 379
Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
943
Senast: Crossline
·
Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
3 991
Kropp & Själ Jag har haft ont i ländryggen i några år nu på morgonen när jag vaknat (stel och öm i musklerna ffa) men det har blivit så att säga...
Svar
14
· Visningar
556
Senast: Ramona
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp