Qelina
Trådstartare
Det var länge sen jag skrev och mycket har hänt sen dess. Jag hade/har en ätstörning och en del andra diagnoser. Mitt mående är svajigt och ätstörningen har betett sig på olika vis, alltid varit där men olika mycket. Nu känner jag att jag är på väg att tappa kontrollen igen, att fler och fler saker plockas bort eller ändras.
Det enda jag kan tänka på är hur äcklig jag är och att jag inte borde få finnas. Tänker att alla som ser mig ute, främlingar, känner sig illamående av mig och pratar bakom ryggen på mig. Kan knappt använda några andra kläder än ett fåtal fast jag har fler, men jag har valt ut dom som döljer fettet mest.
Jag gick upp väldigt mycket i vikt och vill bara bli mig igen men inget verkar fungera, vågar inte ställa mig på en våg för att siffrorna skrämmer mig.
Depressionen är också här och den fruktansvärda ångesten, jag kommer aldrig bli helt bra säger läkarna, jag har en så komplex problematik så det enda dom kan göra är att hålla mig levande.
Jag har sjukersättning och har fått nalla av sparpengarna för att det ska gå runt men det räcker ju inte livet ut. Sån ångest inför framtiden. Nära inpå. Men jag får ju inte ens min vardag att fungera hur ska jag då klara att jobba eller plugga, jag har försökt med båda sakerna.
Jag äter så sjukt mycket mediciner, totalt har jag 19 mediciner varje dag varav 15 av dom är olika sorters psykofarmaka och det blir 48 -49 tabletter plus flytande sömnmedicin varje dag och astmamedicin och för magen. Men det är galet, jag kommer eventuellt få ännu en tablett men jag har i princip provat allt som går för det psykiska nu. Dom hjälper men inte hela vägen.
Jag är ett vandrande apotek känns det som. Varje gång jag träffar en läkare säger hen att jag har för många mediciner men sen går jag hem med ännu en medicin.
Det enda min hjärna ställt in sig på nu är att gå ner i vikt. Men det är svårare med flera av medicinerna jag har.
Jag vill inte vara ett hopplöst fall, en försökskanin med alla dessa kemiska substanser i mig. Men samtidigt gör dom mig trygg. Jag har inte varit inlagd för ätstörningen på 4 år. Och inte hamnat på psyk med Anafranildropp eller ECT. Det var nog ett år sen jag var på akuten för överdos senast.
MEN ändå är jag en röra, jag lägger en sak på ett ställe och sen är den borta, kan leta flera dagar. Jag hänger inte med i samtal, filmer, mina egna tankar. Glömmer vad jag pratat om med folk, tider, möten, orkar inte engagera mig i omvärlden så har noll koll, får höra från andra om covid-19 och andra viktiga saker.
Är jag på väg att bli dement? Är på riktigt rädd för mig själv.
Kan man vara ett hopplöst fall? Fått höra det sen jag var 17 så i 16 år nu. Dom har försökt hitan och ditan men jag blir ju aldrig helt bra.
Det enda jag kan tänka på är hur äcklig jag är och att jag inte borde få finnas. Tänker att alla som ser mig ute, främlingar, känner sig illamående av mig och pratar bakom ryggen på mig. Kan knappt använda några andra kläder än ett fåtal fast jag har fler, men jag har valt ut dom som döljer fettet mest.
Jag gick upp väldigt mycket i vikt och vill bara bli mig igen men inget verkar fungera, vågar inte ställa mig på en våg för att siffrorna skrämmer mig.
Depressionen är också här och den fruktansvärda ångesten, jag kommer aldrig bli helt bra säger läkarna, jag har en så komplex problematik så det enda dom kan göra är att hålla mig levande.
Jag har sjukersättning och har fått nalla av sparpengarna för att det ska gå runt men det räcker ju inte livet ut. Sån ångest inför framtiden. Nära inpå. Men jag får ju inte ens min vardag att fungera hur ska jag då klara att jobba eller plugga, jag har försökt med båda sakerna.
Jag äter så sjukt mycket mediciner, totalt har jag 19 mediciner varje dag varav 15 av dom är olika sorters psykofarmaka och det blir 48 -49 tabletter plus flytande sömnmedicin varje dag och astmamedicin och för magen. Men det är galet, jag kommer eventuellt få ännu en tablett men jag har i princip provat allt som går för det psykiska nu. Dom hjälper men inte hela vägen.
Jag är ett vandrande apotek känns det som. Varje gång jag träffar en läkare säger hen att jag har för många mediciner men sen går jag hem med ännu en medicin.
Det enda min hjärna ställt in sig på nu är att gå ner i vikt. Men det är svårare med flera av medicinerna jag har.
Jag vill inte vara ett hopplöst fall, en försökskanin med alla dessa kemiska substanser i mig. Men samtidigt gör dom mig trygg. Jag har inte varit inlagd för ätstörningen på 4 år. Och inte hamnat på psyk med Anafranildropp eller ECT. Det var nog ett år sen jag var på akuten för överdos senast.
MEN ändå är jag en röra, jag lägger en sak på ett ställe och sen är den borta, kan leta flera dagar. Jag hänger inte med i samtal, filmer, mina egna tankar. Glömmer vad jag pratat om med folk, tider, möten, orkar inte engagera mig i omvärlden så har noll koll, får höra från andra om covid-19 och andra viktiga saker.
Är jag på väg att bli dement? Är på riktigt rädd för mig själv.
Kan man vara ett hopplöst fall? Fått höra det sen jag var 17 så i 16 år nu. Dom har försökt hitan och ditan men jag blir ju aldrig helt bra.
Det låter helt galet att du har så många mediciner, det måste ju finnas massor av biverkningar på dessa och nu är jag ingen läkare men kan inte en del av glömskan bero på dina mediciner? Jag vet inte om du har flera olika vårdkontakter inom vården- Men om du har det så tror jag det skulle vara bra att de läkarna du har inom kanske olika vårdområden kan sätta sig ner och prata gemensamt om dina mediciner för att se om någon krockar med något annat.
. 
