Får jag skicka farmor till månen???

Sv: Får jag skicka farmor till månen???

.... eller att han hämtar mig på sjukhuset efter en operation, kör hem och bäddar ner mig, mockar stallet och tar in hästarna och sen lagar middag samtidigt som han hjälper min dotter med matteläxan.

Det kan ha varit den dagen jag blev kär på allvar.

Eller när han lagade min traktor. Eller gick igenom min ekonomi så att den blev mycket bättre. Eller när han räddade livet på min ponny.
 
Senast ändrad:
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Ja, det är trevligt att bli uppvaktad på det viset, och ännu trevligare att leva på det viset. J_D och hennes karl har varit ihop sen Hedenhös ungefär, så hon vet.
Ibland kan jag tänka på hur bra han hade det när han var i hop med mig. Så mycket jag gav honom och GJORDE för honom egentligen. Av kärlek till honom, för att göra honom glad och för att visa min uppskattning. Vad tråkigt det var att nästan tigga om att få något tillbaka. Som till exempel att jag ville att han skulle vara hos mig när Elin föddes. Hon föddes klockan kvart i tio på kvällen och kl 3 fick vi lämna förlossningen och gå till patienthotellet. kl 5 gick han till jobbet och jobbade till 8 och kom och åt frukost med mig och Elin, sedan åkte han hem och såg till att hans mamma och syskon fick foto på Elin över msn. Vid lunch kom han igen, men åkte vid ett för att ha öppet i sin djuraffär till kl sex, kom igen på kvällen och åkte hem vid tio på kvällen. Dagen efter var det samma sak, förutom att jag åkte hem på eftermiddagen. Det var hemskt och jag ville ha med honom hela tiden. Hade jag varit honom hade jag itne åkt hem alls under tiden vi var där! Visst visst, mitt tredje barn och inget nytt EGENTLIGEN, men stödet, någon som håller om en när man mår dåligt, någon som bekräftar en när man mår psyksikt dåligt och är osäker på om man klarar detta och sånna saker.

Jag har en grumlig tanke i bakhuvudet, som jag släpper nu, så kanske andra kan fylla på. Ditt längre svar till mig lite högre upp, det är sådant att jag bara tänkte: JAAA, Enya kommer att få ett så bra liv!!
Tja det låter positivt, vad vet du som itne jag vet?:)

Och sen tänkte jag: Jag tror att de flesta - särskilt i längden - föredrar uppvaktning/liv/förhållanden av karaktären: en välfylld termos redo när man behöver den, eller ett golv lagt utan gnäll. Ändå finns det hur många tjejer och kvinnor som helst som inte alls har det stödet och den uppbackningen av sina män. Det finns till och med statistik som visar att gifta män mår bättre och lever längre än manliga singlar, medan gifta kvinnor statistiskt lever kortare tid och mår sämre än kvinnliga singlar. Det tyder ju på att väldigt många kvinnor ger mer än männen i förhållandena, och att kvinnor slits mer av förhållandena, tycker jag. Statistiskt sett, alltså.
Om kvinnor är som jag och män är som Elins pappa så förstår jag att det är så att kvinnor i förhållande slits mer än män.....

Och då tänker jag: är det ett behov av bekräftelse som gör att man (kvinnor) faller så lätt för de där komplimangerna och liknande? Jag var inne på den tanken när jag gav dig hjärtan också. Jag funderar på vad man kan göra för att göra sig immun mot vissa sorters ytlig och tillfällig uppvaktning? Kan man lära sig att se skillnad på de män som lägger ner ett jäkla krut i början av förhållandet, och de som är beredda att ge hela tiden, i många år?

Jag vet faktiskt inte riktigt.

Är det någon som förstår vad jag funderar på och har lite mer att säga? Och klargöra mitt flummande?

Inte jag, för jag förstår lite grann men kan inte riktigt förklara nåt. Vill du förtydliga dig lite så jag förstår?:)
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

I början gjorde han också sånna saker....

Tog med sig ett av barnen så jag fick lite lugn och ro.
Som sagt, kom och lagade lunch, trots att han kom på kvällen och sov natten här.
Tog upp barnen på morgonen och gav frukost så jag fick sova.
Eldade så det var varmt när jag vaknade och så jag slapp att själv tända elden.
Släppte ut mina hundar.
Tog hand om hästarna de första två veckorna, men inte sen alls.
Vattnade mina blommor till och med!

Men det var i början det. Visst tog han upp barnen och gav dem frukost, men han kom inte och fixade lunch, vattnade inga blommor, tog inte hand om hästarna och ville inte släppa ut mina hundar, om jag inte bad honom, lagade visserligen alltid middag på kvällen, men fick bes snällt om att hämta ved elelr såga ved elelr klyva ved. Såg till att fördärva min mopedbil för 78 000 kr så den inte är värd ett jävla dugg utan står bara och skrotar här utanför, krockskadad och ur funktion...:(
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Ja jag tror jag förstår. Jag tror vi i mångt och mycket har internaliserat objekttänkandet att vi bara kan notera, och sträva efter att bli bekräftade som objekt. Tas det bort tappar vi mer eller mindre fotfästet. Och att sträva tillsammans i livet, med termosar och golv och läxläsning täcker liksom inte den delen.

Nu svamlar jag också för jag är hungrig och stressad men vi kan säkert utveckla det hela bättre senare.
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Tja det låter positivt, vad vet du som itne jag vet?

Jo, när du skrev det här:

Jag är inte den som faller för sånt egentligen, nu är jag mest misstänksam mot honom och funderar på om han skrattar åt mig i bakgrunden här. Jag tar inte det på helt allvar då jag vet att hans lekkompisar inte har tid med honom just nu, och leka ensam är ju inte kul så nu är han så SNÄLL och bjuder in mig i leken! Men när han kompisar har fått nog att leka på sitt håll och tycker att han är intressant igen, så kommer jag att slängas bort igen och antagligen smutskastad som vanligt. Nej, jag tror inte att det lockar mig så mycket faktiskt.

Det gjorde mig optimistisk om din framtid. Klarsynt, välformulerat, personligt och samtidigt lite generellt eller abstrakt eller vad man ska säga, på ett sätt som jag tycker visar att du inte bara ser att du själv inte vill ha det dåligt, utan också att du ser en del sorters mönster här i världen. Väldigt trevligt att läsa, och samtidigt med ett slags humoristisk ton, ändå. Trots innehållet.

Det där jag funderar på. Jag tänker på var man söker sin bekräftelse. Jag ger ett exempel ur mitt liv. Jag måste yrkesmässigt ibland visa en massa manliga professorer att jag - en klart yngre person och dessutom kvinna bland alla dessa män i en tradition där i stort sett alla alltid varit män - vet vad jag talar om. Att jag kan, att mina ord kan vara lika väl underbyggda som deras även om vi tycker olika.

Och i dessa miljöer, då min kompetens och självsäkerhet är mer nödvändiga än någon annanstans där jag hamnar, kommer jag på mig med att bli löjligt glad och nästan tacksam om/när dessa män visar mig uppmärksamhet. (Det gäller dock snarare uppmärksamhet som smart forskare än som attraktiv kvinna, men mönstret är detsamma, känns det som.) Och när de där männen lyssnar på mig och verkar tycka att jag har något att komma med, då blir jag alltså löjligt tacksam och liksom verkligen suktar efter fortsatt uppmärksamhet. Fastän jag ofta är rätt säker på att om jag sa allt jag tänker om makt i vårt yrkesliv och hur dessa ofta rätt mansgrisiga män rider på ett överläge som historien gett dem, inte för att de är smarta, så skulle de aldrig mer lyssna på mig. Ändå kan jag sukta lite efter deras beröm. Jag får till och med lite lust att göra saker och ting på det vis som de berömt, även om det varit en anpassning från min sida gentemot dem. Till och med då jag inte helt respekterar dem, tex för att de är så himla mansgrisiga att jag inte kan känna äkta respekt.

Då funderar jag på hur man kan bära sig åt för att inte söka sin bekräftelse i fel sammanhang, för att inte låta sig bekräftas för sådant som man inte mår väl av att spela upp i längden. Tex min anpassning gentemot de där manliga professorerna.

Jag tänker att något liknande gäller för förhållanden. Att man får komplimanger och/eller annat stöd och uppmuntran av någon man. Man kanske inser på något plan att det är fel man, eller man inser det ganska snart. Ändå söker man den där bekräftelsen hos honom som komplimangerna och uppmuntran innebär. Jag fattar inte exakt varför, men jag kan tankemässigt identifiera mig med situationen. Jag undrar hur man kan göra för att bli mindre svag gentemot sådan bekräftelse - när den ändå inte är bra för en själv.

Eller om man redan har ett förhållande sedan någon tid. Det gnisslar, men man tar sig framåt. Kvinnan gör det absolut mesta av allt tråkigt och gemensamt. Hon klagar på honom ibland. Då och då visar han sig underbar, köper blommor, lagar en god middag, lägger barnen. Och då blir hon igen bekräftad, och svag, vill ha mer av det där fina och bekräftande. Fastän hon borde veta att hon totalt sett får för lite, för sällan, att hon ger mer själv.

Hur skyddar man sig mot sådana förhållanden, det undrar jag? Det skulle vara så bra att veta, för alla.
 
Senast ändrad:
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Jag tror vi i mångt och mycket har internaliserat objekttänkandet att vi bara kan notera, och sträva efter att bli bekräftade som objekt.

Vi tänker mer på oss själva som objekt för hans gillande eller kärlek, än på hur vi faktiskt har det? Till den grad att det är/blir viktigare för oss att vara objekt för hans gillande, än att leva våra fungerande liv? (Medvetet eller omedvetet.) Är det så du menar? Eller, det finns något slags norm som gör detta både möjligt och kanske önskvärt, ur något perspektiv som handlar om anpassning, och denna norm är verksam i oss?

Se i övrigt mitt långa svar till Enya, för fortsatt funderande. (Herregud vad trött jag är, jag har tampats med professorer hela dagen.)
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Vi tänker mer på oss själva som objekt för hans gillande eller kärlek, än på hur vi faktiskt har det? Till den grad att det är/blir viktigare för oss att vara objekt för hans gillande, än att leva våra fungerande liv? (Medvetet eller omedvetet.) Är det så du menar? Eller, det finns något slags norm som gör detta både möjligt och kanske önskvärt, ur något perspektiv som handlar om anpassning, och denna norm är verksam i oss?

Se i övrigt mitt långa svar till Enya, för fortsatt funderande. (Herregud vad trött jag är, jag har tampats med professorer hela dagen.)

Något åt det håller var jag och vimsade kring. Alltså, varför ska det vara så viktigt, så viktigt att vi verkar känna oss osedda och obekräftade (enligt någon norm som kvinnor SKA bekräftas på) trots att vi lever i fungerande förhållanden där vi ekräftas hela tiden.
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Ibland verkar det som att män inte vet vilken deras familj är, som att deras morsa är familjen och själv är man en utomjording.
Det är en lång svår kamp att få dem att välja vem som ska vara deras familj och vilka som ska vara släktingar. Det här fick jag ta med min man x antal gånger. Han blev naturligtvis skitförbannad men ändrade i alla fall beteendet en del.
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Det gjorde mig optimistisk om din framtid. Klarsynt, välformulerat, personligt och samtidigt lite generellt eller abstrakt eller vad man ska säga, på ett sätt som jag tycker visar att du inte bara ser att du själv inte vill ha det dåligt, utan också att du ser en del sorters mönster här i världen. Väldigt trevligt att läsa, och samtidigt med ett slags humoristisk ton, ändå. Trots innehållet.
Jag har fått lära mig den hårda vägen att alla människor inte är så snälla, och jag har fått lära mig hur Elins pappa funkar. Tack vare en massa förklaringar från andra så har jag insett hurdan han är. På gott och ont.

Det där jag funderar på. Jag tänker på var man söker sin bekräftelse. Jag ger ett exempel ur mitt liv. Jag måste yrkesmässigt ibland visa en massa manliga professorer att jag - en klart yngre person och dessutom kvinna bland alla dessa män i en tradition där i stort sett alla alltid varit män - vet vad jag talar om. Att jag kan, att mina ord kan vara lika väl underbyggda som deras även om vi tycker olika.

Och i dessa miljöer, då min kompetens och självsäkerhet är mer nödvändiga än någon annanstans där jag hamnar, kommer jag på mig med att bli löjligt glad och nästan tacksam om/när dessa män visar mig uppmärksamhet. (Det gäller dock snarare uppmärksamhet som smart forskare än som attraktiv kvinna, men mönstret är detsamma, känns det som.) Och när de där männen lyssnar på mig och verkar tycka att jag har något att komma med, då blir jag alltså löjligt tacksam och liksom verkligen suktar efter fortsatt uppmärksamhet. Fastän jag ofta är rätt säker på att om jag sa allt jag tänker om makt i vårt yrkesliv och hur dessa ofta rätt mansgrisiga män rider på ett överläge som historien gett dem, inte för att de är smarta, så skulle de aldrig mer lyssna på mig. Ändå kan jag sukta lite efter deras beröm. Jag får till och med lite lust att göra saker och ting på det vis som de berömt, även om det varit en anpassning från min sida gentemot dem. Till och med då jag inte helt respekterar dem, tex för att de är så himla mansgrisiga att jag inte kan känna äkta respekt.
Men egentligen är ju beröm något man kanske inte fått så ofta i sill liv, inte jag i alla fall, så man blir glad och vill vara till lags. Jag vet egentligen inte. Visst är det dumt att vilja ha mer beröm av andra när man egentligen borde inse själv att det är klart man är bra. Eller nåt.

Då funderar jag på hur man kan bära sig åt för att inte söka sin bekräftelse i fel sammanhang, för att inte låta sig bekräftas för sådant som man inte mår väl av att spela upp i längden. Tex min anpassning gentemot de där manliga professorerna.

Jag tänker att något liknande gäller för förhållanden. Att man får komplimanger och/eller annat stöd och uppmuntran av någon man. Man kanske inser på något plan att det är fel man, eller man inser det ganska snart. Ändå söker man den där bekräftelsen hos honom som komplimangerna och uppmuntran innebär. Jag fattar inte exakt varför, men jag kan tankemässigt identifiera mig med situationen. Jag undrar hur man kan göra för att bli mindre svag gentemot sådan bekräftelse - när den ändå inte är bra för en själv.
Jag ska erkänna att komplimangerna om att jag luktar gott, mina glasögon klär mig, när han kallar mig gumman, skriver kram på msn och skickar hjärtan faktiskt först gör mig lite glad, men sedan inser jag ganska fort att jag inte tycker att det är något att bli glad för. Det är istället lite förvirrande tycker jag. Vad vill han? Hur ärligt är det? Varför gör han så här? Och så givetvis, jag har känslor kvar och tycker hela situationen är jobbig för jag vill ha ett bra liv med någon som älskar mig. Jag vill ha någon som tar hand om mig, som uppskattar mig, som hjälper mig, som SER mig, som finns för mig osv osv Och han är inte den personen inser jag ju så klart. Hur många känslor jag än har, hur mycket han än fjäskar så är han och jag inte ämnade för varandra. Han får leta upp nåt annat offer för jag vill inte vara hans offer.

Eller om man redan har ett förhållande sedan någon tid. Det gnisslar, men man tar sig framåt. Kvinnan gör det absolut mesta av allt tråkigt och gemensamt. Hon klagar på honom ibland. Då och då visar han sig underbar, köper blommor, lagar en god middag, lägger barnen. Och då blir hon igen bekräftad, och svag, vill ha mer av det där fina och bekräftande. Fastän hon borde veta att hon totalt sett får för lite, för sällan, att hon ger mer själv.
Är du medveten att du just har beskrivit två förhållande som jag haft?

Hur skyddar man sig mot sådana förhållanden, det undrar jag? Det skulle vara så bra att veta, för alla.

Det är svårt, tror jag. För om man ska skydda sig mot sånna förhållande så krävs det nog att man är lite hård av sig själv på nåt vis.... jag tror att man själv får ta lite "stryk" om man är så där superhård och inte accepterar sånna förhållande och alltid ser allt så förnuftigt.


Ibland känns det verkligen jobbigt! Jag vill ha nån som jag kan köpa presenter till, du vet, man går förbi nåt häftigt och tänker att DEN passar perfekt till X.... Jag vill ha kramar, sitta och äta god middag med någon, se film med någon osv i all oändlighet. Den där någon ska givetvis vara min älskade för det är en älskade jag saknar att ha! Det gör mig deppig att vara ensam och sakna det jag ju har haft till viss del.

Det funkar i övrigt bra med Elin och hennes pappa nu. Ingen mössa har han på henne, men samtidigt så ger han henne maten jag fixar och han frågar mig om råd, tex om han kunde använda sittvagn nu. Så det blir nog bra det här. Bara han ser till att ordna det här med mössa också....

Bestämde med hans mamma att vi ska dit på söndag. Sa att jag inte frågat honom om han ville med men att jag antog att han itne ville det och då sa hon att vi kunde skita i honom. Men jag frågade honom ändå, kändes bättre så när det ju är hans mamma och han sa ja. Senare sa han att han missförstått att det var HANS mamma vi skulle till, han trodde det var min.... han hade nämligen sagt nej om han vetat att det var hans... så jag vet itne om han hänger med faktiskt. Jag är nervös inför att åka till henne. Men jag vet att det är för att hon ska klaga elelr nåt. I telefon antydde hon att Elin väger för mycket ( sa inte det rent ut dock) och det stör mig rätt rejält för jag tar så illa vid mig när någon kritiserar mina barn och mig. BVC tycker inte att hon är tjock, hon följer mittelkurvan i deras papper, nu sist har hon dock tagit ett litet kliv över mittelkurvan precis men det är med både vikten och längden och inget verkar konstigt på henne, enligt dem. Jag vet i alla fall att om hon säger något så kommer jag att svara för mig. Det är jag som är Elins mamma.
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Det låter bra. Dels verkar ju inte Elins farmor så pjåkig ändå, dels är det bra, tycker jag, både att ni åker och hälsar på henne och att du är beredd att stå på dig om hon har något att anmärka på. Elin är din dotter, far- och morföräldrar får finna sig i att spela andra fiol när det gäller att bestämma. Ska pojkarna med till henne också då? Far- och morföräldrar är ju ofta som en trygg punkt för barn, så kan du bidra till att Elin och hennes farmor kommer varandra hyfsat nära, så tror jag att det är bra för Elin.

Du, jag visste inte att jag beskrev två av dina förhållanden, men jag anade det. Dels pga vad du skriver här, men också pga att jag dessvärre tror att det är rätt vanligt att förhållanden ser så ut, mer eller mindre extremt, men ändå enligt samma mönster. Jag har funderat hela dagen på hur vanligt jag tror att det är, men jag vågar mig inte på en gissning. En rätt stor procentandel, i alla fall.

Och det vore bra om man kunde lära sig att undvika att hamna i de förhållandena. Jag ser det i alla fall inte som något som enbart är männens "fel", för kvinnor skulle kunna strejka mot det där. Kvinnor skulle kunna vägra ställa upp på den rollen.

Det finns en forskare som heter Anna Jonasdottir, som kallar det här för kärleksmakt. Män tankar kärlek av kvinnor, och har liksom rätt att göra det, rätt att få mer kärlek av kvinnor än de ger tillbaka. De ger något tillbaka, annars skulle kvinnorna nog inte stanna alls, men de ger mycket mindre tillbaka än de får. Det gäller så klart inte exakt alla, men Jonasdottir anser ändå att det här är ett mönster. Och jag tycker att man kan se det mönstret, jag också.

Sen vet jag inte exakt hur Jonasdottir tänker sig det, men jag tänker att en del av makten som män då har i förhållandena, handlar om inte bara en större rätt att få kärlek (uppmärksamhet, omsorg, service) utan de får också makt genom att kvinnor är lite svältfödda på den sortens visad kärlek. Det verkar göra att kvinnan faller orimligt mycket för honom när han väl ger något, tycker jag. Han framstår som mer underbar än han riktigt gjort sig förtjänt av, när hon till sist får något av honom. (Jodå, jag har också gjort mitt i ett sådant förhållande, men det var länge sen, tack och lov.)

Hur man undviker det, tycker jag är problematiskt. Och jag tänker att det kanske är som du säger, att man får göra sig lite hård mot sig själv och vara lite förnuftig. Här skulle jag gärna ta emot idéer från andra, men jag tror att man får försöka se personen bakom allt det där man känner. Precis som du nu gör oerhört tydligt, starkt och klartänkt när det gäller Elins pappa. Så som du formulerade dig om det i ditt sista inlägg, tycker jag var en lysande styrka! Elin har en så stark kvinnlig förebild i dig, Enya! Ingen kommer att sätta sig på den tjejen när hon blir stor.

När det gäller barn, tror jag att det finns saker man kan göra för att rädda dem från den där sortens förhållanden, i deras framtid. Just när det gäller förhållandena tänker jag särskilt på flickor, men det jag tycker om barn gäller alla barn: bekräfta barnen! Då startar inte barnen sina vuxenliv med ett underskott på bekräftelse, vilket ju måste vara ett sätt att skydda sig mot kärleksfattiga partners och deras alltför glest förekommande komplimanger och snällheter. Visst borde det stämma?

Jag såg i Pallas tråd att du har det så bra med dina pojkar nu, och jag blev glad! Det verkar så himla bra att uppmärksamheten och bekräftelsen kommer först, det är basen. Sen måste ju barnen göra som man säger ibland, det måste de. Men det är absolut inte "barndressyrkurs", det märker man ju. Snarare en barnbekräftarkurs, vilket är mycket sympatiskt.

Själv har jag den oerhörda turen att komma från en familj där barnen är allas allt. Jag menar inte som i typisk bortskämdhet, eftersom alla barn är allas allt, så att säga. Det är inte bara jag som var världens mittpunkt som liten, utan det var vi alla (syskon, kusiner, kompisar). Jag hoppas så att jag har lyckats förmedla samma känsla till min son och min extraflicka. Du verkar vara precis en sådan förälder numera, när ingen krävande man stör dig och gör dig mindre än du är.

Sen förstår jag att du saknar att ha en kärleksrelation. Det gör nog nästan alla som inte har det. Jag tycker att det är helt klart att närheten till barnen inte kan ersätta det. Hur underbara barn än är, så har det sina poänger att vara nära vuxna människor också.
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Då kanske jag kan få tipsa lite om hårdheten. Den går att skaffa sig om man accepterar grunden att kärlek inte på något sätt är blind utan inser att vi alltid resonerar om våra känslor, med oss själva. Det betyder alltså att vi båda kan resonera fram en passande förälskelse och resonera bort en opassande.

Någonstans måste vågen i ett förhållande väga jämt. Båda måste vilja ungefär lika mycket. Ha lika mycket närhet, passion, ömhet, ge lika mycket. Den som ger mest, om det skiljer sig mycket hamnar alltid i underläge. Likadant så blir den i överläge lat, det behöver ju inte ge utan bara får.

Jag kommer ihåg en rad från en i övrigt ganska usel roman men just den satt som en smäck: "Don´t carry your heart in your sleeve." Och visst skulle väl männen överlag vara tvungna att investera lite mer om de inte fick så mycket gratis?
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Det låter bra. Dels verkar ju inte Elins farmor så pjåkig ändå, dels är det bra, tycker jag, både att ni åker och hälsar på henne och att du är beredd att stå på dig om hon har något att anmärka på. Elin är din dotter, far- och morföräldrar får finna sig i att spela andra fiol när det gäller att bestämma. Ska pojkarna med till henne också då? Far- och morföräldrar är ju ofta som en trygg punkt för barn, så kan du bidra till att Elin och hennes farmor kommer varandra hyfsat nära, så tror jag att det är bra för Elin.
Nej Elins farmor är rätt ok. Dock förvånar hon mig ibland. Tex när hon anser att hon visst kan vara hos sin magsjuka pappa för " bebisar är tåliga", elelr som i går när Elin började gråta hos henne och tittade långt på mig, då sa farmoderns pojkvän att Elin kanske skulle till mig igen men då svarade hon att " hon kan skrika lite, det dör hon inte av". Nej, helt klart dör hon inte av det, men jag tror knappast Elin kände sig så trygg hos henne när hon blev ignorerad på det viset. Lättare var det senare när hon suttit hos mig och spanat in och pratat med sin farmor. Då gick det bra att sitta hos henne- och givetvis, ha koll på mig:)

Eric och Isaac skulle följa med men eftersom Isaac tidigare på morgonen vägrade göra som han skulel så sa jag till slut att han fick stanna hemma hos mormor istället för att följa med, så det var bara Eric, jag och Elin som åkte. Det gick jättebra, jag förberedde Eric på vad vi skulle göra, talade om för honom vad som hände om han var duktig och inte krånglade och han uppförde sig jättebra!
Först tog iv tåget till Malmö, sedan stadsbussen hem till hans mamma. Jag avskyr att åka buss i Malmö, de är alltid proppfulla med folk och de trängs och ska tvunget av först även om de ser att man har småbarn och vagn, de hjälper inte till utan tävlar om vem som kommer ut först och står mest i vägen när man ska ut. Men det gick bra det med, det var itne så många på bussen. När vi hade varit hos henne en stund kommer Elin pappa.... han skulle inte egentligen, men kom i alal fall! Han sa att han hade varit och kollat på ödlor ( hans hobby) och så stannade han en stund. Precis innan jag skulel säga att vi skulle gå så sa han att han skulle gå. Men då bad jag honom vänta så kunde vi gå tillsammans. Vilket han snabbt tackade ja till.

I går insåg jag att stollan har haft rätt hela tiden, det har hon alltid minsann, Elins pappa håller på att tappa intresset för sin dotter. Han fick frågan av sin mor om han skulle hålla henne men han tyckte inte det behövdes. Dock satt han bredvid mig och lekte med henne när jag höll henne.

Vi åkte gemensamt ifrån Elins farmor och åkte halva vägen till centralen för att tillbringa en timme och gå runt lite i affärer. Som han vet att jag gillar absolut. På centralen bjöd jag honom på hamburgare. Under hela tiden märkte jag att ställer in sig, fjäskar, flörtar eller vad man ska kalla det. Jag drabbades av känslan att utnyttja det och manipulera honom som han gjort med mig:devil: Fast jag försöker intala mig själv om att det ju itne är snällt:angel:

Du, jag visste inte att jag beskrev två av dina förhållanden, men jag anade det. Dels pga vad du skriver här, men också pga att jag dessvärre tror att det är rätt vanligt att förhållanden ser så ut, mer eller mindre extremt, men ändå enligt samma mönster. Jag har funderat hela dagen på hur vanligt jag tror att det är, men jag vågar mig inte på en gissning. En rätt stor procentandel, i alla fall.
Ja en stor del av de förhållande jag sett hos familj och vänner ser nog ut så där, mer elelr mindre extremt. Det är bara ett förhållande i min närhet som jag misstänker inte ser ut så. Alls.

Och det vore bra om man kunde lära sig att undvika att hamna i de förhållandena. Jag ser det i alla fall inte som något som enbart är männens "fel", för kvinnor skulle kunna strejka mot det där. Kvinnor skulle kunna vägra ställa upp på den rollen.
Det är så mycket lättare att skylla på männen, stanna kvar och tycka synd om sig själv. Eller, hoppas på ändring, för det ÄR faktiskt skitsvårt att göra slut när man fortfarande älskar någon.

Det finns en forskare som heter Anna Jonasdottir, som kallar det här för kärleksmakt. Män tankar kärlek av kvinnor, och har liksom rätt att göra det, rätt att få mer kärlek av kvinnor än de ger tillbaka. De ger något tillbaka, annars skulle kvinnorna nog inte stanna alls, men de ger mycket mindre tillbaka än de får. Det gäller så klart inte exakt alla, men Jonasdottir anser ändå att det här är ett mönster. Och jag tycker att man kan se det mönstret, jag också.

Det är just så jag upplever Elins pappa. Att han tankar kärlek och trygghet av mig, verkligen tar det från mig för att må bra. Nu mår han itne bra, beskriver sitt liv som "dött".

Sen vet jag inte exakt hur Jonasdottir tänker sig det, men jag tänker att en del av makten som män då har i förhållandena, handlar om inte bara en större rätt att få kärlek (uppmärksamhet, omsorg, service) utan de får också makt genom att kvinnor är lite svältfödda på den sortens visad kärlek. Det verkar göra att kvinnan faller orimligt mycket för honom när han väl ger något, tycker jag. Han framstår som mer underbar än han riktigt gjort sig förtjänt av, när hon till sist får något av honom. (Jodå, jag har också gjort mitt i ett sådant förhållande, men det var länge sen, tack och lov.)
Kan det inte ha något att göra med att jag tror kvinnor vill vara lite till lags, inte vill ta för sig och när han ger lite tillbaka så tror hon sig vara älskad? Det sägs ju lite komiskt att en kvinna alltid säger hur mycket hon älskar sin partner medan en man säger ifrån om det blir någon ändring.

Hur man undviker det, tycker jag är problematiskt. Och jag tänker att det kanske är som du säger, att man får göra sig lite hård mot sig själv och vara lite förnuftig. Här skulle jag gärna ta emot idéer från andra, men jag tror att man får försöka se personen bakom allt det där man känner. Precis som du nu gör oerhört tydligt, starkt och klartänkt när det gäller Elins pappa. Så som du formulerade dig om det i ditt sista inlägg, tycker jag var en lysande styrka! Elin har en så stark kvinnlig förebild i dig, Enya! Ingen kommer att sätta sig på den tjejen när hon blir stor.
Stark kvinnlig förebild vette tusan om jag är:rofl: Jag börjar kunna stå emot honom, men i går kändes det jättesvårt att göra det när detvar så tydligt vad han egentligen ville. Hur ska jag låta bli att falla för det där?

När det gäller barn, tror jag att det finns saker man kan göra för att rädda dem från den där sortens förhållanden, i deras framtid. Just när det gäller förhållandena tänker jag särskilt på flickor, men det jag tycker om barn gäller alla barn: bekräfta barnen! Då startar inte barnen sina vuxenliv med ett underskott på bekräftelse, vilket ju måste vara ett sätt att skydda sig mot kärleksfattiga partners och deras alltför glest förekommande komplimanger och snällheter. Visst borde det stämma?
Ja det tror jag absolut stämmer! Jag har bara haft svårt för det tidigare, jag har insett det några gånger tidigare, men det är svårt att göra något som man itne är van vid. Jag har liksom inte med det hemifrån. Fortfarande har jag jättesvårt för det här med att gosa med dem, det har blivit klart bättre men jag antar att de känner sig gosfattiga.....

Jag såg i Pallas tråd att du har det så bra med dina pojkar nu, och jag blev glad! Det verkar så himla bra att uppmärksamheten och bekräftelsen kommer först, det är basen. Sen måste ju barnen göra som man säger ibland, det måste de. Men det är absolut inte "barndressyrkurs", det märker man ju. Snarare en barnbekräftarkurs, vilket är mycket sympatiskt.
På kursen pratar ledarna ofta om att man inte kan kräva respekt av barnen utan att barnen kommer att respektera sina föräldrar om man som förälder respekterar barnen och bekräftar dem. Och något som de också har upprepat är ju att man itne får banren att lyda om man inte bygger upp med att belöna deras goda beteende, berömma dem för det de gör bra och för försöken att göra något bra. Som de säger, om man ser dem som en sparbössa så får man lägga i i den här bössan 4 gånger innan man får göra ett uttag. Ett uttag är tex att tillrättavisa. Det man sätter in är tex beröm.

Själv har jag den oerhörda turen att komma från en familj där barnen är allas allt. Jag menar inte som i typisk bortskämdhet, eftersom alla barn är allas allt, så att säga. Det är inte bara jag som var världens mittpunkt som liten, utan det var vi alla (syskon, kusiner, kompisar). Jag hoppas så att jag har lyckats förmedla samma känsla till min son och min extraflicka. Du verkar vara precis en sådan förälder numera, när ingen krävande man stör dig och gör dig mindre än du är.
Jag vill vara sån. Fast det är så svårt när det inte är naturligt för mig. Jag har inte själv fått en sådan uppväxt alls. Jag har fortfarande en bit kvar, tex måste jag försöka att itne bli så arg när jag är psykiskt stressad. När Elins pappa bråkar skriker jag åt barnen. Det är något jag måste arbeta bort. Den här kursen är slut om två veckor ungefär, vilket känns lite tråkigt, för då står jag där själv igen och ska klara allt..... Det gör jag nog, men det känns lite tryggt att ha den bakom mig som stöd, någon att fråga om råd, någon som ringer varje vecka ( det gör ledarna) och ger råd. Förresten berättade de att efter sista gången nu så är det uppföljning efter 3 månader för att höra hur det går, och därefter efter 6 månader igen. Det tycker jag är bra!!

Sen förstår jag att du saknar att ha en kärleksrelation. Det gör nog nästan alla som inte har det. Jag tycker att det är helt klart att närheten till barnen inte kan ersätta det. Hur underbara barn än är, så har det sina poänger att vara nära vuxna människor också.

Ja det har du alldeles rätt i. Barn är barn och vuxna är vuxna, och i alal fall jag behöver båda delarna:)
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Enya, jag följer fortfarande tråden och känner mig lugn av din nyvunna säkerhet. Jag önskar att alla barn fick ha en så engagerad och kärleksfull mamma som du. Som JOBBAR med föräldraskapet, ser sina brister och försöker åtgärda dem. :bow:

Jag hoppas att du i din nya säkerhet också kan hitta styrkan att inte falla för Elins pappa igen. Jag brukar sällan uttala mig så tydligt om hur jag tycker att människor ska agera i sina egna liv. Men i ditt fall tycker jag att det är viktigt att du får möjlighet att verkligen landa i ditt nya starkare och säkrare jag. En nära relation med Elins pappa tror jag skulle sabotera den möjligheten.
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Då kanske jag kan få tipsa lite om hårdheten. Den går att skaffa sig om man accepterar grunden att kärlek inte på något sätt är blind utan inser att vi alltid resonerar om våra känslor, med oss själva. Det betyder alltså att vi båda kan resonera fram en passande förälskelse och resonera bort en opassande.

Någonstans måste vågen i ett förhållande väga jämt. Båda måste vilja ungefär lika mycket. Ha lika mycket närhet, passion, ömhet, ge lika mycket. Den som ger mest, om det skiljer sig mycket hamnar alltid i underläge. Likadant så blir den i överläge lat, det behöver ju inte ge utan bara får.

Ja, en av mina kollegor och jag har pratat mycket om att det inte funkar att inleda förhållanden med den som man blir mest handlöst förälskad i. Det låter möjligen en aning galet, men vår gemensamt framgrubblade poäng är att plötsliga och intensiva känslor faktiskt inte duger som enda grund för viktiga handlingar, såsom att inleda förhållanden.

Jag har resonerat bort olämpliga förälskelser flera gånger. Men med tanke på Enyas situation, så kan jag också tillägga att det är enklare att resonera bort en olämplig förälskelse innan man blandat ihop sig alltför mycket med den man är förälskad i. Att avsluta förhållanden när man inte är helt känslomässigt klar, det är svårare.

Du vet att jag tycker som LinnéaL, Enya!

Att resonera fram en lämplig förälskelse verkar lite svårare än att resonera bort en olämplig. Tror jag. Å andra sidan har jag en kompis, och han och jag är rörande eniga om att om det bara hade passat i våra liv, så hade vi kunnat bli ett bra par. Han kallar sig min andra man, men vi är alltså inte ihop på något enda sätt mer än kompisar. Jag tror att vi skulle kunna resonera fram en förälskelse ovanpå vår vänskap, om det vore en bra idé med tanke på övriga omständigheter. Det vore det just nu absolut inte!

I det förhållande jag faktiskt har, har det nu länge varit min man som gett och jag som fått, pga min arbetsbörda. Nu håller vi på att ta tag i det där, för ingen av oss vill i längden att han är min allmänna hjälpreda (typ hemmafru). Men det är allt lite klurigt att få till en ändring när man vant sig vid ett mönster, särskilt när man vant sig vid att få, som jag. Man blir bortskämd. Jag får påminna mig själv om att inte be honom göra en massa småsaker som jag gott hinner och orkar själv.

Enya, jag funderar och funderar på resten. Mer svar kommer.
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Nej, helt klart dör hon inte av det, men jag tror knappast Elin kände sig så trygg hos henne när hon blev ignorerad på det viset. Lättare var det senare när hon suttit hos mig och spanat in och pratat med sin farmor. Då gick det bra att sitta hos henne- och givetvis, ha koll på mig

Det kan ju också tänkas vara så att Elin är eller kommer att bli lite försiktig med andra vuxna än dig, pga att det är lite instabilt med hennes pappa. Och att vara med honom betyder ju för henne att man inte är med dig samtidigt, oftast. Då får man ju visa henne lite extra hänsyn, bara, vilket du ju gjorde hos hennes farmor. Då tror inte jag att man behöver oroa sig alltför mycket över det.

Vet du, jag tänkte på dig och Elin den dagen ni var hos hennes farmor, och hoppades att ni hade trevligt.

Eric och Isaac skulle följa med men eftersom Isaac tidigare på morgonen vägrade göra som han skulel så sa jag till slut att han fick stanna hemma hos mormor istället för att följa med, så det var bara Eric, jag och Elin som åkte. Det gick jättebra, jag förberedde Eric på vad vi skulle göra, talade om för honom vad som hände om han var duktig och inte krånglade och han uppförde sig jättebra!

Det låter bra, det! Här har vi en mamma som inte låter barnen sväva i ovisshet om vad som gäller. Jag gillar inte regelrätta bestraffningar för barn, men ställer barn till det för sig får de ju ta konsekvenserna, som Isaac fick. Det funkar inte att åka runt ensam med tre barn om man inte kan lita på att de gör som man säger, det får de faktiskt lära sig. Och det är ju lättare för dem att göra som man säger, om man först berättar för dem vad som ska ske.

I går insåg jag att stollan har haft rätt hela tiden, det har hon alltid minsann, Elins pappa håller på att tappa intresset för sin dotter. Han fick frågan av sin mor om han skulle hålla henne men han tyckte inte det behövdes. Dock satt han bredvid mig och lekte med henne när jag höll henne.

Ja, jag tror också att Stollan har ögonen med sig när det gäller din familj med bihang. Minskat intresse för dottern, vi får väl ser var han landar med sitt faderskap. Vad jag förstod sköter han det hyfsat just nu? Alltså sina dagar? Det bästa är nog att försöka ta det lugnt. Skulle han tröttna helt, så vet ju du att du har stöd både hos myndigheter och hos de som känner er, så då får du helt enkelt ta hela ansvaret och makten då. I så fall.

Det är så mycket lättare att skylla på männen, stanna kvar och tycka synd om sig själv. Eller, hoppas på ändring, för det ÄR faktiskt skitsvårt att göra slut när man fortfarande älskar någon.

Du tycker det? Själv är jag av någon anledning direkt livrädd för att hamna i ett sådant förhållande, där kvinnan ger och mannen tar. Och jag är även rädd för att hamna i evinnerligt gnat och tjat. Jag tror egentligen att jag har lite för lätt för att bryta upp pga den där rädslan. Hellre sköter jag mitt på egen hand, än gnatar mig genom dagarna eller känner mig ledsen och ensam trots att jag är tillsammans med någon.

Det sägs ju lite komiskt att en kvinna alltid säger hur mycket hon älskar sin partner medan en man säger ifrån om det blir någon ändring.

Ja, tragi-komiskt! Jag har lagt märke till att när man frågar en kvinna hur läget är, så får man ofta ett svar som handlar om hur man och barn har det, och har de det bra så är läget bra, förstår man. Frågar man en man samma sak, svarar han hur han själv har det...

Jag börjar kunna stå emot honom, men i går kändes det jättesvårt att göra det när detvar så tydligt vad han egentligen ville. Hur ska jag låta bli att falla för det där?

Du verkar ju ha tillräckligt mycket förnuft i det hela så att du inte blir övertygad av hans flörtigare sida. Men om du är så svag för honom, så kan det kanske vara bättre att undvika honom mer? Som att undvika annat som inte är bra för en, fast man är frestad. Som drogen för en missbrukare eller något åt det hållet.

Ja det tror jag absolut stämmer! Jag har bara haft svårt för det tidigare, jag har insett det några gånger tidigare, men det är svårt att göra något som man itne är van vid. Jag har liksom inte med det hemifrån. Fortfarande har jag jättesvårt för det här med att gosa med dem, det har blivit klart bättre men jag antar att de känner sig gosfattiga.....

Men de är ju små och får plats i knäet många år till! Du får väl gosa ikapp, om du inte gosat tillräckligt förut. Där tror jag också att Elin är till viss hjälp, i alla fall för Eric (det är väl han som gillar henne mest?). Bebisar gosar man ju med hela tiden i stort sett, man håller ju i dem mycket. Och djuren - en del barn verkar finna lite extra trygghet och kärlek i djuren. Är dina hundar barnvänliga goshundar?

tex måste jag försöka att itne bli så arg när jag är psykiskt stressad. När Elins pappa bråkar skriker jag åt barnen. Det är något jag måste arbeta bort.

Alla funkar sämre som föräldrar när de är stressade, tror jag. Det man kan göra åt det är nog framförallt att försöka hålla bort så många stressmoment ur sitt liv som möjligt, så man har kraft till barnen istället för till stressmomenten.
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Tack!:bow:

Jag ska följa ditt råd, och vara försiktig. Det känns rätt skönt att ha erövrat sitt liv, så jag tror inte jag släpepr på det!!:) :)

Jag har mycket kvar att arbeta med mig själv, arbeta bort och förändra til ldet bätttre. Men jag ser redan nu en förändring på pojkarna.... jag är så glad över det, det betyder ju att det jag gör är rätt.
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Jag har mycket kvar att arbeta med mig själv, arbeta bort och förändra til ldet bätttre. Men jag ser redan nu en förändring på pojkarna.... jag är så glad över det, det betyder ju att det jag gör är rätt.

Var stolt över er, dig och pojkarna. :bow:
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Jag har också en skit tråkig svärmor. Min snor våran pant, möblerar om hemma hos oss när vi inte är hemma och ´flyttar runt saker i köksskåpen så man inte hittar ett piss. Bara för hon tycker det är bättre på hennes vis. JAG BLIR GALEN SNART!! Sen när hon ska göra något med barnen tar hon bara med sig två av dom och lämnar den tredje hemma. :( Han är 6 år och fattar ju inte varför han inte får följa med.
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Det kan ju också tänkas vara så att Elin är eller kommer att bli lite försiktig med andra vuxna än dig, pga att det är lite instabilt med hennes pappa. Och att vara med honom betyder ju för henne att man inte är med dig samtidigt, oftast. Då får man ju visa henne lite extra hänsyn, bara, vilket du ju gjorde hos hennes farmor. Då tror inte jag att man behöver oroa sig alltför mycket över det.
Jag tycker inte att det borde vara så svårt att förstå att hon inte har det så lätt. Hon har ju egentligen också bara träffat sin farmor ca 10 gånger sedan hon föddes. Så hennes farmor skulle ha tagit det lite lugnare. Dock tror jag att hon kommer göra det också längre fram, när hon blir mer och mer mammig. Det var skönt att förstå att Elins farmor inte var så mycket PÅ som hon varit tidigare. Tex skulel jag göra något så sa hon att jag kunde ju ha bett om hjälp, jag svarade bara att det tänkte jag inte på då jag är van vid att klara det själv. Tidigare har hon nästan krävt att allt ska göras på hennes vis och att hon ska göra allt. Det är lättare för mig att slappna av när jag slipper uppleva att nån annan kräver henne från mig.....

Vet du, jag tänkte på dig och Elin den dagen ni var hos hennes farmor, och hoppades att ni hade trevligt.
Vi hade nog rätt trevligt! Vad trevligt att du tänkte på oss!!


Det låter bra, det! Här har vi en mamma som inte låter barnen sväva i ovisshet om vad som gäller. Jag gillar inte regelrätta bestraffningar för barn, men ställer barn till det för sig får de ju ta konsekvenserna, som Isaac fick. Det funkar inte att åka runt ensam med tre barn om man inte kan lita på att de gör som man säger, det får de faktiskt lära sig. Och det är ju lättare för dem att göra som man säger, om man först berättar för dem vad som ska ske.
Eric är den man kan prata med och förklara och muta och allt det där, Isaac är i värsta trotsen så han svävar ut och lyder rån och till beroende på humör, riktigt riktigt illa. Han var på trotshumör den dagen och jag gissade på att det absolut skulel bli en rejäl utmaning att ha honom med så, det var ett bra val att stanna hemma tyckte jag.
Vad menas med regelrätt bestraffning? Numer försöker jag förklara så mycket jag kan och ge dem alternativ och tydliga varningar om vad som gäller och vad som händer om de krånglar. Antar att det funkar bra faktiskt!



Ja, jag tror också att Stollan har ögonen med sig när det gäller din familj med bihang. Minskat intresse för dottern, vi får väl ser var han landar med sitt faderskap. Vad jag förstod sköter han det hyfsat just nu? Alltså sina dagar? Det bästa är nog att försöka ta det lugnt. Skulle han tröttna helt, så vet ju du att du har stöd både hos myndigheter och hos de som känner er, så då får du helt enkelt ta hela ansvaret och makten då. I så fall.
Ja han sköter dagarna bra nu, inget knot liksom. Den gången för någon vecka sedan då det inte var någon kurs på torsdagen så tyckte han att det kvittade om han hade henne, så jag valde att itne lämna henne.... och i går hade han itne henne, men i övrigt har det funkat. I förrgår berättade han för mig att han itne mådde bra, hade feber och så och då sa jag att det är ok om han inte vill ha henne, att han kunde vila istället om han ville. Jag förklarade också att han gärna fick ha henne om han ville och orkade, men att det itne var tvunget. Han valde att inte ha henne. Men ÄR han sjuk är det ju helt ok och att föredra faktiskt! I övrigt pratar vi med varandra och han skämtar och så nu, så han har nog lugnat sig lite. Försäkringskassan borde dock ha kontaktat honom...... men han har inte sagt något ännu och har inte reagerat negativt mot mig.....


Du tycker det? Själv är jag av någon anledning direkt livrädd för att hamna i ett sådant förhållande, där kvinnan ger och mannen tar. Och jag är även rädd för att hamna i evinnerligt gnat och tjat. Jag tror egentligen att jag har lite för lätt för att bryta upp pga den där rädslan. Hellre sköter jag mitt på egen hand, än gnatar mig genom dagarna eller känner mig ledsen och ensam trots att jag är tillsammans med någon.
Nja, tycker och tycker, jag menade mer att det nog är så det ser ut för många.


Ja, tragi-komiskt! Jag har lagt märke till att när man frågar en kvinna hur läget är, så får man ofta ett svar som handlar om hur man och barn har det, och har de det bra så är läget bra, förstår man. Frågar man en man samma sak, svarar han hur han själv har det...



Du verkar ju ha tillräckligt mycket förnuft i det hela så att du inte blir övertygad av hans flörtigare sida. Men om du är så svag för honom, så kan det kanske vara bättre att undvika honom mer? Som att undvika annat som inte är bra för en, fast man är frestad. Som drogen för en missbrukare eller något åt det hållet.
Vi kan inte undvika varandra mer tror jag. Vi pratar inte ofta på msn, och när vi pratar är det en av oss som skriver hej, vad gör du, den andra svarar kort vad den gör och frågar samma sak tillbaka och får ett lika kort svar. Thats it. För det mesta. Ibland pratar vi ju itne alls under en dag trots att vi båda är online....och ibland frågar jag om han har hundmat elelr liknande....I övrigt så är lämningen av Elin så väldigt kort....


Men de är ju små och får plats i knäet många år till! Du får väl gosa ikapp, om du inte gosat tillräckligt förut. Där tror jag också att Elin är till viss hjälp, i alla fall för Eric (det är väl han som gillar henne mest?). Bebisar gosar man ju med hela tiden i stort sett, man håller ju i dem mycket. Och djuren - en del barn verkar finna lite extra trygghet och kärlek i djuren. Är dina hundar barnvänliga goshundar?
Nej jag kan itne beskriva mina hundar som barnvänliga goshundar, däremot som goshundar dock. Enya är lite tjurig mot Eric för att han har lite lätt för att vara elak, eller hade för nu har jag fått honom att förstå att det inte är ok. Hon reser sig och går när han ska klappa henne. Ayla, minstingen ligger gärna hos honom men e3ftersom hon är valp så fastnar ofta hennes mun om hans hand elelr hon hoppar i glädjen:) Nadya däremot ligger ofta i hans knä, men pyser fort om han nyper henne......det har han gjort en del så under en period har hon inte velat ha honom i närheten utan gått, men nu verkar det som om hon accepterar att han sitter bredvid henne osv. I morse så väcktes Eric av Ayla som kröp under hans täcke:love: Visst är det Eric som är förtjust i Elin, i förrgår sjöng han för henne!!! Jag filmade det med min kamera, hade jag kunnat hade jag lagt in den här för det var så sött!!!:love:


Alla funkar sämre som föräldrar när de är stressade, tror jag. Det man kan göra åt det är nog framförallt att försöka hålla bort så många stressmoment ur sitt liv som möjligt, så man har kraft till barnen istället för till stressmomenten.
Det är lättare sagt än gjort känner jag. Det är så lätt att stressa upp sig, men jag tänker mer och mer på det nu, försöker att ta det lugnt när barnen är i närheten.
 
Sv: Får jag skicka farmor till månen???

Jag förstår mig inte på föräldrar som går hem till sina barn och ändrar om överallt!!!

Varför tar hon inte med sig det tredje barnet? Gör hon verkligen roliga saker med hans syskon som han itne får vara med på??? Vad elakt!!!
 

Liknande trådar

Övr. Barn Jag blir tokig. Vi har sonen varannan vecka och ska ju då dela på kostnader som kläder, sport, cykel osv osv. Pappan skyller dock...
Svar
2
· Visningar
1 739
Senast: Manji
·
Övr. Barn Har en 15 åring som just nu driver mig till vansinne. Han har betygsvarning i SEX ämnen nu inför terminsavslutet i 8an och han skiter...
Svar
18
· Visningar
3 187
Senast: Tassa
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 035
Senast: Whoever
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 801
Senast: mars
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp