Fått telefontid -- men läkaren ringde inte

Eller är det bara asskumt att skriva? Bättre be om det finns möjlighet til en besökstid o lämna brev på plats? Jag Kan inte tala klarspråk -- muntligt -- i situationen men jag känner verkligen jag måste få ut dethär innan det spårar ur igen.

Det går ju ff upponer men just dom senaste dagarna har varit helt under isen o det börjar dessutom kännas så tröstlöst när det fortsatt blir såhär trots medicin.. Som jag tolkar läkarens diagnos efter googling är det dessutom iprincip kroniskt -- eller i vart fall inte helt behandlingsbart? Tror hen det här kommer hjälpa?.. Vad händer annars? Somsagt jag förstår inte fullt ut så kan möjligtvis vara en stor feltolkning från min sida men hopplöst känns det..

Jag förstår inte hur jag ska klara sitta glad, strukturerad o effektiv på jobbet igen inom kort. Det känns i precis hela kroppen helt o fullständigt övermäktigt..
 
Eller är det bara asskumt att skriva? Bättre be om det finns möjlighet til en besökstid o lämna brev på plats? Jag Kan inte tala klarspråk -- muntligt -- i situationen men jag känner verkligen jag måste få ut dethär innan det spårar ur igen.

Vet ju inte vad du skrivit om, men jag skulle nog tycka att det kändes lite konstigt om det inte är bestämt att du kan göra det. Jag har skrivit ibland till min förra psykolog, antingen mejl eller på papper som jag lämnar när jag är där. Har du ingen annan kontakt förutom läkaren? Tycker du ska kontakta mottagningen och be om besökstid, oavsett om det blir till läkaren, sjuksköterska, kurator etc.
 
Nu vet jag inte vad du söker/behöver vård för men om det är depression eller liknande så kan det vara jättesvårt att få hjälpen du behöver eller vill ha. Läkarna har (tyvärr) inte tillräckligt med tid för att riktigt ta en personlig nivå på det hela speciellt inte när det är på nivå av första kontakterna (vårdcentral osv) utan det är först när man verkligen kommit in i "psykvården" (brist på bättre ord att använda) som det blir lite djupare. Default är bara att försöka medicinera bort det dåliga måendet eftersom psykisk ohälsa är väldigt resursintensivt.

Det blir tyvärr väldigt ofta upp till personer som inte riktigt har orken eller möjligheten att vara drivande nog att få den hjälpen som behövs, det är lite moment 22 på det hela.

Om det inte gäller depression eller liknande så kan du bara förbise hela det här inlägget men om det gör det så se till att ligga på antingen själv eller få någon kompis eller familj att hjälpa dig för det är tyvärr alldeles för lätt att bara få ytlig kontakt + ssri. Ta hand om dig själv och kämpa på.
 
Vet ju inte vad du skrivit om, men jag skulle nog tycka att det kändes lite konstigt om det inte är bestämt att du kan göra det. Jag har skrivit ibland till min förra psykolog, antingen mejl eller på papper som jag lämnar när jag är där. Har du ingen annan kontakt förutom läkaren? Tycker du ska kontakta mottagningen och be om besökstid, oavsett om det blir till läkaren, sjuksköterska, kurator etc.

Ja bara skicka ett brev helt ur det blå skulle jag inte göra. Därav jag gärna skulle vilja ha kontakt med läkaren för höra vad hen anser -- om det vore gångbart o ev kunna tillföra ngt.

Är det ändå konstigt att vilja uttrycka sig skriftligt när det känns som så mkt missas vid alla dessa 2 minuterssamtal via tele? Jag vet jag ältat detta back and forth redan men jag känner mig så värdelös i kontakt med vården :(.

Jag har träffat läkaren två ggr men bara för fylla i färdiga standardformulär. Jag vet det kanske räcker för läkarens bedömning men det känns som jag kvävs snart av allt jag bär på. Även biverkningar av mediciner o visst alkohol/medicinmissbruk (när det var som värst i våras med jobb o hålla mig på benen överhuvudtaget -- semestern kom som en skänk från ovan men jag är rädd att hamna där igen...)

Jag skulle vilja kunna vara helt öppen med
hur det är o har varit. Sen kanske det inte förändrar ngt i behandlingen men då vet läkaren iaf läget.

Jag har ingen annan kontakt än denhär läkaren o har inte haft heller på denhär mottagningen.

Nu vet jag inte vad du söker/behöver vård för men om det är depression eller liknande så kan det vara jättesvårt att få hjälpen du behöver eller vill ha. Läkarna har (tyvärr) inte tillräckligt med tid för att riktigt ta en personlig nivå på det hela speciellt inte när det är på nivå av första kontakterna (vårdcentral osv) utan det är först när man verkligen kommit in i "psykvården" (brist på bättre ord att använda) som det blir lite djupare. Default är bara att försöka medicinera bort det dåliga måendet eftersom psykisk ohälsa är väldigt resursintensivt.

Det blir tyvärr väldigt ofta upp till personer som inte riktigt har orken eller möjligheten att vara drivande nog att få den hjälpen som behövs, det är lite moment 22 på det hela.

Om det inte gäller depression eller liknande så kan du bara förbise hela det här inlägget men om det gör det så se till att ligga på antingen själv eller få någon kompis eller familj att hjälpa dig för det är tyvärr alldeles för lätt att bara få ytlig kontakt + ssri. Ta hand om dig själv och kämpa på.

Det handlar om depression. Eller ärligt vad vet jag egentligen men det är så läkaren tycks se på det iaf. O det handlar om ’psykvården’ -- som jag slutligen fick accepterad remiss till från en fantastisk läkare på vc sent i våras.

Jag kom till läkare för ’kartläggning’ o det är hos hen jag hamnat. Jag motsätter mig inte medicinsk behandling alls, litar på läkaren osv, men bär på mkt eftersom läkaren inte pratat med mig annat än utifrån färdiga formulär o jag inte kan styra ett samtal utan snarare gärna slätar över hur illa det är. Vill jag ha samtalskontakt ’för det känns inte som jag kan hantera vardagen just nu’ (= dricker mig stupfull o blandar alkohol med tabletter, men så mkt förmådde jag mig aldrig säga där i telefonen o läkaren tog heller inte upp tråden vidare) blev jag senast hänvisad tillbaka till vc -- där jag redan fått korttidsterapi -- pga långa köer inom Psyk. Men har inte förmått mig ta kontakt med vc igen. Känns som jag fått mina chanser där.

Men det känns ändå som det skulle gynna alla om ’alla kort’ kom på bordet?... därav jag gärna skulle vilja skriva min bakgrund o hur jag verkligen mår eftersom jag nu har så svårt att bara säga rakt ut vad jag tänker / känner.

Det här är inget som plötsligt poppat upp på ett par veckor utan jag har en lång bakgrund av.. skit. Känner bara det är nu eller aldrig. Kan o vill inte hatta fram o tillbaka längre. Det gynnar Ingen.

Kan inte läkaren ev hänvisa vidare inom psyk isf om det är ngt som sträcker sig utanför hens läkarroll? Eftersom det är hen som fått mig på sitt bord från början?

Vad skulle jag säga till en stackars receptionist?...
 
Ja bara skicka ett brev helt ur det blå skulle jag inte göra. Därav jag gärna skulle vilja ha kontakt med läkaren för höra vad hen anser -- om det vore gångbart o ev kunna tillföra ngt.

Är det ändå konstigt att vilja uttrycka sig skriftligt när det känns som så mkt missas vid alla dessa 2 minuterssamtal via tele? Jag vet jag ältat detta back and forth redan men jag känner mig så värdelös i kontakt med vården :(.

Jag har träffat läkaren två ggr men bara för fylla i färdiga standardformulär. Jag vet det kanske räcker för läkarens bedömning men det känns som jag kvävs snart av allt jag bär på. Även biverkningar av mediciner o visst alkohol/medicinmissbruk (när det var som värst i våras med jobb o hålla mig på benen överhuvudtaget -- semestern kom som en skänk från ovan men jag är rädd att hamna där igen...)

Jag skulle vilja kunna vara helt öppen med
hur det är o har varit. Sen kanske det inte förändrar ngt i behandlingen men då vet läkaren iaf läget.

Jag har ingen annan kontakt än denhär läkaren o har inte haft heller på denhär mottagningen.



Det handlar om depression. Eller ärligt vad vet jag egentligen men det är så läkaren tycks se på det iaf. O det handlar om ’psykvården’ -- som jag slutligen fick accepterad remiss till från en fantastisk läkare på vc sent i våras.

Jag kom till läkare för ’kartläggning’ o det är hos hen jag hamnat. Jag motsätter mig inte medicinsk behandling alls, litar på läkaren osv, men bär på mkt eftersom läkaren inte pratat med mig annat än utifrån färdiga formulär o jag inte kan styra ett samtal utan snarare gärna slätar över hur illa det är. Vill jag ha samtalskontakt ’för det känns inte som jag kan hantera vardagen just nu’ (= dricker mig stupfull o blandar alkohol med tabletter, men så mkt förmådde jag mig aldrig säga där i telefonen o läkaren tog heller inte upp tråden vidare) blev jag senast hänvisad tillbaka till vc -- där jag redan fått korttidsterapi -- pga långa köer inom Psyk. Men har inte förmått mig ta kontakt med vc igen. Känns som jag fått mina chanser där.

Men det känns ändå som det skulle gynna alla om ’alla kort’ kom på bordet?... därav jag gärna skulle vilja skriva min bakgrund o hur jag verkligen mår eftersom jag nu har så svårt att bara säga rakt ut vad jag tänker / känner.

Det här är inget som plötsligt poppat upp på ett par veckor utan jag har en lång bakgrund av.. skit. Känner bara det är nu eller aldrig. Kan o vill inte hatta fram o tillbaka längre. Det gynnar Ingen.

Kan inte läkaren ev hänvisa vidare inom psyk isf om det är ngt som sträcker sig utanför hens läkarroll? Eftersom det är hen som fått mig på sitt bord från början?

Vad skulle jag säga till en stackars receptionist?...
Konstigt eller inte.. Det viktigaste är att du får den vård du behöver och om det då är lättare för dig att sammanfatta dig i text så gör det oavsett om det nu skulle vara "konstigt" (vilket det inte är). Vården har som högsta prio att hjälpa dig inte att ranka folk efter hur konstiga de är. Om något så skulle det nog uppskattas eftersom det är mycket effektivare för alla inblandade parter än upprepade intetsägande kontakter. Så do it om du klarar av att göra det i skrift! :heart
 
Eller är det bara asskumt att skriva? Bättre be om det finns möjlighet til en besökstid o lämna brev på plats? Jag Kan inte tala klarspråk -- muntligt -- i situationen men jag känner verkligen jag måste få ut dethär innan det spårar ur igen.

Det går ju ff upponer men just dom senaste dagarna har varit helt under isen o det börjar dessutom kännas så tröstlöst när det fortsatt blir såhär trots medicin.. Som jag tolkar läkarens diagnos efter googling är det dessutom iprincip kroniskt -- eller i vart fall inte helt behandlingsbart? Tror hen det här kommer hjälpa?.. Vad händer annars? Somsagt jag förstår inte fullt ut så kan möjligtvis vara en stor feltolkning från min sida men hopplöst känns det..

Jag förstår inte hur jag ska klara sitta glad, strukturerad o effektiv på jobbet igen inom kort. Det känns i precis hela kroppen helt o fullständigt övermäktigt..
Använd den kommunikationsmetod som fungerar för dig om det är att skriva ett brev så gör det.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla... 2
Svar
24
· Visningar
2 178
Senast: Twihard
·
Kropp & Själ Två av mina hundar råkade i ett ordentligt slagsmål igårkväll, där jag fick gå in och fysiskt sära på dem (i princip bända upp munnen på... 2
Svar
34
· Visningar
2 259
Senast: starcraft
·
Kropp & Själ Jag har haft problem med att det kryper och rycker i benen på kvällar och nätter sedan jag brände ut mig i våras. Det blev än värre när... 2
Svar
23
· Visningar
1 258
Kropp & Själ Hej! Jag har efter en sjukgymnast och otroped felbehandlat mig fått förlorad inkomst och sjukskrivning i 7 månader. Jag fick första... 2 3 4
Svar
66
· Visningar
5 663
Senast: Sassy
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Somna in hemma
  • Senast tagna bilden XVI
  • Uppdateringstråd 31

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp