Flytta för kärleken?

[Modest]

Tänkte spinna vidare på ett inlägg i en annan tråd, men vill inte trådkåpa med det långa inlägg det nu blev. Jag sitter i en lite rävig och obekant sits just nu där jag liksom fastnat i mina egna tankegångar och verkligen skulle uppskatta utomståendes syn på saken.

Min partner har just påbörjat en (minst) 3-årig utbildning, jag har gått snart 3 år på min och har drygt 2,5 kvar.
Hen bor 40 mil bort och utbildningen hen läser finns inte här. Utbildningen jag läser finns där men om jag skulle flytta så skulle jag få krångla med byte av lärosäte och ev. få hoppa mellan terminer pga inte identiskt upplägg.

Jag har funderat mycket och vet inte riktigt vad jag känner. Vi har bara träffats sedan i somras (hen flyttade således iväg ganska tidigt in i relationen) och är fortfarande nykära, ses väldigt ofta trots avståndet och just nu så fungerar allt bra (förutom att vi saknar varandra massor såklart). Dock tror jag inte att jag varken vill eller (kanske) orkar ha ett distansförhållande i minst 2,5 år till. Om detta ska förändras så är det ju i så fall jag som måste flytta.

Känner mig kluven då jag dels trivs väldigt bra med mitt liv här samtidigt som jag ju såklart vill vara närmare min partner. Jag har även innan jag träffade min partner velat flytta härifrån men av praktiska skäl tänkt vänta till efter utbildningens slut. Att byta lärosäte känner jag mig ganska neutral inför - kan bli jobbigt men kan såklart också bli bra.

Någon som varit i samma sits och flyttat/inte flyttat?
Smarta saker jag borde tänka på innan jag ens funderar på att flytta 40 mil för kärleken?
Hur länge är klokt att ha varit tillsammans innan man gör såhär drastiska saker?
Finns det rimliga chanser att hålla ihop trots (för en själv) relativt långt avstånd under 3 års tid?

 

[Hjartagna]

Tänkte spinna vidare på ett inlägg i en annan tråd, men vill inte trådkåpa med det långa inlägg det nu blev. Jag sitter i en lite rävig och obekant sits just nu där jag liksom fastnat i mina egna tankegångar och verkligen skulle uppskatta utomståendes syn på saken.

Min partner har just påbörjat en (minst) 3-årig utbildning, jag har gått snart 3 år på min och har drygt 2,5 kvar.
Hen bor 40 mil bort och utbildningen hen läser finns inte här. Utbildningen jag läser finns där men om jag skulle flytta så skulle jag få krångla med byte av lärosäte och ev. få hoppa mellan terminer pga inte identiskt upplägg.

Jag har funderat mycket och vet inte riktigt vad jag känner. Vi har bara träffats sedan i somras (hen flyttade således iväg ganska tidigt in i relationen) och är fortfarande nykära, ses väldigt ofta trots avståndet och just nu så fungerar allt bra (förutom att vi saknar varandra massor såklart). Dock tror jag inte att jag varken vill eller (kanske) orkar ha ett distansförhållande i minst 2,5 år till. Om detta ska förändras så är det ju i så fall jag som måste flytta.

Känner mig kluven då jag dels trivs väldigt bra med mitt liv här samtidigt som jag ju såklart vill vara närmare min partner. Jag har även innan jag träffade min partner velat flytta härifrån men av praktiska skäl tänkt vänta till efter utbildningens slut. Att byta lärosäte känner jag mig ganska neutral inför - kan bli jobbigt men kan såklart också bli bra.

Någon som varit i samma sits och flyttat/inte flyttat?
Smarta saker jag borde tänka på innan jag ens funderar på att flytta 40 mil för kärleken?
Hur länge är klokt att ha varit tillsammans innan man gör såhär drastiska saker?
Finns det rimliga chanser att hålla ihop trots (för en själv) relativt långt avstånd under 3 års tid?

Min syster hade distansförhållande under drygt 4 år innan hon till slut sa upp sig från fast jobb förra hösten och de flyttade ihop efter årsskiftet. Hon bodde i centrala London och han en timme utanför Dublin på Irland. De bor nu båda på Irland och väntar sitt första barn. De sågs en till två helger i månaden plus semester samt att han enstaka gånger kunde jobba från Londonkontoret och då bo med henne under en vecka per gång.

Så det går att hålla ihop ett förhållande även med långa avstånd, men det blir ju andra problem och frågeställningar än om man bor i samma samhälle.

 

[Alexis]

Ni har inte träffats så länge - jag hade väntat i minst ett halvår och sett vad som händer med relationen om känslorna håller och så. Fått mer kött på benen.

 

[ainasoja]

Ha is i magen och låt det gå ett år iallafall. Känns det likadant i vår så kan du söka in på hans skola. Annars överlever man lätt att ha ett distansförhållande så länge man litar på varandra.

 

[starcraft]

Jag hade väntat 1/2-1 år in i relationen innan jag skulle krångla med att byta lärosäte.

 

[Kiwifrukt]

Hur ser arbetsmarknaden ut för era respektive yrken när ni båda är färdiga? Har ni båda två lika lätt/svårt att få jobb oberoende av vart ni i så fall befinner er? Om han precis har börjat sin treåriga utbildning, och du har 2,5 år kvar på din, kommer ni ju i princip vara färdiga samtidigt, med en termins marginal. Du verkar ändå kunna överväga att flytta dit han bor nu, kan han tänka sig att flytta tillbaka eller är det troligt att ni kommer hamna någon helt annanstans efter studietiden?

Jag hade inte krånglat med att byta lärosäte när det är ett så pass nytt förhållande. En utbildning är något ni båda två kommer ha nytta av senare i livet, och även om distansförhållanden kan vara urtrista så har ni ändå en "deadline" på hur länge ni måste "stå ut".

 

[Modest]

Min syster hade distansförhållande under drygt 4 år innan hon till slut sa upp sig från fast jobb förra hösten och de flyttade ihop efter årsskiftet. Hon bodde i centrala London och han en timme utanför Dublin på Irland. De bor nu båda på Irland och väntar sitt första barn. De sågs en till två helger i månaden plus semester samt att han enstaka gånger kunde jobba från Londonkontoret och då bo med henne under en vecka per gång.

Så det går att hålla ihop ett förhållande även med långa avstånd, men det blir ju andra problem och frågeställningar än om man bor i samma samhälle.

Vad kul att höra att det kan fungera bra med distans under så lång tid! Jag kan ibland känna att det är tråkigt att inte dela en vardag ihop och det är främst därför jag inte vill ha distans under flera år. Nu när jag skriver det inser jag att det kanske även kan vara en positiv sak, i och för sig. Vet du något om hur din syster upplevde det, dvs. avsaknaden av vardag?

 

[Modest]

Ni har inte träffats så länge - jag hade väntat i minst ett halvår och sett vad som händer med relationen om känslorna håller och så. Fått mer kött på benen.

Ha is i magen och låt det gå ett år iallafall. Känns det likadant i vår så kan du söka in på hans skola. Annars överlever man lätt att ha ett distansförhållande så länge man litar på varandra.

Jag hade väntat 1/2-1 år in i relationen innan jag skulle krångla med att byta lärosäte.

Svarar er tillsammans, hoppas det är ok

Jag har inte tänkt att flytta redan men eftersom universitetsstudier och bostad är saker som kräver ganska lång framförhållning så har jag ändå börjat fundera på hur jag skulle vilja göra om relationen håller och känns fortsatt bra. Flytt blir i så fall av tidigast till nästa höst och har i så fall en vag tanke om att ta studieuppehåll en termin och läsa en strökurs i nya staden så att jag kan bo där "på prov" en termin innan jag byter lärosäte.

12 månader var ungefär det minimum som jag hade tänkt innan, känns bra att fler tycker att det är rimligt.
Dock känns det ju, oavsett längd på relationen, som att den kan komma att förändras när man plötsligt bor i samma stad - tänk om man tröttnar på varandra för att man ses så himla mycket oftare än vad man är van vid? När man liksom alltid haft distans? (Ny oroande tanke som dök upp)

 

[stjarnhimmel]

Svarar er tillsammans, hoppas det är ok

Jag har inte tänkt att flytta redan men eftersom universitetsstudier och bostad är saker som kräver ganska lång framförhållning så har jag ändå börjat fundera på hur jag skulle vilja göra om relationen håller och känns fortsatt bra. Flytt blir i så fall av tidigast till nästa höst och har i så fall en vag tanke om att ta studieuppehåll en termin och läsa en strökurs i nya staden så att jag kan bo där "på prov" en termin innan jag byter lärosäte.

12 månader var ungefär det minimum som jag hade tänkt innan, känns bra att fler tycker att det är rimligt.
Dock känns det ju, oavsett längd på relationen, som att den kan komma att förändras när man plötsligt bor i samma stad - tänk om man tröttnar på varandra för att man ses så himla mycket oftare än vad man är van vid? När man liksom alltid haft distans? (Ny oroande tanke som dök upp)

Det viktiga tänker jag är ju att du kan bygga upp ditt eget liv och inte bara är med honom. Dvs att du ska trivas i staden, med skolan etc. Så tänk inte bara på att du ska vara med honom utan är utbildningen den du vill ha etc?

 

[Modest]

Hur ser arbetsmarknaden ut för era respektive yrken när ni båda är färdiga? Har ni båda två lika lätt/svårt att få jobb oberoende av vart ni i så fall befinner er? Om han precis har börjat sin treåriga utbildning, och du har 2,5 år kvar på din, kommer ni ju i princip vara färdiga samtidigt, med en termins marginal. Du verkar ändå kunna överväga att flytta dit han bor nu, kan han tänka sig att flytta tillbaka eller är det troligt att ni kommer hamna någon helt annanstans efter studietiden?

Jag hade inte krånglat med att byta lärosäte när det är ett så pass nytt förhållande. En utbildning är något ni båda två kommer ha nytta av senare i livet, och även om distansförhållanden kan vara urtrista så har ni ändå en "deadline" på hur länge ni måste "stå ut".

Jag kan absolut tänka mig att flytta till hens stad. Mitt yrke finns överallt även om konkurrensen om tjänster varierar över landet, troligen blir det inga större problem att hitta jobb för mig. Min partners framtida arbetsmarknad är jag faktiskt väldigt dåligt insatt i men din fråga väckte en viktig fundering - om jag flyttar dit, går ut skolan och får ett jobb så kanske hen ändå måste flytta därifrån pga jobb och jag bryta upp och följa med igen..? Det känns ju inte så kul.

Det där med deadline är ju väldigt sant (och bra!) men sommaren 2018 känns lite för långt borta just nu. Men det kanske blir enklare med tiden(?).

 

[ainasoja]

Svarar er tillsammans, hoppas det är ok

Jag har inte tänkt att flytta redan men eftersom universitetsstudier och bostad är saker som kräver ganska lång framförhållning så har jag ändå börjat fundera på hur jag skulle vilja göra om relationen håller och känns fortsatt bra. Flytt blir i så fall av tidigast till nästa höst och har i så fall en vag tanke om att ta studieuppehåll en termin och läsa en strökurs i nya staden så att jag kan bo där "på prov" en termin innan jag byter lärosäte.

12 månader var ungefär det minimum som jag hade tänkt innan, känns bra att fler tycker att det är rimligt.
Dock känns det ju, oavsett längd på relationen, som att den kan komma att förändras när man plötsligt bor i samma stad - tänk om man tröttnar på varandra för att man ses så himla mycket oftare än vad man är van vid? När man liksom alltid haft distans? (Ny oroande tanke som dök upp)

Jag har bott ihop med min särbo men vi hade för bråttom, nu har vi varit särbos i 12 månader och jag inser att jag nog vill fortsätta ha det så här Iallafall ett tag till!

Men vi har bägge två tonårsbarn med i bilden och det blev för mycket för oss helt enkelt, så vi är nöjda med att vara särbos ett tag till. Jag tror att det är bättre att vara det ett bra tag tills man upptäcker alla olater den andra partnern har så man hinner vänja sig vid dom.

 

[Modest]

Det viktiga tänker jag är ju att du kan bygga upp ditt eget liv och inte bara är med honom. Dvs att du ska trivas i staden, med skolan etc. Så tänk inte bara på att du ska vara med honom utan är utbildningen den du vill ha etc?

Absolut, det är verkligen jätteviktigt! Håller helt med och tänker verkligen inte att mitt liv ska kretsa runt min partner (dock är det ju självklart främst pga relationen jag i så fall skulle flytta just dit). Utbildningen är densamma i så fall, så mitt framtida yrke blir ju oförändrat. Lärosätet håller minst lika hög kvalitet som mitt nuvarande. Staden skulle jag absolut kunna tänka mig att bo i och regionen har varit av intresse för ev. flytt även tidigare.

 

[Modest]

Jag har bott ihop med min särbo men vi hade för bråttom, nu har vi varit särbos i 12 månader och jag inser att jag nog vill fortsätta ha det så här Iallafall ett tag till!

Men vi har bägge två tonårsbarn med i bilden och det blev för mycket för oss helt enkelt, så vi är nöjda med att vara särbos ett tag till. Jag tror att det är bättre att vara det ett bra tag tills man upptäcker alla olater den andra partnern har så man hinner vänja sig vid dom.

Jag skulle gärna fortsätta bo själv men bara lite närmare

 

[ainasoja]

Jag skulle gärna fortsätta bo själv men bara lite närmare

Det är väldigt skönt att bo själv Jag har kommit fram till att jag trivs bäst i mitt eget sällskap och ibland är det oerhört skönt när särbon åker från mig!

 

[cili]

Nu blev det ett himla långt svar här... Hoppas att du orkar igenom det

Liknande sits här. Jag hade precis börjat plugga ett treårigt program när jag hittade min nuvarande pojkvän online, boende 40 mil bort. Att hoppa av skolan/säga upp sig var så klart inget alternativ, så vi enades om att försöka med ett distansförhållande och se hur det utvecklas.
Jag är klar med utbildningen sommaren 2017 om allt går som planerat och skulle vi absolut inte överleva isär så länge så finns min utbildning där han bor (men då blir det som du säger krångel vid byte av lärosäte p.g.a. olika upplägg, samt att jag hellre har en examen från där jag läser nu), så det finns ändå en "backupplan". Det är som svårast när han/jag ska åka hem igen efter en helg ihop.

För oss har det inte varit nåt direkt snack om att bryta upp från sin stad och flytta ihop här och nu, först vill vi ju båda vara säkra på att det är värt det. Dvs veta var vi har varandra, hur vi är, hur vi fungerar ihop, hur vi utvecklas. Det är ju sånt man inte kan veta efter bara några månader. På ett sätt känns det lite nyttigt att ha distansen emellan, och behöva pussla och kämpa lite för att få det att gå ihop. Hade han inte varit intressant nog så hade det ju dött ut, eftersom det helt enkelt inte skulle varit värt allt krångel då. Dessutom dröjer det ju längre tid innan man ser de där vardagssakerna i ett distansförhållande, eftersom man utan större problem håller ordning på även sina sämre sidor över de få dagar man ses

Nu är det ungefär 1,5 år tills jag går ut min sista termin. Planen är att fortsätta ses så ofta vi kan (blir ca varannan helg), bo hos honom över sommarlovet (p.g.a. hans jobb och att han har större lägenhet, dessutom är det ju positivt om jag utökar mitt kontaktnät där uppe igen om jag ska flytta dit) samt försöka ordna så jag kan göra min sista praktik där uppe. Då känns det plötsligt inte lika avlägset .
Att det är just jag som planerar att flytta beror på att det är smidigast så, dessutom vill jag inte bo kvar där jag pluggar nu och har sedan tidigare några vänner i krokarna kring hans stad. Men det är ju också något man behöver diskutera igenom först - var båda parter vill bo framöver så man inte känner att man måste följa efter honom dit han tar vägen.

Och angående att göra ett drastiskt beslut: låt bli. Även där har jag egen erfarenhet då jag i stort sett från en månad till en annan flyttade ca 40 mil för att bli sambo med en kille jag varit tillsammans med några år tidigare (alltså inte haft ett förhållande med på några år innan flytten) men precis träffat igen. Hade jag backat av lite och låtit det vara på distans en period så är jag ganska säker på att den där flytten aldrig skulle blivit av. Det är ju inget att hänga läpp för nu i efterhand när gjort är gjort, men jag råder ingen annan att göra samma sak.

 

[SaraXX]

Jag har haft distansförhållande i fyra år. Inge kul alls, jag gillar vardagen tillsammans. Det är tjugo år sedan nu och vi är gifta och har två barn.

 

[Modest]

Nu blev det ett himla långt svar här... Hoppas att du orkar igenom det

Liknande sits här. Jag hade precis börjat plugga ett treårigt program när jag hittade min nuvarande pojkvän online, boende 40 mil bort. Att hoppa av skolan/säga upp sig var så klart inget alternativ, så vi enades om att försöka med ett distansförhållande och se hur det utvecklas.
Jag är klar med utbildningen sommaren 2017 om allt går som planerat och skulle vi absolut inte överleva isär så länge så finns min utbildning där han bor (men då blir det som du säger krångel vid byte av lärosäte p.g.a. olika upplägg, samt att jag hellre har en examen från där jag läser nu), så det finns ändå en "backupplan". Det är som svårast när han/jag ska åka hem igen efter en helg ihop.

För oss har det inte varit nåt direkt snack om att bryta upp från sin stad och flytta ihop här och nu, först vill vi ju båda vara säkra på att det är värt det. Dvs veta var vi har varandra, hur vi är, hur vi fungerar ihop, hur vi utvecklas. Det är ju sånt man inte kan veta efter bara några månader. På ett sätt känns det lite nyttigt att ha distansen emellan, och behöva pussla och kämpa lite för att få det att gå ihop. Hade han inte varit intressant nog så hade det ju dött ut, eftersom det helt enkelt inte skulle varit värt allt krångel då. Dessutom dröjer det ju längre tid innan man ser de där vardagssakerna i ett distansförhållande, eftersom man utan större problem håller ordning på även sina sämre sidor över de få dagar man ses

Nu är det ungefär 1,5 år tills jag går ut min sista termin. Planen är att fortsätta ses så ofta vi kan (blir ca varannan helg), bo hos honom över sommarlovet (p.g.a. hans jobb och att han har större lägenhet, dessutom är det ju positivt om jag utökar mitt kontaktnät där uppe igen om jag ska flytta dit) samt försöka ordna så jag kan göra min sista praktik där uppe. Då känns det plötsligt inte lika avlägset .
Att det är just jag som planerar att flytta beror på att det är smidigast så, dessutom vill jag inte bo kvar där jag pluggar nu och har sedan tidigare några vänner i krokarna kring hans stad. Men det är ju också något man behöver diskutera igenom först - var båda parter vill bo framöver så man inte känner att man måste följa efter honom dit han tar vägen.

Och angående att göra ett drastiskt beslut: låt bli. Även där har jag egen erfarenhet då jag i stort sett från en månad till en annan flyttade ca 40 mil för att bli sambo med en kille jag varit tillsammans med några år tidigare (alltså inte haft ett förhållande med på några år innan flytten) men precis träffat igen. Hade jag backat av lite och låtit det vara på distans en period så är jag ganska säker på att den där flytten aldrig skulle blivit av. Det är ju inget att hänga läpp för nu i efterhand när gjort är gjort, men jag råder ingen annan att göra samma sak.

Tack för ett nyanserat inlägg, verkligen många bra tankar som jag tar till mig!
Ang. drastiska beslut så ska jag göra mitt allra bästa för att undvika det, även delvis därför jag startade tråden

 

[athena_arabians]

Svarar er tillsammans, hoppas det är ok

Jag har inte tänkt att flytta redan men eftersom universitetsstudier och bostad är saker som kräver ganska lång framförhållning så har jag ändå börjat fundera på hur jag skulle vilja göra om relationen håller och känns fortsatt bra. Flytt blir i så fall av tidigast till nästa höst och har i så fall en vag tanke om att ta studieuppehåll en termin och läsa en strökurs i nya staden så att jag kan bo där "på prov" en termin innan jag byter lärosäte.

12 månader var ungefär det minimum som jag hade tänkt innan, känns bra att fler tycker att det är rimligt.
Dock känns det ju, oavsett längd på relationen, som att den kan komma att förändras när man plötsligt bor i samma stad - tänk om man tröttnar på varandra för att man ses så himla mycket oftare än vad man är van vid? När man liksom alltid haft distans? (Ny oroande tanke som dök upp)

Jag är särbo men har inga planer på att flytta ihop med honom inom den överskådlig framtid (vi är båda strax över 40 så det där med barn finns inte). Vi har varit ihop i fem och ett halvt år nu och det har på det stora hela fungerat bra. Det är inte idealt att bråka över telefon (och bli sams) men det går det också

Vi har diskuterat mycket hur vi vill ha det och hur vi ska lägga upp allt. Jobb går före allt för båda två, inga sura miner om en åker iväg utomlands och jobbar några månader med kanske ingen möjlighet till kontakt (Grönland har inte direkt något bra utbyggt telefonnät ).

Att det fungerar är att vi båda vill vara tillsammans med den andre och att vi är ärliga med rak kommunikation.

 

[lady_vip]

När jag och min sambo träffades bodde han 30 mil från mig.
Jag hade ett år kvar på pluggandet och han fast jobb i Gbg. Han åkte till mig varannan helg, när jag sen skrev examensarbete kunde jag vara hos honom några dagar även om han jobbade. Så höll vi på ett år, sen fick jag jobb i Malmö, vi skaffade gemensam lägenhet där och han sa upp sig och flyttade ner. Nu har vi levt ihop i 4 år, han har precis börjat plugga på annan ort och är borta i veckorna, även det funkar bra

Distansförhållande är enligt mig jobbigast i början och det är lätt att ta för snabba beslut. Vi har låtit andra omständigheter (studier, jobb) ta beslut åt oss, vilket inte varit negativt. Men jag har vänner som absolut inte förstår hur vi, nu igen, kan leva isär.

 

[Brandgul]

Tänkte spinna vidare på ett inlägg i en annan tråd, men vill inte trådkåpa med det långa inlägg det nu blev. Jag sitter i en lite rävig och obekant sits just nu där jag liksom fastnat i mina egna tankegångar och verkligen skulle uppskatta utomståendes syn på saken.

Min partner har just påbörjat en (minst) 3-årig utbildning, jag har gått snart 3 år på min och har drygt 2,5 kvar.
Hen bor 40 mil bort och utbildningen hen läser finns inte här. Utbildningen jag läser finns där men om jag skulle flytta så skulle jag få krångla med byte av lärosäte och ev. få hoppa mellan terminer pga inte identiskt upplägg.

Jag har funderat mycket och vet inte riktigt vad jag känner. Vi har bara träffats sedan i somras (hen flyttade således iväg ganska tidigt in i relationen) och är fortfarande nykära, ses väldigt ofta trots avståndet och just nu så fungerar allt bra (förutom att vi saknar varandra massor såklart). Dock tror jag inte att jag varken vill eller (kanske) orkar ha ett distansförhållande i minst 2,5 år till. Om detta ska förändras så är det ju i så fall jag som måste flytta.

Känner mig kluven då jag dels trivs väldigt bra med mitt liv här samtidigt som jag ju såklart vill vara närmare min partner. Jag har även innan jag träffade min partner velat flytta härifrån men av praktiska skäl tänkt vänta till efter utbildningens slut. Att byta lärosäte känner jag mig ganska neutral inför - kan bli jobbigt men kan såklart också bli bra.

Någon som varit i samma sits och flyttat/inte flyttat?
Smarta saker jag borde tänka på innan jag ens funderar på att flytta 40 mil för kärleken?
Hur länge är klokt att ha varit tillsammans innan man gör såhär drastiska saker?
Finns det rimliga chanser att hålla ihop trots (för en själv) relativt långt avstånd under 3 års tid?

Vi träffades och hade distansförhållande direkt. Vi träffades i princip varje helg 2.5 år innan jag flyttade. 13 år senare är vi fortfarande ihop.

Jag skulle avvaktat ett tag. Nästa höst kanske?