Nån som flyttat fast det inte känts hundra?

[karamelldrottningen]

En sak att flytta närmare när barnen har bosatt sig på en ort och valt att stadga sig där. Men låt barnen testa sina vingar själva först och låt de göra en egen flytt. Tror det är bra för alla inblandade, både i självständigheten som barn/ung vuxen men också för föräldrarna att hitta sitt liv när barnen är utflugna.

Många stannar ju kvar i sådana städer. Även efter de slutat plugga. Eller flyttar någon annanstans och inte tillbaka till hemstaden. Tror det är få föräldrar som lämnar allt för att barnet ska plugga x antal år på en viss ort. Utan det kommer i så fall senare. Det kan ju vara så @Eli menade?

 

[Mois]

Många stannar ju kvar i sådana städer. Även efter de slutat plugga. Eller flyttar någon annanstans och inte tillbaka till hemstaden. Tror det är få föräldrar som lämnar allt för att barnet ska plugga x antal år på en viss ort. Utan det kommer i så fall senare. Det kan ju vara så @Eli menade?

Ja, det är möjligt att hon menade så. Jag svarade dock inte utifrån det scenariot utan från att ”flytta med när barnen ska plugga”.

 

[Eli]

Jag kan lite förstå reaktionen faktiskt. När man flyttar hemifrån t.ex. för att plugga då kanske man inte vill ha föräldrarna så nära. För många är det en period av frigörelse då det är viktigt för en att få klara sig själv. Leva sitt liv som man vill utan att föräldrarna är involverade. Så tänker jag om jag ser mig själv som universitetsstudenten som flyttade hemifrån som 19-åring och njöt av att vara vuxen på egen hand.

Som förälder till tonåring så tänker jag mer som du. D.v.s. jag vill vara nära mitt barn även när hon flyttar hemifrån. Men jag tänker att det måste ske i samråd med mitt barn så att jag inte går över hennes gräns. Jag vill vara där men på lagom avstånd så att hon kan leva sitt liv som hon vill utan att jag är där hela tiden. Om hon känner ett behov av det. Samtidigt vill jag vara där för henne om hon vill det.

Av en enda mening har man alltså tolkat att jag kommer att köra över mina ungar och flytta efter dem var de än tar vägen? Jag har ingen aning om hur de kommer vilja leva sina liv, de är 3 och 7 år nu liksom, eller hur mitt eget liv ser ut när de är vuxna. Det är deras trygghet och välbefinnande som är min prioritet just nu och därför kommer jag inte att riva upp dem från skola, vänner och släkt för att JAG har en dröm om att bo någon annanstans. Sen förstår jag inte riktigt varför det skulle vara ett problem att bo i samma stad som sina barn när de pluggar på universitet? Det är det väl massor av studenter som gör? Egen bostad hoppas jag att de vill ha åtminstone.

Förlåt för trådkap ts.

 

[WBanna]

Jag ber om ursäkt för att du uppfattar mig som otrevlig, det var inte min mening.
Jag tyckte bara att det lät helt extremt att göra så mot sina barn - minns själv hur spänd jag var när jag skulle flytta första gången för att plugga och hur kul jag sen hade på min nya ort. Hade känts väldigt begränsande om föräldrarna skulle flyttat efter mig.

Jag tyckte inte att det lät otrevligt alls.

 

[Migo]

Jag ber om ursäkt för att du uppfattar mig som otrevlig, det var inte min mening.
Jag tyckte bara att det lät helt extremt att göra så mot sina barn - minns själv hur spänd jag var när jag skulle flytta första gången för att plugga och hur kul jag sen hade på min nya ort. Hade känts väldigt begränsande om föräldrarna skulle flyttat efter mig.

Du är inte ensam om att reagera på det.

 

[Mabuse]

Grattis till jobbet! Jag tycker verkligen att du ska prova. Jag gjorde det stora misstaget att låta bli att ta en jättehäftig chans som 19-åring för att jag var ihop med en kille som jag gärna ville skulle vara mitt livs kärlek, men som jag innerst inne visste inte var det. Gud, vad jag har ångrat det. Hade du varit helt säker på er relation hade det varit rimligt att ta större hänsyn till den – jag träffade min make som 20-åring så man kan finna sin stora kärlek så tidigt. Men står du redan och velar i relationen så som du beskriver samtidigt som du längtar efter chansen med det här jobbet, så ska du välja att satsa på jobbet tycker jag.

Är inte jobbet och killen på samma ställe?

 

[Mabuse]

Av en enda mening har man alltså tolkat att jag kommer att köra över mina ungar och flytta efter dem var de än tar vägen? Jag har ingen aning om hur de kommer vilja leva sina liv, de är 3 och 7 år nu liksom, eller hur mitt eget liv ser ut när de är vuxna. Det är deras trygghet och välbefinnande som är min prioritet just nu och därför kommer jag inte att riva upp dem från skola, vänner och släkt för att JAG har en dröm om att bo någon annanstans. Sen förstår jag inte riktigt varför det skulle vara ett problem att bo i samma stad som sina barn när de pluggar på universitet? Det är det väl massor av studenter som gör? Egen bostad hoppas jag att de vill ha åtminstone.

Förlåt för trådkap ts.

Jag kan ju bara gå till mig själv, men det hade ju verkligen känts jättemärkligt om föräldrarna hade flyttat efter när jag flyttade till en universitetsstad för att plugga. De åren hade man ju fullt upp med eget dessutom.

Senare i livet, då man slagit ner bopålarna mer permanent och kanske får barn, kanske det är en annan sak, men just under studietiden hade det varit märkligt om föräldrarna hade flyttat efter hela tiden.

 

[Praefatio]

Är inte jobbet och killen på samma ställe?

Jaha, då läste jag slarvigt eller missförstod! Jag fattade det som att TS, jobbet och killen var på olika ställen allihop.

 

[Mabuse]

Jaha, då läste jag slarvigt eller missförstod! Jag fattade det som att TS, jobbet och killen var på olika ställen allihop.

Jag fattade det som att TS bor i ena änden av landet, med pojkvän sen 5 år 150 mil bort, och ett jobb hon inte trivs med. Nu har hon fått drömjobbet där pojkvännen bor.

Och frågan är om hon ska flytta till pojkvännen och drömjobbet, eller bli kvar där hon är.

 

[Milosari]

Skojar du med sista meningen eller?

Jag kan förstå att det känns motigt att rycka upp skolbarn, det tycker jag med. Men jag skulle aldrig flytta efter mina barn när de ska plugga! Då får ni flytta dit Ni vill och inte dit barnen vill. Det är ju en del av barnens frigörelseprocess och deras tid. Men ja, du kanske skojade. Isf kan du bortse från detta. Blev bara så chockad när jag läste det.

Fast alltså det där får ju vara upp till var och en, och otroligt kulturellt olika. Här i Sverige är det en sådant (i mitt tycke) överdrivet fokus på att man ska vara så himla självständig, men det är ju inte Det Enda Rätta. Det måste inte vara generationsboende med allt från åldringar till småbarn, men något mellanting kanske? Utifrån vad som passar individerna såklart. Jag brukar skoja lite med min unge att jag kommer flytta efter honom om han flyttar utomlands . Riktigt så illa är det kanske inte, men jag förutsätter att vi kommer ha tät kontakt och umgås, och kanske resa tillsammans även efter att han har flyttat hemifrån. Att man inte ska "hälsa på" sin gamla mamma utan "komma hem till" sin gamla mamma. Jag försöker faktiskt ganska aktivt att vagga in honom i tänket att man är lyckligare tillsammans, utan att det betyder att man inte KAN klara sig själv när man vill och behöver.

 

[Mabuse]

Fast alltså det där får ju vara upp till var och en, och otroligt kulturellt olika. Här i Sverige är det en sådant (i mitt tycke) överdrivet fokus på att man ska vara så himla självständig, men det är ju inte Det Enda Rätta. Det måste inte vara generationsboende med allt från åldringar till småbarn, men något mellanting kanske? Utifrån vad som passar individerna såklart. Jag brukar skoja lite med min unge att jag kommer flytta efter honom om han flyttar utomlands . Riktigt så illa är det kanske inte, men jag förutsätter att vi kommer ha tät kontakt och umgås, och kanske resa tillsammans även efter att han har flyttat hemifrån. Att man inte ska "hälsa på" sin gamla mamma utan "komma hem till" sin gamla mamma. Jag försöker faktiskt ganska aktivt att vagga in honom i tänket att man är lyckligare tillsammans, utan att det betyder att man inte KAN klara sig själv när man vill och behöver.

Det beror väl på om man tänker sig att barnet som vuxen vill ha ett eget hem, eller om "hemma" alltid ska vara hemma hos föräldrarna. Jag tänker att det är en gradvis process, men det skulle ju vara lite märkligt om nån som t ex bott själv i 40 år och har egen familj fortfarande inte betraktar sin bostad som hemma, utan att hemma är med föräldrarna i ursprungsfamiljen.

Absolut är det kulturellt olika, men hur det nu är så är det ju många i Sverige som är vana vid hur det är i Sverige, där de flesta värderar självständighet högt.

Det är ju inte alls sagt att barnen vill leva samma slags liv som föräldrarna heller. Jag trivs t ex bäst i storstaden, min mamma vill bo på landet. Skulle vi tänka att vi måste bo på samma ställe hela livet skulle ju en av oss bli olycklig.

 

[Eurydome]

Det beror väl på om man tänker sig att barnet som vuxen vill ha ett eget hem, eller om "hemma" alltid ska vara hemma hos föräldrarna. Jag tänker att det är en gradvis process, men det skulle ju vara lite märkligt om nån som t ex bott själv i 40 år och har egen familj fortfarande inte betraktar sin bostad som hemma, utan att hemma är med föräldrarna i ursprungsfamiljen.

Absolut är det kulturellt olika, men hur det nu är så är det ju många i Sverige som är vana vid hur det är i Sverige, där de flesta värderar självständighet högt.

Det är ju inte alls sagt att barnen vill leva samma slags liv som föräldrarna heller. Jag trivs t ex bäst i storstaden, min mamma vill bo på landet. Skulle vi tänka att vi måste bo på samma ställe hela livet skulle ju en av oss bli olycklig.

Dessutom, jag vill gärna umgås och resa med min barn när de är vuxna men det är ju inget man kan förutsätta att de vill.

 

[Mabuse]

Dessutom, jag vill gärna umgås och resa med min barn när de är vuxna men det är ju inget man kan förutsätta att de vill.

Nej, återigen är det ju möjligt att barnen vill resa på andra sätt och till andra ställen och tillfällen än föräldrarna. Om både föräldrar och vuxna barn vill åka till Åre på sportlovet t ex så är det ju inga problem att resa tillsammans, men om föräldrarna vill åka på husvagnssemester och barnen vill till New York, så är det ju svårt.

Det kan ju vara så att barnen vill leva precis som sina föräldrar, men man ska nog inte utgå från det.