Förändra min livssituation

Har svårt att klura ut vad som är bra för mig och vad som är rimligt, så jag skriver ned mina funderingar för att se om det blir klarare.

Är heltidssjukskriven sedan drygt två månader tillbaka och ska snart tillbaka till min läkare för uppföljning. Sedan årsskiftet har jag haft det allt svårare att hantera mina episoder av dissociation, ökad suicidalitet, ångest och vissa depressiva symtom - trots att mitt mående inte är något ”nytt” eller att yttre omständigheter förändrats eller påverkat mig extra mycket på något sätt. I april var det som att det tog stopp, en vägg rasade ner från himlen och det gick inte att ta mig framåt längre. Som att kroppen skrek efter någon typ av förändring, jag orkar inte existera en sekund till i dessa förutsättningar. Vid tidigare försämringar i min grundproblematik har alltid kampen med Försäkringskassan varit central och styrande i vilken behandling jag kunnat få, hur mycket tid till egenvård jag fått och hur snabbt jag varit tillbaka på heltid i arbetet igen. Så är det givetvis fortfarande men nu gnager också återgången till mitt arbete på ett annat sätt.

Jag arbetar som sjuksköterska och har gjort så i ett antal år. Det har alltid känts självklart och givet att arbeta på de arbetsplatser jag valt – jag har alltid tyckt om omvårdnad och framför allt har jag känt att jag kunnat bidra - om än bara med något litet på vägen. Jag har alltid haft en drivkraft i min önskan att kunna sätta mig in en annans persons livssituation, haft nytta av mitt stora tålamod och lugn och genuint värdesatt ett lyssnande och bemötande som är äkta. Men nu under våren har helt nya känslor och sidor hos mig bubblat upp. Jag är trött på att hela tiden arbeta i personalbrist, att göra så gott jag kan med de resurser vi fått men som är helt otillräckliga, att pga. personalbrist ständigt vara rädd för att bli flyttad på till helt andra arbetsplatser med hot om att arbetsvägran leder till uppsägning, att inte veta om jag får sammanhållen semester eller någon semester överhuvudtaget o.s.v. Men framför allt – jag är trött på hot och våld, att alltid vara professionell och förstående under personliga påhopp och trakasserier, att bara ta emot och svälja all skit jag får utstå under en arbetsdag utan att kunna få stå upp för mina gränser. Jag arbetar på en enhet där det är ovanligt att uppmärksamma vad vi faktiskt gör bra, att se varandras framsteg och lyfta varandra. Det finns ingen positiv input under en arbetsdag och jag kan inte längre se arbetet som något givande i sig. Jag förväntar mig inte att patienter - som är personer jag möter för att de lider av ohälsa och behöver vård - ska tänka på hur de bemöter mig som vårdpersonal men jag hade hoppats på att arbetsgivaren skulle visat någon form av tacksamhet för hur mina kollegor och jag sliter i svåra situationer. Jag hade hoppats att min lön nu hade utvecklats så att jag hade kunnat lägga undan någon tusenlapp per månad eller att jag kunnat klara mig själv ekonomiskt när jag blir sjuk i en vecka med covidsymtom eller något annat.

Min inre stubin har blivit allt kortare. Jag våndas inombords varje gång jag måste lyssna på personer som påpekar den alltmer bristfälliga sjukvården i Sverige. Den delen av mig som är orkeslös och egoistisk vill skrika; ”Jo tack, jag arbetar inom den och upplever den varje dag precis som du - både som vårdpersonal och som patient själv”. Även om kritik oftast riktas mot vårt lands beslutsfattare och hur vår kommun styrs, så är det ändå mina kollegor och jag som får ta emot kritiken och hantera den dagligen. Givetvis ska man påpeka allt det som negativt påverkar ens vård och upplevelse av den! Sjukvården är ingenting och gör ingen nytta om vi förbiser vad varje individ behöver. Men ibland vill jag bara att någon på liknande sätt kan lyssna på min upplevelse, att även jag är människa liksom. På min enhet kan vi inte riktigt ventilera på det sättet kollegor sinsemellan. Helt enkelt för att det finns en överhängande känsla av att varje negativ tanke kan få bägaren att rinna över. Det är som att vi inte orkar finnas där för våra patienter, varandra och oss själva dessutom. Vi måste försöka hålla ut, hålla god min och hålla blicken mot horisonten. Om jag ska utgå från kollegor som ”klarar sig” från utmattningssymtom och/eller annan ohälsa kopplat till arbetet, så stänger vissa mer eller mindre av sina känslor och blir härdade. Man behöver ett extra skyddande skal som jag saknar och inte förmår att bygga upp.

Jag har funderat på att byta inriktning inom omvårdnad och jobba med något som innefattar lite mer medicinteknik. Något som kräver lite mindre emotionellt engagemang. Dessvärre har jag stora problem med spinal stenos, diskbråck och artros i ländryggen som orsakar smärta och gör det omöjligt för mig att ex. lyfta och arbeta i vissa positioner. Jag klarar inte av att fysiskt stötta vid ADL, göra förflyttningar, linda ben etc. Jag har väntat på steloperation i snart 2,5 år, har sedan tidigare opererats för spinal stenos vilket gjort att jag kan gå lite längre sträckor. Jag har kontakt med fysioterapeut som rekommenderat hemmaövningar samt önskar att jag konditionstränar och gör styrketräning på gym. Men jag går bara hem och hetsäter, gråter och ligger i sängen efter att jag jobbat. Jag vet hur viktig träningen är för mig – både fysiskt och psykiskt – men jag ser ingen mening med att investera det i mig själv när jag bara vill avsluta mitt lidande och mitt liv för att allt är överväldigande.

Jag börjar allt starkare känna att jag inte vill arbeta som sjuksköterska mer. Det är som att jag plötsligt förstått att det inte är nödvändigt att känna för sitt arbete så som jag känner för mitt nuvarande. Det verkar inte som att alla människor har katastroftankar, hjärtklappningar och dödstankar varje natt inför ett arbetspass, det verkar rimligt att kunna piska sig till att städa, diska och laga mat någon gång i månaden även efter en arbetsdag och att det kanske inte är meningen att man ska känna att suicid är enda lösningen på sin livssituation.

Men var skulle jag kunna få en anställning som inte är inom sjukvården? Jag har inte arbetat med annat än omvårdnad som vårdbiträde, undersköterska eller sjuksköterska. Arbeten som inte är fysiskt krävande och som inte heller kräver erfarenhet och/eller utbildning råder det definitivt hård konkurrens om. Med flertalet sjukskrivningar för mina ryggproblem samt min psykiska ohälsa, så känner jag mig inte som det mest attraktiva på arbetsmarknaden heller. Inte heller med min grava övervikt. Samtidigt känner jag att jag inte har något annat val än att försöka byta arbete - hur mycket det än skrämmer mig att lämna en trygg, fast tjänst. Jag kan inte leva så här länge. Jag önskar att jag kunde få en ”andra chans” till arbetslivet. Jag är dock osäker på hur mitt mående skulle påverkas av de nederlag och osäkerheter som jag definitivt kommer behöva möta på vägen under eventuellt jobbsök.

Jag funderar på om jag kan sätta mig i skolbänken igen? Vad vågar jag mig på att försöka studera som inte är människovårdande? Hur skulle jag försörja mig (när CSN trots tillägg inte skulle räcka längre än något år totalt)? Jag har av någon outgrundlig anledning gått gratis onlinekurs för att lära mig Javascript och tyckt att det varit riktigt roligt, men jag är i grunden inte ett dugg kunnig i teknik. Även om t.ex. systemvetenskap låter roligt nu (och på pappret) så känns det som att jag snabbt skulle bli varse om mina begränsade kunskaper när svårigheten trappas upp från det allra mest grundläggande. Det är mycket som känns oklart med möjligheten att studera igen.

Min behandlare hade helst sett att jag kunde vara heltidssjukskriven några månader till, kanske även vid uppstarten av DBT-behandling som jag står på väntelista för. Jag har haft samma behandlare under lång tid (som är helt fantastisk) men vi är överens om att jag inte kommer vidare med min traumabearbetning så länge jag inte har fysisk aktivitet, sömn och mat på plats. Jag behöver kunna känna inåt efter vad jag behöver och när ex. äta, sova, gå på toaletten etc. Något jag aldrig lyckats få till när jag arbetar heltid. Men tyvärr vet jag, av erfarenhet, att jag inte kommer att få möjlighet till längre heltidssjukskrivning från Försäkringskassans sida. Det blir ett ekorrhjul – jag känner mig överväldigad, dissocierar och känner mig värdelös på arbetsplatsen, jag tar till snabba "strategier" som ex. hetsätning för att försköna måendet tillräckligt på kort sikt för att gå till arbetet, mår dock ännu sämre psykiskt efteråt o.s.v. Frågan är bara hur jag kan förändra min livssituation för att underlätta beteendeförändring? Var börjar jag?
 

Jag funderar på om jag kan sätta mig i skolbänken igen? Vad vågar jag mig på att försöka studera som inte är människovårdande? Hur skulle jag försörja mig (när CSN trots tillägg inte skulle räcka längre än något år totalt)? Jag har av någon outgrundlig anledning gått gratis onlinekurs för att lära mig Javascript och tyckt att det varit riktigt roligt, men jag är i grunden inte ett dugg kunnig i teknik. Även om t.ex. systemvetenskap låter roligt nu (och på pappret) så känns det som att jag snabbt skulle bli varse om mina begränsade kunskaper när svårigheten trappas upp från det allra mest grundläggande. Det är mycket som känns oklart med möjligheten att studera igen.
Jag väljer att besvara bara det här stycket.

Koda är jättekul. Prova flera oneline-kurser. Titta om CSN räcker till två år på yrkeshögskola. Det finns hur många front-end-utbildningar som helst på YH. Gå med i ett par Facebookgrupper för tjejer som kodar och häng, lyssna, lät och ställ frågor. Ju mer du kodar på egen hand innan ev. utbildning desto lättare blir det.
 
Jag väljer att besvara bara det här stycket.

Koda är jättekul. Prova flera oneline-kurser. Titta om CSN räcker till två år på yrkeshögskola. Det finns hur många front-end-utbildningar som helst på YH. Gå med i ett par Facebookgrupper för tjejer som kodar och häng, lyssna, lät och ställ frågor. Ju mer du kodar på egen hand innan ev. utbildning desto lättare blir det.

Har också precis hoppat på programmeringsspåret och ska utbilda mig inom Frontend och känner att det är lite som att hacka livet att ha det som jobb. (Dock endast observerat och ej upplevt själv. Men när jag ser vänner/partner som jobbar med det så känns det som en lyx.)
 
Har svårt att klura ut vad som är bra för mig och vad som är rimligt, så jag skriver ned mina funderingar för att se om det blir klarare.

Är heltidssjukskriven sedan drygt två månader tillbaka och ska snart tillbaka till min läkare för uppföljning. Sedan årsskiftet har jag haft det allt svårare att hantera mina episoder av dissociation, ökad suicidalitet, ångest och vissa depressiva symtom - trots att mitt mående inte är något ”nytt” eller att yttre omständigheter förändrats eller påverkat mig extra mycket på något sätt. I april var det som att det tog stopp, en vägg rasade ner från himlen och det gick inte att ta mig framåt längre. Som att kroppen skrek efter någon typ av förändring, jag orkar inte existera en sekund till i dessa förutsättningar. Vid tidigare försämringar i min grundproblematik har alltid kampen med Försäkringskassan varit central och styrande i vilken behandling jag kunnat få, hur mycket tid till egenvård jag fått och hur snabbt jag varit tillbaka på heltid i arbetet igen. Så är det givetvis fortfarande men nu gnager också återgången till mitt arbete på ett annat sätt.

Jag arbetar som sjuksköterska och har gjort så i ett antal år. Det har alltid känts självklart och givet att arbeta på de arbetsplatser jag valt – jag har alltid tyckt om omvårdnad och framför allt har jag känt att jag kunnat bidra - om än bara med något litet på vägen. Jag har alltid haft en drivkraft i min önskan att kunna sätta mig in en annans persons livssituation, haft nytta av mitt stora tålamod och lugn och genuint värdesatt ett lyssnande och bemötande som är äkta. Men nu under våren har helt nya känslor och sidor hos mig bubblat upp. Jag är trött på att hela tiden arbeta i personalbrist, att göra så gott jag kan med de resurser vi fått men som är helt otillräckliga, att pga. personalbrist ständigt vara rädd för att bli flyttad på till helt andra arbetsplatser med hot om att arbetsvägran leder till uppsägning, att inte veta om jag får sammanhållen semester eller någon semester överhuvudtaget o.s.v. Men framför allt – jag är trött på hot och våld, att alltid vara professionell och förstående under personliga påhopp och trakasserier, att bara ta emot och svälja all skit jag får utstå under en arbetsdag utan att kunna få stå upp för mina gränser. Jag arbetar på en enhet där det är ovanligt att uppmärksamma vad vi faktiskt gör bra, att se varandras framsteg och lyfta varandra. Det finns ingen positiv input under en arbetsdag och jag kan inte längre se arbetet som något givande i sig. Jag förväntar mig inte att patienter - som är personer jag möter för att de lider av ohälsa och behöver vård - ska tänka på hur de bemöter mig som vårdpersonal men jag hade hoppats på att arbetsgivaren skulle visat någon form av tacksamhet för hur mina kollegor och jag sliter i svåra situationer. Jag hade hoppats att min lön nu hade utvecklats så att jag hade kunnat lägga undan någon tusenlapp per månad eller att jag kunnat klara mig själv ekonomiskt när jag blir sjuk i en vecka med covidsymtom eller något annat.

Min inre stubin har blivit allt kortare. Jag våndas inombords varje gång jag måste lyssna på personer som påpekar den alltmer bristfälliga sjukvården i Sverige. Den delen av mig som är orkeslös och egoistisk vill skrika; ”Jo tack, jag arbetar inom den och upplever den varje dag precis som du - både som vårdpersonal och som patient själv”. Även om kritik oftast riktas mot vårt lands beslutsfattare och hur vår kommun styrs, så är det ändå mina kollegor och jag som får ta emot kritiken och hantera den dagligen. Givetvis ska man påpeka allt det som negativt påverkar ens vård och upplevelse av den! Sjukvården är ingenting och gör ingen nytta om vi förbiser vad varje individ behöver. Men ibland vill jag bara att någon på liknande sätt kan lyssna på min upplevelse, att även jag är människa liksom. På min enhet kan vi inte riktigt ventilera på det sättet kollegor sinsemellan. Helt enkelt för att det finns en överhängande känsla av att varje negativ tanke kan få bägaren att rinna över. Det är som att vi inte orkar finnas där för våra patienter, varandra och oss själva dessutom. Vi måste försöka hålla ut, hålla god min och hålla blicken mot horisonten. Om jag ska utgå från kollegor som ”klarar sig” från utmattningssymtom och/eller annan ohälsa kopplat till arbetet, så stänger vissa mer eller mindre av sina känslor och blir härdade. Man behöver ett extra skyddande skal som jag saknar och inte förmår att bygga upp.

Jag har funderat på att byta inriktning inom omvårdnad och jobba med något som innefattar lite mer medicinteknik. Något som kräver lite mindre emotionellt engagemang. Dessvärre har jag stora problem med spinal stenos, diskbråck och artros i ländryggen som orsakar smärta och gör det omöjligt för mig att ex. lyfta och arbeta i vissa positioner. Jag klarar inte av att fysiskt stötta vid ADL, göra förflyttningar, linda ben etc. Jag har väntat på steloperation i snart 2,5 år, har sedan tidigare opererats för spinal stenos vilket gjort att jag kan gå lite längre sträckor. Jag har kontakt med fysioterapeut som rekommenderat hemmaövningar samt önskar att jag konditionstränar och gör styrketräning på gym. Men jag går bara hem och hetsäter, gråter och ligger i sängen efter att jag jobbat. Jag vet hur viktig träningen är för mig – både fysiskt och psykiskt – men jag ser ingen mening med att investera det i mig själv när jag bara vill avsluta mitt lidande och mitt liv för att allt är överväldigande.

Jag börjar allt starkare känna att jag inte vill arbeta som sjuksköterska mer. Det är som att jag plötsligt förstått att det inte är nödvändigt att känna för sitt arbete så som jag känner för mitt nuvarande. Det verkar inte som att alla människor har katastroftankar, hjärtklappningar och dödstankar varje natt inför ett arbetspass, det verkar rimligt att kunna piska sig till att städa, diska och laga mat någon gång i månaden även efter en arbetsdag och att det kanske inte är meningen att man ska känna att suicid är enda lösningen på sin livssituation.

Men var skulle jag kunna få en anställning som inte är inom sjukvården? Jag har inte arbetat med annat än omvårdnad som vårdbiträde, undersköterska eller sjuksköterska. Arbeten som inte är fysiskt krävande och som inte heller kräver erfarenhet och/eller utbildning råder det definitivt hård konkurrens om. Med flertalet sjukskrivningar för mina ryggproblem samt min psykiska ohälsa, så känner jag mig inte som det mest attraktiva på arbetsmarknaden heller. Inte heller med min grava övervikt. Samtidigt känner jag att jag inte har något annat val än att försöka byta arbete - hur mycket det än skrämmer mig att lämna en trygg, fast tjänst. Jag kan inte leva så här länge. Jag önskar att jag kunde få en ”andra chans” till arbetslivet. Jag är dock osäker på hur mitt mående skulle påverkas av de nederlag och osäkerheter som jag definitivt kommer behöva möta på vägen under eventuellt jobbsök.

Jag funderar på om jag kan sätta mig i skolbänken igen? Vad vågar jag mig på att försöka studera som inte är människovårdande? Hur skulle jag försörja mig (när CSN trots tillägg inte skulle räcka längre än något år totalt)? Jag har av någon outgrundlig anledning gått gratis onlinekurs för att lära mig Javascript och tyckt att det varit riktigt roligt, men jag är i grunden inte ett dugg kunnig i teknik. Även om t.ex. systemvetenskap låter roligt nu (och på pappret) så känns det som att jag snabbt skulle bli varse om mina begränsade kunskaper när svårigheten trappas upp från det allra mest grundläggande. Det är mycket som känns oklart med möjligheten att studera igen.

Min behandlare hade helst sett att jag kunde vara heltidssjukskriven några månader till, kanske även vid uppstarten av DBT-behandling som jag står på väntelista för. Jag har haft samma behandlare under lång tid (som är helt fantastisk) men vi är överens om att jag inte kommer vidare med min traumabearbetning så länge jag inte har fysisk aktivitet, sömn och mat på plats. Jag behöver kunna känna inåt efter vad jag behöver och när ex. äta, sova, gå på toaletten etc. Något jag aldrig lyckats få till när jag arbetar heltid. Men tyvärr vet jag, av erfarenhet, att jag inte kommer att få möjlighet till längre heltidssjukskrivning från Försäkringskassans sida. Det blir ett ekorrhjul – jag känner mig överväldigad, dissocierar och känner mig värdelös på arbetsplatsen, jag tar till snabba "strategier" som ex. hetsätning för att försköna måendet tillräckligt på kort sikt för att gå till arbetet, mår dock ännu sämre psykiskt efteråt o.s.v. Frågan är bara hur jag kan förändra min livssituation för att underlätta beteendeförändring? Var börjar jag?
Min fru har precis som du tröttnat på arbetssituationen. Hon är legitimerad djursjukskötare, så motsvarighet till sjuksköterska inom humanvården, och har noll lust längre att fortsätta med det yrket. Hon har sökt data- och systemutvecklarprogrammet och har precis avslutat en gymnasiekurs i Programmering A. Innan det gick hon lite gratiskurser och tittade på olika gratisföreläsningar online inom samma ämne. Hon är dock mer inne på back end än front en, och vill ha en bred utbildning med större möjlighet till vidareutbildning, jämfört med vad YH-utbildningar ger.

För att lösa det finansiella så kommer hon att jobba kväll en gång i veckan och en helg i månaden som djrusjukskötare, förutom CSN-bidrag och lån. Dessutom kan man tillgodoräkna sig tidigare högskolepoäng och behöver då bara plugga 2,5 år istället för 3 år.
Har du bara CSN för ett år kvar?
 
Har svårt att klura ut vad som är bra för mig och vad som är rimligt, så jag skriver ned mina funderingar för att se om det blir klarare.

Är heltidssjukskriven sedan drygt två månader tillbaka och ska snart tillbaka till min läkare för uppföljning. Sedan årsskiftet har jag haft det allt svårare att hantera mina episoder av dissociation, ökad suicidalitet, ångest och vissa depressiva symtom - trots att mitt mående inte är något ”nytt” eller att yttre omständigheter förändrats eller påverkat mig extra mycket på något sätt. I april var det som att det tog stopp, en vägg rasade ner från himlen och det gick inte att ta mig framåt längre. Som att kroppen skrek efter någon typ av förändring, jag orkar inte existera en sekund till i dessa förutsättningar. Vid tidigare försämringar i min grundproblematik har alltid kampen med Försäkringskassan varit central och styrande i vilken behandling jag kunnat få, hur mycket tid till egenvård jag fått och hur snabbt jag varit tillbaka på heltid i arbetet igen. Så är det givetvis fortfarande men nu gnager också återgången till mitt arbete på ett annat sätt.

Jag arbetar som sjuksköterska och har gjort så i ett antal år. Det har alltid känts självklart och givet att arbeta på de arbetsplatser jag valt – jag har alltid tyckt om omvårdnad och framför allt har jag känt att jag kunnat bidra - om än bara med något litet på vägen. Jag har alltid haft en drivkraft i min önskan att kunna sätta mig in en annans persons livssituation, haft nytta av mitt stora tålamod och lugn och genuint värdesatt ett lyssnande och bemötande som är äkta. Men nu under våren har helt nya känslor och sidor hos mig bubblat upp. Jag är trött på att hela tiden arbeta i personalbrist, att göra så gott jag kan med de resurser vi fått men som är helt otillräckliga, att pga. personalbrist ständigt vara rädd för att bli flyttad på till helt andra arbetsplatser med hot om att arbetsvägran leder till uppsägning, att inte veta om jag får sammanhållen semester eller någon semester överhuvudtaget o.s.v. Men framför allt – jag är trött på hot och våld, att alltid vara professionell och förstående under personliga påhopp och trakasserier, att bara ta emot och svälja all skit jag får utstå under en arbetsdag utan att kunna få stå upp för mina gränser. Jag arbetar på en enhet där det är ovanligt att uppmärksamma vad vi faktiskt gör bra, att se varandras framsteg och lyfta varandra. Det finns ingen positiv input under en arbetsdag och jag kan inte längre se arbetet som något givande i sig. Jag förväntar mig inte att patienter - som är personer jag möter för att de lider av ohälsa och behöver vård - ska tänka på hur de bemöter mig som vårdpersonal men jag hade hoppats på att arbetsgivaren skulle visat någon form av tacksamhet för hur mina kollegor och jag sliter i svåra situationer. Jag hade hoppats att min lön nu hade utvecklats så att jag hade kunnat lägga undan någon tusenlapp per månad eller att jag kunnat klara mig själv ekonomiskt när jag blir sjuk i en vecka med covidsymtom eller något annat.

Min inre stubin har blivit allt kortare. Jag våndas inombords varje gång jag måste lyssna på personer som påpekar den alltmer bristfälliga sjukvården i Sverige. Den delen av mig som är orkeslös och egoistisk vill skrika; ”Jo tack, jag arbetar inom den och upplever den varje dag precis som du - både som vårdpersonal och som patient själv”. Även om kritik oftast riktas mot vårt lands beslutsfattare och hur vår kommun styrs, så är det ändå mina kollegor och jag som får ta emot kritiken och hantera den dagligen. Givetvis ska man påpeka allt det som negativt påverkar ens vård och upplevelse av den! Sjukvården är ingenting och gör ingen nytta om vi förbiser vad varje individ behöver. Men ibland vill jag bara att någon på liknande sätt kan lyssna på min upplevelse, att även jag är människa liksom. På min enhet kan vi inte riktigt ventilera på det sättet kollegor sinsemellan. Helt enkelt för att det finns en överhängande känsla av att varje negativ tanke kan få bägaren att rinna över. Det är som att vi inte orkar finnas där för våra patienter, varandra och oss själva dessutom. Vi måste försöka hålla ut, hålla god min och hålla blicken mot horisonten. Om jag ska utgå från kollegor som ”klarar sig” från utmattningssymtom och/eller annan ohälsa kopplat till arbetet, så stänger vissa mer eller mindre av sina känslor och blir härdade. Man behöver ett extra skyddande skal som jag saknar och inte förmår att bygga upp.

Jag har funderat på att byta inriktning inom omvårdnad och jobba med något som innefattar lite mer medicinteknik. Något som kräver lite mindre emotionellt engagemang. Dessvärre har jag stora problem med spinal stenos, diskbråck och artros i ländryggen som orsakar smärta och gör det omöjligt för mig att ex. lyfta och arbeta i vissa positioner. Jag klarar inte av att fysiskt stötta vid ADL, göra förflyttningar, linda ben etc. Jag har väntat på steloperation i snart 2,5 år, har sedan tidigare opererats för spinal stenos vilket gjort att jag kan gå lite längre sträckor. Jag har kontakt med fysioterapeut som rekommenderat hemmaövningar samt önskar att jag konditionstränar och gör styrketräning på gym. Men jag går bara hem och hetsäter, gråter och ligger i sängen efter att jag jobbat. Jag vet hur viktig träningen är för mig – både fysiskt och psykiskt – men jag ser ingen mening med att investera det i mig själv när jag bara vill avsluta mitt lidande och mitt liv för att allt är överväldigande.

Jag börjar allt starkare känna att jag inte vill arbeta som sjuksköterska mer. Det är som att jag plötsligt förstått att det inte är nödvändigt att känna för sitt arbete så som jag känner för mitt nuvarande. Det verkar inte som att alla människor har katastroftankar, hjärtklappningar och dödstankar varje natt inför ett arbetspass, det verkar rimligt att kunna piska sig till att städa, diska och laga mat någon gång i månaden även efter en arbetsdag och att det kanske inte är meningen att man ska känna att suicid är enda lösningen på sin livssituation.

Men var skulle jag kunna få en anställning som inte är inom sjukvården? Jag har inte arbetat med annat än omvårdnad som vårdbiträde, undersköterska eller sjuksköterska. Arbeten som inte är fysiskt krävande och som inte heller kräver erfarenhet och/eller utbildning råder det definitivt hård konkurrens om. Med flertalet sjukskrivningar för mina ryggproblem samt min psykiska ohälsa, så känner jag mig inte som det mest attraktiva på arbetsmarknaden heller. Inte heller med min grava övervikt. Samtidigt känner jag att jag inte har något annat val än att försöka byta arbete - hur mycket det än skrämmer mig att lämna en trygg, fast tjänst. Jag kan inte leva så här länge. Jag önskar att jag kunde få en ”andra chans” till arbetslivet. Jag är dock osäker på hur mitt mående skulle påverkas av de nederlag och osäkerheter som jag definitivt kommer behöva möta på vägen under eventuellt jobbsök.

Jag funderar på om jag kan sätta mig i skolbänken igen? Vad vågar jag mig på att försöka studera som inte är människovårdande? Hur skulle jag försörja mig (när CSN trots tillägg inte skulle räcka längre än något år totalt)? Jag har av någon outgrundlig anledning gått gratis onlinekurs för att lära mig Javascript och tyckt att det varit riktigt roligt, men jag är i grunden inte ett dugg kunnig i teknik. Även om t.ex. systemvetenskap låter roligt nu (och på pappret) så känns det som att jag snabbt skulle bli varse om mina begränsade kunskaper när svårigheten trappas upp från det allra mest grundläggande. Det är mycket som känns oklart med möjligheten att studera igen.

Min behandlare hade helst sett att jag kunde vara heltidssjukskriven några månader till, kanske även vid uppstarten av DBT-behandling som jag står på väntelista för. Jag har haft samma behandlare under lång tid (som är helt fantastisk) men vi är överens om att jag inte kommer vidare med min traumabearbetning så länge jag inte har fysisk aktivitet, sömn och mat på plats. Jag behöver kunna känna inåt efter vad jag behöver och när ex. äta, sova, gå på toaletten etc. Något jag aldrig lyckats få till när jag arbetar heltid. Men tyvärr vet jag, av erfarenhet, att jag inte kommer att få möjlighet till längre heltidssjukskrivning från Försäkringskassans sida. Det blir ett ekorrhjul – jag känner mig överväldigad, dissocierar och känner mig värdelös på arbetsplatsen, jag tar till snabba "strategier" som ex. hetsätning för att försköna måendet tillräckligt på kort sikt för att gå till arbetet, mår dock ännu sämre psykiskt efteråt o.s.v. Frågan är bara hur jag kan förändra min livssituation för att underlätta beteendeförändring? Var börjar jag?
Skulle du kunna tänka dig att arbeta t ex på 1177 och ta emot samtal?
 
Jag väljer att besvara bara det här stycket.

Koda är jättekul. Prova flera oneline-kurser. Titta om CSN räcker till två år på yrkeshögskola. Det finns hur många front-end-utbildningar som helst på YH. Gå med i ett par Facebookgrupper för tjejer som kodar och häng, lyssna, lät och ställ frågor. Ju mer du kodar på egen hand innan ev. utbildning desto lättare blir det.
Jag har lite drygt 2 års CSN (heltidsstudier) kvar att nyttja, så en 2-årig YH-utbildning hade varit klart enklast att fixa ekonomiskt!
Anses någon front-end-utbildning mer "nybörjarvänlig" än någon annan tro?
Vet du hur arbetsmöjligheterna ser ut för någon som gått YH-utbildning jämfört med universitetsstudier?
 
Min fru har precis som du tröttnat på arbetssituationen. Hon är legitimerad djursjukskötare, så motsvarighet till sjuksköterska inom humanvården, och har noll lust längre att fortsätta med det yrket. Hon har sökt data- och systemutvecklarprogrammet och har precis avslutat en gymnasiekurs i Programmering A. Innan det gick hon lite gratiskurser och tittade på olika gratisföreläsningar online inom samma ämne. Hon är dock mer inne på back end än front en, och vill ha en bred utbildning med större möjlighet till vidareutbildning, jämfört med vad YH-utbildningar ger.

För att lösa det finansiella så kommer hon att jobba kväll en gång i veckan och en helg i månaden som djrusjukskötare, förutom CSN-bidrag och lån. Dessutom kan man tillgodoräkna sig tidigare högskolepoäng och behöver då bara plugga 2,5 år istället för 3 år.
Har du bara CSN för ett år kvar?
Det är så tråkigt att både djurvården och sjukvården har liknande svårigheter att kämpa med när det gäller arbetsmiljö :(

Hur lång tid tog det för din fru att ta stegen från onlinekurser, föreläsningar etc. till att plugga in Programmering A?
Vet du vad hon föredrar med back-end jämfört med front-end?

Jag tänkte helt tokigt, så jag har lite mer än 2 års CSN kvar. Tänker också att extrajobb blir aktuellt, jag har dock svårt att se mig att gå tillbaka till vården ens 1 gång i veckan :crazy: Börjat fundera om jag ex. kan ta truckkort typ. Känns som det borde finnas jobb utan krav på erfarenhet (men med kort), vanligt bland studenter och kanske lite kvällsjobb.
 
Jag har lite drygt 2 års CSN (heltidsstudier) kvar att nyttja, så en 2-årig YH-utbildning hade varit klart enklast att fixa ekonomiskt!
Anses någon front-end-utbildning mer "nybörjarvänlig" än någon annan tro?
Vet du hur arbetsmöjligheterna ser ut för någon som gått YH-utbildning jämfört med universitetsstudier?
Jag vet väldigt lite om YH-utbildningar men jag vet att det pratas mycket om dem i gruppen Kodtjejer på Facebook. Det jag har uppfattat är att programmering 1 ifrån gymnasiet är ofta förkunskapskrav, men har man inte läst programmering 1 har YH-skolorna ibland en egen preparandkurs som man självläser innan terminstart.
 
Skulle du kunna tänka dig att arbeta t ex på 1177 och ta emot samtal?
Jag har faktiskt kikat på jobb som ssk på 1177! De kräver dock erfarenhet från somatiken (gärna ex. akutsjukvård, kirurgi eller liknande) vilket jag saknar.
Nu är också empatikontot i princip tomt, så jag tror jag skulle ha svårt att ständigt förhålla mig till icke-akuta ärenden ex.
 
Det är så tråkigt att både djurvården och sjukvården har liknande svårigheter att kämpa med när det gäller arbetsmiljö :(

Hur lång tid tog det för din fru att ta stegen från onlinekurser, föreläsningar etc. till att plugga in Programmering A?
Vet du vad hon föredrar med back-end jämfört med front-end?

Jag tänkte helt tokigt, så jag har lite mer än 2 års CSN kvar. Tänker också att extrajobb blir aktuellt, jag har dock svårt att se mig att gå tillbaka till vården ens 1 gång i veckan :crazy: Börjat fundera om jag ex. kan ta truckkort typ. Känns som det borde finnas jobb utan krav på erfarenhet (men med kort), vanligt bland studenter och kanske lite kvällsjobb.

För mig är front end roligare för att det är mer design.

Enkelt sagt, och väldigt förenklat, med front end så bygger man alltså framsidan av hemsidorna medens backend ofta bygger det som inte syns.
 
Det är så tråkigt att både djurvården och sjukvården har liknande svårigheter att kämpa med när det gäller arbetsmiljö :(

Hur lång tid tog det för din fru att ta stegen från onlinekurser, föreläsningar etc. till att plugga in Programmering A?
Vet du vad hon föredrar med back-end jämfört med front-end?

Jag tänkte helt tokigt, så jag har lite mer än 2 års CSN kvar. Tänker också att extrajobb blir aktuellt, jag har dock svårt att se mig att gå tillbaka till vården ens 1 gång i veckan :crazy: Börjat fundera om jag ex. kan ta truckkort typ. Känns som det borde finnas jobb utan krav på erfarenhet (men med kort), vanligt bland studenter och kanske lite kvällsjobb.
Ja det är otroligt sorgligt att det är så. Min fru är dessutom en extremt duktig och erfaren narkossköterska, och dom växer verkligen inte på träd i branschen, så det är verkligen en förlust.

Jag tror dock att det är helt rätt för henne att byta bana till en bransch med bättre möjligheter till utveckling, friare arbetstider och möjlighet att jobba hemifrån ibland. Samt betydligt bättre löneutveckling.

Hon började lite smått med någon gratis onlinekurs och gratis föreläsningar i vintras för att se om det var något för henne. Eftersom hon tyckte att det var kul så sökte hon till programmering A (som dock inte är ett krav för att komma in på data- och systemutvecklare). Den kursen har hon nu läst 10 veckor under våren och den är precis avslutad. Nu håller vi tummarna för att hon kommer in på utbildningen i höst!

Just nu är hon mer inne på back end för att dels jättemånga, speciellt kvinnor, vill hålla på med front end just nu vilket i framtiden skulle kunna leda till mycket större konkurrens, men dels också för att hon inte är lika intresserad av designdelen. Men hon har som sagt inte ens börjat utbildningen ännu, allt sådant kan ju ändras under utbildningens gång 😊
Hon valde också högskoleutbildningen framför YH-utbildningen för att dels ha fler möjligheter att vidareutbilda sig men dels också för att inte nischa in sig för mycket inom ett specifikt område.
 
Har svårt att klura ut vad som är bra för mig och vad som är rimligt, så jag skriver ned mina funderingar för att se om det blir klarare.

Är heltidssjukskriven sedan drygt två månader tillbaka och ska snart tillbaka till min läkare för uppföljning. Sedan årsskiftet har jag haft det allt svårare att hantera mina episoder av dissociation, ökad suicidalitet, ångest och vissa depressiva symtom - trots att mitt mående inte är något ”nytt” eller att yttre omständigheter förändrats eller påverkat mig extra mycket på något sätt. I april var det som att det tog stopp, en vägg rasade ner från himlen och det gick inte att ta mig framåt längre. Som att kroppen skrek efter någon typ av förändring, jag orkar inte existera en sekund till i dessa förutsättningar. Vid tidigare försämringar i min grundproblematik har alltid kampen med Försäkringskassan varit central och styrande i vilken behandling jag kunnat få, hur mycket tid till egenvård jag fått och hur snabbt jag varit tillbaka på heltid i arbetet igen. Så är det givetvis fortfarande men nu gnager också återgången till mitt arbete på ett annat sätt.

Jag arbetar som sjuksköterska och har gjort så i ett antal år. Det har alltid känts självklart och givet att arbeta på de arbetsplatser jag valt – jag har alltid tyckt om omvårdnad och framför allt har jag känt att jag kunnat bidra - om än bara med något litet på vägen. Jag har alltid haft en drivkraft i min önskan att kunna sätta mig in en annans persons livssituation, haft nytta av mitt stora tålamod och lugn och genuint värdesatt ett lyssnande och bemötande som är äkta. Men nu under våren har helt nya känslor och sidor hos mig bubblat upp. Jag är trött på att hela tiden arbeta i personalbrist, att göra så gott jag kan med de resurser vi fått men som är helt otillräckliga, att pga. personalbrist ständigt vara rädd för att bli flyttad på till helt andra arbetsplatser med hot om att arbetsvägran leder till uppsägning, att inte veta om jag får sammanhållen semester eller någon semester överhuvudtaget o.s.v. Men framför allt – jag är trött på hot och våld, att alltid vara professionell och förstående under personliga påhopp och trakasserier, att bara ta emot och svälja all skit jag får utstå under en arbetsdag utan att kunna få stå upp för mina gränser. Jag arbetar på en enhet där det är ovanligt att uppmärksamma vad vi faktiskt gör bra, att se varandras framsteg och lyfta varandra. Det finns ingen positiv input under en arbetsdag och jag kan inte längre se arbetet som något givande i sig. Jag förväntar mig inte att patienter - som är personer jag möter för att de lider av ohälsa och behöver vård - ska tänka på hur de bemöter mig som vårdpersonal men jag hade hoppats på att arbetsgivaren skulle visat någon form av tacksamhet för hur mina kollegor och jag sliter i svåra situationer. Jag hade hoppats att min lön nu hade utvecklats så att jag hade kunnat lägga undan någon tusenlapp per månad eller att jag kunnat klara mig själv ekonomiskt när jag blir sjuk i en vecka med covidsymtom eller något annat.

Min inre stubin har blivit allt kortare. Jag våndas inombords varje gång jag måste lyssna på personer som påpekar den alltmer bristfälliga sjukvården i Sverige. Den delen av mig som är orkeslös och egoistisk vill skrika; ”Jo tack, jag arbetar inom den och upplever den varje dag precis som du - både som vårdpersonal och som patient själv”. Även om kritik oftast riktas mot vårt lands beslutsfattare och hur vår kommun styrs, så är det ändå mina kollegor och jag som får ta emot kritiken och hantera den dagligen. Givetvis ska man påpeka allt det som negativt påverkar ens vård och upplevelse av den! Sjukvården är ingenting och gör ingen nytta om vi förbiser vad varje individ behöver. Men ibland vill jag bara att någon på liknande sätt kan lyssna på min upplevelse, att även jag är människa liksom. På min enhet kan vi inte riktigt ventilera på det sättet kollegor sinsemellan. Helt enkelt för att det finns en överhängande känsla av att varje negativ tanke kan få bägaren att rinna över. Det är som att vi inte orkar finnas där för våra patienter, varandra och oss själva dessutom. Vi måste försöka hålla ut, hålla god min och hålla blicken mot horisonten. Om jag ska utgå från kollegor som ”klarar sig” från utmattningssymtom och/eller annan ohälsa kopplat till arbetet, så stänger vissa mer eller mindre av sina känslor och blir härdade. Man behöver ett extra skyddande skal som jag saknar och inte förmår att bygga upp.

Jag har funderat på att byta inriktning inom omvårdnad och jobba med något som innefattar lite mer medicinteknik. Något som kräver lite mindre emotionellt engagemang. Dessvärre har jag stora problem med spinal stenos, diskbråck och artros i ländryggen som orsakar smärta och gör det omöjligt för mig att ex. lyfta och arbeta i vissa positioner. Jag klarar inte av att fysiskt stötta vid ADL, göra förflyttningar, linda ben etc. Jag har väntat på steloperation i snart 2,5 år, har sedan tidigare opererats för spinal stenos vilket gjort att jag kan gå lite längre sträckor. Jag har kontakt med fysioterapeut som rekommenderat hemmaövningar samt önskar att jag konditionstränar och gör styrketräning på gym. Men jag går bara hem och hetsäter, gråter och ligger i sängen efter att jag jobbat. Jag vet hur viktig träningen är för mig – både fysiskt och psykiskt – men jag ser ingen mening med att investera det i mig själv när jag bara vill avsluta mitt lidande och mitt liv för att allt är överväldigande.

Jag börjar allt starkare känna att jag inte vill arbeta som sjuksköterska mer. Det är som att jag plötsligt förstått att det inte är nödvändigt att känna för sitt arbete så som jag känner för mitt nuvarande. Det verkar inte som att alla människor har katastroftankar, hjärtklappningar och dödstankar varje natt inför ett arbetspass, det verkar rimligt att kunna piska sig till att städa, diska och laga mat någon gång i månaden även efter en arbetsdag och att det kanske inte är meningen att man ska känna att suicid är enda lösningen på sin livssituation.

Men var skulle jag kunna få en anställning som inte är inom sjukvården? Jag har inte arbetat med annat än omvårdnad som vårdbiträde, undersköterska eller sjuksköterska. Arbeten som inte är fysiskt krävande och som inte heller kräver erfarenhet och/eller utbildning råder det definitivt hård konkurrens om. Med flertalet sjukskrivningar för mina ryggproblem samt min psykiska ohälsa, så känner jag mig inte som det mest attraktiva på arbetsmarknaden heller. Inte heller med min grava övervikt. Samtidigt känner jag att jag inte har något annat val än att försöka byta arbete - hur mycket det än skrämmer mig att lämna en trygg, fast tjänst. Jag kan inte leva så här länge. Jag önskar att jag kunde få en ”andra chans” till arbetslivet. Jag är dock osäker på hur mitt mående skulle påverkas av de nederlag och osäkerheter som jag definitivt kommer behöva möta på vägen under eventuellt jobbsök.

Jag funderar på om jag kan sätta mig i skolbänken igen? Vad vågar jag mig på att försöka studera som inte är människovårdande? Hur skulle jag försörja mig (när CSN trots tillägg inte skulle räcka längre än något år totalt)? Jag har av någon outgrundlig anledning gått gratis onlinekurs för att lära mig Javascript och tyckt att det varit riktigt roligt, men jag är i grunden inte ett dugg kunnig i teknik. Även om t.ex. systemvetenskap låter roligt nu (och på pappret) så känns det som att jag snabbt skulle bli varse om mina begränsade kunskaper när svårigheten trappas upp från det allra mest grundläggande. Det är mycket som känns oklart med möjligheten att studera igen.

Min behandlare hade helst sett att jag kunde vara heltidssjukskriven några månader till, kanske även vid uppstarten av DBT-behandling som jag står på väntelista för. Jag har haft samma behandlare under lång tid (som är helt fantastisk) men vi är överens om att jag inte kommer vidare med min traumabearbetning så länge jag inte har fysisk aktivitet, sömn och mat på plats. Jag behöver kunna känna inåt efter vad jag behöver och när ex. äta, sova, gå på toaletten etc. Något jag aldrig lyckats få till när jag arbetar heltid. Men tyvärr vet jag, av erfarenhet, att jag inte kommer att få möjlighet till längre heltidssjukskrivning från Försäkringskassans sida. Det blir ett ekorrhjul – jag känner mig överväldigad, dissocierar och känner mig värdelös på arbetsplatsen, jag tar till snabba "strategier" som ex. hetsätning för att försköna måendet tillräckligt på kort sikt för att gå till arbetet, mår dock ännu sämre psykiskt efteråt o.s.v. Frågan är bara hur jag kan förändra min livssituation för att underlätta beteendeförändring? Var börjar jag?
På mitt jobb har vi flera ”gamla” sjuksköterskor som läst vidare inom programmering och nu jobbar med it-relaterade projekt inom vården. De har svårt att anställa när någon slutar och vi som är beställare tycker det är toppen när de får tag på någon med dubbelkompetens, det är svårare för någon som bara är systemutvecklare eller liknande att bygga saker som funkar i den kliniska vardagen. Så är du intresserad av programmering och liknande finns nog goda möjligheter till jobb med mer flexibilitet, klart bättre lön och komma bort från kliniken men utan att släppa vården helt.
 
Sök dig bort; hur ska du orka vårda andra om du inte orkar ta hand om dig själv? Nej sätt dig själv i första rummet nu, det är ingen annan som gör...Jo det är en risk att lämna en fast tjänst men jag gjorde det förra året (usk i äldreomsorgen) och det är ta mig tusan bland det bästa jag gjort! Just nu är jag så tacksam för att ha lämnat vården och provar just nu handel istället (kassaörska) och äntligen igen går jag med glädje till jobbet och så skönt det är att lämna jobbet i tankarna när mitt arbetspass är slut, oerhört skönt :). Lycka till med allt :heart
 
På mitt jobb har vi flera ”gamla” sjuksköterskor som läst vidare inom programmering och nu jobbar med it-relaterade projekt inom vården. De har svårt att anställa när någon slutar och vi som är beställare tycker det är toppen när de får tag på någon med dubbelkompetens, det är svårare för någon som bara är systemutvecklare eller liknande att bygga saker som funkar i den kliniska vardagen. Så är du intresserad av programmering och liknande finns nog goda möjligheter till jobb med mer flexibilitet, klart bättre lön och komma bort från kliniken men utan att släppa vården helt.
Det hade faktiskt varit drömmen - att ändå få användning av alla år av vårdvetenskap! "På golvet" så får man ju ständigt idéer om hur digitalisering på olika sätt hade underlättat för oss och har ett hum om vad som skulle funka och inte. Såg senast i dagarna en tjänst som systemutvecklare i min region, kanske får bli min nya vision med arbetslivet :up: Det kanske går att redan under studietiden arbeta med eget projekt som kan visa på kunskaper som sjukvårdsregionen söker?
 
Fick besked från antagning.se, kom in på systemvetenskap till ht :nailbiting: Nu är bara frågan om jag vågar (magkänslan säger ja!) men framförallt hur i hela friden jag ska orka gå tillbaka till arbetet på heltid i 3 månader och samtidigt plugga :crazy:
 
Fick besked från antagning.se, kom in på systemvetenskap till ht :nailbiting: Nu är bara frågan om jag vågar (magkänslan säger ja!) men framförallt hur i hela friden jag ska orka gå tillbaka till arbetet på heltid i 3 månader och samtidigt plugga :crazy:
Grattis!

Ta reda på första kursen handlar om. Är det programmering och i vilket språk? Om det är programmering, överväg om du ska göra en grundkurs i det språket t.ex. på Codeacademy. Det finns både gratiskurser och betalkurser där. Ju mer du förbereder dig desto enklare blir det. Speciellt om du får en tuff start med heltidsarbete och studier i början.
 
Tänk på att du har rätt till att vara studieledig ifrån arbetet om du varit anställd minst sex månader i följd eller sammanlagt tolv månader under de senaste två åren, sök tjänstledigt istället för att säga upp du så behöver du inte jobba heltid och studera samtidigt. (Arbetsgivaren kan försena din studiestart med 6 månader men det får vi hoppas att de inte gör).
 
Grattis!

Ta reda på första kursen handlar om. Är det programmering och i vilket språk? Om det är programmering, överväg om du ska göra en grundkurs i det språket t.ex. på Codeacademy. Det finns både gratiskurser och betalkurser där. Ju mer du förbereder dig desto enklare blir det. Speciellt om du får en tuff start med heltidsarbete och studier i början.
Tack! :heart Kursplanen var oerhört intetsägande, typ "du ska lära dig programmeringsspråk" 😅Har fortsatt lite på gratiskursen på Codeacademy (Javascript) men som du säger så är det nog smart att veta i vilket/vilka språk vi kommer koda i framöver och förbereda mig med självstudier ☺️ Programmering kommer först i kurs 2, så ska ta kontakt med ansvarig för kursen och fråga!
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Har haft ett jättebra samtal idag med psykolog på företagshälsovården. Vi pratade om allt möjligt; min fysiska och mentala hälsa, PTSD...
Svar
0
· Visningar
417
Senast: Sasse
·
  • Artikel
Dagbok Det hade kunnat vara ett paradis. Vi hade kunnat ge varandra kärlek och respekt. Se varandra, lyfta varandra, inkludera varandra. Vi...
Svar
1
· Visningar
442
Senast: Hera_62
·
  • Artikel
Dagbok Nu har jag jobbat på mitt jobb i två månader. Frågan är om jag har lärt mig så mycket som jag borde ha gjort eller för lite? Jag vet...
Svar
1
· Visningar
1 272
Senast: Enya
·
  • Artikel
Dagbok Tänkte att det kunde vara bra för mig att ha en liten dagbokstråd här, där jag kan skriva av mig och även dela med mig av hästiga tankar...
Svar
6
· Visningar
743

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp