- Svar: 1
- Visningar: 627
Tar det från min tråd för att samla trådarna.
Detta hände någon vecka innan sommarlovet 1987.
Platsen var kvarnbergsskolan, Huddinge. En stor rektangulär byggnad med tre våningar. Insidan beslog av en innergård och aula. Denna skola var utformat som en loftgång som var inåt.
Jag samlade ihop mina saker efter A hade slängt ut allt för mig på väg ut till rasten, som de brukade göra. Jag visste vad som väntade när jag hade plockat ihop allt. Det skulle vara tre fyra personer som såg det som sin uppgift att få mig falla, bli slagen eller få ett antal sparkar men oftast lite av allt. Det vad jag trodde väntade mig. Plötsligt så rusar ett antal killar in, börjar slå mig och jag försöker slå till backa. Det var totalt lönlöst. Jag var efter ett kort slag yr av slagen och kände hur jag lyftes upp. De förde mig mot ett fönster som stog öppet och de förde mig mot det och innan jag hann reagera såg jag marken närma sig och jag slokande av mötet med marken. Vet inte hur länge jag var där på marken, men en lärare ruskade om mig och frågade vad jag hade tagit. Jag förstog inte frågan och läraren tog mig till skolsyster. När jag reste mig kände jag hur jag hade ont i rygg, höft, axel och benen allt bara skrek av smärta och huvudet var en röra. Läraren lämpade av mig hos syrran. Jag satt där ett tag och och mådde allt sämre. Efter ett tag gick läraren och jag satt ensam i väntrummet. Det kändes som en evighet och tillslut öppnades dörren och syrran tittade ut och sa jag har en person här som har lite bekymmer så kan du komma tillbaka senare. Det är vad jag tror att hon sa, mitt huvud gjorde så ont så jag kände inte smärtan i kroppen.
Jag reste mig upp och började gå hemåt. Jag kom inte hem. Jag vakande upp på akuten på Huddinge sjukhus. Polisen hade funnit mig i ett dike. Det var mitt i natten och jag kunde höra hur arg min pappa var.
Jag kunde inte berätta vad som hände. Att släppa lös det raseri min pappa kände skulle inte vara bra för någon, det var inte första gången han var så arg. Jag ville bara var själv i ett svalt mörkt rum. och det fick jag. ett tag i alla fall. det blev min skolavslutning året 1987.
Detta hände någon vecka innan sommarlovet 1987.
Platsen var kvarnbergsskolan, Huddinge. En stor rektangulär byggnad med tre våningar. Insidan beslog av en innergård och aula. Denna skola var utformat som en loftgång som var inåt.
Jag samlade ihop mina saker efter A hade slängt ut allt för mig på väg ut till rasten, som de brukade göra. Jag visste vad som väntade när jag hade plockat ihop allt. Det skulle vara tre fyra personer som såg det som sin uppgift att få mig falla, bli slagen eller få ett antal sparkar men oftast lite av allt. Det vad jag trodde väntade mig. Plötsligt så rusar ett antal killar in, börjar slå mig och jag försöker slå till backa. Det var totalt lönlöst. Jag var efter ett kort slag yr av slagen och kände hur jag lyftes upp. De förde mig mot ett fönster som stog öppet och de förde mig mot det och innan jag hann reagera såg jag marken närma sig och jag slokande av mötet med marken. Vet inte hur länge jag var där på marken, men en lärare ruskade om mig och frågade vad jag hade tagit. Jag förstog inte frågan och läraren tog mig till skolsyster. När jag reste mig kände jag hur jag hade ont i rygg, höft, axel och benen allt bara skrek av smärta och huvudet var en röra. Läraren lämpade av mig hos syrran. Jag satt där ett tag och och mådde allt sämre. Efter ett tag gick läraren och jag satt ensam i väntrummet. Det kändes som en evighet och tillslut öppnades dörren och syrran tittade ut och sa jag har en person här som har lite bekymmer så kan du komma tillbaka senare. Det är vad jag tror att hon sa, mitt huvud gjorde så ont så jag kände inte smärtan i kroppen.
Jag reste mig upp och började gå hemåt. Jag kom inte hem. Jag vakande upp på akuten på Huddinge sjukhus. Polisen hade funnit mig i ett dike. Det var mitt i natten och jag kunde höra hur arg min pappa var.
Jag kunde inte berätta vad som hände. Att släppa lös det raseri min pappa kände skulle inte vara bra för någon, det var inte första gången han var så arg. Jag ville bara var själv i ett svalt mörkt rum. och det fick jag. ett tag i alla fall. det blev min skolavslutning året 1987.
