stjarnfrugt
Trådstartare
Efter mitt långa uppehåll beslutade jag mig ganska nyligen för att skaffa mig en medryttarhäst i syfte att hitta tillbaka i egen takt. Det har gått över förväntan faktiskt, trots att jag inte haft någon hjälp från någon annan än mitt eget minne och hästen. Hästen är en vanlig fritidsponny - en ganska medelmåttig dam som inte heller tillhör "de fina och välridna hästarna". Dock är det en häst som är inriden och till större delen vet vad hjälperna betyder, och det är allt som krävs för att jag ska kunna hitta tillbaka.
Jag har i möjligaste mån undvikit att rida i ridhuset då många andra är där. Dels för att jag får svårare för att koncentrera mig, men också för att jag vill hitta ridningen i min egen takt utan tävlingsryttarbedömningar på mig (jag är feg, jajjamän). Men allt eftersom tiden går krockar ju mina ridtider med andras, och jag har börjat bilda mig en uppfattning om vilket sätt de andra i detta stall rider på.
Det är fina hästar som står där. Halvblod och fullblodskorsningar, tävlingshästar framförallt i hoppning men en och annan dressyrnisse också. När jag sett dessa hästar i stallet har jag drabbats av lite prestationsångest och mindrevärdeskomplex då jag rider en ponny utan nämnvärda kvaliteter, och dessutom själv är en ringrostig fd talangfull (inte längre ung) tjej utan tävlingsresultat att uppvisa. Jag tror det är mkt vad som ligger till grund för att jag förutfattat meningen att alla andra ryttare här är miltals duktigare än jag...
... men alltså, jag vet inte. Det känns mer och mer som att jag inte har så mkt att skämmas för. Visst, jag har aldrig ridit några 130- och 140-rundor och jag har inga rosetter från annat än klubbtävlingar men jag har insett att jag måste ha en grundsyn på hästar och ridning som dessa ryttare aldrig reflekterat över.
När jag rider gör jag det med målet att hästen ska vara avspänd och uppmärksam, lyssna på små fina hjälper och bära sig efter bästa förmåga. För att uppnå detta har jag en filosofi om att ha så lite hjälpmedel som möjligt, och att sätta vikt vid små saker som att få igenom halvhalter etc innan jag går vidare. Denna "grundlighet" som jag rider efter gör att ridpassen sällan består av mer än att hästen bär sig och lyssnar - inga svåra övningar och saker vi inte är redo för - därför att i mina ögon skapar detta spänning. Jag har tex inte börjat med galopparbete ännu, hon har inte styrkan enligt mig även om hon blir bättre hela tiden. Kanske gör jag fel som inte ökar kraven för varje vecka, men det är min filosofi att inte göra saker man inte känner att det är dags för. Jag skyndar långsamt både för min och hästens skull. Vi är ett ekipage och båda måste vara överens.
Då jag suttit och ridit denna lilla ponny i ridhuset utan nosgrimma, med babyfärgade schabrak och i princip inte gör större krumelurer än skritt och trav på volterna, så har jag blivit omkörd av diverse spektakel. Gramantyglar tex, är av någon anledning väääldigt poppis. Att rida in i väggar är ett väldigt bra sätt att få hästen att förstå att den gör fel, likaså att slita ner den på hasorna, inte sällan båda dessa i kombination med sporrning och andra motsägande hjälper... Tungfel, tandgnissel etc har jag sällan tidigare i mitt hästliv upptäckt i så stor omfattning på så kort tid på samma ställe. Det måste ju bero på något?
De flesta rider i mina ögon väldigt fokuserade på att få ner huvudet på hästen. Med diverse ryck i tygeln och med handen låg i konstant bredd av 30-40 cm får de också igenom detta - hästen kröker på nacken. Det ser aldrig harmoniskt ut. Hästarna är lydiga och gör som ryttaren vill, men det ser aldrig "dansant" ut och jag blir ganska ledsen då jag ser det.
För ett par veckor sedan: Galopparbete i ridhuset med graman och sporrar. Hästen gnisslade tänder för fullt alt gapar nosgrimmans maximala tillåtelse. Helt plötsligt styr ryttaren rakt in i väggen och driver samtidigt hårt framåt(?!) Efter ett par minuters väggklättrande så att det smäller i hela ridhuset, fortsätter dom som innan (vad hände? - tänkte jag). Lite senare, samma sak - galopparbete på volterna. Helt plötsligt då jag ridit förbi hör jag hur hästen bakom gör halt. Jag tittar i kortidespegeln för att inte vända huvudet 180 grader och glo: hästen slits ner på hasorna med efterföljande ryck i munnen - för att sedan helt "oberört" fortsätta på volterna...
Jag förstår inte vad man vill som ryttare om man rider på detta vis. Men eftersom många gör det måste det ju på något sätt kännas tillfredställande? Jag undrar vad de har för tränare, någon måste ju ha lärt dem?
Själv tycker jag att "min" ponny är vacker då hon självmant går in i formen och man känner att hon växer en hel ponnykategori. Att rida denna "medelmåtta" och känna att man har henne exakt avstämd mellan hjälperna och att hon lyssnar på minsta vink med sitsen - det får mig lycklig i själen. Jag önskar att dessa ryttare kunde se henne, men vid de laget har de redan sadlat av. Jag rider nämligen fram min häst i 30-40 minuter innan jag uppnår detta. De rider sällan en hel timme, de har alla moment avklarade på trekvart. Skrittar fram max tre varv i ridhuset och sedan är de i full gång. Jag undrar när deras hästar ska få tid att känna sig uppvärmda, avspända och lösgjorda? Kanske har de ett recept på ridningen som jag saknar, som kan framkalla detta på ett par ögonblick? Jag vet inte. Jag är ingen stjärnryttare. Jag rider en ponny för 6000 kr och jag har inga plaketter att visa upp. Men jag är uppfostrad i en anda där man utvärderar sin handling och ser ödmjukt på hästen. Det kan hända att dessa ryttare också gör det, jag vet inte, vi har väl lärt på olika språk...
Jag har i möjligaste mån undvikit att rida i ridhuset då många andra är där. Dels för att jag får svårare för att koncentrera mig, men också för att jag vill hitta ridningen i min egen takt utan tävlingsryttarbedömningar på mig (jag är feg, jajjamän). Men allt eftersom tiden går krockar ju mina ridtider med andras, och jag har börjat bilda mig en uppfattning om vilket sätt de andra i detta stall rider på.
Det är fina hästar som står där. Halvblod och fullblodskorsningar, tävlingshästar framförallt i hoppning men en och annan dressyrnisse också. När jag sett dessa hästar i stallet har jag drabbats av lite prestationsångest och mindrevärdeskomplex då jag rider en ponny utan nämnvärda kvaliteter, och dessutom själv är en ringrostig fd talangfull (inte längre ung) tjej utan tävlingsresultat att uppvisa. Jag tror det är mkt vad som ligger till grund för att jag förutfattat meningen att alla andra ryttare här är miltals duktigare än jag...
... men alltså, jag vet inte. Det känns mer och mer som att jag inte har så mkt att skämmas för. Visst, jag har aldrig ridit några 130- och 140-rundor och jag har inga rosetter från annat än klubbtävlingar men jag har insett att jag måste ha en grundsyn på hästar och ridning som dessa ryttare aldrig reflekterat över.
När jag rider gör jag det med målet att hästen ska vara avspänd och uppmärksam, lyssna på små fina hjälper och bära sig efter bästa förmåga. För att uppnå detta har jag en filosofi om att ha så lite hjälpmedel som möjligt, och att sätta vikt vid små saker som att få igenom halvhalter etc innan jag går vidare. Denna "grundlighet" som jag rider efter gör att ridpassen sällan består av mer än att hästen bär sig och lyssnar - inga svåra övningar och saker vi inte är redo för - därför att i mina ögon skapar detta spänning. Jag har tex inte börjat med galopparbete ännu, hon har inte styrkan enligt mig även om hon blir bättre hela tiden. Kanske gör jag fel som inte ökar kraven för varje vecka, men det är min filosofi att inte göra saker man inte känner att det är dags för. Jag skyndar långsamt både för min och hästens skull. Vi är ett ekipage och båda måste vara överens.
Då jag suttit och ridit denna lilla ponny i ridhuset utan nosgrimma, med babyfärgade schabrak och i princip inte gör större krumelurer än skritt och trav på volterna, så har jag blivit omkörd av diverse spektakel. Gramantyglar tex, är av någon anledning väääldigt poppis. Att rida in i väggar är ett väldigt bra sätt att få hästen att förstå att den gör fel, likaså att slita ner den på hasorna, inte sällan båda dessa i kombination med sporrning och andra motsägande hjälper... Tungfel, tandgnissel etc har jag sällan tidigare i mitt hästliv upptäckt i så stor omfattning på så kort tid på samma ställe. Det måste ju bero på något?
De flesta rider i mina ögon väldigt fokuserade på att få ner huvudet på hästen. Med diverse ryck i tygeln och med handen låg i konstant bredd av 30-40 cm får de också igenom detta - hästen kröker på nacken. Det ser aldrig harmoniskt ut. Hästarna är lydiga och gör som ryttaren vill, men det ser aldrig "dansant" ut och jag blir ganska ledsen då jag ser det.
För ett par veckor sedan: Galopparbete i ridhuset med graman och sporrar. Hästen gnisslade tänder för fullt alt gapar nosgrimmans maximala tillåtelse. Helt plötsligt styr ryttaren rakt in i väggen och driver samtidigt hårt framåt(?!) Efter ett par minuters väggklättrande så att det smäller i hela ridhuset, fortsätter dom som innan (vad hände? - tänkte jag). Lite senare, samma sak - galopparbete på volterna. Helt plötsligt då jag ridit förbi hör jag hur hästen bakom gör halt. Jag tittar i kortidespegeln för att inte vända huvudet 180 grader och glo: hästen slits ner på hasorna med efterföljande ryck i munnen - för att sedan helt "oberört" fortsätta på volterna...
Jag förstår inte vad man vill som ryttare om man rider på detta vis. Men eftersom många gör det måste det ju på något sätt kännas tillfredställande? Jag undrar vad de har för tränare, någon måste ju ha lärt dem?
Själv tycker jag att "min" ponny är vacker då hon självmant går in i formen och man känner att hon växer en hel ponnykategori. Att rida denna "medelmåtta" och känna att man har henne exakt avstämd mellan hjälperna och att hon lyssnar på minsta vink med sitsen - det får mig lycklig i själen. Jag önskar att dessa ryttare kunde se henne, men vid de laget har de redan sadlat av. Jag rider nämligen fram min häst i 30-40 minuter innan jag uppnår detta. De rider sällan en hel timme, de har alla moment avklarade på trekvart. Skrittar fram max tre varv i ridhuset och sedan är de i full gång. Jag undrar när deras hästar ska få tid att känna sig uppvärmda, avspända och lösgjorda? Kanske har de ett recept på ridningen som jag saknar, som kan framkalla detta på ett par ögonblick? Jag vet inte. Jag är ingen stjärnryttare. Jag rider en ponny för 6000 kr och jag har inga plaketter att visa upp. Men jag är uppfostrad i en anda där man utvärderar sin handling och ser ödmjukt på hästen. Det kan hända att dessa ryttare också gör det, jag vet inte, vi har väl lärt på olika språk...