Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

[superstar]

Ska försöka göra en lång historia kort. För fem år sedan köpte min syster en valp, blandning mellan schäfer/dobermann. Jättesnäll och trevlig hund, men såklart ganska krävande.

När hunden är tre år flyttar min syster med familj till lägenhet i stan och det bestäms då av flera orsaker att hunden ska bli kvar på landet med mina föräldrar (och mig, men jag var tydlig med att det inte är min hund). Det finns mindre och mindre tid för hunden och jag driver därför ganska hårt på att försöka omplacera henne, vilket min syster egentligen inte vill med tanke på allt som kan gå fel, men samtidigt inser hon också att situationen inte är ok.

Det diskuteras fram och tillbaka mellan avlivning och omplacering, absolut inget fel på hunden men alla alternativ ska vägas in. Jag får min vilja igenom och sätter ut en annons om omplacering. Får massor med svar, blandad kompott men vissa riktigt bra. Fastnar till slut för ett ungt par med stor hunderfarenhet, villa på landet och massor med tid som bara verkar helt rätt! De bor runt 60 mil från oss men kommer ner en helg och hälsar på och även min syster som tidigare varit skeptisk känner att det kommer bli kanonbra. Några månader senare (december 2008) flyttar hunden till dom och jag känner mig mycket lättad, äntligen ska hon få ett liv som den typen av hund kräver med träning, kurser, massor med utevistelse etc.

Dumma som vi är skriver vi av olika orsaker inga papper... Men muntligt avtal på att min syster står kvar på försäkringen tills tjejen är säker på att hon ska behålla hunden och om det av någon anledning inte fungerar ska hunden avlivas eller tillbaka till oss, för att INTE behöva flytta runt. Detta var vi mycket tydliga med och tjejen som tog henne höll med oss.

Det har hela tiden varit jag som hållt i kontakten med tjejen och i början höll vi bra regelbunden kontakt där hon ärligt berättar om hur de har det, vilka problem som ev dyker upp osv. Efter några månader skriver jag ett mail och frågar hur hon vill göra med fösäkringen, och hon beslutar sig då för att teckna en egen försäkring så att vi kan avsluta våran. Sen dess har det varit tyst. Jag har skickat flera mail och sms, helt utan svar. Hennes telefonnummer finns inte längre registrerat och hon har tagit bort mig som kontakf på FB. Jag har försökt få kontakt sedan juni, och kanske borde jag reagerat tidigare, och visst har jag haft en gnagande oro, men man är ju så godtrogen och antar att det finns naturliga orsaker. Min syster har frågat ibland om jag hört något från dom, men jag har svarat lite undvikande att "de verkar ha det bra..."eftersom jag vet att min syster blir jätteorolig om jag verkar misstänka något.

Idag går jag in på tjejens profil på en fotosida på nätet och får lång haka när det står att läsa "Tyvärr har jag omplacerat C då det inte fungerade med mina vänner och deras hundar, i stället har jag nu två nya hundar".

Man blir så ledsen, förbannad, arg, besviken, orolig...


Jag har skrivit ett kort meddelande till tjejen på denna sida, och ett mail, att jag är besviken och ledsen och skulle vilja ha uppgifter till dom hon är hos nu så jag kan få veta hur hon har det.

Men 1000 tankar snurrar i huvudet, den stackars hunden är alltså i sitt tredje (eller fler?) hem på mindre än ett år, någonstans i Sverige... Och jag kan inte göra någonting, annat än att hoppas att tjejen svarar.

Om någon orkat läsa allt så ville jag väl mest skriva av sig... Men usch va dåligt jag mår, och är arg på mig själv.

 

[Jenka]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Förstår att det känns jobbigt Tyvärr finns det väl ingenting du kan göra, och det är heller inte ditt ansvar och inte ditt fel att hunden får flytta runt.
Hoppas du får svar på vart hunden hamnat i alla fall.

 

[superstar]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Nej, visst finns det inte det. Spontant tänker jag att jag bara vill ha hem henne, fast det är ju inte heller det bästa för henne, eftersom ingen av oss har tid. Det kan ju faktiskt hända att hon har det jättebra där hon är nu... Jag hoppas det.

 

[Disen]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Du skrev att ni inte skrev över försäkringen förrens ett tag efter hundens flytt, men när gjordes ägarbytet? Är inte det gjort så äger ni ju fortfarande hunden även om någon annan står på försäkringen.

Jag vet inte hur långt man kan driva det med ett muntligt avtal? Jag hoppas någon annan kan svara på det. Är det lika bindande som ett skriftligt så kan ni antagligen vända er till polisen.

 

[superstar]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Om jag kommer ihåg rätt (är min syster som haft alla papper) så visade det sig vid överlämnandet att hunden inte var registrerad. När det var bestämt att den nya tjejen skulle ta över henne så registrerade hon hunden hos JSV och skrev sig själv som ägare. Men nu kom jag på att om det är så så kanske den nya "ägaren" i sin tur är registrerad där... Eller om inte annat andra kontaktuppgifter till tjejen vi lämnade henne till. Ska genast kollas upp!

 

[Gnist]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Muntligt avtal är lika bindande, men utan någon form av "straffklausul" om nya ägaren inte följer detta med omplacering så händer noll och intet.

Hennes hund, hennes val att omplacera.

Hårt kan tyckas, men så är det.

 

[peter_lundin]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Enligt min mening finns det för många som tror att man kan äta kakan o ha den kvar.
Om jag säljer eller överlåter en hund så gör jag det villkorslöst. Om jag köper eller tar över en hund så accepterar jag inga begränsningar i min äganderätt. livet blir enklare o sundare så.
PL

 

[Gnist]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Exakt!

Jag har inga inskränkningar i äganderätten på sålda/omplacerade hundar och skulle aldrig acceptera det själv heller när jag köper hund.

 

[superstar]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Jag är helt på eran linje i att hon rent juridiskt inte gjort något fel, och har inga som helst planer på att försöka polisanmäla henne, framförallt inte nu med lite perspektiv, kanske till skillnad från i chockläget då jag först skrev tråden.

Det som gör mig arg, ledsen och besviken är det svikna förtroendet, löftet och tanken på att hunden får flytta runt. Samt ilskan på mig själv som övertalade min syster att gå emot sina instinkter och nu har precis det hon befarade inträffat.

Detta är en hund som har en väldigt stark flocktillhörighet, hon var otroligt "mattebunden" och det var en stor omställning för henne redan när min syster flyttade till stan. Därav tveksamheten till att omplacera överhuvud taget. Tjejen som tog över henne efter oss vittnade själv om att hunden haft det jobbigt de första veckorna innan hon kom till rätta, och att hon ändå har utsatts för det igen känns inte rätt. Det är väl en stor grej för alla hundar att flytta, men min lilla DSG tik skulle till exempel inte alls ta det lika hårt, hon älskar alla människor och verkar lika glad var hon än är. Den omplacerade tiken slappnade inte av en sekund på natten utan matte, de första dagarna.

 

[superstar]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Jag vill veta var hon finns idag, inte för att ta tillbaka henne, utan för att berätta att hon är välkommen tillbaka till oss om det av någon anledning behövs byta hem igen (men jag hoppas innerligt att hon har det bra där hon är nu och får leva livet ut där).

 

[prinsessfeminist]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Enligt min mening finns det för många som tror att man kan äta kakan o ha den kvar.
Om jag säljer eller överlåter en hund så gör jag det villkorslöst. Om jag köper eller tar över en hund så accepterar jag inga begränsningar i min äganderätt. livet blir enklare o sundare så.
PL

Känner man ett behov av att ha kontroll på hundens väl och ve så bör man inte omplacera alls. Hamnar man trots allt i en situation där man inte kan ha kvar hunden så måste man verkligen bestämma sig för om man kan stå ut med att överlämna ansvaret till någon annan, eller om avlivning är ett bättre alternativ.

Jag tror att den som efter omplaceringen ångrar sig, klandrar sig och känner skuld för att hunden inte har det exakt så som man önskat, egentligen lider av att inte ha kontrollen. Jag tror inte att det egentligen handlar om att hunden har det sämre än innan, utan känslan av att ha förlorat kontrollen skapar mycket ångest. Ångesten i sig försöker man sedan kontrollera genom att klandra sig själv, söka upp den nya ägaren, ställa krav eller på annat sätt agera.

Vi har omplacerat en hund och jag tänker ibland; "vad skulle jag göra/tänka/känna om den nya matten plötsligt lämnade hunden till någon anna som jag inte kände?"

Jag tror att jag skulle vilja veta varför hon fattade beslutet, men jag tänker också att hon förmodligen skulle göra som jag, se till hundens bästa. Om hon inte klarar att ha honom så skall hon inte ha honom och jag vet att hon önskar hunden ett gott liv. Jag kan inte tänka mig att hon medvetet skulle skicka honom till någon som inte tog minst lika bra hand om honom som hon själv.

Jag kan med andra ord leva med att hon har ansvaret och jag litar på att hon fattar goda beslut för hunden. Sedan kan hon givetvis misslyckas och det kan bli tokigt, men det kan inte jag ta ansvar för. Jag tog ansvaret efter bästa förmåga när jag fann henne och valde att omplacera hunden där. Mer kan jag inte göra.

Kände jag att jag inte hade kunnat stå ut med denna osäkerhet kring hundens liv, att inte ha full kontroll, då hade jag hellre avlivat hunden.

Jag hade heller inte, som du skriver Peter, kunnat acceptera att bara bli utnyttjad av den förra ägaren. Om jag bara hade hunden till låns och inte själv fick fatta några beslut kring hunden utan att fråga först, då hade det inte känts angeläget att ha den. Kanske för att jag vill ha kontroll över den hund jag för tillfället har i min vård? Kanske ligger kontrollbeovet snarare där?

 

[prinsessfeminist]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Jag vill veta var hon finns idag, inte för att ta tillbaka henne, utan för att berätta att hon är välkommen tillbaka till oss om det av någon anledning behövs byta hem igen (men jag hoppas innerligt att hon har det bra där hon är nu och får leva livet ut där).

Men om jag förstått saken rätt så kan ni inte erbjuda ett bra hem - så varför skulle hon isf komma till er? Frågan är inte riktad som kritik, utan snarare bara en uppmaning för dig att reflektera kring vad det är du egentligen eftersöker gällande hunden?

 

[prinsessfeminist]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Jag är helt på eran linje i att hon rent juridiskt inte gjort något fel, och har inga som helst planer på att försöka polisanmäla henne, framförallt inte nu med lite perspektiv, kanske till skillnad från i chockläget då jag först skrev tråden.

Det som gör mig arg, ledsen och besviken är det svikna förtroendet, löftet och tanken på att hunden får flytta runt. Samt ilskan på mig själv som övertalade min syster att gå emot sina instinkter och nu har precis det hon befarade inträffat.

Detta är en hund som har en väldigt stark flocktillhörighet, hon var otroligt "mattebunden" och det var en stor omställning för henne redan när min syster flyttade till stan. Därav tveksamheten till att omplacera överhuvud taget. Tjejen som tog över henne efter oss vittnade själv om att hunden haft det jobbigt de första veckorna innan hon kom till rätta, och att hon ändå har utsatts för det igen känns inte rätt. Det är väl en stor grej för alla hundar att flytta, men min lilla DSG tik skulle till exempel inte alls ta det lika hårt, hon älskar alla människor och verkar lika glad var hon än är. Den omplacerade tiken slappnade inte av en sekund på natten utan matte, de första dagarna.

Jag kan förstå besvikelsen över att hundägaren inte kontaktade er om det var en önskan du hade och det verkade som om hon respekterade den?

Men kan du på något vis förstå/lista ut varför hon inte hörde av sig? Litade hon på er?

Mer än en gång läser man om nya hundägare som ondgör sig över hur den förra ägaren handlat. Kanske fanns det ett behov för henne att inte koppla in er av rädsla för att hunden skulle valsa en period hem till er först? Eller för att det skulle bli svårt att hitta ett nytt hem som ni båda kunde enas om - eftersom hon kanske befarade att beslutet inte skulle få bli bara hennes?

 

[skuggi]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Förstår dina tankar, men tänk på att hon kanske har det ändå mycket bättre hos sin nya familj. Och som sagt, skulle det verkligen vara till hennes fördel att flytta tillbaka till er?

Vi tog emot en omplacering som inte hade det bra hemma pga nya hundar i familjen. Vi fick lova att vi skulle avliva hunden (5 år gammal) om det inte funkade.
Tyvärr förändrades bådas våra jobbsituationer så att livet hos oss inte alls vart särskilt kul vi ville faktiskt inte avliva en frisk och fin hund, så vi hittade en ensam man som behövde komma ut och motionera mera, och som var hemma hela dagarna. Hon fick fem underbara år hos honom
Förra ägarna vart kanske lite besvikna att vi gjorde så, men vi tyckte att det här alternativet var bättre än avlivning.

Så, bara för att man som tidigare ägare förlorat kontrollen så behöver det inte innebära att hunden har det dåligt. Visst, det blev kanske många ägarbyten i rad, men vad är det jämfört med en massa år i en fin familj där hunden trivs?

Ta gärna kontakt med nya ägarna om du kan, berätta att ni tänker på hunden och att ni gärna hjälper till om det blir några problem. De blir säkert glada att höra av några som känt och format hunden från början.

 

[superstar]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Jag kan förstå besvikelsen över att hundägaren inte kontaktade er om det var en önskan du hade och det verkade som om hon respekterade den?

Men kan du på något vis förstå/lista ut varför hon inte hörde av sig? Litade hon på er?

Mer än en gång läser man om nya hundägare som ondgör sig över hur den förra ägaren handlat. Kanske fanns det ett behov för henne att inte koppla in er av rädsla för att hunden skulle valsa en period hem till er först? Eller för att det skulle bli svårt att hitta ett nytt hem som ni båda kunde enas om - eftersom hon kanske befarade att beslutet inte skulle få bli bara hennes?

Hinner bara svara snabbt nu, så jag har bara skummat igenom dina svar.

Jag har också tänkt på det du nämner, det kan ju vara så att hon faktiskt tyckte att vi var dåliga hundägare/konstiga människor eller vad sjutton som helst som gör att hon inte vill att hunden ska behöva ha med oss att göra. Det får jag inte veta och det är bara att acceptera.

Jag tror mest att jag vill veta var hon är i dag för att informera om vad hunden har varit med om, att hon nu faktiskt är i sitt tredje hem på mindre än ett år och dessutom hade utsatts för jobbiga separationer redan innan dess (när min syster flyttade). Givetvis har ingen några skyldigheter gentemot mig, men besviken kan man ju ändå bli av det brutna förtroendet.

En tanke som slagit mig, riktad inte enbart till dig, är varför det anses vara så att lämnar man ifrån sig en hund så får man räkna med att det gäller för resten av livet, men en häst kan man lämna ut på foder ett eller flera år utan att det anses som att "både vilja ha kakan och äta den" och sen ta tillbaka den när det passar. Då är det givetvis uppgjort från början att den ska tillbaka såsmåningom, men förekommer detta aldrig i hundvärlden?

Kanske har jag svårt att släppa kontrollen, jag vet att jag har ett stort kontrollbehov, men mest är jag nog besviken, som sagt. Och givetvis kommer jag vara mycket skeptisk till att lämna bort hund igen, men blir ju formad av sina erfarenheter.

 

[escodobe]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Det beror på vilka avtal som gjorts. En bidragande faktor till att det inte är så vanligt är att hundar ses mer som sällskapsdjur medan hästar har man för ett syfte. Dessutom så bör en häst leva i alla fall till minst 25 år motsvarande för en hund är väl 11-12, även om del blir äldre.

 

[Disen]

Sv: Fy bubblan så ledsen och besviken man blir...

Muntligt avtal är lika bindande, men utan någon form av "straffklausul" om nya ägaren inte följer detta med omplacering så händer noll och intet.

Tack, Gnist. Då vet jag vad som gäller nu