- Svar: 9
- Visningar: 1 521
Nu har det gått fyra månader sedan Nelli åkte tillbaka till Skåne (detta var vad som hände: länk).
Hur har det gått?
Det har varit fyra månader som icke-hästägare men det har inte varit tomt på häst utan jag har under den här tiden ridit mer än vad jag gjorde under hela förra året. Jag har under våren haft fyra hästar som jag ridit lite mer regelbundet och jag börjar hitta tillbaka, framförallt teknikmässigt men även få tillbaka självförtroendet som blev ganska stukat i allt med Nelli. Det var både att jag blev lite osäker i ridningen eftersom jag aldrig visste om/när hon skulle explodera men även att i processen bli ”anklagad” för att vara en dålig hästmänniska- och ryttare, och orsaken till ett flerårigt problem – it gets to you, även om man vet att det är en del i motpartens försvar.
Hur känns allt? Helt ärligt; dubbelt. Det är mycket "å ena sidan...."
Jag är glad att hela den här historian är slut då det har varit tungt att vara mitt i. Sedan när det väl tog slut så blev det istället tomt. Jag har haft häst i 20 år och nu ingen, och så är det ju ibland, det är ju inget konstigt i sig – men det är lite trist när det inte är ett planerat/själv-initierat uppehåll, och jag skulle ljuga om jag säger att det inte känns extra shitty när det är pga en sån här grej, det låter lite dramatiskt men jag känner att det är en person som liksom ”stulit” det/orsakat detta genom sitt förfarande från start, oärlighet och sedan resten av uppförandet. Det är bittert.
Känslan svänger hela tiden, den enda som är konstant är att jag är fortsatt arg på personen och det kommer jag nog vara rätt länge, det finns inget som ”ursäktar”.
Jag rider som sagt en hel del, och har dessutom förmånen att fått rida fina hästar som är både välutbildade och trevliga så det går verkligen ingen nöd på mig, jag kan finslipa detaljer som liksom somnat av lite
Sen är det trist att inte ha en egen häst att ägna sig åt, nu när jag rider och kommer igång igen så blir jag mer träningssugen och skulle vilja åka på kurs typ och planera tävlingar osv.
Eftersom det är andras hästar så vet man inte hur länge man har möjlighet att rida dem och två av dem har nyligen "fallit bort" (sålts osv).
Å andra sidan har jag inget ansvar för hästarna jag rider mer än när jag är där, jag behöver inte oroa mig för dem, det kostar mig inget mer än vad det kostar att köra bilen till dem (nu står de dock lite längre bort, men i sammanhanget så är det inte så mycket) och jag har mer frihet och tid till annat.
Dubbelt som sagt och inte så som det var tänkt, men jag är glad att ha möjlighet att rida så mycket som jag gör ändå, jag har inga planer på att lägga ner helt, och så får vi helt enkelt se vad som händer i framtiden.
Hur har det gått?
Det har varit fyra månader som icke-hästägare men det har inte varit tomt på häst utan jag har under den här tiden ridit mer än vad jag gjorde under hela förra året. Jag har under våren haft fyra hästar som jag ridit lite mer regelbundet och jag börjar hitta tillbaka, framförallt teknikmässigt men även få tillbaka självförtroendet som blev ganska stukat i allt med Nelli. Det var både att jag blev lite osäker i ridningen eftersom jag aldrig visste om/när hon skulle explodera men även att i processen bli ”anklagad” för att vara en dålig hästmänniska- och ryttare, och orsaken till ett flerårigt problem – it gets to you, även om man vet att det är en del i motpartens försvar.
Hur känns allt? Helt ärligt; dubbelt. Det är mycket "å ena sidan...."
Jag är glad att hela den här historian är slut då det har varit tungt att vara mitt i. Sedan när det väl tog slut så blev det istället tomt. Jag har haft häst i 20 år och nu ingen, och så är det ju ibland, det är ju inget konstigt i sig – men det är lite trist när det inte är ett planerat/själv-initierat uppehåll, och jag skulle ljuga om jag säger att det inte känns extra shitty när det är pga en sån här grej, det låter lite dramatiskt men jag känner att det är en person som liksom ”stulit” det/orsakat detta genom sitt förfarande från start, oärlighet och sedan resten av uppförandet. Det är bittert.
Känslan svänger hela tiden, den enda som är konstant är att jag är fortsatt arg på personen och det kommer jag nog vara rätt länge, det finns inget som ”ursäktar”.
Jag rider som sagt en hel del, och har dessutom förmånen att fått rida fina hästar som är både välutbildade och trevliga så det går verkligen ingen nöd på mig, jag kan finslipa detaljer som liksom somnat av lite
Sen är det trist att inte ha en egen häst att ägna sig åt, nu när jag rider och kommer igång igen så blir jag mer träningssugen och skulle vilja åka på kurs typ och planera tävlingar osv.
Eftersom det är andras hästar så vet man inte hur länge man har möjlighet att rida dem och två av dem har nyligen "fallit bort" (sålts osv).
Å andra sidan har jag inget ansvar för hästarna jag rider mer än när jag är där, jag behöver inte oroa mig för dem, det kostar mig inget mer än vad det kostar att köra bilen till dem (nu står de dock lite längre bort, men i sammanhanget så är det inte så mycket) och jag har mer frihet och tid till annat.
Dubbelt som sagt och inte så som det var tänkt, men jag är glad att ha möjlighet att rida så mycket som jag gör ändå, jag har inga planer på att lägga ner helt, och så får vi helt enkelt se vad som händer i framtiden.
